måndag, januari 21, 2019

Digital Bibelskola!

Oj. Förra veckan gjorde Victor och jag ett par provinspelningar som lades ut  på Youtube. Inte bara där utan i flera olika mediekanaler. Fråga mig inte hur. Så här ligger det till.

För ett par månader sedan fick jag på mitt hjärta att medverka till starten av en Bibelskola. Jag har varit med om det förut eftersom vi hade en sådan i Hjälmseryd på 1980-talet. Men utmaningen att ta sig an ett sådant projekt kändes tveksam. När jag berättade det för Victor säger han: "Men Pappa, om du ska göra det måste det göras digitalt. Allt annat är dödfött."

Så då blev det så att bönerna, tankarna och arbetet inriktades på en digital Bibelskola. När idén växte fram kom den i tre delar. Den första delen är den undervisning som ska ligga tillgänglig på nätet för allmänheten. Den ska vara gratis. Den ska bestå av kortare föredrag, typ 10 minuter.

Jag ville att den skulle vara bibel-teologisk, det vill säga röra sig inom bibelns ramar men också ta hänsyn till kyrkans historia, teologi och tradition. Det betyder att jag kommer att röra mig inom fem olika discipliner:


  1. Gamla testamentet
  2. Nya testamentet
  3. Kyrkohistoria
  4. Dogmatik
  5. Homiletik


Nästa steg blev att bestämma hur mycket och till vem? Jag stannade vid att göra tre olika nivåer där den första nivån består av fem föredrag, 1-5, som vänder sig till dem som ingenting vet, det vill säga till allmänheten. Kalla det gärna för introduktion. Den andra nivån ska också innehålla fem föredrag, 6-10, och vänder sig till bekännarna. De som är kristna i ordets rätta mening. Därefter ska jag göra en tredje nivå, 11-15, som talar mer ur ett "vetenskapligt" perspektiv, lite svårare som vänder sig till teologie studeranden eller dem som vill fördjupa sig. Sammanlagt blir det 15 föredrag om Gamla testamentet.

Om du sedan räknar på att det är fem olika discipliner eller områden blir det sammanlagt 75 föredrag. Jag tror det kommer att ta mig mellan 6 och 12 månader att färdigställa detta.

Nu gjorde vi två provinspelningar förra veckan och har redan fått en sådan respons att jag behöver skriva det här. Jag behöver också till helgen spela in en introduktion liknande den du just nu läser så att folk får en uppfattning om vad det går ut på.

På onsdag ska jag resa till Glimåkra folkhögskola för att presentera, informera och utmana dem att följa upp denna digitala, bibelteologiska, bibelskola. Jag kommer att föreslå att de som gör "min" bibelskola ska få möjlighet att tillgodoräkna sig detta i en folkhögskolekurs. Också den kursen ska drivas digitalt. I praktiken betyder det att den som vill får en litteraturlista med lite uppgifter och får möta sina kurskamrater och lärare på nätet. Det finns särskilda program för sådana möten.

I en tredje del tänker jag mig att ordna öppna seminarier. Var och en som är intresserad av ämnet är välkommen. Den som gjort alla tre delarna ska sedan valideras av Glimåkra folkhögskola.

Tycker du detta låter som en god idé? Ta då med detta i dina förböner. Be att Guds Ord får framgång hos alla människor.

Om du vill se provinspelningen (som lär bli permanent) så hittar du den på

www.sunnliden.se

eller sök Sunnliden på Youtube.com.

Ännu en tanke och finnes är att du ska kunna se dessa föredrag på din dator, på din TV-apparat, You Tube eller Facebook ... Finns det något mer?


söndag, januari 20, 2019

Muslimer blir kristna

Nu har det gått mer än en hel vecka utan att jag bloggat. Så kan det gå. Ett skäl är att jag varit borta tillsammans med Frimodig kyrkas ledamöter i kyrkomötet. Vi har haft konferens.Och det behövs verkligen. Det finns mycket att tala om.Här ska jag bara nämna om två tankar som dröjt kvar hos mig. Den första är den att det visar sig att det lokala arbetet är väl så viktigt, kanske viktigare än det nationella. Vi kan visar det sig faktiskt påverka något i kyrkomötet men sannolikt kan vi påverka mer på stifts- och lokal nivå. I Växjö stift finns två lokala grupper, men det borde naturligtvis finnas många fler. Här har vi något nödvändigt att arbeta med.

