Albanien - i förändring

Albanien är ett av Europas fattigaste länder,är ett resultat av kommunism, ateism och diktatur. Enver Hoxha störtades 1991. Det tar mer än 20 år att förändra en kultur, ett land och dess folk.

Värnamo församling understödjer sedan 15 år tillbaka en liten grupp människor som idag bildat en Evangelisk-luthersk församling. Gruppen har nu bildat nya grupper i ett flertal städer i Albanien. Sedan tre år tillbaka arrangerar vi en bibelvecka för ungdomar i staden Pogradech, i sydöstra Albanien på gränsen mot Makedonien. Vill du sända pengar för att hjälpa ungdomar att delta i lägret, så kan Du sätta in din gåva direkt till Värnamo Kyrkliga Samfällighet, på 87 07 88 – 7, märk talongen Albanien.

Låt oss nu be för våra bröder och systrar i Tirana, Albanien.

Antalet kristna ska öka

Det var någon som tyckte att debatten med Dag Sandahl var svår att förstå. Det fick mig att tänka efter. Jag vill inte att bloggen ska innehålla teologi som går över huvudena på folk. Det är möjligt att både Dag och jag är lite fackidioter, men, nä jag tror inte debatten är onödig. Vi talar faktiskt om Svenska kyrkans kris på ett konstruktivt sätt. Vi vill hitta sätt på vilka vi kan komma ur låsningarna. Hur det ska gå till. Därför blev jag glad över att Dag vill fortsätta debatten.

Jag har läst en bok som jag rekommenderar åtminstone till prästerna och andra anställda inom Svenska kyrkan. Det är Göran Häggs bok Gud i Sverige, men innan jag kommenterar den låt mig bara få återge vad som kommit ur min kyrkoherdes mun några gånger. Han är införstådd med att antalet (stöd-)medlemmar inom Svenska kyrkan kommer att minska drastiskt, MEN det betyder inte att antalet gudstjänstbesökare kommer att göra det, fortsätter han. Jag tror han har helt rätt och det är denna insikt vi behöver ta vara på. Antalet kristna ska öka!

Nu till Göran Hägg. Han menar att det i dagens Sverige egentligen bara finns två kristna profiler som sticker ut inför allmänheten. Dessa är KG Hammar och Helge Fossmo. Tyvärr kanske han har rätt. Nu har det gått några dagar och min kritik mot hans bok är att det är just dessa två linjer som går genom hela boken. Den ena beskriver institutionen statskyrkan och den andra dårarna genom århundranden. Det var kanske lite grov uttryckt, men faktum är att det finns inte mycket normal kristendom i boken. Men det är väl så en sekulariserad historiker förstår Gud i Sverige. Han gör ändå några intressanta iakttagelser som jag vill lyfta fram.

Hägg skriver efter att ha gått igenom Högmässans plats och betydelse:

Men den centrala riten, även om den var förstådd och upplevdes som nödvändig för den egna saligheten efter döden, var på inte sätt tillräcklig för de andliga behoven i vardagen. (sid 51)

Det du, Dag, är väl något att bita i, för visst har Hägg rätt? Hur organiseras livet med Jesus under vardagen om det inte är tillräckligt med Högmässan? Jag tror inte du menar att enskilda kristna ska uppmuntras till att läsa fler kapitel i Bibeln eller göra längre förbönslistor. Betydligt mer måste till. Hägg har svar också på denna utmaning. Han fortsätter med att skriva: Kulten av helgonen ... fyllde vardagsbehov i detta livet och var dessutom som vi strax ska se på ett helt annat sätt lokalt utformad med hänsyn till individuella problem och förhoppnngar. (sid 51) Kan det vara svaret på Svenska kyrkans nöd?

