Det blodiga offret

Kristus är uppstånden! Än en gång har vi blivit påminda om detta underbara historiska faktum. Jag hade tänkt skriva en blogg om det blodiga offret på Golgata igår, men så satte ett virus stopp för projektet. Och idag passar det väl inte, tänkte jag. Men så publicerades en artikel i SvD med rubriken Mysteriet gör påsken fortsatt relevant och då tänkte jag att kanske passar det trots allt.

Artikeln handlar om försoningen och innehåller sex olika tolkningar, för att uttrycka sig på 1900-tals vis. För på 1900-talet ställdes olika teologier emot varandra och det var svårt att se hur de kompletterar varandra. Det är det här med det blodiga offret på Golgata som tycks vara så svårsmält för 1900-tals människan. Åtminstone för den västerländska människan som inte har varit i Nepal och drabbats av insikten att blodiga offer är ett mänskligt fenomen som än idag förekommer, kanske i än större utsträckning än på det gamla Israels tid. Gudinnan Druga som gärna uppträder i skepnaden av Kali kräver tusentals blodiga offer dagligen än idag, mestadels höns och getter, men ändå.

I artikeln redovisas sex olika sätt att se på försoningen och 2000-tals människan behöver inte alls ställa dessa emot varandra eftersom de alla innehåller delar av sanningen.

1. Den så kallade objektiva försoningsläran som betonar människans skuld inför Gud och som hävdar att Jesus genom sin död på Golgata betalar skulden en gång för alla. Detta sätt att förstå försoningen härleds i regel till 10-1100-talet.

2. Den subjektiva försoningen som reducerar försoningen till ett föredöme. Gud älskar oss SÅÅÅ mycket att han ger sitt liv för oss och blir vårt föredöme. Det är idag lite märkligt att tänka på att Missionsförbundet bildades på den grunden, men vid ett närmare studium känner jag igen läran i vardagens ekumenik.

3. Den framlidne biskopen Gustaf Auléns försök att på 1930-talet framställa Gud som den som besegrar ondskan genom sin uppståndelse från de döda. Lite mer lättsmält.

4. Den ortodoxe teologen Valdimir Lossky inspirerar personer som Wilfrid Stinissen och Peter Halldorf när han i stället för att betona människors synd, betonar människors trasighet. Människans grundproblem är inte längre synden utan hennes trasighet. hon behöver "helande", snarare än "förlåtelse". Med Jesus är det gamla förgånget och den nya skapelsen har sett dagens ljus. Genom tron går individen in i det nya.

5. Befrielse- och feministteologernas försök att förklara det hela med att Gud genom sin död och uppståndelse visar mänskligheten hur det går att besegra och befria de förtryckta. På så sätt ges de förtryckta hopp om befrielse om än genom döden och kraft att fortsätta kampen.

6. Ytterligare ett sätt att förstå försoningen är att använda sig av sociologi eller teorier om civilisationen. Vi människor behöver med nödvändighet en syndabock för att inte förgöra varandra. Jesus Kristus fyller den funktionen och därför är hans död och uppståndelse avgörande för lugn och fred.

Men som sagt, dessa olika infallsvinklar ska inte ställas emot varandra, enligt min mening. Det finns ingen ensam teori som kan förklara försoningen, utan många bilder kan tillsammans fördjupa vår förståelse av det stora mysteriet.

Jag tänker med visst vemod på de stackars präster och förkunnare som fortfarande kämpar med den enda riktiga förståelsen som om den var möjligt. För lite så är det när man ska förneka det blodiga offret eller förneka uppståndelsen. Det fallna förnuftet sätter sig själv i centrum på typiskt 1900-tals manér. 2000-talet har kommit lite längre i det avseendet trots allt. Vi förstår idag att vi inte förstår. Men det är som de båda artikelförfattarna, Roland Spjuth och Greger Andersson, skriver avslutningsvis: "Hur man än se på den kristna påskberättelsen ... kan man inte förneka att det är en historisk händelse som på ett unikt sätt förvandlat vår kultur". Och vidare: "det tycks finnas ett aldrig sinande flöde av vittnesbörd från nya människor som gör anspråk på att ha drabbats av påskens mysterium på ett för dem livsavgörande sätt."

Jag hör till dem som har drabbats av påskens faktum och som tackar Gud för det blodiga offret, inte minst därför att det nu inte behövs fler blodiga offer.

GLAD PÅSK!

Det ondas problem

Det är Långfredag och det finns skäl att meditera över lidande och död.

Det är nu ganska många år sedan jag läste Jan Guillous bok Ondskan. Jag minns hur jag mot slutet av den fick kämpa mig igenom den eftersom den ondska som beskrevs i boken framstod som alltmer meningslös. När jag läst färdigt den tyckte jag mig kunna förstå att ondskan är meningslös. Dess slut är döden.