Den andra saken är ett intryck. Vi besökte Evangelisch-lutherische Dreieningkeitskriche i Berlin-Steglitz. Det besöket gjorde ett outplånligt intryck på oss. Pastor Gottfried Martens ombads att arbeta upp en församling genom att ta sig an flyktingar som uppehöll sig i Tyskland. Som bekant har många från Syrien, Iran och Afghanistan flytt till Tyskland. Faktum är också att många av dem som Pastor Martens betjänade också flytt från Sverige (därav skämtteckningen nedan).

Pastor Martens arbete har fullkomligt exploderat. Vi fick vara med på en lektion i den dopskoal som nu pågick. Där fanns ett 20-tal personer som lyssnade till hans undervisning. Den här dagen talade han om äktenskap och samlevnad. I många muslimska länder betraktas kvinnan fortfarande som mannens ägodel och mannen kan hantera henne som en sådan. Martens berättade för flyktingarna att i Tyskland var det inte så. Inte heller får man slå sin kvinna. Det bestraffas med 6 månaders fängelse. Kandidaterna lyssnade med förvåning.

När vi efter lektionens slut fick tillfälle att prata med lärare och elever visade det sig att flera av flyktingarna önskade konvertera därför att i den kristna tron finns förlåtelse! Jesus har dött för oss och vi kan bli förlåtna. Något liknande finns inte inom islam. Många muslimer längtar efter evangelium. Under bara de senaste åren har pastor Martens döpt omkring 1 000 muslimer.

På kuppen har han lärt sig allt det juridiska som har med asylärenden att göra. Han har fått representera hundratals flyktingar i domstol. Han har också enligt egen utsago blivit en av de mesta hatade männen i Tyskland, hatad av regeringen och av domstolsväsendet. Han kunde berätta att han sett hur flyktingar tagit emot Jesus, fått brinnande hjärtan och fört budskapet vidare till sina landsmän. Han kunde intyga att de har blivit äkta kristna, men samtidigt att migrationsverket förnekat detta. "Så", frågar pastor Martens, "hur kan migrationsverket veta bättre än mig?"

Migrationsverket i Sverige och Tyskland använder sig av förhör för att bedöma om flyktingarna är riktiga kristna. Vi går onekligen en spännande framtid till mötes.



Apg 8:26-35


Varför berättar Lukas om den etiopiske hovmannen? Det är ganska lätt att konstatera att Lukas är mån om att visa på hur den Helig Ande leder verksamheten. Vi har redan konstaterat att det krävdes en förföljelse av de första kristna för att komma ut ifrån Jerusalem. Det krävdes vidare att apostlarna själva fick se hur Anden utgöts över samarierna för att de skulle våga gå vidare och med berättelsen om den etiopiske hovmannen visar Lukas ytterligare hur det är Anden som leder Filippos, se v 26, 29 och 39.

Vi kan hitta ett svar till, enligt Larsson, och det är att den etiopiske hovmannen representerar hednavärlden och den kommande missionen.

8 26 En Herrens ängel talade till Filippus: "Stå upp och gå ut mitt på dagen längs vägen som går ner från Jerusalem mot Gaza. Den ligger öde." 27 Filippus reste sig och gick.
Då kom en etiopisk hovman som var eunuck och ansvarig för hela skattkammaren hos den etiopiska drottningen Kandake. Han hade kommit till Jerusalem för att tillbe 28 och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. 29 Då sade Anden till Filippus: "Gå fram till vagnen och håll dig nära den." 30 Filippus skyndade fram, och när han hörde honom läsa profeten Jesaja frågade han: "Förstår du vad du läser?" 31 Mannen svarade: "Hur skulle jag kunna det om ingen vägleder mig?" Och han bad Filippus komma upp och sätta sig bredvid honom.

V 26-31 I v 27 står det att mannen var en eunuck, en kastrerad och det är en viktig detalj i sammanhanget. Sådana användes ursprungligen vid Österns hov som ”bäddbevakare” vid furstarnas harem. Det grekiska ordet eunochos är en sammanställning av eune som betyder bädd och echo som betyder bevaka. Men dessa kunde också ha andra uppgifter varför ordet kom att användas i överförd mening om hovfunktionärer och ämbetsmän, ofta för skattmästare det vill säga finansministrar. Termen kan därför vara en titel som inte behöver innebära att personen i fråga är kastrerad i fysisk mening. Det grekiska ordet eunochos återfinns i v 27, 34, 36, 38 och 39.

