Kön och ämbete

Så har Sverige besegrat Island med 3-1. Resultatet har mindre betydelse den här gången. Det är EM som räknas. Jag inser plötsligt att jag har semester hela juni månad, den månad som EM i fotboll ska avgöras! Eftersom jag av flera skäl mestadels kommer att vara hemma lär det bli en del fotboll med andra ord. Plus att jag har tänkt läsa en hel del. Bland de olästa ligger Brobyggarna och Svenska idéhistoria. Sedan har jag beställt en del nya böcker som ska komma vilken dag som helst, som till exempel en med rubriken The Corinthian Women Prophets med anledning av min fortbildning.

I går hade jag sista Bibelförklaringen innan semestern. Jag gick igenom 1 Kor 14:33b-40. Jag har ju jobbat extra mycket med detta avsnitt så jag var väl förberedd. Bland annat kunde jag berätta för den samlade skaran om vad som menas med apostolisk succession samt meddela att detta är någonting som Svenska kyrkan  avhänt sig. Som jag berättade i förra bloggen har jag gjort ett särtryck av mina anteckningar så att den som vill kan få beställa en PDF-fil på temat 1 Kor i ett genusperspektiv. Det visade sig ganska snart att det finns ett visst intresse av denna PDF-fil. Jag tror att jag har skickat ut 15 stycken för tillfället. Det är fantastiskt att hur många jag än skickar ut så finns den fortfarande kvar på mitt skrivbord. Du är välkommen att beställa. Att det finns ett visst intresse för saken visade sig per omgående.

För det första kom en av deltagarna på Bibelförklaringen fram efteråt och ville veta mer om den apostoliska successionen inom Svenska kyrkan. Jag hänvisade till och lånade ut boken Svenska kyrkan i profil av professor Lars Österlin. Den ger mycket information också om den apostoliska successionen. Tänk vad underbart att ha församlingsmedlemmar som intresserar sig för något så viktigt. Det är inte i och för sig så lätt att säga exakt vid vilken tidpunkt som Svenska kyrkan avhände sig denna eller genom vilken enstaka händelse det skedde. Det är närmast att betrakta som en utdragen process. Går det att rädda successionen?

Det andra tecknet på det stora intresset är att tidningen Dagen ringde och ville ställa några frågor som det heter. De hade lagt märke till att jag på min blogg skrivit positivt om pastor Ulf Ekmans föredrag på Bjärka-Säby (sic!). Och nu ville de forska lite mer i saken. Jag svarade så gott jag kunde och menade att det måste väl vara positivt att Livets ord vill närma sig allmänkyrklig tro?! Jag tillade att det kunde man väl önska för alla frikyrkorna inklusive Svenska kyrkan som numera också är en frikyrka både till innehåll och struktur. Journalisten lovade att skicka mig ett första utkast på mina uttalande men i skrivande stund har inget kommit. Det bli nog i nästa vecka.

Vore det inte fantastiskt att få tillbaka ett seriöst samtal om kön och ämbete?! Det går inte att sopa saker och ting under mattan hur länge som helst. Hela frågan är inte inte bara sårig utan än mer överkörd. Det håller inte längre att skylla allt på "kvinnoprästmotståndarna". Nu får vi i stället börja studera. Något bidrag från våra kyrkopolitiker och biskopar lär vi inte få, men kyrkan består av många fler än dem. Jag tycker att sådana händelser som frågan jag fick och intresset som Dagen visar är uppmuntrande. 

Låt oss fortsätta att peka mot det allmänneliga. Det kan faktiskt på sikt ha betydelse. Om vi alla hjälps åt kan vi bidra till att svensk kyrkogeografi ritas om. Vi har ganska mycket att vinna och ganska lite att förlora.

I morgon bitti reser Kari och jag till Island. Vi ska fortsätta att fira min 60-årsdag tillsammans med hennes syster och man. Jag har aldrig varit där så det kommer nog att bli intressant. Det blir en långhelg, så jag är tillbaka på bloggen på måndag kväll eller kanske tisdag. Vi kommer hem kl 17, men kl 19 spelar IFK Värnamo mot Öster IF. Kanske jag går dit. Som sagt det blir mycket fotboll och mycket apostoliska succession framöver.

1 Korintierbrevet i ett genusperspektiv

Idag har jag börjat semestern. Först var jag på Högmässan. Vilken bra början. Sedan har jag gjort färdigt mitt arbete 1 Kor med ett genusperspektiv och kvällen avslutades med att Bajen spelade 2-2 mot Falkenberg. Slutet var med andra ord inte lika bra som början. Men så kan det vara.

Som ni vet har jag under ett par år jobbat med förklaringarna till 1 Korintierbrevet. Jag har gjort 54 timmar och ska i morgon (ja, på semestern) avsluta kapitel 14. Kapitel 15 och 16 fordrar nog ytterligare 5-6 timmar, men det får bli till hösten. Jag har nu gjort ett särtryck med titeln 1 Kor med ett genusperspektiv. Det är på knappa 50 A4-sidor och om du hör av dig till hakan.sunnliden@svenskakyrkan.se kan jag skicka det som en PDF-fil. Så här lyder avslutningsorden i sin första version:

Det är mycket tack vare kvinnorörelsen, kampen för ett mer rättvist och jämlikt samhälle, kampen för ämbetets återkomst eller bevarande och längtan efter att förstå Skriftens undervisning som gjort att jag har tagit grundligt med tid för att tränga djupare ner i 1 Kor 11 och 14.