Vid nyår läste jag så rabbinen Schmuley Boteach och hans tankar kring teodicéproblemet. De var verkligen tänkvärda. Han hävdar att det finns många försök till förklaringar av lidandet. Det är till exempel vanligt att skylla på synden, på människans oförmåga eller säga att lidande och smärta är nödvändiga beståndsdelar i tillvaron. Några menar att lidandet alltid fyller en mening av något slag, kanske till och med att det är välsignat av Gud. Rabbinen köper inte något av detta eller menar åtminstone att alla förklaringar är otillräckliga. Istället konstaterar han att det inte finns någon förklaring. Alla försöka till förklaringar är därför fåfänga och ett ifrågasättande av Gud, enligt 5 Mos 29:29 där det heter att det som är uppenbart är för oss och det som är fördolt hör Herren Gud till. Och så måste det få vara. Vilken hållning kan vi då inta?

Rabbinen påminner om att inom islam löser man problemet genom att "i allt underkasta sig Guds vilja". Och inom kristendomen undviker man frågeställningen genom att säga att "vi ska tro och förtrösta" på Gud. Så är det inte i den judiska traditionen. Torahn är inte främst en historiebok utan en instruktionsbok, skriver rabbinen. Gud har gett den till oss för att vi ska följa den, menar han. När vi läser om de bibliska gestalterna och deras möten med lidande kämpar de alltid emot det. Abraham går emot Gud när Gud vill förstöra Sodom och Gomorra. Moses ställer sig på folkets sida när Gud vill straffa det efter att de gjort sig en guldkalv. Detta är den judiska hållningen. "Vi accepterar aldrig något ont utan vi kämpar emot det." När Jakob brottades med Gud vid Peniel gav Gud upp, om Han än slog Jakobs höft ur led. Gud sa: "Det namn ska inte längre vara Jakob, utan Israel eftersom du har kämpat med Gud och vunnit seger." Israel betyder som känt är den som kämpar med Gud. Därför får det judiska folket aldrig acceptera ondskan utan är förpliktat att kämpa mot all ondska i alla dess former och att alltid ställa sig på den svages sida också om det innebär att man kämpar med Gud. Rabbinen drar tre slutsatser

1. Kämpa alltid mot det onda
2. Kämpa genom att istället göra det goda
3. Försök aldrig förklara bort ondskan

När jag så kommer till Jesu Kristi lidande lägger jag märke till att han ber i Getsemane med orden: Fader, för dig är allt möjligt. Om det är möjligt så tag denna kalk ifrån mig". Detta är den judiska hållningen och borde den inte också vara vår?

Paulus har samma hållning när han i Romarbrevet tar ställning för det judiska folket och skriver att han ville han själv vore förkastad om det skulle kunna frälsa hans folk.

Utgångspunkten för denna djärva och beundransvärda hållning är att Gud är allsmäktig och att Gud älskar oss. Det underbara kan därför ske, nämligen att Gud ändrar sig. Det är förmodligen en främmande tanke för de flesta kristna, men den är inte obiblisk. Det finns bibelställen som vittnar om att Gud kan ändra sig. Plötsligt känner jag att det finns hopp. Det finns ett liv värt att kämpa för. En sådan kämpe vill jag vara.

Herren Jesus kämpade med Gud i Getsemane, men i enlighet med 5 Mos 29:29 slutade Herren sin bön i Getsemane med orden: "Dock inte som jag vill utan som Du vill." Så kvarstår mysteriet, den fördolda hemligheten, det obegripliga korsets mysterium. Det som bara kan bli begripligt efter påsk.

Kvinnorörelsen, del 2

Kanske är rubriken något missvisande eftersom det här snarare, till dels, handlar om bakgrunden till kvinnorörelsen. Den tyske sociologen Christoph Kucklick har visat att bilden av mannen som hjärtlös förbrytare och bärare av alla dåliga egenskaper uppstod när den frambrytande moderniteten, som rymmer kvinnorörelsen, placerades hos mannen. Den bilden har sedan följt med så att till och med att en sådan sociolog som Anthony Giddens (1938-) skriver: "Det är inte kriminalitet och våld som hotar samhället, utan män". Men ett sådant uttalande kan härledas ända tillbaka till filosofen Carl Friedrich Pockels och hans bok Der Mann från 1805. Manlighetens kris började med andra ord inte på 1900-talet, utan på 1800-talet och medverkade till kvinnorörelsens framgång.

