Det är förmodligen många av oss som har funderat kring Omar Mustafa-affären. Kanske försökt att bena i problemet. För egen del handlar det inte minst om förhållandet mellan politik och religion. Därför att det också till dels berör begreppet religionsdialog. När två olika religioner bestämmer sig för ett gemensamt mål som till exempel miljöansvar eller att arbeta mot drogmissbruk eller människohandel, - händer då något med den egna ståndpunkten?
I dagens SvD finns en mycket intressant analys gjord av docenten Kjell Magnusson, ett nytt namn för mig. Han inleder med att förminska tidigare analyser som handlar om socialdemokraternas
Magnusson adresserar den svenska och särskilt den socialdemokratiska värdegrunden. Om de grundläggande principerna är jämlikhet, solidaritet, ekonomisk och social rättvisa så genomsyrar samma värderingar islam som sociokulturellt och religiöst system. MEN om livsstilsfrågor inkluderas blir det problem. Livsstilsfrågor är i Sverige närmast en privat angelägenhet och skiljer sig från allmän lagstiftning. Samhället tillåter oss att tycka olika - så länge vi följer lagen. Men tillåter socialdemokraterna oss att tycka vad vi själva vill? Magnusson ger ett exempel som jag enkelt kan identifiera mig med:
"Måste, till exempel, en praktiserande muslim inom sitt samfund argumentera för enkönade religiösa äktenskap? Eller räcker det med att han respekterar homosexuellas rättigheter sådana de är definierade i Sverige? Är det tillräckligt att följa svenska lagstiftning eller måste man dessutom anamma majoritetsbefolkningens kulturbetingade värderingar vad gäller familj, samlevnad eller uppfostran?"
Inom Svenska kyrkan, som styrs av socialdemokrater och centerpartister, har vi fått lära oss att det inte är tillåtet att ha vissa åsikter om vi uttalar dem eller handlar efter dem. Kan det vara så att Svenska kyrkan här går över gränsen? Kanske att det är orättfärdigt våld att stämpla någon som illojal därför att denne har skickat tillbaka det vigselförordnande som staten ger till dem som så önskar? Bara för att ta ett exempel.
Magnusson lyfter fram det faktum att socialdemokraterna vill ha religiösa samfund under uppsikt. Han skriver att det inte är någon "tillfällighet att man gillade statskyrkan eller att vi idag har en kyrka som formellt är skild ifrån staten men styrs av företrädare för politiska partier".
Peter Weiderud skrev i en artikel i DN 16 april att socialdemokraterna blockeras av "att detta samfund inte hunnit lika långt som vi själva i sin politiska agenda eller realpolitiska mognad" och Magnusson översätter det till vanlig svenska: "Ni är visserligen efterblivna, men vi ska hjälpa er att bli lika progressiva som vi". Det kan man tycka men rör vi oss inte här i ute i tassemarkerna? Han avslutar denna läsvärda artikel med att påminna om att "vanliga svenska knappast har samma grundläggande värderingar. Inget modernt samhälle är eller kan vara kulturellt homogent". Det är så sant som det är sagt. Och här har vi problemet, följden av globaliseringen. Globaliseringen har fört med sig mycket gott, men också nya frågeställningar. Nu är det verkligen dags att särskilt politiska partier, men också Svenska kyrkan, börjar redogöra för hur det tänks kring dessa gränsdragningar. Hur ser det sekulära samhällets grundvalar ut? Det håller inte att prata om att vi har gemensamma värderingar när vi inte har det. Eller prata om religionsdialog utan att redovisa grundläggande ställningstaganden. Än mindre att försöka tvinga enskilda människor att tycka på ett visst sätt.
I dagens SvD finns en mycket intressant analys gjord av docenten Kjell Magnusson, ett nytt namn för mig. Han inleder med att förminska tidigare analyser som handlar om socialdemokraternas
- bristande omdöme
- svekfulla beteende
- bristfälliga kunskaper
- inkompetens
- opportunism
- oförmåga att tala klarspråk
- oförmåga att ta ansvar
- ambivalenta förhållande till muslimer
Magnusson adresserar den svenska och särskilt den socialdemokratiska värdegrunden. Om de grundläggande principerna är jämlikhet, solidaritet, ekonomisk och social rättvisa så genomsyrar samma värderingar islam som sociokulturellt och religiöst system. MEN om livsstilsfrågor inkluderas blir det problem. Livsstilsfrågor är i Sverige närmast en privat angelägenhet och skiljer sig från allmän lagstiftning. Samhället tillåter oss att tycka olika - så länge vi följer lagen. Men tillåter socialdemokraterna oss att tycka vad vi själva vill? Magnusson ger ett exempel som jag enkelt kan identifiera mig med:
"Måste, till exempel, en praktiserande muslim inom sitt samfund argumentera för enkönade religiösa äktenskap? Eller räcker det med att han respekterar homosexuellas rättigheter sådana de är definierade i Sverige? Är det tillräckligt att följa svenska lagstiftning eller måste man dessutom anamma majoritetsbefolkningens kulturbetingade värderingar vad gäller familj, samlevnad eller uppfostran?"