Under tiden har jag åtminstone något tagit del av den så kallade feministteologin. Skälet till att jag inte har kunnat anamma den är dess vetenskapliga anspråk som gör att den ställer sig utanför kyrkans tro. Kyrkans tro är förmer än vetenskap. Kyrkans tro räknar med Gud, med Skriften också när den berättar om skapelsen, om man och kvinna, om Jesus naturligtvis och inte minst den Helige Andes verk i Kyrkan. Utgångspunkterna, metoderna och syftena med studierna är så olika att både tolkningar och tillämpningar därmed kommer att skilja sig åt.

Jag såg på ett fördjupat sätt att Paulus jämställer man och kvinna utan att upphäva olikheterna. Han betraktar alla ”i Herren” som ingår de i ett enda stort hushåll. Äktenskapet hålls i ära. Paulus tycks grunda sin syn på man och kvinna på skapelseberättelserna i 1 Mos 1 och 2. Den första handlar om hur man och kvinna är jämlika inför Gud. De är skapade till hans avbild och hans ära. Den andra berättar om hur man och kvinna kompletterar varandra. Här är det viktigt för de kristtrogna att dra de rätta slutsatserna och arbeta för goda tillämpningar.

Det var särskilt i studiet av kapitel 7 som det framkom hur genomtänkt Paulus är i sin syn på man och kvinna. Nyckeln blev tolkningen av v 1 som handlar om sexuell avhållsamhet. Det visade sig att det var korintierna som förfäktade det, inte Paulus. När Paulus ger råd till de ogifta, unga män och kvinnor, änkemän och änkor eller frånskilda, handlar det snarast om ett eskatologiskt perspektiv. Eftersom den sista tidens vedermöda står för dörren är det gott nog att de unga, änkemän och änkor fortsätter leva som ogift, men om det blir svårt är det bättre att gifta sig. Rådet att gifta sig igen gäller inte frånskilda.

Paulus svarar också på en för korintierna besvärlig fråga. Måste inte kvinnor ha något på huvudet när vi samlas till gudstjänst? Paulus vet att det var ett stort problem av flera olika skäl. Det verkar som att korintierna inte riktigt förstått hur de ska hantera sin nyvunna frihet i Kristus, det vill säga hur de ska leva i enlighet med evangeliet. Det tycks tydligt för mig att detta i första hand var en kulturell fråga, men den oro frågan hade skapat gjorde den också till en andlig fråga. Kvinnorna ska därför anpassa sig till kulturen. Då blir också änglarna glada.

Den för oss svåraste frågan är den om ämbetet. Om det nu är så att 1 Kor 14:34 verkligen handlar om ämbetet. Det syns i förstone inte göra det, men vid närmare undersökningar får jag intryck av ämbetet är det underliggande ärendet. Paulus talar inte om ämbetet utan om upproret mot ämbetet. I 1 Kor finns ingen annan undervisning än den om olika tjänster, men det tycks mig uppenbart att ”prövningen” av profetia står över profetian. När jag väl bestämde mig för att Paulus här talar om att ”någon” har sista ordet i den förmodade livliga debatten tyckte jag bitarna föll på plats. Hur mycket av ämbete vi ska våga tro ingå i ”traditionen” eller hur de olika tjänsterna kom att utvecklas under de närmaste decennierna ligger utanför detta studium.

Svenska kyrkogeografi håller på att ritas om

Det är uppenbart för den som vill se att svensk kyrkogeografi kraftigt håller på att ritas om. Och jag erkänner gärna att det gläder mig. Det betyder inte att allt per automatik kommer att bli bättre, men det betyder ändå att många är på väg upp ur diken och skyttegravar för att i stället mötas i sin längtan. Det betyder att enskilda kristna, hela församlingar och samfund faktiskt får nya chanser att orientera sig. Tänk om vi kunde få se ett ännu starkare andligt skeende i den saken.

Jag har sett att dagarna på Bjärka-Säby kommenterats på Bengts blogg. Den tycker jag du ska besöka. Och han har förutom att han länkat hit också länkat till Aletheia som har en djupt kritisk inställning till det skeende vi talar om. Där har man lovat att gå vidare och kritiskt analysera särskilt Ulf Ekman.

Det stora med dagarna på Bjärka-Säby var att de ägde rum som ett tidens tecken. Till detta vill jag lägga Nordisk katolska kyrkan som förra lördagen prästvigde den första svensken, F. Matteus Maria Furemalm. Kari och jag var i Stockholm och passade på att gå på prästvigningen och där träffade vi även en del andra svensk kyrkliga präster. Nu har vi med andra ord hälsat ännu en kyrka välkommen till Sverige. Jag har nämnt om denna kyrka tidigare. Den är något så ovanligt som en "genuint katolsk och ortodox kyrka med sina rötter i den odelade kyrkans tro och sitt andliga liv i nordisk tradition" som det heter i presentationsfoldern. Det betyder att kyrkan fullt ut erkänner fornkyrkans samtliga sju ekumeniska koncilier, men också att den tillsammans med de ortodoxa underkänner sådant som tillkommit efter år 1054, som till exempel filoque, kravet på det prästerliga celibatet, påvens ofelbarhet vid ex cathedra eller påvens universella jurisdiktion. Man erkänner däremot påven såsom biskop och patriark av Rom och även såsom primus inter pares, det vill säga den främste av jämlikar. Jag tror faktiskt Ulf Ekman skulle gilla Nordisk katolska kyrkan. Och kanske jag själv också. Och självklart Peter Halldorf som menar att vi ska leva tillsammans med påven om än inte under påven.