Många av feminismens företrädare menar att männen på 1800-talet ansåg sig själva totalt överlägsna och följaktligen betraktade kvinnor som underlägsna på alla plan. Kucklick menar att detta är fel.  Självklart är bilden inte entydig. Men, menar Kucklick, samhällets grundläggande förståelse var att män och kvinnor är olika och därför gällde olika regler för män och kvinnor. Kvinnan kunde inte vara manlig det vill säga yrkesarbetande, rationell eller akademiker. Det finns idag ingen anledning att försvara 1800-talets orättvisor, men Kucklicks analys gör orättvisorna mer begripliga för oss. Den tidens strukturer höll fast männen och kvinnorna i sina respektive könsroller genom de strukturer som rådde. Så permanentades tanken att mannen var den onda och kvinna den goda och först genom äktenskapet kunde de båda förenas till något riktigt gott.

De båda artiklarna jag hänvisar till är skrivna av skribenten Håkan Lindgren och den andra artikeln i ämnet hittar du här. Han fogar till sina artiklar några egna tankar om patriarkatets återkomst om vi någonsin lämnat det. Han visar på tre trender. Den först handlar om religionens återkomst, religionen som patriarkal makt. Det har blivit viktigare hur folk lever än vart vi är på väg. En andra trend är vår förtjusning i just könsrollerna. Dessa roller har blivit inne igen och gör att män vill vara män och kvinnor kvinnor. Dessa roller manifesteras i livsstilen. Den tredje trenden är maffia romantiken och de begrepp som hör samman med den. Med begrepp som "heder", "stolthet" eller "respekt" bygger man ingen demokrati. Man bygger ett klassiskt patriarkat, menar Lindgren. Han är mån om att definiera patriarkatet på ett något annorlunda sätt. Patriarkatet är inte en ordning där mannen är högst utan en ordning där mannen är värdelös utom när han utövar makt genom hot och våld. Vem är det som ständigt måste hävda sitt värde, frågar Lindgren, utom den som är värdelös? Det är bara genom prestationer, höga löner och en framskjuten plats i hierarkin som mannen blir värdefull. Det är bara så man kan bli en riktig man och för att kunna göra det måste mannen misshandla bort all känslighet hos sig själv.

Patriarkatet syftar inte till att männen ska må oförskämt bra, tvärtom. Också vinnarna blir uttråkade, ilskna och frustrerade. Nu är denna frustration inte en defekt utan själva drivkraften hos mannen. Utan den kan inte mannen dominera eller hota. Och så lyfter Lindgren fram Kucklicks poäng: alla våra problem beror ytterst på moderniteten! Och nu är frågan hur vi löser detta. Lindgren framstår som kluven men menar tydligen att vi alla, majoriteten har bestämt, att fly tillbaka till patriarkatet. Vi står inte ut en generation till i modernitetens problematiska frihet och patriarkatet kan ge oss det vi idag sätter högre än frihet, nämligen identitet. Och så avslutar han: "Det vi kallar "identitet" är det varumärke under vilket patriarkatet säljs tillbaka till oss."

I sanning ett par mycket intressanta artiklar. Det är historiskt rimligt att pendeln svänger fram och tillbaka. Var det männen som tvingade fram kvinnorörelsen? Och är det dagens kvinnorörelse som tvingar tillbaka männen?  Har vi något att lära oss här? Kanske rent av något från Bibeln? Jag är övertygad om det och välkomnar det.

Kvinnorörelsen, del 1

Som bekant försökte jag sätta mig in i och bättre förstå kvinnorörelsen. Skälet  var studiet i 1 Korintierbrevet. Jag läste svensk idéhistoria, Annika Borgs doktorsavhandling och en del annat och tyckte nog att min förståelse för feminismen ökade. Det är visserligen sant att jag fortfarande hyser vissa misstankar om rörelsen, kanske på grund av det bibliska material jag älskar och förtröstar på, men också på grund av militarismen och politiseringen i ämnet. Ibland undrar jag vem som utnyttjar vem? Och om inte paradoxalt nog just kvinnor i allmänhet fått lida för misshälligheterna. Två steg fram och ett bakåt.

Nu har jag fått än mer kött på benen efter att ha tagit del av några debattartiklar om den tyske sociologen Christoph Kucklick och hans bok Das unmoralische Geschlecht (Det omoraliska könet, 2008), en riktig ögonöppnare. Kucklick lanserar en forskning som borde väcka stor massmedial uppmärksamhet, få oss att tänka om och kanske till och med skriva om delar av kvinnorörelsens historia. Det senare, inser jag, kan i och för sig vara ett argument för att försöka sopa hans forskning under mattan. Vad säger han då?