Gästblogg: Jacob Sunnliden

Jacob Sunnliden kommenterar idag följande på sin blogg:

Ingela Agardh, lärde mig för många år sedan att man kan ”provtycka”. Det går till på följande sätt. Man skaffar sig en åsikt, säger till sig själv att ”så här tycker jag”. Under en tid framöver provar man den här åsikten mot andra människor, i olika situation osv. Håller den så fortsätter man tycka på det sättet. Men om den inte håller, och det är här tjusningen kommer in, så ändrar man sig. Ja, precis. Ni läste rätt. Man ändrar sig! Svårare än så är det inte. Jag har testat flera gånger och det är riktigt kul. Finns dock en ”provtyckning” jag inte är färdig med. Det gäller att vara för eller emot dödsstraffet.

Den kristna tidningen Dagen skriver om pingstkyrkan i Eskilstuna som blivit inbjudna till att ha en bowlinggudsstjänst. Kort handlar det om att den lokala näringsidgaren hr. Johan Rundgren behöver hitta nya sätt att göra sin bowlinghall känd på. Han har således bjudit in pingstkyrkan och erbjudit dem att fira gudstjänst i hans hall. Så långt inget uppseendeväckande.

Dagen skriver att pastor Marcus Ardenfors säger ” - Förfrågan från bowlingklubben blev ett bönesvar eftersom vi som församling länge längtat efter att bli en mer naturlig del av staden.” Stopp här! Vad har man för syn på sig själv om man inte tycker att en församling och ens församlingsmedlemmar redan är en naturlig del av staden. De är således onaturliga och försöker på något sätt anpassa sig till normala människor genom att bowla?!

Vidare säger pastor Marcus ”På det här sättet har vi lyckats hitta en lite annorlunda gudstjänstform för att nå folk som annars inte kommer till kyrkan”. Underförstått ”Vi lurar hit människor genom en verksamhet och sedan hoppas vi att de inte ska se igenom vårt egentliga motiv och att det på något sätt ska bli kristna så att min församling kan växa”

Det är märkligt. Dock tror jag inte de är ensamma i sin syn. De blir så till sig att någon vill ha med dem att göra, så de bowlar.

Men det är nu jag ska provtycka. Är det så att vi kristna (frikyrkovänner?!) alltid väntar på att saker ska falla i knät på oss?! Kan det vara så att vi är så sönderkristnade att vi inte ens kan se oss själva som naturliga varelser och att vi är en del av samhället? Att vi inte kan ta oss för något, för att vi har en sådan sne bild av oss själva? Och när något frågar oss om vi vill vara med, förlorar vi all sans?

Något mer om Dag Sandahls "plusvärden"

Det pågår till min glädje en debatt om att bygga församling. Det första intrycket gör gällande att den handlar om metoder eller strategier, men det är inte helt rätt. Det visar sig att den också handlar om kunskapssyn och jag skulle vilja ta det ytterligare ett steg, till teologi för att inte säga världsbild.

Dag definierar i sina inlägg församlingen som "den gudstjänstfirande församlingen". Jag säger inte emot men menar att definitionen inte är tillräcklig. I alla fall inte om definitionen begränsas till söndag kl 11. Den exklusiva tanken att Högmässan är Gemenskapen med stort G reser en rad frågor, inte minst av ekumenisk karaktär. Det betyder vidare för mig både att man reducerar begreppet församling och att metoderna för att bygga församling blir felaktiga.

När jag antyder detta bekräftar Dag att han prioriterar sitt centrum i förhållande till "andra mindre, kanske tätare gemenskaper." Hemmen i dess vidare mening, grekiska oikos, säger han ingenting om. Och ändå föds alla människor in i ett hem, växer upp i ett hem, bor i ett hem, umgås med sina vänner i sitt hem och så vidare. Av veckans 168 timmar tillbringar de flesta lekmännen en eller ett par timmar i kyrkan, många inte ens det. De övriga 164 timmarna om inte hemma så på andra platser. Ska målet då vara att försöka få dem till Högmässan? Risken är då uppenbar att vi arbetar med både fel mål och fel metod, menar jag. Vi måste ha två brännpunkter, Högmässan OCH hemmet. Om vi ska prioritera kanske vi i vår tid ska lägga det mesta arbetet på hemmet eller snarare det utvidgade hemmet eftersom de flesta lever i ensamhushåll. Är det möjligt att lägga kraft på två brännpunkter? Kommer vi då inte att prioritera det ena framför det andra? Det finns en lösning.