Idag när jag slog på TV-gudstjänsten sände de en gudstjänst från Linköping i vilken Missionskyrkan, Metodistkyrkan och Baptistkyrkan slogs ihop till ett nytt samfund Gemensam Framtid. Namnet är kanske mer profetiskt än någon av oss anar. Svenska kyrkan "hade gemenskap" som det heter med Missionskyrkan och Metodistkyrkan tidigare. Det har vi inte nu eftersom de samfunden inte längre finns. Jag undrar hur samtalet kommer att löpa med det nya samfundet. Förmodligen blir baptisterna förlorare eftersom de inte är så många. De får nog kompromissa bort sin syn på dopet och åtminstone erkänna också dop av barn. Som sagt kartan ritas om.

Många frågar sig vart Livets ord kommer att ta vägen. Jag undrar mest över Svenska kyrkan. Vart ska den ta vägen? Kan Svenska kyrkan ha gemenskap med Nordisk katolska kyrkan? Med Livets ord? Eller kommer den att bli alldeles avskuren i sin politiska korrekthet. Den som lever får se.

I morgon är det Annandag Pingst, en dag som försvann? Inte alls. I Värnamo kyrka firar vi Högmässa som vanligt kl 11. Välkommen!

Pastor Ulf Ekman och ämbetet

Det kanske mest spännande föredraget hölls nog av pastor Ulf Ekman. Inte därför att han tog ut svängarna eller på annat sätt väckte uppmärksamhet utan helt enkelt därför att det han sa var anmärkningsvärt. Jag vet uppriktigt sagt inte riktigt hur jag ska förklara detta. Men det kan väl inte vara främmande för någon att Ulf till och från tagit billiga poäng på oss präster. Det har till och med hänt att han öppet hånat oss och uppmanat oss att lämna prästämbetet. Men det var länge sedan i och för sig och inget jag håller emot honom idag. Men det kan gott sägas och utgöra en bakgrund till vad han sa på Bjärka-Säby. Den som vill lyssna till föredraget i sin helhet kan klicka här.

Han talade helt enkelt om det grekiska ordet episkope, hos oss översatt med föreståndare eller biskop. Han berättade hur ordet användes i Nya Testamentet. Han talade om hur denne episkope levde sitt liv inför Gud och inför andra. Hur denne var satt att vaka över hjorden. Han talade om att det inte bara finns en apostolisk lära utan också ett apostoliskt LIV. Detta är nerlagt som en struktur i kyrkans väsen. Tre gånger ställde han frågan retoriskt; Finns det ett sådant ämbete? Och varje gång svarade han med orden: Jag tror det.

Ulf hänvisade till Lars Cavallin (1940 - ) som är svensk romersk-katolsk präst och biskopsvikarie, för övrigt bror till f Ceasarius. Lars Cavallin har i en av sina böcker beskrivit hur kyrkofadern Augustinus talat om hur en kristen går från sin individualism för att mer och mer gå upp i kyrkans kollektiv. Denna utveckling är en nödvändig social utveckling, en mognad. Vi är vana att tänka på väckelsen som ett uttåg ur institutionen kyrkan, men när väckelsen mognar leder den till ett intåg i kyrkan, var Ulfs tes. Kyrkan är en storhet som blir synlig i och övervakas av biskopen.

Biskopsämbetet blir därför Guds sätt att leda väckelsen tillbaka till kyrkan. Det blir en motkraft till uttåget eftersom det församlar. Ulf hävdade att detta är ett mönster. Ämbetet är nu en sanningsfråga. Finns det av Gud nerlagt i kyrkan? Jag tror det, svarade Ulf. Ämbetet är en garanti för enheten. Ämbetet är inte en maskulin maktstruktur utan något mycket viktigare än så. Det är av Gud. 

Ulf berättade att han omvärderat Matt 16 där Jesus säger till Simon Petrus: "Du är Petrus och på denna klippa ska jag bygga min församling." Dessa ord stannar inte vid en bekännelse eller ens vid att Kristus själv är klippan. Orden är riktade till personen Petrus! Det finns ingen av apostlarna som omnämns så ofta och så mycket som Simon Petrus. Han intar onekligen en särställning och hans efterträdare. 

Ulf ställde rannsakande frågan om inte detta med ämbetet var något som saknades inom väckelserörelserna. Också denna fråga uppfattade jag som retorisk.

Jag tror att mina läsare förstår att detta föredrag är något alldeles fantastiskt. Jag vet att Ulf är prästvigd, för övrigt av samme biskop som jag själv, året efter mig. Och har tänkt på det faktum att han både frånsagt sig ämbetet och/eller avkragats. Men enligt den tro som jag delar med den allmänneliga kyrkan är det inte möjligt att bli oprästvigd. Ulf är prästvigd och nu har han mer eller mindre på nytt bejakat detta offentligt. Inte inom Svenska kyrkan naturligtvis som sannolikt inte heller skulle ta emot honom, men inom den allmänneliga kyrkan! Och det är kanske viktigare. Det ska bli intressant att följa utvecklingen och se vem av de allmänneliga biskoparna som kommer att bekräfta att Ulf är en präst eller kanske till och med en biskop. Vem trodde att vi skulle få vara med om något sådant?

En sak till som jag inte kan låta bli att fråga er. Har Kyrkans Tidning, Dagen eller någon annan kristen tidning ens noterat vad som har hänt? Hur kan representanter från Romersk-katolska, Svenska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna samlas på Bjärka-Säby, en svensk biskop koncelebrera med pastor Peter Halldorf och samtal föras med Livets ords främste representant om ämbetet och kristen media helt gå förbi detta? Jag tar mig för pannan, men tänker inte göra något mer åt det än att ställa frågan.

Är biskop Martin Modéus ute och cyklar?

Näste talare på dagen i Bjärka-Säby var biskop Martin Modéus. Han gjorde en bra genomgång av sin vision, tyckte jag först. Men vid närmare eftertanke blev jag mer fundersam över vad han faktiskt sa. Jag plockar fram mina anteckningar som inte är lika långa som i samband med de förra talarna.