Kucklick har tagit sin utgångspunkt i det faktum att mannen systematiskt har framställts som ond, våldsam och okänslig sedan 1960-eller 70-talet. När han sedan söker rötterna till dessa tankar finner han att de går tillbaka till början av 1800-talet, det vill säga från den tid modernismen började göra sitt intrång i Europa. Han hittar texter som säger att mannen är av naturen brutal, egoistisk, asocial, oförmögen att kommunicera, i avsaknad av ett utvecklat känsloliv och besatt av sex. Det som hände, menar Kucklick, är att allt som den framväxande moderniteten avskydde placerade den hos mannen. Det blev en bekväm förklaring till den svåra sociala omvandling samhället nu började gå igenom och som var svår att acceptera. Könsrollerna bytte plötsligt plats. Tidigare var det kvinnan som var omoralisk och utan hämningar. Utsagor om omoral ligger alltid i luften så att säga att från tid till annan beslutar sig den ene för att anklaga den andre.

Författaren ger en hel del exempel på vad som hände genom att ösa ur och citera från historien. Det tidigaste exemplet på mannens ondska hittar han 1797 hos författaren Philipp Christian Reinhard (1764-1812).Denne skriver att mannen är kylig och själsligt uttorkad, oförmögen till konversation "på grund av långtråkigheten i sina utläggningar, på grund av enformigheten i sina samtal". Men Kucklick citerar också från William Alexander, Isaak Iselin, I Kant, F Hegel och/eller den tyske filosofen Johan Gootfried Fichte (1762-1814). Han skriver bland annat att hos "mannen finns ursprungligen ingen kärlek, bara könsdrift". Det verkar, enligt Kucklick, som att mannen blir mänsklig först när ett kvinnligt hjärta placeras in honom ... Ingenting i hans hjärta är det minsta värdefullt; han har ingenting att lära kvinnan." Under 1800-talet umgicks inte män och kvinnor otvunget med varandra, men det fanns en räddning; - alkohol. Alkoholen gör mannen mer lik kvinnan, skriver en annan filosof Friedrich Pockels (-1913). Då blir mannen känslosam, social och börjar prata.

Här finns med andra ord en parallell historia som kastar ljus över den kvinnohistoria vi får oss till del. Nu börjar jag undra om det inte finns anledning att lyfta fram männens historia vid sidan om kvinnornas. Kan det vara så att det onda placerats hos männen och det goda hos kvinnorna, att denna generalisering har fått sätta sin prägel på historieskrivningen för att på så sätt driva kvinnorörelsen framåt? Och vad ska vi i sådana fall tycka om det?

Om du käre läsare tycker detta var intressant kan du själv läsa artikeln genom att klicka här. Nästa blogg ska förmedla fortsättningen som handlar mer om mannens identitet även om jag rubricerar den som Kvinnorörelsen, del 2.

Svenska kyrkans mission?

Hemma igen efter konfirmandlägret. Det förlöpte bra på båten Shalom även om vi fick ligga i hamn hela tiden på grund av isen.

Väl hemma behöver jag ta itu med ett och annat. Just nu är det mycket att läsa. Som du kanske minns går jag nu en kurs i hinduism och buddhism. Jag frågade vår lärare vem inom Svenska kyrkan det är som driver religionsmöten och religionsdialog. Svaret blev något oklart, men jag hänvisades till boken Sann mot sig själv - öppen mot andra med underrubriken - samtal om religionsteologi i Svenska kyrkan. Här kanske jag kan få några svar tänkte jag. Förordet är skrivet av biskopen i Lund Antje Jackelén som går tillbaka till kyrkomötet 2005 där det beslutades att ett pedagogiskt dokument skulle tas fram till hjälp för oss inom Svenska kyrkan. Det är klart att ett sådant förslag går igenom. Vem kan vara emot? Därefter uppdrog kyrkostyrelsen åt Teologiska kommittén att ta sig an uppgiften och det hela resulterade i nämnda bok. Boken har tre författare nämligen Kajsa Ahlstrand, Jan Henningsson och Carl Reinhold Bråkenhielm. Den först- och sistnämnda känner jag till, men Hennngsson var jag tvungen att googla. Då kom jag till en intervju med sagde Henningsson i Sans magasin. Intervjun var gjord av Christer Sturmark. Inledningsvis står att läsa att islam befinner sig i en pubertetskris och kristendomen går mot pension. Det visar sig att Henningsson är barnbarnsbarn till ekumenen Natan Söderblom. Han talar flytande arabiska och har varit ute som missionär för Svenska kyrkan men aldrig haft för avsikt att omvända någon.Numera är han anställd som diplomat av Utrikesdepartementet. Han säger vidare att han inte vill kalla sig för ateist, men att hans förhållningssätt är ganska reserverat. Jag inser att Henningsson är mycket kvalificerad vad gäller religionsmöten men blir klart betänksam när biskop Antje Jackelén avslutar sitt förord med orden att boken jag läser ger "människor av annan tro möjlighet att se hur en kristen kyrka tänker." Boken jag studerar är plötsligt ett uttryck för Svenska kyrkans tro. Var kom det ifrån?