Om vi går över till den bibliska föreställningsvärlden går tankarna till 5 Mos 23:1 där det står att ingen kastrerad ska få komma in i Herrens församling. Det hade att göra med Israels helighetslagar. När vi läste om undret vid Sköna Porten i 3:1–10 såg vi att den lame mannen inte hade tillgång till templet men att Petrus visade honom vägen in i Guds rike. Här får vi ännu ett exempel på hur Gud tar in en människa i utanförskap i sitt rike. Den etiopiske hovmannen hade färdats hela vägen till Jerusalem för att tillbe och nu svarar Herren på hans bön. Jesaja profeterade just om detta i Jes 56:3-8. Lukas visar med kraft hur Guds rike passerar alla gränser. Så fortsätter Lukas:

8 32 Stället i Skriften som han läste var detta:

Som ett får som förs bort till slakt, som ett lamm som är tyst inför den som klipper det, så öppnade han inte sin mun. 33 Genom hans förnedring blev hans dom upphävd. Vem kan räkna hans släkte, eftersom hans liv rycks bort från jorden?

8 34 Hovmannen sade till Filippus: "Jag vill fråga dig vem profeten talar om, om sig själv eller någon annan?" 35 Då började Filippus tala och utifrån det skriftstället förklara evangeliet om Jesus för honom.

V 32-35 Skriftstället hovmannen läste var från Jes 53:7b-8a, en av de fyra så kallade Tjänarsångerna som talar om en lidande Messias. Hovmannen frågar Filippos vem profeten syftar på. Det är en fråga som de judiska rabbinerna har svårt att svara på och faktum är att också dagens exegeter brottas med denna fråga. Men för de första kristna rådde ingen tvekan. Jesaja talar om Jesus, se också 3:13. ”Hans liv togs bort från jorden”, profeterar Jesaja och Filippos berättar säkerligen för hovmannen om hur Jesus uppstod från de döda och fick platsen och makten på Guds högra sida.

Apg 8:18-25



18 Men när Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, kom han till dem med pengar 19 och sade: "Ge den kraften till mig också, så att den jag lägger händerna på får den helige Ande."  20 Petrus sade till honom: "Till fördärvet med dig och dina pengar, om du tror att Guds gåva kan köpas för pengar! 21 Du har ingen del eller lott i den här saken, för ditt hjärta är inte uppriktigt inför Gud. 22 Omvänd dig därför från din ondska och be till Herren så att han, om möjligt, förlåter dig vad du tänker i ditt hjärta. 23 Jag ser att du är full av bitter galla och fast i orättfärdighetens band." 24 Simon svarade: "Be ni för mig till Herren, så att inget av det ni sagt drabbar mig." 25 Sedan de vittnat och predikat Herrens ord vände de tillbaka till Jerusalem. På vägen förkunnade de evangeliet i många byar i Samarien.

V 18-22 När Simon ser hur apostlarna förmedlar Anden vill han köpa denna förmåga för pengar. Petrus ser igenom Simons orena motiv. Simon har inte ”dött” från sitt eget, utan omvänt sig på ytan för att utöka sin egen förmåga. Petrus menar att Simon över huvud taget inte har någon del i Guds rike och uttalar en förbannelseformel över Simon kristenliv. Men samtidigt ska vi lägga märke till att Petrus håller dörren öppen. Det är möjligt för Simon att omvända sig på djupet. Kanhända begår Simon denna synd av okunnighet, se kommentaren till 3:17.

V 23-25 Prognosen är emellertid inte gynnsam, eftersom Petrus ser att Simon är förgiftad av bitter galla och bunden av orättfärdighetens band, v 23. Det visar sig också att Simon inte fördjupar sin omvändelse utan i stället lägger över problemet på Petrus genom att be denne be för honom, v 24. Det står inte att apostlarna bad för den obotfärdige Simon. I stället gick de vidare till andra samariska byar.