Biskop Martin började med att definiera vad en vision är. En vision är en upptäckt av vad som ligger dolt i människorna. Han menade att något självklart är bortglömt och att det då uppstår ett behov, en längtan bland folk i allmänhet efter detta bortglömda. Han gav några sådana exempel. Den franska revolutionen drev "frihet, jämlikhet och broderskap". Det var någonting som alla förstod, det var något självklart när det väl började drivas och det svarade mot människors längtan. Det var rätt ord i rätt tid. Han nämnde också Martin Luther Kings "dröm". Det var en dröm han delade med alla dem som lyssnade på honom, men det var Luther King som satte ord på drömmen.

Biskopen jämförde detta bortglömda med de arketyper som psykoanalytikern Jung talade om, mönster som är nerlagda i människan. Inom teologin talar vi nog hellre om det bortglömda paradiset och det var just vad biskop Martin sa i nästa andetag. Han till och med förtydligade sig genom att fråga om visionen var grundad i skapelsen eller i syndafallet. I det förra fallet är det en riktig vision och i det senare är det någon som försöker göra sig viktig genom sin vision. Han liknade dessa visioner vid Babels torn där människorna försökte göra sig ett namn. Så långt tyckte jag allt lät mycket bra.

Sedan gled han över till filosofen och sociologen Jürgen Habermas (1929- )och dennes sätt att skilja mellan livsvärden och systemvärden. Vi kan fråga efter vad som är gott eller dåligt. Då talar vi om livsvärden. Men vi kan också driva vad vi menar vara rätt eller fel och då handlar det om systemvärden. Sedan började han, och här kanske jag gör honom orättvisa, men han började spela ut de två mot varandra. Han sa till exempel att Jesus uteslutande talade om livsvärden, medan de skriftlärde som prövade Jesus var grundade i och drev systemvärden. Biskopen förklarade för oss att det var därför Jesus fick folket med sig och etablissemanget emot sig. Jag påmindes om Paulus tal om anden och bokstaven. Han säger där att anden gör levande men bokstaven dödar. Det har gjort att många bibeltolkare drar för snabba slutsatser när de spelar ut de båda mot varandra och menar att vi ska hålla oss till det andliga och bortse från det bokstavliga. Det är som att spela ut organism och organisation mot varandra. Saken är väl snarast den att det andliga måste synliggöras i det bokstavliga och organismen bli synlig i organisationen. Det där kan biskopen också ha menat, men det var ganska otydligt. Han använde sig också av uttrycket "nåd går före rätt" och jag blev frågande.

I nästa steg talade han om den goda kyrkan och definierade denna som den kyrka som människor uppskattar. Jag fick intrycket av att han tänkte sig att kyrkan finns nerlagd i varje människa, att den hör till skapelsen och att vi behöver leva och verka på ett sådant sätt att människor känner igen paradiset. Jag insåg genast att det är just så våra biskopar och präster nu driver frågan om dopet. Det reduceras till ett välkomnande. Vi är alla Guds barn, säger man, men välkomnas i dopet. Jamen, här har vi väl ändå glidit iväg alltför mycket? 

Jag funderade vidare på hemvägen. Har jag så fel eller vad är det som inte stämmer? Kanske är det vad vi kallar synden som är den felande länken? Jag tror det. Arketypen paradiset som eventuellt finns inom varje människa är väl färgad av synden? Kanske till och med genomsyrad av eller helt förstörd av synden. Varför sa han ingenting om synden? Och ingenting om försoningsdöden? Varför talar svenska biskopar aldrig om omvändelsen? Är det verkligen så att de hoppar över Jesu person och verk för att i stället landa på allmänningen, om de än kallar det för skapelseteologi?

Är inte risken den att alla mänskliga visioner vill bygga Babels torn? I sådana fall är biskop Martin ute och cyklar.

Biskop Anders Aborelius

En annan viktig talare på Bjärka-Säby var biskop Anders Aborelius, trea från vänster (om man bortser från mannen på trappen). Han försökte lösa den ekumeniska frågan med hjälp av det eskatologiska perspektivet. Han började med att citera från Joh Upp 22:17: "Och Anden och bruden säger: 'Kom'." Det kommer en dag när Anden och Kyrkan blir samstämmiga och biskopen ville att vi skulle se fram emot den dagen som ännu inte är här. Vi ska se mer på Jesus än på kyrkorna och deras problem. Så länge vi är i den här världen tvingas vi leva med trasigheten vare sig vi vill eller inte. Jordelivet präglas av syndafallet, men genom tron på Jesus kan vi ta emot saligheten, enheten genom tron. Detta tar sig sedan uttryck i våra böner om endräkt och i vår längtan. 

Biskopen ville att vi skulle ha med oss följande fyra punkter:

1. Det finns bara en kyrka, men den tar sig många uttryck. Han hänvisade till kyrkofadern Cyprianus som väl är den som mest talat om kyrkan. Kyrkan är också en hoppets kyrka. Den drivs av hoppet även om den inte själv kan åstadkomma enheten. Enheten är en gåva från Gud och inte ett resultat av vår strävan. Detta saliga hopp och denna enhet får vi som gåva i dopet, men dopet är ett redan nu och ännu inte. Det nya livet och enheten finns där som ett frö, som en möjlighet. Om ämbetet betonade biskopen att gudomligt och mänskligt förenas i ämbetet. Därför blir ämbetet vår fasta punkt.