Den första delen är skriven av Kajsa Ahlstrand och där slår hon fast att Svenska kyrkan har en lång tradition av religionsdialog. Hon nämner förstås Natan Söderblom och Krister Stendahl, men också Biörn Fjärstedt och Hans Ucko. Sedan fortsätter hon att skriva att det är hög tid att Svenska kyrkan formulerar religionsteologiska ställningstaganden. Och grunden är självklar och behöver knappast diskuteras: "Vårt samhälle förespråkar tolerans, respekt, mångfald och religionsfrihet ... Det är bara extrema politiska grupperingar som motsätter sig ett samhälle där tolerans och religiös mångfald är ideal". Hon hävdar vidare att detta naturligtvis är Svenska kyrkans linje.

När jag sedan kommer till tredje delen bekräftas alla mina farhågor. Bråkenhielm konstaterar att det är svårt att möta andra religioner när det gäller de centrala trosfrågorna. Därför koncentrerar han sig på moralfrågorna. Han börjar med att utförligt tala om de mänskliga rättigheterna för att sedan diskutera förhållandet mellan kristendom, islam och mänskliga rättigheter. Därefter gör han en analys och avslutar med någon typ av tillämpning.

Bråkenhielm är snabb och konstaterar redan inledningsvis att den etiska dialogen om medmänsklighet och nästan kärlek är viktigare och mer fruktbar än en diskussion om lärofrågor. Sedan fortsätter han med att lyfta fram den svenske teologen Helene Egnell som har framhållit att

• kvinnor inte har samma behov som manliga att försvara sin religiösa tradition
• det etiska står i centrum snarare än de dogmatiska
• dialogen  fokuserar på kritiken mot sådant som är "livsfientligt"
• dialogen lyfter fram sådant som är "livsbefrämjande"

Det mesta av denna artikel handlar om kvinnors rättigheter i samhället. När det gäller religiösa föreställningar påminner Bråkenhielm självkritiskt (?) om att det finns en del brevtexter i Nya Testamentet som utgår från föreställningen om en över- och underordning mellan människor. Han citerar vidare den amerikanske teologen Maura O´Neill som har visat tre olika hållningar vad gäller kampen för kvinnors rättigheter. Den konservative menar att "män och kvinnor har skilda uppgifter i skapelsen och att kvinnor bäst förverkligar sitt sanna jag inom dessa ramar." Som ett exempel på denna hållning anger Bråkenhielm sharia-lagarna där kvinnor bär niqab eller burka och eller stenas, pryglas och stympas. 

I den avslutande delen anvisar Bråkenhielm tre framkomliga vägar för framtida samtal. Dessa kan handla om vetenskap och forskning, om mystiken eller vara religionskritiska. Jag förstår att mänskliga rättigheter kan utgöra framtidens nya (synkretistiska) religion. Så ser Svenska kyrkans mission ut. Är det denna typ av samtal och mission Svenska kyrkan nu ska satsa på också i Sverige?

Spridda tankar

Nu går det fort. Igår kväll kom jag hem från tre dagar med Frimodig kyrka. Bra dagar och nu är det iväg på konfirmandläger. Däremellan har präster och diakoner tagit emot Växjö stifts projektgrupp för konceptet Till tro. Vi åker om en timme. Men några rader får det bli.

Frimodig kyrka har praktiskt taget arbetat ut en helt ny Kyrkoordning. För några år sedan var det tänkt att den skulle kunna utgöra en motion till kyrkomötet, men vi tror inte längre att kyrkomötet kan ta emot en sådan motion. Det är bättre att vi har den för internt bruk, ett diskussionsunderlag, en valplattform och ett underlag för minst ett 30-tal motioner för de närmaste åren. Jag lovar er att idéerna forsar fram som ett väldigt vattenfall när ledamöterna träffas. Jag undrar ibland hur det ser ut hos de andra nomineringsgrupperna. Av vad jag har sett i kyrkomötet händer där inte särskilt mycket.

Annars spekulerade vi lite i hur det kommer att gå i valet. Själv är jag mest ängslig för att sossarna ska gå och rösta. Det är som Olle Burell låtit påskina tillräckligt för att definitivt ta över Svenska kyrkan. Nu hoppas jag naturligtvis inte att det ska gå så illa. Någon av våra ledamöter misstänker att röstdeltagandet kommer att gå ner med kanske 2 % eller mer. Då är vi nere på 7-9 % av medlemmarna och kan knappast tala om ett legitim kyrkomöte eller en demokratiskt styrd kyrka. Så kan det låta. Frimodig kyrka vill återupprätta den lokala församlingen och att vi fortsättningsvis ska nöja oss med ett val, det till församlingsrådet. Övriga val får ske indirekt.