Människor bär tron i sina hjärtan. De är naturligtvis inte troende bara på söndagen utan också i hemmen, på arbetet och i skolan. Kunde vi få en förskjutning från gudstjänsten och dess former till människors hjärtan, åtminstone i tanken, blir steget att "fira gudstjänst" i hemmen, på arbetsplatserna och i skolan kortare. Så om du Dag skriver att dessa värden är "plusvärden" som "vi tror oss kunna inkludera", så skriver jag att HELA LIVET kan och ska integreras i människans hjärta. Därmed får jag en annan utgångspunkt, andra mål och andra metoder. Jag kan höra dina invändningar om pietism, subjektivitet och i värsta fall moralism, men menar att dem inte håller. Om du bjuder till, vilket jag tror dig om, vet du att fides qua (den subjektiva tron) inte kan spelas ut mot fides quae (den objektiva tron). Enskilda kristna och Kyrkan hör samman som lemmar i en och samma kropp. Jag har aldrig förspråkat uppror mot Kristi kyrka eller pläderat för sekterism, men är övertygad om att Kyrkan måste synliggöras i hemmen för att vara trovärdig. Det är tillsammans med förkunnelsen och sakramentsförvaltningen prästens viktigaste uppgift att medverka till det. Det är så han bygger församling.

Debatten med Dag Sandahl fortsätter

Det har varit ett par spännande dagar med kommentarer och bloggar. Sammantaget verkar temat vara ATT BYGGA FÖRSAMLING. Dag och jag är överens om slutmålet, tror jag, men vägen dit tål att diskuteras. Låt mig börja med att lyfta upp vad signaturen Thomas skrev i en kommentar: "Din vision tycker jag däremot är något av en dystopi." De där orden har fastnat hos mig. Kanske Thomas har rätt eftersom dystopi pekar på en negativ framtidsutveckling. Det betyder vad jag förstår att han anser att en rörelse ut mot hemmen närmast kan liknas vid en reträtt, en tillbakagång. Om han har rätt eller fel kan bara framtiden utvisa. Jag har sett "levande församlingar" rasa som korthus när till exempel prästen gått i pension eller flyttat. Då framstår den gemensamma gudstjänsten som en mycket bräcklig grund. Jag menar förödande otillräcklig, som växter utan rötter.

Dag skrev en andra blogg . Jag är tacksam för det och den är innehållsrik. I en av kommentarerna till den bloggen bidrar Biskop Biörn (Fjärrstedt?) till samtalet om mässförsamling eller huskyrka. Jag svarade direkt att det alls inte är fråga om antingen eller, utan om ett nödvändigt både och. När jag sedan läser Sandahls andra blogg igen, ser jag att han är i samma dike. Han skriver: "kan vi inte bygga församling ... är det i längden meningslöst att mana folk till smågrupper." Ser ni att också Dag spelar ut de två mot varandra? Han frågar till och med: "Vad ska prioriteras?" När vi spelar ut det lilla och det stora mot varandra blir per automatik det ena underordnat och det andra överordnat. Det spelar mindre roll om vi kör ner i det ena eller det andra diket. Här krävs ett holistiskt tänkande där båda brännpunkterna hör samman i en oskiljaktlig förening, som Fadern och Sonen hör samman i Anden. Vi talar gemenskap!