2.  Kyrkan är helig, men full av syndare. Biskop Anders påminde om hur Gud låter massmedia pekar finger åt oss just för att vi inte ska glömma att vi är syndare. Jag tror att biskopen på en gång skäms för pedofil affären och tackar Gud för massmedias påminnelse som kan leda till omvändelse och befrielse. När vi blir kristna kommer vi hem och ändå fortsätter vi att längta hem, hem till Gud. Ämbetet tjänar till en påminnelse för varje kristen om helgelsen och hoppet. Han nämnde också om Jungfru Maria himmelska kröning eftersom den också ger oss hopp. Jungfrun var människa som vi och en dag ska vi alla som hon krönas med segerkransen.

3. Kyrkan är katolsk, men ännu inte fullfjädrad. I kyrkan ryms alla, gamla och unga. Stora och små. Men ännu finns det plats för många fler. Alla som vill kan vara med, men vi har ännu inte nått fullheten.

4. Kyrkan är apostolisk, det vill säga hon är martyrernas kyrka. Alla kristna är vittnen och kallade att berätta med sina liv. Varje kristen kan bli trakasserad, förföljd eller rentav ge sitt liv i bokstavlig mening. Sådana är livsvillkoren. Det gäller särskilt dem som är ämbetsbärare.

Det var de punkter jag antecknat. Annars var det nog mest uppseendeväckande att biskop Anders mer eller mindre ansattes på frågestunden med frågan om varför romersk-katolska kyrkan inte öppnade sitt nattvardsbord. Han svarade ungefär på samma sätt som inledningsvis med det eskatologiska perspektivet. Vi är helt enkelt inte där ännu. Det gemensamma nattvardsbordet är målet, inte medlet. Har vi hört det förut?

Idag har jag varit på Bjärka-Säby

Idag har jag varit på Bjärka-Säby och deltagit i en konferens om Kyrkan, Anden och ämbetet. Vi var ungefär 150 deltagare. Det blev en heldag med många talare. Först talade professorn Samuel Rubensson, sedan metropoliten Ambrosius, biskop Anders Aborelius, biskop Martin Modéus och vidare pastor Liselotte J Andersson, pastor Ulf Ekman och biskop Björn Fjärstedt. Det går inte att göra vare sig ett kort eller rättvist referat av dagen av flera skäl. För det första var det så mycket innehåll och för det andra hade talarna spetsat sina inlägg så det blir mycket också att kommentera. De talade ganska fritt och det var i och för sig befriande. För det tredje måste dagen sättas in i ett större sammanhang. Det senare imponerade mest på mig.

Vi var i viss mån med om en historisk dag eftersom här fanns folk från universitetet, ortodoxa kyrkan, romersk-katolska, Svenska kyrkan, Gemensam Framtid och Livets ord. Det har hänt mycket i vart och ett av dessa trossamfund och denna dag måste sättas in i vad som sker i samfunden, men också sättas in ett längre ekumeniskt skeende. Jag låter den här bloggen återge vad professorn ville ha sagt.

Han menade att vi aldrig kommer att kunna återvända till urkyrkan. Det går inte att återvända genom tiden hur gärna vi än vill. Gud är historiens Gud och frågan är vad Han gör nu. Han påminde vidare om bilden av trädet. Det som förgrenar sig och ger många kvistar. Bilden används ofta som en bild för kyrkohistorien. Han underkände den främst därför att i den bilden finns ingen framtid annan en fortsatt splittring. Och det är inte sant, eftersom kyrkorna idag sannolikt är mer överens än vad de varit tidigare i historien.

Han underkände också bilden av den odelade kyrkan. Kyrkan har alltid från begynnelsen tagit sig uttryck i mångfald. Trädet var inte från början ett frö, snarare en fröpåse. Det tog flera hundra år innan bekännelserna formulerades.  (Här ville jag protestera eftersom kerygmat; inkarnationen, försoningen, uppståndelsen och Andeutgjutandet varit ett och detsamma hela tiden. Det är väl i sådana fall uttrycken som varit många.?)

Istället för bilden av trädet ville Samuel Rubensson att vi skulle använda oss avbilden av floden. Många åar, strömmar och bäckar flyter samman till en flod och fler floder söker sig tillsammans för att rinna ut i havet. Så är det med kyrkor och samfund. De närmar sig varandra och kommer att uppgå i Gud. Varje enskild kristen vill vävas in i den allmänneliga Kyrkan.

Problemet för oss idag är till dels att vi har privatiserat Anden och det kristna livet, det liv som alltid går upp i gemenskap. Anden leder alltid till gemenskap. Kärleken söker alltid sin samhörighet. 

Han talade också om ämbetet, ett ord han inte gärna ville använda eftersom det ger associationer till makt och kontroll. Det här inte hemma i Kyrkan. Bibeln talar om tjänst. Vi har många tjänster i kyrkan. Vi har dem för våra synders skull. Tjänsterna är till för att hjälpa oss. De sopar upp efter oss, de rensar och återställer. Kort sagt; de betjänar oss. Tjänsten är alltid enhetens tjänst. Tro inte att den tjänst som inte erkänner andras tjänst är Guds tjänst.

Ja, det var sannerligen en inledning som heter duga. Mycket att tänka på. Vi fick inte ens rast utan gick direkt vidare med metropoliten Ambrosius och Biskop Anders Aborelius. Den senare ska jag återkomma till i nästa blogg.

Sju motioner till kyrkomötet 2012

Nu är det dags att tänka igenom och eventuellt skriva motioner till kyrkomötet. De ska vara inlämnade i mitten av juli. Jag har några stycken på gång men tar också gärna emot förslag från mina läsare. En av mina kollegor som tvingats lämna sin tjänst och  nu står utan församlingstjänst har gett mig förslag 1 och 2. En annan snart utköpt kollega (?) har bidragit med förslag 5.