Annars är det nog så att slaget om Kyrkan är närmast en andlig fråga. Det var så vi talade om det när gruppen från stiftet kom för att förhöra sig om hur vi tänker i Värnamo. De tyckte att de hade fått med sig en hel del och det tror jag också. Det ska bli spännande att se fortsättningen på Till tro. Det verkar på mig som att en hel del av det som faktiskt sker i våra församlingar kan få stöd av konceptet. Kanske inte så konstigt när man tänker på att hela västvärlden genomgår ett paradigmskifte. Och om, säger om, det har nått in i Svenska kyrkan då har det nått långt!

Så fick vi en ny påve! Det gick snabbt den här gången. Jag tror det blir bra även om svenska massmedia verkar något oroade. Påven verkar vara konservativ i frågan om RÄTTEN (?) till abort, preventivmedel  och samkönade äktenskap. Låter det inte lite obalanserat? Finns det möjligen andra viktiga frågor? Kanske Janne Josephsson skulle kunna undersöka saken. Nej, nu måste jag iväg och påverka konfirmander. Jag kommer hem till högmässan på söndag. På återhörande.

Makt och korruption

Såg ni intervjun med förre generalsekreteraren Inga-Britt Ahlenius i Riksrevisionsverket? "Min sanning" var ett fantastiskt bra program som ni kan se genom att klicka här. När jag kom hem häromdagen och slog på TV:n kom jag in i programmet när hon sa: "Regeringen har ett ansvar för att upprätthålla en ämbetsmanna kultur ..."  Den där meningen träffade mig och dröjde kvar hos mig så nu har jag sett programmet i repris. Programmet handlar om korruption och mycket riktigt konstaterade man att Sverige är ett av de länder som har minst korruption. Men, som Inga-Britt Ahlenius påpekade, det kan beror på definitionen. Det talas om mutor i svensk lagstiftning men det finns ingenting om brott mot medborgarnas förtroende. Därför kan inte heller någon ställas till svars för det. Sådana brott är ändå i sig korruptionsbrott enligt Inga-Britt. Och hon kunde ge exempel.

Det var slående hur den socialdemokratiska regeringen försökte bli av med Inga-Britt Ahlenius. Till sist kallades hon till samtal med finansministern Bosse Ringholm (vem minns inte honom?). Han insåg att han inte kunde avsätta henne men fick henne att säga: "Jag stannar kvar", med det oriktiga tillägget, att "kan du hitta något annat" (hon hade då tackat nej till ett antal landshövdingeposter) "ska jag överväga det." Detta tog Ringholm fasta på och kallade samman till en presskonferens där han meddelade att Inga-Britt Ahlenius skulle på egen begäran få ett annat jobb till nyår! Nu lyckades inte detta i slutänden, men det visar hur makten korrumperar människor. Inga-Britt Ahlenius hävdar i programmet att all makt praktiskt taget alltid korrumperar. De tvingas spela med, manipulera och lura eftersom makthavarna befinner sig i en bubbla där eget intresset kommer först. Jag ryser när jag tänker på att jag själv råkat ut för detta åtminstone två gånger. Det ena var när domkapitlet med hjälp av regeringen lyckade ta ifrån mig den fullmakts tjänst jag fick när jag tillträdde som kyrkoherde i Hjälmseryd 1983. Det ska egentligen inte kunna gå men uppenbarligen är allt möjligt för den som har makt. Här framstår avskedandet av förre kyrkoherden Stefan Svensson, se kommentar i förra bloggen, som ett skräckexempel. För egen del förstod jag aldrig riktigt vad som skedde och eftersom det var väckelse i församlingen brydde jag mig inte vid den tiden.

Det andra tillfället var faktiskt när biskopen lurade mig att hålla med om att det faktum att jag skickade tillbaka mitt vigselförordnande kunde betraktas som illojalt. Jo, det kan jag förstå, tyckte jag. Det som sedan hände var att detta vändes emot mig och att jag på mitt eget ord av domkapitlet dömdes ha brutit mina prästvigningslöften och uppträtt som illojal mot Svenska kyrkan. Lurad igen. Hade jag förstått vad som var i görningen hade jag aldrig fällt dem orden. Mitt förtroende för biskoparna är numera närmast noll. Och för domkapitlen obefintligt.

Inga-Britt Ahlenius beklagade att den socialdemokratiska regeringen "försvagad ämbetsmannens ställning". Genom att inte göra klart för innehavarna vad det innebär att vara ämbetsman av förtroende, makt och ansvar så undergräver man till och med vanligt civilkurage. Jag förstod plötsligt varför socialdemokratin under decennier undergrävt prästens ställning som ämbetsman. Det räcker med att jag går till mig själv och jämför den stolthet, glädje och det ansvar jag kände då med den ibland nästan motvilja att ta på mig kaftanen. När jag väl erkänt för mig själv att jag är anställd i en organisation som saknar ämbetsmanna kultur och har infört en tjänstemannakultur skäms jag. Jag kommer aldrig att rekommendera någon att bli präst i Svenska kyrkan som det fungerar nu. Men det kanske kan bli ändring på det? Jag har lovat att stå till förfogande vid nästa kyrkoval. Om det nu har någon betydelse.

