Att tolerera HBTQ

 För ett par veckor sedan läste jag en mycket intressant krönika i SvD. Den var skriven av författaren och journalisten Lena Andersson. Jag har alltid tyckt att hon är svårläst, men bestämde mig för att läsa hennes krönika under rubriken Tolerans är ett bättre ideal än kärlek. Jag tyckte den var jättebra och tänkte skriva en blogg om den, men det blev aldrig av - förrän nu. Den utlösande faktorn blev att Frida Park, journalist i Dagen, använder samma krönika när hon i dag kommenterar samkönade äktenskap och Saronkyrkans, i Göteborg, beslut att erkänna dessa samtidigt som man inte viger samkönade par. Men vad menade då Lena Andersson?

Hennes utgångspunkt är att symboler och tecken är besvärliga och viktiga eftersom de står för något, som till exempel Pride-flaggan. Men vad vill Pride-flaggan säga oss? Vill den få oss att ta ställning? Tvingar den oss att ta ställning? Min erfarenhet är att om man inte ställer upp på denna symbol för alla människors lika värde, som det brukar heta, då är man en homofob. Eftersom jag vet att jag inte är en homofob vet jag också att här driver man en lögn. Plötsligt måste alla vi kristna, inte bara ta ställning utan än mer tänka efter.

Lena Andersson beskriver så vår postmoderna tid som konstruktivistisk. De som menar att världen är konstruktivistisk hävdar att allting är i vardande. Ingenting är beständigt eller färdigt. Allt flyter.

En sådan åskådning innebär i praktiken att du aldrig kan bejaka sakernas tillstånd. Allt behöver utvecklas. Det allvarliga är för mig som kristen att jag inte kan eller får bejaka Guds ordningar, se min blogg från gårdagen. 

Lena Andersson slår fast att "sökandet efter sanning, måtta och jämvikt ersätts av viljan till makt. Följden blir att varenda millimeter av offentligheten politiseras och blir en arena för maktkamp, allt enligt tron att begrepp som neutralt, logiskt, förnuftigt och rimligt endast är uttryck för ett intresse, som bär upp en godtycklig hegemoni, vilken ska kullkastas." Att söka nya läsningar skulle innebära att de gamla måste överges eller rentav förkastas. Där befinner vi oss, vad jag förstår. Att bejaka det Pride-flaggan står för innebär att du överger äktenskapet mellan man och kvinna som en Guds ordning. 

Det verkar som att det inte går att hindra eller ens göra någonting åt utvecklingen. Därför förespråkar Lena Andersson och också Frida Park tolerans. Vi behöver inse att vi lever i en orolig och ofullkomlig värld. En sådan tolerans måste vara ömsesidig. På samma sätt som jag behöver tolerera HBTQ behöver HBTQ tolerera mig. Sluta kalla mig för homofob. Om det inte sker inser jag att HBTQ-rörelsen är intolerant och maktgalen.