1. Präster och diakoner utan tjänst. Den handlar om att när någon vigd person ställs utanför borde stiftet ta över arbetsgivaransvaret. Det är inte rimligt att överge någon som har vigts till livsång tjänst inom kyrkan. Bara i Växjö stift är de över 50 personer. Bland dem finns det säkert naturliga avgångar och sådana som inte för allt smör i Småland vill komma tillbaka till församlingstjänst. Men där finns också dem som köpts ut mot sin vilja. Det borde vara biskopens ansvar att följa upp dessa och om möjligt kunna erbjuda nya arbetsuppgifter.

2. Präster och diakoner som medlare. Denna motion är en fortsättning av den förra. Med anledning av alla de anmälningar som kommer in till domkapitlet borde biskopen anställa ett antal medlare. Dessa ska vara präster eller diakoner som inte har församlingstjänst men genom sina dyrköpta erfarenheter kan hjälpa till att förebygga lokala konflikter. Eller som, domkapitlet genom biskopen, kan göra förundersökningar innan domkapitlets jurister träder in.

3. Säkerställ Kyrkans syn på äktenskapet. Denna är inte skriven ännu men borde skrivas redan till hösten. Svenska kyrkan har antagit en sekulär syn på äktenskapet, kyrkomötet menar att det nu finns två sätt att se på äktenskapet. Inte desto mindre ämnar man inför en ordning för äktenskap i handboken. Det där med två sätt kommer sannolikt att försvinna trots alla goda och naiva löften som kyrkomötets ledamöter gett och som dessutom var nödvändiga för att kunna driva igenom det nya äktenskapet. När jag samtalade med en ledande jurist om möjligheten att säkerställa de båda synerna menade denne att det inte behövs eftersom det i svenska lagstiftning råder religionsfrihet!? Vi får med andra ord tycka vad vi vill, men inte handla därefter. Känner vi igen detta? Det nya äktenskapet ska tvingas på alla. Jag lider både med prästkandidaterna och med dem som framöver aldrig kommer att kunna först vad ett kristet äktenskap är. 

4. Vad är en församling som inte firar gudstjänst? Efter strukturutredningens framfart kommer än fler församlingar att upphöra. Med församling menar jag gudstjänstfirande församlingar. Vad blir en församling (ordet kommer ju att behållas) som inte firar gudstjänst? Jag menar att svaret är: ett missionsfält. Någon invände att dessa församlingar förblir församlingar eftersom de går upp i den nya. Men faktum kvarstår att där inte firas gudstjänst. OM församlingarna förvandlas till missionsfält innebär det att vi behöver utbilda missionärer. Vi kan väl börja i Växjö stift. Ta in uppdraget att bilda nya församlingar i stiftets fortbildning. Eller varför inte använda sig av dem som nu står utan församlingstjänst?

5. Fri församlingstillhörighet. Detta förslag har varit uppe många gånger men alltid motarbetas. Det kanske inte är läge att ta upp den igen, men jag har erbjudits ett nytt argument. Det är ett faktum att många begär utträde ur Svenska kyrkan på grund av allt bråk och alla utköp. Kunde då inte möjligheten att få byta församling vara ett alternativ?

6. Lägg ner domkapitlen. Bakgrunden till denna motion är väl känd. Det handlar om att domkapitlen är otidsenliga och rättsosäkra. Det är möjligt att jag ska vänta något år med denna motion så att vi hinner samla på oss ännu fler orättvisor. Stiftet med dess biskopen och domkapitel har två uppgifter. De ska främja Kyrkans liv och utöva tillsyn. Många av oss som drabbats upplever inget "främjande" utan bara "tillsyn" varför domkapitlen alltmer framstår som rättsosäkra domstolar, för att inte säga illegala. Denna motion kräver en hel del arbete att samla ihop bakgrundsmaterialet, men Kyrkans tidning har gjort ett bra jobb och kanske skulle de kunna vara behjälpliga. Om vi vill behålla domkapitlen kunde man åtminstone reorganisera dem och se över dess uppdrag. Varför ska vi för övrigt ha både domkapitel och stiftsstyrelse?

7. Byt namn på Svenska kyrkan. Detta är förmodligen en helt hopplös motion, men biskop Esbjörn Hagberg har visat att han inte är främmande för tanken. Svenska kyrkan har bara kallats för Svenska kyrkan sedan 23 oktober 1860, det vill säga i drygt 150 år. Det blev namnet på en nationalkyrka, men Svenska kyrkan är inte längre någon nationalkyrka. I Värnamo är 65% av invånarna tillhöriga och de flesta av dem firar sällan eller aldrig någon gudstjänst. Namnet är alldeles för ambitiöst för att inte säga missvisande. Vore det inte bättre att i enlighet med trosbekännelsen kalla kyrkan för Den evangelisk-katolska kyrkan i Sverige?

Om någon läsare av denna blogg har andra förslag är jag öppen för att lyssna till dem och eventuellt tillsammans med dig arbeta vidare med det.

Om någon ledamot av kyrkomötet läser denna blogg är du välkommen att höra av dig för att tillsammans med mig arbeta vidare på och underteckna dessa motioner.

Förstår stiftsledningen konceptet?