Inom Svenska kyrkan, som styrs av socialdemokrater och centerpartister, har vi fått lära oss att det inte är tillåtet att ha vissa åsikter om vi uttalar dem eller handlar efter dem. Kan det vara så att Svenska kyrkan här går över gränsen? Kanske att det är orättfärdigt våld att stämpla någon som illojal därför att denne har skickat tillbaka det vigselförordnande som staten ger till dem som så önskar? Bara för att ta ett exempel.
Magnusson lyfter fram det faktum att socialdemokraterna vill ha religiösa samfund under uppsikt. Han skriver att det inte är någon "tillfällighet att man gillade statskyrkan eller att vi idag har en kyrka som formellt är skild ifrån staten men styrs av företrädare för politiska partier".
Peter Weiderud skrev i en artikel i DN 16 april att socialdemokraterna blockeras av "att detta samfund inte hunnit lika långt som vi själva i sin politiska agenda eller realpolitiska mognad" och Magnusson översätter det till vanlig svenska: "Ni är visserligen efterblivna, men vi ska hjälpa er att bli lika progressiva som vi". Det kan man tycka men rör vi oss inte här i ute i tassemarkerna? Han avslutar denna läsvärda artikel med att påminna om att "vanliga svenska knappast har samma grundläggande värderingar. Inget modernt samhälle är eller kan vara kulturellt homogent". Det är så sant som det är sagt. Och här har vi problemet, följden av globaliseringen. Globaliseringen har fört med sig mycket gott, men också nya frågeställningar. Nu är det verkligen dags att särskilt politiska partier, men också Svenska kyrkan, börjar redogöra för hur det tänks kring dessa gränsdragningar. Hur ser det sekulära samhällets grundvalar ut? Det håller inte att prata om att vi har gemensamma värderingar när vi inte har det. Eller prata om religionsdialog utan att redovisa grundläggande ställningstaganden. Än mindre att försöka tvinga enskilda människor att tycka på ett visst sätt.
10 kommentarer:
Frågan om samvetets relation till den borgerliga lagen är knappast en konflikt som uppfunnits av vår tid utan har haft sina återkommande konflikter genom århundraden. Det som är den påtagliga skillnaden är att det är i relation till en sekulär stat i dag. Det är med andra ord detta som är den egentliga frågan nämligen vad en sekulär stat är och hur den tillåter religionsutövning baserad på något annat än riter dvs en övertygelse, samvetsbaserad. Det ger anledning att fundera över vad människan är i ett sekulärt system. Att det konstantinska experimentet med statskyrkosystem fallit samman är enkelt att se men hur nationalkyrkor som varit statskyrkor förhåller sig till denna nya situation är mindre känt. / Magnus Olsson
Kjell Magnusson sätter ord på det som är min egen erfarenhet från min tid i Socialdemokraterna: Inget problem att vara kristen så länge religionen förblir privat och inte är den verklighetsbild som får forma ens liv och övertygelse. Då uppfattas man som illojal, och om man dessutom vill påverka riktningen för sitt samfund utifrån den övertygelse som en klassisk kristen tro brukar ge upphov till genom att t ex delta i en politiskt oberoende nomineringsgrupp som Frimodig kyrka är hotet om uteslutning ett faktum. Denna artikel tillsammans med Thomas Bodströms i SVD ger tillsammans en tydlig bild av Socialdemokraternas - och Svenska kyrkans problem. För S har verkligen lyckats i sitt uppsåt att förändra Svenska kyrkans topp till det "proggressiva" samfund man vill ha, men samtidigt leder Guds Ande människor in i en fördjupad gemenskap med den Helige och uppenbarar Ordet för nya släkten. Detta kan inte S rå på, men man försöker genom att göra Svenska kyrkan lika toppstyrd som Partiet (t ex strukturförändringarna och ökad makt för politiskt valda på nationell nivå) och genom att gå på person och misskreditera t ex representanter för Frimodig kyrka och beljuga människor med fel åsikter så att de stora väljargrupperna inte ska lyssna på dem. Men huset är byggt på sanden och det kommer att rasa - endast den som hör Jesu ord och handlar efter dem kan sova tryggt när stormen kommer! Halleluja, hans allena är segern!!