Nu tror jag inte att Dag eller Biskop Biörn är dåligt bevandrade i 1960-talets sätt att bygga församling. Tvärtom, de är båda mer kunniga och har mer erfarenhet än jag. Men när Dag redogör för sin kunskapssyn, den att allt hänger samman, att det ena ger det andra och erfarenheter föds ur erfarenheter måste jag tänka ett varv till. Kan det inte vara så att den Helige Ande gör något alldeles nytt, i biblisk mening någonting nytt, i en viss tid? Det är ju en ny tid, en tid som aldrig varit förr. Det är nya människor med nya erfarenheter. Jag vet att ord som paradigmskifte och postmodern tid är stora ord som är omöjliga att föra i bevis, men jag tror de är användbara. I en sådan tid kastas mycket överända och mycket som förr var gångbart är inte längre gångbart. Kanske är detta som gör skillnaden mellan Dag och mig när vi tänker på hur vi ska bygga församling i vårt tid. Jag är inte säker på att Dag har rätt när han skriver: "strategin att bygga församling måste hålla och jag menar att den håller fortfarande." Jag är inte så säker på det.

Modéus undersökning visar på 35 växande församlingar som INTE bygger som man gjorde på 1960-talet. Här vore det intressant att låta Modéus själv komma till tals. Vad är det som skiljer de 35 församlingarna från 1960-talets sätt att bygga församling? Eller är det ingen skillnad? Svara, Fredrik. Du kan få skriva en gästblogg hos mig!

Biskop Biörn har gjort några intressanta iakttagelser i Brev till unga präster & pastorer i Kristi kyrka, men jag ber att få återkomma till dessa. För jag hoppas att den debatt som nu pågår om den lilla gemenskapens betydelse ska på gå åtminstone några dagar till.

Svar till Dag Sandahl

Har just kommit hem från pastoratets julfest och klockan är närmare 23. Tänkte jag skulle kolla bloggen innan jag går och lägger mig och till min uppriktiga glädje ser jag att Sandahl kommenterat min blogg, se Dagblogg . Ett tag tvivlade jag eftersom jag börjat vänja mig vid att ingen riktigt tar frågan om lekfolket på allvar. Men innerst inne vet jag att Dag gör det. Kanske är det dumt att spontan-svara mot en så skicklig debattör som Dag, men jag vill ju ha den här debatten och en blogg kan ändå aldrig vara uttömmande. Låt mig göra några reflektioner.

För det första skriver du Dag att vi egentligen nog inte är oeniga. Nej, förmodligen inte om slutmålet. Men du skriver också att vår kunskapssyn skiljer oss åt. Jag är inte säker på vad du syftar på, men visst har den svenska kulturen och kanske särskilt den inom Svenska kyrkan förändrats avsevärt sedan 1970-talet? Jag menar att det numera handlar om svensk kristenhets överlevnad och tror inte att vi kommer att få någon nämnvärd hjälp från officiellt håll. Här är vi båda lika kritiska. Men då är det kanske dags att backa tillbaka, göra en ny analys, ändra strategi och kanske hitta nya vägar. Jag tror att det är möjligt utan att ge upp det högkyrkliga ideal som vi båda delar. I Modéus bok, som jag gärna skulle se en fortsättning på om några år, ser jag ett mer holistiskt sätt, mer ortodoxt sätt, att förstå församlingen. Jag tänker mig två kontrahenter eller snarare brännpunkter, den ena utgörs av Gud själv och den andra av den enskilde kristne. Men "det stora finns i det lilla och det lilla finns i det stora", för att anspela på ord som du själv ofta använder. Är det inte så att högkyrkligheten strävar efter att individer ska komma till mässan? Samlas kring altaret? Men detta är snart en omöjlighet i de flesta församlingar. Jag tror att vi behöver arbeta åt det andra hållet. Få ut högkyrkligheten till individen och dennes hem, förlägga gudstjänsten i dennes hem. Det betyder inte att vi ska spela ut de två mot varandra, men högkyrkligheten behöver byta strategi. Här tycker jag faktiskt att P-O Sjögren har en profetisk ansats. I slutet av sin bok talar han om familjen som en cell. Ja, faktiskt använder han till min förvåning det ordet 1964. Det stör mig att jag inte upptäckt det tidigare. Men de flesta svenskar bor inte längre tillsammans som en familj och kan följaktligen inte heller hålla husandakt. Också begreppet familj, grekiska oikos, behöver omdefinieras till den lilla gemenskapen. Jag får nog stanna där.