Idag har jag varit med om att planera Växjö stifts präst- och diakonmöte. Det ska hållas hösten 2013 så det är att vara ute i god tid. Men det är mycket som ska ordnas. Mötena är inte som de var förr med avhandlingar och fördjupande samtal. I vår tid verkar mötena mest vara tänkta som trevliga mötesplatser. Men idag har vi pratat om innehållet. Vi är 14 personer som representerar alla stiftets kontrakt som samtalar under biskopens ledning. Första mötet var mycket inspirerande och i anteckningarna kan vi läsa att dag 1 borde handla om vigningstjänstens identitet, ett utmärkt förslag med tanke på den förvirring som råder inte minst vad gäller diakonens ställning, men även komministerns förhållande till kyrkoherden. Dag 2 skulle koncentrera sig mer på det pastorala; Hur bygger vi levande församlingar? Dag 3 skulle vara öppen för förtroendevalda, anställda och lekmännen. Till detta satte biskopen till en liten arbetsgrupp som nu har träffats två gånger och idag hade vi som sagt vår andra storsamling.

Ingenting av det vi pratat om syntes i det utkast som presenterades och det gav oss anledning att ta upp det hela från början så att säga. Och det gjorde vi. Nu ska arbetsgruppen träffas ytterligare någon eller några gånger och sedan blir den tredje storsamlingen i oktober. Jag förmodar att programmet då är utmejslat och klart. Jag ser redan fram emot detta med spänd förväntan. Kommer vi att få vår önskan uppfylld?

Växjö stift har proklamerat konceptet Tilltro som jag tidigare berättat om. Det är hämtat från vad jag brukar kalla det nya paradigmet och inte helt lätt att förstå, vilja och förverkliga. Men det finns där. Tänk om det kunde få utgöra anslaget?! Alltså temat blir Tilltro. Detta grepp som går ut på att "vårda det heliga" får då genomsyra mötet. Inledningsvis kunde någon få förklara konceptet och vigningstjänstens betydelse för att lansera det. Det sker under rubriken Förtroendefullt ledarskap. Den andra dagen blir pastoralt inriktad, kanske som det föreslogs med tre seminarier om de gamlas situation, tonåringarnas och de unga familjernas. Vart medelåldern tog vägen vet jag inte. Hur kan församlingen byggas? Låt någon från Oxford presentera konceptet och hur det har verkat de senaste 10-15 åren i Oxfords stift. Låt någon från strukturutredningen få tala sig varm för stordriften och låt någon vanlig svensk kyrklig präst få vittna om ett bra församlingsarbete!

Den tredje dagen kan gott och väl få vara öppen för förtroendevalda, anställda och intresserade lekmän. Det är ju bland dem Kyrkans liv ska levas. Ge dem en kort bakgrund, översikt och låt oss tala om hur församlingen i ordets rätta mening ser ut om 10-15 år.

Som sagt det ska bli mycket spännande att se vart det hela tar vägen. Min farhåga är att stiftsledningen inte riktigt förstår hur konceptet ska förverkligas, att det kompromissas bort. Det reduceras till ännu ett projekt, bland andra, och då blir vi alla förlorare. 'Ni får gärna vara med i era förböner och/eller kommentera detta.

Jag skäms för det regelsystem som ska hålla prästerna på plats.

Skönt att ha igång datorn igen. Efter nån timmes läsning slog jag på den och läste bland annat Dag Sandahls blogg "Avsked". Jag vet inte om det är samma fall jag själv känner till. De är ju så många nuförtiden. Men Värnamo Nyheter, 24 april, berättade om hur Gnosjös kyrkopolitiker försöker köpa ut min kollega Mattias Fjellander. Politikerna vill inte ange några skäl, men det är ett känt faktum att de redan tidigare har köpt ut kantorn och även förre kyrkoherden. Dessa så kallade arbetsmiljöproblem fanns på plats i full verksamhet redan innan Fjellander kom till församlingen. Men nu är det alltså hans tur. Och inga skäl är redovisades. Nu vet jag att den första förhandlingsomgången har ägt rum och skälen borde därför kunna redovisas. Den redovisningen kan väl arbetsledaren, nuvarande kyrkoherden, och Elvis-prästen Ulf Sannhed kunna göra?! Han borde dessutom kunna redogöra för hur verksamheten (inte) fungerar eftersom han anlitades som konsult med bra betalning just innan Fjellander anlände för att stödja honom.

Det går självklart inte att förtiga sådant som måste få komma fram. Jag tänker inte i första hand på allmänintresset eller journalisterna nyhetshunger. Jag tänker på det systemfel som blir allt tydligare inom Svenska kyrkan och på de orättfärdiga beteenden som blivit resultatet. Systemfelet som på sikt behöver rättas till är demokratismen. Svenska kyrkan är inte en arbetsplats jämförbar med andra. Svenska kyrkan är fortfarande till dels en kyrka som bekänner Jesus Kristus som Herren. Och som sådan kan de styrande inte bete sig hur som helst även om de är i politisk majoritet. Och ändå är problemet värre än så. De tänkta styrande, det vill säga biskoparna, kan ingenting göra. Jag minns hur jag talade med biskop Sven Thidevall i samband med att vår egen kyrkoherde köptes ut för några år sedan. Biskopen skakade på huvudet och beklagade: "Jag har inga redskap". Och det är likadant i Fjellanders fall. Biskop Johansson kan ingenting, säger ingenting, göra för att rädda Fjellander. Fjellander är helt utelämnad "i hedningarnas händer", för att travestera från ett annat känt rättsfall. Biskoparnas makt finns i och genom Domkapitlen, men det enda de kan göra är i princip att utöva tillsyn. Och vi vet att de många gånger  mer framstått som illegala domstolar än som prästernas beskyddare. Lägg ner Domkapitlen eller omorganisera dem åtminstone!

