Herren bygger sin församling, del 2

Här följer så fortsättningen av föredraget jag höll i lördags. Håll till godo.

_____________


Det är vedertagen sociologi att säga att vi har den perfekta organisationen för att uppnå just det resultat vi för närvarande ser. Svenska kyrkans organisation har formats under en mycket lång tid och det är inte enkelt att ändra de grundläggande strukturerna. Kanske är det rent av omöjligt, men det kan uppstå nya strukturer också inom Svenska kyrkan!

Överallt där människor finner varandra organiserar de sig med nödvändighet. Det sker i regel spontant. När människor vill träffas bestämmer de när och var. Är det flera kommer man medvetet eller undermedvetet överens om spelreglerna. Varför ska det vara så besvärligt när kristna människor ska träffas? Varför är vi så snabba att tala om splittring? Varför mumlas det om sekterism? Varför är de kristna så rädda? Problemet har sannolikt en historisk förklaring. Vi lever inte längre i ett enhetssamhälle men Svenska kyrkans självbild tycks vara som gjuten i betong.

I ett samhälle som vårt borde det inte var svårt att förstå och att bejaka mångfalden. Den stora utmaningen för oss som kristna är att se hur vi alla hör ihop i Kristus.

Vi kristna ska förvisso förvalta traditionen, Ord och Sakrament. Vi får inte förvanska traditionen genom att lägga till eller dra ifrån väsentliga delar. Men vi ska inte bara bevara gårdagen. Vi ska också gestalta framtiden. Vi är ett eskatologiskt folk och vi får vår andliga näring från himlen. Det är inget mindre än den himmelska församlingen som ska vara förebilden för oss, som vi ska försöka gestalta med frid, rättfärdighet och glädje. Redan Moses hade sin förebild i himmelen när han lät bygga tabernaklet. Naturligtvis finns den en spänning mellan verkligheten och idealet, men ingenstans får vi veta att vi är kallade att anpassa oss till verkligheten, snarare är vi kallade att förändra verkligheten. Vår Gud kommer än idag för att bygga sin församling och Paulus berättar till dels för oss hur det går till i Ef 4. Gud ger oss till varandra som gåvor. Alla bidrar på sitt sätt men särskilt nämner Paulus apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare.

De förra, apostlar, profeter och evangelister, leder församlingen i fortsatt mission. De senare vårdar och undervisar. Alla tjänsterna är viktiga för att församlingen ska växa och mogna för fortsatt mission. Mission är inte en församlingens verksamhet utan Guds egen gärning. Så älskade Gud världen att han sände sin Son … Församlingen är Guds redskap för mission. Det är en hemsk tanke att just församlingen skulle vara den som hindrar att Guds verk går vidare. De kristna, både i det större som i det mindre sammanhanget, ska utgöra ett nätverk med vilket Gud kan fiska. Det var ingen slump att de första som fick kallelsen var fiskare även om de som Guds apostlar fick lära sig att fiska på ett annat sätt än de var vana vid.

Så kan jag för mitt inre se hur de små gemenskaperna lever och verkar såväl i en vertikal som i en horisontal linje. Den vertikala linjen går från Gud till den lokala församlingen, den lilla gemenskapen och djupt ner i hjärtat hos individen. Den horisontala linjen binder samman gemenskaperna på ett sociologiskt och organisatoriskt sätt.

Profeten Hesekiel såg de döda benen ligga utspridda på slätten men fick uppdraget att profetera liv in i dem. Och när han gjorde det kom Anden in i dem och Herren fäste senor vid dem och lät kött växa ut på dem och övertäckte dem med hud. Paulus har denna profetia i åtanke när han talar om det apostoliska uppdraget i Ef 4.

Så byggdes Kristi kropp, så göts Anden över den och de kristna gjordes skickliga att utföra sitt uppdrag. När Jesus blev Herren fick de i gemenskap med honom makten över besluten, makten över framtiden och sina egna strukturer.