För det andra håller du alltför hårt fast vid 1970-talets sätt att "bygga församling". Du skriver att "församlingsförnyelse innefattar ett gudstjänstfirande och ett ansvarstagande folk". Rätt, men hur kommer du dit? Jag tror inte det går att mana folk till mer bibelläsning eller bön. Inte heller kan vi kräva mer av folks tid eller tro att de frivilligt ska hjälpa de anställda att utföra det de anställda ska utföra. Snarare behöver lekfolket hitta varandra, träffas och samtala med varandra i sin hem, tillsammans förstå hur de ska kunna gestalta Guds rike för sina grannar. Det är också detta de anställda ska hjälpa dem med även om det inte ingår i våra utbildningar. Jag menar att vi ska "bygga ut församlingen" i hemmen. Detta säger jag inte i motsats till gemensamt gudstjänstfirande. Detta skulle vi kunna satsa mycket på och inga kyrkopolitiker i världen kan stoppa det, inte heller några anställda.

För det tredje och det får nog räcka för den här gången. Du skriver att "kyrkopolitiska åtgärder skadade den entusiasm som börjat bygga församlingar med mångas ansvar." Det var Rune Klingerts påstående, men du fruktar att han har rätt. Dag, både du och jag har varit med om det mer än en gång. Jag har varit med om hur kyrkopolitiker förbjudit mig att fira mässa och be tideböner i kyrkan. Då är inte alla med och det splittrar församlingen, menade de. Vi vet att det är så, men det är just därför vi måste bygga på ett annat sätt. Vi måste låta folk bilda celler, bilda nätverk som inte är åtkomliga för den sortens anfall. Det betyder inte att vi ska sluta gå i Högmässan eller önska högkyrklighet. Men vi bygger på ett annat sätt.

Avslutningsvis är mitt intryck av Modéus bok att han är på spåret. Jag är inte övertygad om att de 35 församlingarna själva förstår vad som sker, men tycker mig ana att Modéus har ett ärende som gäller vårt sätt att arbeta, eller snarare vårt sätt att leva. Det finns också en annan möjlighet som dykt upp i vårt stift. Det är samarbetet med Oxfords stift och arbetet Faith in the Future som också går i den riktning jag försöker debattera. Men det får vi ta en annan gång.

Vi måste hjälpa varandra

Vi var hemma hos en av våra kyrkvärdar, Thomas, häromkvällen. Det blev en fin kväll i goda vänners lag. När vi gick därifrån lånade han mig boken Tyckandets tyranni. Den är nyss utkommen och skriven av professorn Kjell O Lejon. Den handlar om den likriktning, om den politiska korrekthet som spritt sig i Sverige under 1900-talet. Det är en god analys och jag känner igen mycket från egna studier, inte minst hur Socialdemokraterna med god hjälp av Centerpartiet manipulerat och styr Svenska kyrkan. Kjell O Lejon ger också sådana exempel, men går långt utöver dessa. Boken handlar om hur det svenska samhället genomgått ett "drastiskt mentalitetsskifte", lämnat judisk-kristna värderingar bakom sig och gått in i ett sekulärt, relativistiskt och utvecklingsopitimistiskt tankesätt, ur vilket inget gott kan komma, skulle jag vilja tillägga.