Lukas avbryter här berättelsen om Simon eller den begynnande gnosticismen. Det är förklarligt. När Lukas skrev Apostlagärningarna höll gnosticismen på att utbreda sig. Lukas gör med andra ord genom konfrontationen mellan Petrus och Simon bara en tydlig markering emot gnosticismen.

fredag, januari 11, 2019

Krisen försvinner inte

I går kom så Kyrkans Tidning och denna gång slås jag av förvåning. Jag blir glatt överraskas. Jonas Eek skriver kritiskt om läget i Svenska kyrkan. Han skriver under rubriken "Krisen försvinner inte bara för att vi inte talar om den".  Som vi alla väl känner till råder på många ställen en tystnadens kultur inom Svenska kyrkan sedan flera år tillbaka. Inte bara nationellt utan också lokalt. De som tidigare har framfört kritik har inte lyssnats på utan i stället betraktats som bråkmakare eller udda på något sätt. Men som Eek skriver försvinner inte krisen för det.

Man kan undra varför de med ledande positioner inte vill lyssna. Kan de inte? Hör de helt enkelt inte eller är de rädda? Nja, jag tror att det är ett mycket medvetet val som följer ett känt mönster. Att inte vilja lyssna är första steget. Det andra steget är att vifta bort problemen med att gå på person. Så tycket jag har skett i ganska stor utsträckning just i Värnamo. Den ene efter den andra är "konstig". Längre än så brukar man inte behöva gå om man själv är i ledande ställning. Det tredje steget är annars mobbning, trakasserier eller ren förföljelse. Det är först i fjärde eller femte steget man tvingas lyssna och samtala. Det är som Berth Löndahl sa i sin insändare "maktens privilegium" att inte behöva vare sig lyssna eller argumentera. Makten bestämmer ändå. Men det går inte hur länge som helst. Förr eller senare slår det tillbaka. Det verkar vara en naturlag.

Eek ger ett exempel just från kyrkomötet. Vår man i kyrkostyrelsen skrev en motion 2018:33 om gudstjänstlivets kris och föreslog att man skulle ta tag i problemet, analyser och föreslå åtgärder. Att motionen avslogs är inte konstigt. De flesta motioner avslås som bekant, men gudstjänstutskottets argument är betecknande:

Utskottet delar uppfattningen att frågorna är angelägna, men betonar risken av att tala om kris ... så att det skymmer det goda arbete och de initiativ som finns.

Eek benämner skälet som ett lågvattenmärke. "Det är svagt att avfärda en motion med hänvisning till språkvård", fortsätter han. Det kan jag hålla med om samtidigt som argumentet är vanligt. Varje gång någon framför kritik är den personen konstig och illasinnad eftersom han underkänner det befintliga! Jag har hört det hur många gånger som helst. När jag föreslår något heter det: duger inte det vi har ...

Det är därför jag numera tror att det enda sättet för de kristtrogna att bli hörda eller tagna på allvar är att gå till aktion. En myndig människa har eget ansvar för sitt liv. Det duger inte att bara gnälla. Handla! Jag vet en lokal före detta kyrka där missnöjet är stort av olika skäl. Ja, men gör en huskyrka då och ägna er åt det som ni längtar efter. Låt ingen få ta segerkronan ifrån dig!

Det är ett gott att fasaden Svenska kyrkan spricker, att inte bara media i allmänhet utan också kyrkans egna organ tar till orda. I en andra ledare, också den skriven av Jonas Eek, efterlyser han svar från Svenska kyrkans ledning på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem och Jesper Svartviks professur. Ledningen som ensidigt driver Palestina har helt enligt mönstret försökt tiga ihjäl problemen. Men tydligen har Bo Johnsson, Biörna Fjärstedt och i förra numret av KT Göran Larsson fått ledningen på bättre tankar. Nu väntar man att tystnaden ska brytas. Om mönstret jag skissade stämmer kommer svaret att innehålla åtminstone en sublim en anklagelse  mot någon person. Men vi får se.

torsdag, januari 10, 2019

Svenska kyrkans arv

Vi är många som vill se Svenska kyrkan leva vidare med sitt arv. Det finns idag många och goda kontakter mellan ett ganska stort antal mindre organisationer som brottas med tanken på hur arvet ska kunna bevaras och ges vidare. Idag är inte Svenska kyrkans fria Synod eller arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse de mest framträdande. Det är OAS-rörelsen och EFS som syns mest. Men det finns andra. Biskopen Bo Giertz tog initiativet till ett samtalsforum som lever än. Texten nedan är skriven av dess ordförande Yngve Kalin och den uttrycker oro över utvecklingen men också hopp. Så här skriver han:

Den fråga många nu ställer sig är: Kan vi längre känna trygghet i Svenska kyrkans gudstjänster? Vi har blivit helt beroende av vad en kyrkoherde och ett kyrkoråd bestämmer om hur gudstjänsterna ska firas i varje församling. Den nya handboken innehåller alternativ som är en nytolkning av kyrkans tro, bekännelse och lära. Det finns anledning att känna oro över vad detta kommer att innebära för gudstjänstlivet.

En handbok handlar inte bara om språk och uttrycksmedel, igenkänningsfaktorer mellan församlingarna, vars gudstjänster kan komma att gestaltas mycket olika, utan den helt avgörande frågan kommer att vara om man kan känna sakramental trygghet. Är de ord som används om Gud sanna? Uttrycker handboken vår tro på den Gud som uppenbarar sig som Fadern, Sonen och Anden i sina böner och utsagor? Med tidigare fattade beslut undermineras tryggheten ytterligare. Förkunnar prästen Guds ord, i enlighet med sina prästlöften och förvaltas sakramenten efter Kristi instiftelse med riktigt bröd och vin? Hur gestaltas Kristi verkliga närvaro i mässan? Innehåller handboken sådant som gör oss till en isolerad ö i den världsvida kyrkan?

De sydafrikanske teologen John W. de Gruchy pekar ofta på, att genom historien har människan bytt sina gudar för att det bättre ska passa in på deras önskningar. Ibland används begreppet henoteism. Om monoteism betyder tro på en gud som du tillber, innebär henoteismen, att du tillber en gud i taget och gör honom till en projektion för dina åsikter om hur han (eller hon) borde vara. Det enda som kan korrigera detta är det Uppenbarade ordet, som det är oss givet, och som kyrkan genom sina ekumeniska koncilier och lärodokument fastställt.

Med ett begrepp som används för att beskriva utvecklingen i kyrkorna i USA har docent Dag Sandahl också i den svenska debatten introducerat begreppet MTD för att beskriva hur mainline churches förvandlas till att bli förvaltare av Moralistic Therapeutic Deism. Det förändrar i grunden vad kyrkan är, där tron på det Uppenbarade ordet och Guds handlade i Kristus ersätts med en politisk agenda, ett terapeutiskt förhållningsätt och en allmän, diffus gudstro. Detta religionsbyte är inte svårt att känna igen i många av den nya handbokens formuleringar. Beslutet om en ny handbok borde därför egentligen inte överraska oss – det har noga förberetts med stor konsekvens och skicklighet den senaste 20-årsperioden. Nu var tiden mogen.

Med en uppsjö av beslut har Svenska kyrkan successivt omformats de senaste halvseklet. Det har handlat om kontroll av beslutsorganen, prästutbildningen, antagningen av präster, 2 organisatoriska förändringar, yrkesförbud, befordringsstopp, storpastorat o.s.v. Handboken blir nu kronan på verket.

Hur skall vi nu agera? Många känner sorg och uppgivenhet. Gudstjänstglädjen har underminerats. Några är bättre lottade. De som lever i (eller nära) en församling där kyrkoherden har kunskap och kommer att välja de alternativ som ligger nära eller överensstämmer med Kyrkans bekännelse kan skatta sig lyckliga.

Det finns glödpunkter också i Svenska kyrkan, som biskop Biörn Fjärstedt brukar påpeka – men vi vet också hur sårbart allt är. Det behövs inte mycket av t ex personförändringar för att glöden slocknar. Det är inte så konstigt att allt fler nu ställer sig frågan om de ska vara kvar och verka i en kyrka som relativiserar Guds eget uppenbarade ord i sin egen gudstjänstbok. Det handlar inte bara om huvudgudstjänsten utan också de kyrkliga handlingarna, dop, vigsel och begravning.