Men eftersom Fjellander inte har något att skämmas för behöver han inte ta skiten. Om han bara orkar kan han stå fast vid sin ståndpunkt att något annat behöver göras för att få ordning på Gnosjö församling. Fjellander är oskyldig tills dess något annat visats och ska behandlas som sådan. De trakasserier han nu utsätts för är skamliga och de som borde skämmas är de som utövar den. Nu får sannolikt Domkapitlet uttala sig om Fjellanders sätt att fungera och jag kan inte tänka mig att de har något att anmärka på denne hedersman. Sedan blir det nog att försöka sig på en förlikningsförhandling av något slag, något som jag inte tror Gnosjö församling kan klara. Ingenting tyder på det om man ser till hur de hittills har styrt Kristi församling. Kan de människor som nu på kort tid köpt ut två präster, en kantor och fått ett antal anställda att frivilligt säga upp sig plötsligt ändra sig och söka nya vägar? Vi får väl se under det närmaste året.

Och till detta sade Biskopen ... och Domkapitlet ...?

Eftersom jag fått förtroendet att för Frimodig Kyrkas räkning sitta med i såväl Stiftstyrelsen som Kyrkomötet kommer jag att kunna följa skeendet tämligen väl. Men jag kan redan nu säga att jag skäms för det regelsystem som ska hålla prästerna på plats. 

Jag tror inte vi ska ge upp än.

Nu var det längesedan jag bloggade och det av främst två orsaker. Det första skälet är helt enkelt att jag har haft virus på datorn. Det hade namnet Smart Fortress 2012. Äldste sonen bad mig att inte öppna det, men då var det för sent. Plötsligt fungerade ingenting. Så datorn stängdes helt enkelt ner och jag visste inte vad jag skulle göra. Så igår satte jag på den igen och tro det eller ej, men viruset var borta. Alldeles av sig självt. Ett mirakel hade hänt. Vi bor i ett Com Hem-hus och verkar som att någon där har löst det. Annars vet jag inte hur.

Det andra skälet är att jag för några månader sedan uppmanades att söka tjänsten i S:ta Clara. Carl-Erik Sahlberg går i pension 1 oktober. Jag lovade mig själv att göra det och gjorde det. Vi var tolv sökanden och jag kom slutligen som nummer två. Det tycker jag var lite hedersamt eftersom jag inte är önskvärd i Stockholms stift. Det hade varit lite kul att ha kommit in bakvägen trots detta bistra faktum. Nu blev det inte så även om det var nära. Jag var nog lite för kontroversiell när det drog ihop sig förutom det faktum att föreningen i första hand gärna ville ha någon som kan vara chef i en splittrad situation, en organisatör, en administratör och personalchef. Nu hoppas jag att S:ta Clara har fått rätt man. S:ta Clara är en profetisk församling och har medias intresse och det borde ligga i allas vårt intresse att gemenskapen där får en positiv utveckling. Om jag vet vem som fick tjänsten? Jo, men det är konfidentiellt.

I samma veva bloggade Dag Sandahl om S:ta Clara. Han menade att församlingen där inte längre är representativ för Svenska kyrkan. Så uppstod det en intressant diskussion om lågkyrklighet, frikyrklighet, högkyrklighet och svenskkyrklighet. Detta samtidigt som Sigfrid Deminger och Sivert Öholm lämnar frikyrkan med buller och bång för att åter träda in i Svenska kyrkan. Den diskussionen pågår fortfarande i tidningen Dagen och lär fortsätta. För det är ett viktigt samtal som bara påbörjats. Dag Sandahl sörjer över att det som är svenskkyrkligt inte bara marginaliserats och försvagats utan också syns försvinna. Vad menar han då med svenskkyrklighet? Vi måste nog gå tillbaka till reformationen för att förstå. Då kämpade Laurentius Andre och Olaus Petri för att det allmänkyrkliga godset, det vill säga den kyrkliga synen på främst ämbetet och nattvarden skulle följa med. Och de lyckades. Nu håller Svenska kyrkan på att förskingra arvet. Om det inte redan har skett, som jag menar. Inte minst i det perspektivet blir det intressant att följa utvecklingen i S:ta Clara.

Seglora smedja gör vad de kan för att införa den nya religionen. Det sker på bekostnad inte bara av det svenskkyrkliga, utan på allt vad kristen tro heter. I denna allvarsstund, när Svenska kyrkan luckras upp inifrån, sker något fantastiskt. Nya röster hörs och nya konstellationer bildas. Frikyrkligheten krymper i det att samfund slås samman och allt färre vill kalla sig frikyrkliga. Lågkyrkligheten måste välja väg. Ska den bli frikyrklig eller svenskkyrklig? Det uppstår nya kommuniteter och sannolikt nya kloster och samfund. Kristtrogna från alla kyrkor och samfund finner varandra. Är det väckelse på gång?

Jag fick ett meddelande från Ulrika Zwaard som kunde berätta att inte bara den gränsöverskridande bloggen Dagens kyrka blivit till utan också att det är ett nytt magasin på gång. Den kommer till hösten och heter Evangelium - en ny kulturtidskrift för svenskkyrklig idé, kultur och kritik. Prästen Mikael Löwegren utbrister: "en svenskkyrklig Signum, kanske? - jag ser ett enormt behov av detta idag." Den blir inte bara en konkurrent till Seglora smedja eller Kyrkans Tidning, utan den blir sant ekumenisk, en fri röst! Just nu håller man på att sammanställa ett redaktionsråd. Det blir en webb-tidning och i förannonseringen sägs följande:

I Evangelium kommer det finnas rum att tänka långt och tid för aktuella frågor att fördjupas i intervjuer, reportage, essäer, recensioner och bild- och ljudmedier.Historien kommer alltid att vara närvarande i Evangelium, och svenskkyrkligt tänkande i bred mening. Evangelium går att läsa på datorer, i smartphones, läsplattor; vid frukostbordet, på tåget, i sängen...

Jag tror inte vi ska ge upp än.