Begreppet tolerans missbrukas på så sätt att vi alltid ska vara toleranta mot allt, utom mot dem som inte ställer upp på detta. Där har vi den skrämmande tesen, början på åsiktsförtryck, förbud och förföljelse. Jag har lagt märke till att just kravet på tolerans ofta används i TV:s debatter. Eller negativt uttryckt; Det verkar vara helt OK att förlöjliga och till och med ondgöra sig över åsikter som inte anses politiskt korrekta. Detta är något som klassiskt kristna också möter inom Svenska kyrkan. Detta kunde vara tillräckligt, kan man tycka, för att samtala om toleransen, dess grund, förutsättningar och betydelse. Men inte ens så långt släpps samtalet. Jag har aldrig varit med om att toleransen som begrepp har problematiserats. Våga ifrågasätt toleransen! Och ändå finns det så mycket som vi inte bör tolerera! Vi ska inte tolerera att människor kör rattfulla, inte tolerera att män misshandlar sina hustrur, inte tolerera sådant som är fel! MEN och här gräver Kjell O Lejon djupare än många andra. Vad är rätt och fel? Frågan är avgörande eftersom toleransen har en gräns.

Så länge det svenska samhället utgick från de judisk-kristna värderingarna kunde vi i stort veta vad som är rätt och fel. Israels Gud som senare gav sig själv också till alla andra folk var och är den fasta punkten i tillvaron. I en blogg kan jag inte närmare gå in på detta, men de flesta av mina läsare förstår säkert vad jag menar. Värre är det med alla dem som nu istället försöker bygga samhället på lösan sand, det vill säga sekularism och relativism för där finns inget rätt eller fel. Här är det subjektiva och postmodernistiska tankar i dess sämre mening som drar det längsta strået. "Du får göra vad du vill, så länge du inte skadar din medmänniska", säger man. Det låter bra men håller inte när det hettar till.

Människor som inte av någon anledning är politiskt korrekta, har "fel" åsikter eller av annat skäl är utanför den allmänna normen anses skada majoriteten och blir därigenom lovligt byte. De jagade är ju intoleranta! De tycker inte som alla vi andra. På den här punkten bjuder Kjell O Lejon in till debatt. Jag undrar var den debatten kommer att dyka upp. I SvD, kanske? Knappast i Värnamo Nyheter. I TV-programmet Debatt, kanske? Ärligt talat kommer jag nog att bli förvånad den dagen svensken samtalar om vad som är rätt och fel.

Men Kjell O Lejon gräver än djupare. Han visar på de olika försök som gjorts för att förstå sanningen, relativismen (som säger att sanning är det du önskar),emotivismen (det du känner är rätt för dig), pragmatismen (det som fungerar) och empirismen (det som är beprövat). Det finns andra mer komplicerade teorier och ingen av dessa går att renodla, men vilken eller vilka grunder har de ledande kulturpersonligheter som sätter agendan idag - i vårt samhälle? I vår Svenska kyrka? Det kommer sannolikt aldrig att redovisas. Här gäller därför att det se och att urskilja. Vi som vill vara Jesu lärjungar måste hjälpa varandra att gräva djupare och inte bara surfa runt på det som anses rätt för tillfället. Kanske kunde vi använda en del av år 2011 till det?

Då ska vi vända oss till Jesus själv och den historiska Kyrkans vittnesbörd om honom. Den postmodernism som vi idag lever i har tyvärr ingenting att erbjuda när det kommer till sanningsbegreppet.

Från notapparaten till rubrikerna

Idag har jag läst en bok som fått mig att komma ihåg Dag Sandahls blogg från 23 mars 2010. Bloggen bär rubriken ”Högkyrkligheten ska kritiseras”. Jag hade i en not 6 i min bok De heligas gemenskap nämnt om Kyrkodagarna i Uppsala 2009. Jag noterade med glädje att den handlade om lekmannaapostolatet. Jag noterade att professorn Sven-Erik Brodd bekräftade att den historiska kyrkan alltid haft svårt att hantera lekmännens plats och betydelse samt att han ville omdefiniera själva begreppet lekman eftersom vi inte längre kan betrakta klerker, förtroendevalda och anställda som lekmän. De är något mer än lekmän. Jag skrev, och det var det Sandahl irriterade sig på, att det var intressant att lekmännen alls uppmärksammades i detta så prästcentrerade sammanhang. Sandahl replikerade på denna not i sin blogg med orden: ”Jag svimmar en stund. Kyrkodagarna har återkommande sedan 1966 tagit upp frågan om lekfolket. Per-Olof Sjögren och Rune Klingert är två exempel på präster som drivit lekmannafrågorna. Hur kan det då komma sig att …” Den 4 april replikerade jag. Jag tycker där att Sandahls påpekande mest liknar ett självförsvar för högkyrkligheten, men erkänner på slutet att noten framstår som överdriven. Dag är skarpsynt och har ofta rätt men nu måste jag ”komma igen”.