Det handlar om samvetet, samvetandet, Guds med människans och att hedningen faktiskt har ett företräde framför falsk kristentro. Det borde alla fromma fundera några varv på, läsande st Paulus. /Magnus Olsson
S står i Omar Mustafa affären helt avklädda. Man har fikat efter den muslimska rösten i storstadsområdena så till den grad att man sopat under mattan den värderingskonflikt på viktiga punkter som uppenbart föreligger mellan traditionell, shariabestämd, islam och den sekulära,vänsterliberala värdegrund, som S står för.Det hyckleriet framstår än tydligare mot bakgrund av den oförsonliga hållning partiet sedan länge intagit gentemot traditionellt troende grupper inom Svenska kyrkan.
När det sedan gäller SvK är det inte rimligt att som präst göra en jämförelse med vad som bör vara förpliktigande för en medborgare i allmänhet dvs. respekt för gällande lagstiftning. SvK har givetvis rätt att som trossamfund för sin del förpliktiga sina förtroendevalda och anställda till den värdegrund det svenska majoritetssamhället omfattar eller med andra ord använda den värdegrunden som teologisk tolkningsnyckel även om det innebär att traditionellt troende kristna då blir hemlösa.
Detta är vad vi nu står för, take it or leave it, är det tydliga budskapet från den kyrkopolitiska ledningen. Det budskapet har vi andra att förhålla oss till och det är totalt meningslöst att jämra sig över att det är orättvist, okristet,etc. Det bör ju vid här laget vara helt uppenbart att den jämmerlåten inte förändrar någonting utan snarast drar förakt över de jämrande.
Vill man avsäga sig vigselrätten i protest mot kyrkans nya värdegrund får man vara beredd på att det kan kosta något att göra så. Vill man inte betala det priset gör man bäst i att hålla tyst.Det är min mening.
Det är alltid roligt med lite kommentarer, särskilt om de är innehållsrika som dessa här.
Sedan att jag inte håller med Jörgen u är en annan sak. Jo, i sak håller jag med dig men inte när det kommer till tillämpningen. Vi tycks vara överens om att Svenska kyrkan avviker från den allmänneliga. Detta ska vi inte hålla tyst om. Det är tvärtom viktigt att basunera ut det, skapa opinion och iaktta civil olydnad. Jag är den förste att inse att det finns ett pris att betala och tycker det är skam att inte fler gör det. Prästernas tystnad är en del av det stora problemet.
Håkan,du har all heder av ditt öppna ställningstagande i vigselfrågan.Det har jag redan sagt och säger det än en gång.
Det är också riktigt att vi inte ska hålla tyst om det som är orätt. Men man kan bedriva inomkyrklig opposition också på annat sätt än att lämna in "vigsellicensen". Alla vi som ännu inte lämnat in licensen kan inte utan vidare placeras i gruppen av tigande. Det är du säkert medveten om.
Hade det gjort någon faktisk skillnad om det varit två-trehundra präster som lämnat in licensen istället för kanske tio? Tveksamt, mycket tveksamt. Beslutet är fattat. Ytterligare diskussion är överflödig och kommer inte att uppmuntras. Den som framhärdar gör sig själv omöjlig, ungefär som i ämbetsfrågan.
Det enda som återstår dissidenterna är att för egen del avgöra om de vill vara kvar eller stiga av. Det är det tydliga besked som går att läsa på väggen.
Den kyrkopolitiska majoriteten darrar inte på manschetten och skulle vid behov vara fullt beredd att snabbprästviga några hundra nya präster om det behövdes för att hålla hjulen rullande i utförsbacken.
Låt oss alltså inte vara naiva utan se situationen precis som den är.
Jörgen!
Som naiv kristen lekman,som försöker följa samvetet och "höra Guds röst" till vardags- inte alltid lyckas- blir jag ändå fundersam att bortåt 800 präster skrev på Kalins lista och en handfull präster tog konsekvensen av sitt ställningstagande senare.
VEM äger problemet om hypotetiskt 800 avsäger sig vigselrätten? Har Herren ändrat sig över några år och tänkt om?
AT
Glädjande att se frågan om samvetet framfört! Det är en extremt öm punkt, en mycket viktig fråga, djupare än så gott som alla kyrkliga debattfrågor och den skär rakt igenom alla läger. När den frågan kommer på bordet kommer en av alla öppningar ske. / Magnus Olsson
Magnus. Amen, låt oss se fram mot det! Spännande!
Det instämmer jag i att det är spännande. Som jag ser det finns det i grunden tre frågor som måste upp på bordet 1 samvetet 2 verklighetsuppfattningen 3 språket. Dessa tre hänger samman med det ord som är uttalat " varde ljus" och bedömningen att detta var gott. / Magnus Olsson
Skicka en kommentar