Jag måste säga att programmet fick mig att se sådant jag tidigare bara anat. Vidare har jag läst två artiklar om patriarkatet som också talat starkt till mig, men det får bli nästa blogg.

Domkapitlen är hjälplösa

Som de initierade vet har Gnosjö församling utan grund avskedat komministern Mattias Fjellander. Det är upprörande att kyrkopolitiker får bete sig som de gjort. I bästa fall gick det tidigare att skylla på inkompetens, men det är värre än så. Det är diskriminering, förföljelse och maktmissbruk på grund av att Mattias är, inte fullkomlig, men förespråkare för den sanna kristna tron. Jag vet att min beskyllning är grov och vill därför redogöra för Domkapitlets utredning.

Förutom vad jag redan skrivit var det så att Mattias avskedade på ett formellt oriktigt sätt. Innan ett avskedande kan äga rum ska Domkapitlet säga sitt. Det ska så att säga godkänna förfarandet. Ett avskedande kunde ju ha varit teologiskt betingat och därför ska Domkapitlet göra den första undersökningen. Gnosjö församlings kyrkoråd och den vikarierande kyrkoherden struntade i detta. Nu kunde de ha ursäktat sig att de handlat mot bättre vetande, men det gör man inte helt enkelt av det skälet att de inte bryr sig. De vill bara ha bort Mattias om än utan orsak.

Domkapitlet förnärmades och inledde därför ett tillsynsärende mot Gnosjö församling. Det var tre områden som Domkapitlet ville undersöka närmare. Först avskedandet av Mattias Fjellander. Sedan varför församlingen inte firar huvudgudstjänster som de ska och för det tredje ville de undersöka hur arbetet med konfirmanderna fungerar.

Domkapitlet konstaterar att avskedandet har gått oriktigt till, att inga protokoll fördes över förspelet till avskedandet och att kyrkoherden som är Biskopens förlängda arm underlåtit att informera kyrkorådet vad som gäller. Gnosjö församling väljer att skylla ifrån sig genom att hänvisa till Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation som gett klartecken till avskedandet (sic!). Arbetsgivarorganisationen förvånar sig över att Växjö stift använder sig av befogenhetsprövning eftersom det inte sker i andra stift (sic igen). Gnosjö församling menar vidare att det inte behöver föras några protokoll och att stiftskansliet uppmuntrat till att de inte ska föra protokoll (sic! en tredje gång). Tala om rättsosäkerhet!

Domkapitlet konstaterar vid sitt sammanträde att ord står mot ord vad gäller ett antal uppgifter och att det därför är svårt att med säkerhet bilda sig en uppfattning i de olika sakfrågorna. Den vikarierande kyrkoherden kan emellertid "inte undgå kritik enligt domkapitlets mening. Även kyrkorådet kan i viss mån kritiseras".

Undersökningen visade vidare att församlingen ersätter huvudgudstjänster med andra gudstjänster som inte uppfyller kyrkohandbokens reglering. När det gäller arbetet med konfirmander samarbetar Gnosjö församling med församlingarna i Tofteryds pastorat och Kävsjö pastorat. Det finns inga beslut om detta i kyrkorådet och det finns ingen reglering av denna samverkan. Domkapitlet väljer att göra påpekanden i saken och avslutar med följande ord: "Med den kritik och de påpekanden som framförts beslutar domkapitlet att lägga ärendet till handlingarna."

Jag kan konstatera:

• Gnosjö församling har avskedat Mattias på ett oriktigt sätt men ångrar sig inte.
• Trots detta kan domkapitlet inte hjälpa sina präster.

Som av en händelse läser jag insändaren i Kyrkans Tidning, den med rubriken Avskaffa domkapitlen. Jag tycker mig känna igen rubriken. Eftersom domkapitlen inte fungerar behöver vi dem inte. De utför inte något som inte stiftsstyrelsen skulle kunna lösa. Och om vi inte lägger ner domkapitlen behöver vi åtminstone reformera dem. Det håller inte att som ärkebiskopen i kyrkomötet säga att vi ska hålla oss till arbetsrätten. Pastoraten köper ut för dem misshagliga präster som väljer att ta emot miljonerna. Domkapitlen är hjälplösa och i ett fåtal fall går ärende vidare till Arbetsdomstolen (AD) som Mattias nu väljer att göra. Jag frågar och han svarar:

"I slutet av månaden skall vi kommentera vad arbetsgivarsidan skickat till AD, och sedan kommer sannolikt ett delbeslut snabbt om att avskedet är ogiltigt. Lika snabbt kan ett beslut förväntas komma i Gnosjö att jag ändå inte är välkommen tillbaka. Sedan kvarstår frågan om skadeståndets storlek, som inte kommer att bli klar lika snabbt. I slutet av april blir det ett möte i AD om den frågan. Då har det hela pågått i mer än ett år..."