I dagarna har jag på förekommen anledning läst Per-Olof Sjögrens bok Bygga inifrån, som utkom 1964. Det är 46 år sedan, lika lång tid som det tog att bygga Jerusalems tempel. Det är en avsevärd tid. Och denna tid hänvisar Dag till!? Dag, det är dags att uppdatera synen på lekmännen! Och än mer hur lekmännen kan frigöras, utrustas och uppmuntras i sin kallelse. Varje lekman bär ju sin kallelse.

Präster och diakoner ska under den resterande vintern på min inrådan studera Fredrik Modéus bok Längta efter liv, en bok jag varmt rekommenderar. Den har sina brister, men innehållsligt har den flyttat över från det gamla till det nya paradigmet. Den rör sig i rätt riktning. I not 93 påminner Modéus om Sjögrens bok Att bygga inifrån. Det var därför jag var tvungen att läsa Sjögren. Det hade jag inte gjort tidigare. Sjögren har förvisso en profetisk ansats i sin bok. Han börjar nämligen med att förklara varför vi ska bygga inifrån och han slutar med att förklara att detta sker i gemenskap med andra. Men däremellan handlar det enbart om den enskildes bibelläsning, bön, bikt, själavård mm vilket gör att början och slutet hänger dåligt ihop och känns helt otidsenligt. Jag hoppas innerligt att Sandahl inte stannar i den boken utan läser vidare i Modéus bok. Modéus försöker beskriva vår samtid och förklara hur den enskildes längtan (obs utgångspunkten) förvekligas i en relationell ekklesiologi. Han kan se tecknen i de 35 svenskkyrkliga församlingar han undersökt. Eftersom jag skrivit en lic-avhandling i ämnet är det för mig ingenting nytt, MEN oerhört glädjande att för första gången se dessa avtryck på svensk mark. Jag lägger märke till att flera av dessa församlingar där smågrupperna är bärande inte själva förstår vad som händer, men jag tror att de kommer att upptäcka det allteftersom. Dag, det är dags att lekmännen går från notapparaten till brödtexten, ja, kanske till och med rubrikerna!

Ärkebiskopen uttalar sig

Det finns så mycket att kritisera ärkebiskopen för och det med rätta. Men ska jag då inte uppmärksamma också när han uttalar sig bra? Här kommer ärkebiskopens och Sveriges Kristna Råds uttalande med anledning av våra vänner i Alexandria, vår tids verkliga martyrer och hjältar.

"Med sorg och bestörtning har Sveriges Kristna Råd mottagit nyheten om bombdådet mot en kyrka i Alexandria. Ett stort antal dödsoffer och många skadade lämnar också många familjer i sorg och chock.

Sveriges Kristna Råd uppmanar sina medlemskyrkor till bön för de kristna i Egypten, samtidigt som vi vill understryka vikten av att kristna, muslimer och andra människor av god vilja tillsammans står upp mot våld och terror.

Sveriges Kristna Råd vill till den koptiska kyrkan i Sverige, en av rådets medlemskyrkor, framföra sitt deltagande och beklagande. Samtidigt vill vi uppmana den svenska regeringen och EU att i sina kontakter med den egyptiska regeringen på nytt med kraft kräva bättre skydd för Egyptens kristna och andra religiösa minoriteter."

Visste du att Kristi Kyrka får tusentals nya martyrer varje vecka!