Domkapitlet framstår för mig alltmer som en illegal domstol.
Heder åt Mattias som tar saken till AD.

Hoppas jag får vara med

Befinner mig i Skövde. Barnbarnet fyller 7 år men nu skulle de iväg på något sorts kalas så jag får lite tid vid datorn. Kan konstatera att jag bara skrev 5 bloggar under februari. Det måste vara bottenrekord. Men så har det varit ovanligt mycket resande. Nepal naturligtvis och så Uppsala i veckan som har gått. Det blev några riktigt bra dagar i Uppsala. Vi höll till på min gamla skola Fjellstedtska. Direktorn Leif Nordenstorm skötte föreläsningarna. Ämnet var Hinduism och buddhism i lokalt perspektiv. Leif är en ny bekantskap för mig även om det visade sig att vi träffats tidigare. Han var behaglig att lyssna till. Vi var inte fler än att vi kunde avbryta och få svar på våra frågor direkt under föreläsningarna. Och så älskar jag ett svar som han gav på rasten. En av studenterna, för övrigt verksam inom Svenska kyrkan, frågade varför vi bedrev mission i Nepal. Då svarade Leif: Därför att Jesus har befallt oss att missionera!

Sista dagen var ämnet religionsmöte och religionsdialog. Jag kunde inte låta bli att berätta från kyrkomötet där biskop Antje Jackélen lyckades förmå kyrkomötet att besluta att religionsdialog hädanefter ska kallas ekumenik. Hon berättade att hinduer, buddhister och muslimer numera sitter med i de ekumeniska samtalen och att det är orealistiskt att tala om ekumenik utan att räkna med andra religioner. Jag frågade Leif hur det kan bli så. Hur kommer det sig att religionsdialog plötsligt blir ekumenik inom Svenska kyrkan? Vem har bestämt det? Vilka är de som styr en utveckling som denna? Först svarade han inte. Han ville väl inte nämna några namn, men sedan förstod jag att det finns vissa teologer inom Svenska kyrkan som ligger steget före, sätter agendan och oftast får igenom det de vill eftersom det saknas motstånd. Jo, jag anade väl det och om jag hade gått vidare hade jag kanske fått några namn också. Men det finns visst en bok på svenska om detta. Jag har inte titeln här och nu, men jag har den hemma i Värnamo om någon undrar.

Det är tydligen så att några sköter utvecklingen inom Svenska kyrkan samtdigt som det inte finns något motstånd. Dag Sandahl hörs i debatten, men vem bryr sig? Kyrkomötet röstar om sådant de inte begriper. Murarna är uppenbarligen nedrivna.

Jag fick med mig en annan bok från Uppsala. Den heter The permanent revolution och är snarast ett forskningsarbete inom det nya paradigmet skrivet av den sydafrikanske missiologen Alan Hirsch. Jag känner honom genom boken The Forgotten Ways. Den här gången skriver han tillsammans med Tim Catchim och Mike Breen. Tesen är enkelt uttryckt den att när Jesus förverkligade Kyrkan och församlingen så såg han till att allt som behövs för att förändra världen är nerlagt i henne. Tankegången är sedan lika enkel. Eftersom vi inte når de resultat vi tänkt oss så är det någonting vi gör fel. Paulus undervisar oss i Ef 4:1-16. Avsnittet delas upp i tre delar. v 1-6 innehåller sju axiom. Vi har en kropp, en ande, ett hopp, en Herre, en tro, ett dop och en Gud. Sedan kommer v 7-11 där Paulus talar om de församlingens tjänster som ska förverkliga kallelsen. Varje kristen har en tjänst och den faller under någon av fem kategorier; apostel, profet, evangelist, herde och lärare. Efesierbrevet är ju inte skrivet till en ledarkonferens utan till vanliga kristna, oprofessionella samlingar i hemmen. Det är där tjänsterna finns, menar Hirsch. Så talar Paulus i v 12-16 om det förväntade resultatet; vi håller fast vid sanningen, växer upp och förenas med honom som är huvudet. Och så förverkligas v 1-6.

Den västerländska kyrkan har emellertid om inte gjort sig av med aposteln, profeten och evangelisten i alla fall gjort herden och läraren till församlingens centrum. Och detta är grundfelet som måste åtgärdas. Problemet är bara att när vi gör det förändras det nuvarande paradigmet. Jag har bara läst första kapitlet men ser mycket fram emot att ta mig an de övriga kapitlen. Jag tror att i kommer att få se stora förändringar inom svenska kristenhet under låt söga de kommande tio åren. Hoppas jag får vara med.