Vi har inte för många muslimer i Sverige utan för få kristna

Så har det nya året 2011 anlänt och det ska bli oerhört spännande att gå in i det. När den institutionella kristendomen förlorar mark och riskerar förföljels kan varje levande kristen vädra vårluft.

Det finns en sak som förundrat mig ända sedan den tid jag var aktuell som politiker för KD. Partiet manade mig strängt att inte blanda in religionen i politiken. Vid ett flertal tillfällen upprepades detta och jag tror att KD här har gjort en grov missbedömning av det enkla skälet att snart sagt varje politiker är religiös. Det ligger så att säga i den mänskliga naturen. Sedan är det en annan sak på vilket sätt människan är religiös. Vad tror den enskilde? Hur ser världsbilden ut? Frågor som borde vara intresse för varje människa. Det var därför något underligt att höra professorn Jan Hjärpe kommentera självmordsbombaren i Stockholm med att påstå att det inte hade något med religionen att göra utan att han var förvirrad och psykiskt sjuk. Det ena utesluter nämligen inte det andra. Hur länge till ska svenska politiker kunna marginalisera religionen? Inte särskilt länge till, inte hela år 2011, menar jag.

I SvD, 31/12 , skriver tf kulturchefen Kaj Schueler om just självmordsbombaren och det planerade attentatet i Köpenhamn. Han skriver att "vi måste ta dessa människors övertygelse på allvar". Han menar visserligen att dessa extremister representerar en fundamentalistisk inställning. Men beskriver denna som att den 1) förklarar den befintliga världen 2) förklarar ondskan 3) pekar ut fienden och 4) målar upp en utopisk paradisisk framtid. Dessa extremister hämtar sina tolkningar ur heliga skrifter och profetior. Detta gäller islam, judendom (här anger han det som sker på Västbanken som exempel), kristendom (en amerikansk fundamentalistisk kristen har skjutit ihjäl en abortläkare)och hinduer som angriper muslimer i Indien. Oj, vad mycket det finns att kommentera i Schuelers för övrigt lovvärda initiativ. Men jag vill bara ge två omedelbara reaktioner.

För det första; äntligen någon som vågar peka på religionens betydelse. Det är klart att religionen har en oerhörd betydelse, kanske större än politikens! Jag fattar inte att KD inte driver detta. Det är emellertid oftast kombinationen religion och sinnessjukdom som uppmärksammas vilket är ytterligare en märklighet. För rättvisans skull måste jag ändå säga att samma SvD har ett reportage om väckelsen i Kina. Även om jag skulle vilja tillägga; "välkommen efter" eller "bättre sent än aldrig". Det är närmast ett mirakel att svensk massmedia lyckats undvika den enorma väckelse som går över världen. Hela världsdelar håller på att förändras utan att journalister och politiker förstår religionens betydelse .

För det andra; Vi behöver i Sverige inte bara en debatt om religionen i allmänhet år 2011 utan också om dess sakliga innehåll. Vad vet svensken i allmänhet om kristen tro? om islam? om judendom? om hinduism? Journalister skriver ingenting därför att de vet ingenting. Politiker gör allt vad de kan för att marginalisera religionen därför att de är rädda för dess makt och inflytande. Men om det nu är så att religionen har den stora betydelse jag låter påskina är det då inte bättre att ta samtalet med religionen och dess utövare i "ömsesidig respekt" som det brukar heta i stället för att förklara krig. Vår statsminister vill inte ens möta än mindre prata med religiösa företrädare. Vi ska vara så toleranta mot allt möjligt varför då inte mot de kristna? Kari citerade någon okänd källa som i något sammanhang sa: Vi har inte för många muslimer, utan för få kristna. Jag tror det senare är en stor del av förklaringen. Svenska kyrkan och svensk kristenhet är inget salt på jorden, inte något ljus i en mörk värld. Men det behövs inte mycket ljus i ett mörkt rum för att det ska synas. Vill du vara med år 2011?

Med önskan om ett nytt, gott och spännande år 2011.