Nu behöver vi en tid av eftertanke och samråd. Kanske får vi hitta okonventionella lösningar för att överleva i längden – kanske olika lösningar för olika personer och beroende på var vi bor – men så länge vi väljer att vara kvar och är en del av den kyrka som är vårt hem och som har format oss är vårt ansvar och vår kallelse är att fortsatt vara vittnen för den apostoliska tron i Svenska kyrkan och uthålligt och trosvisst kämpa för den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga (Jud 3)" . Kanske får kompletterande gudstjänstgemenskaper vara en del av överlevnadsstrategin och även "rättade" missalen i väntan på kyrkans upprättelse.

Vår kallelse kvarstår, att så länge det går, försöka bevara och rädda det som räddas kan – som en rest som bär fröet till en ny skördetid. Vår kallelse är och förblir hela Svenska kyrkans restaurering på den apostoliska grunden och bevara en rännil av de rika andliga källflöden som anförtrotts oss. MÅ HERREN SKYDDA OCH BEVARA OSS ALLA

 Yngve Kalin Ordförande i Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen 2017 © Yngve Kalin

tisdag, januari 08, 2019

Huskyrka, del 4

Nu har jag fått några erkännande för  min artikel. Det gläder mig. Här kommer nu den fjärde och sista delen av fyra som vill befrämja bildandet av husförsamlingar. Sedan är det bara att sätta igång.

Pastoraten finns kvar i folkkyrkan

Den lundensiska syn på gudstjänstgemenskap som KG Hammar och Gustaf Wingren drev köper jag inte. Om de och andra kunde tala om splittring och dessutom använda det som ett hot mot de bekännelsetrogna behöver vi i stället tala om mångfald. Det finns ingenting i vår tid som säger att vi måste ha gudstjänstgemenskap med alla för att kyrkan ska hållas ihop. Det hör till vår tid att människor själva väljer var de vill fira sin gudstjänst i synnerhet gäller det städerna. Denna utveckling är också synlig i det så kallade clearingsystemet som innebär att människor själva väljer plats för sina kyrkliga handlingar. Vistelsebegreppet är ett annat fenomen som vittnar om hur pastoratsgränserna inte längre är absoluta.  Det finns anledning att justera i Kyrkoordningen så att pastoraten får vara territoriella områden med ansvar för administration, personalkostnader, byggnader, lokaler och ha omsorgen om kyrkogårdar. Pastoraten kan gärna betraktas som missionsfält och samtidigt vara paraplyorganisationer för ett gränslöst antal mindre grupper.

Fastna inte i gårdagen

Biskopen Fredrik Modéus har disputerat på avhandlingen Gudstjänstgemenskap i folkkyrkan. Den pekar mot framtidens Svenska kyrka. Biskopen avslutar avhandlingen med fyra kyrkorättsliga följder. Kyrkomötet behöver, för det första, flytta den grundläggande uppgiften att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva mission och diakoni från församlingsnivå till gudstjänstnivå. För det andra behöver språkbruket förändras i både Lag om Svenska kyrkan och Kyrkoordningen, från att med ordet församling avse ett territoriellt område … till att istället avse gudstjänstgemenskapen. För det tredje skulle tillhörighetsbegreppet kunna flyttas till nationell nivå. Den enskilde skulle då som exempel kunna säga: ”jag tillhör Svenska kyrkan i Värnamo” oavsett vilket hus hon eller han firar gudstjänst i. För det fjärde kunde gudstjänstgemenskapen inom sig utse representanter till beslutande organ.  Det är troligt att det kan ta tid innan sådana förändringar kan göras. Men vem har bestämt att vi måste fastna i gårdagen?

Billing, Einar. De heligas gemenskap, 2 uppl, Uppsala: Sveriges Kristliga Studentrörelsers förlag 1919.
Billing, Einar. Den svenska folkkyrkan, Uppsala: Sveriges Kristliga Studentrörelsers förlag 1930.
En ny bok kyrkan, Borås: NORMA bokförlag 1989.
Sandahl, Dag. En annan kyrka, Litauen: GAudete förlag 2018.
Stark, Rodney. The Triumph of Christianity, USA: HarperOne 2011.


måndag, januari 07, 2019

Huskyrka, del 3

Den tredje delen handlar om att ta vara på de grupper som faktiskt redan existerar. De allra flesta av dem som deltar i smågrupper har ingen förståelse för att de utgör en församling. Det är naturligtvis bekvämt på så sätt att man slipper ta ansvar. Men samtidigt berövas man på så mycket av glädje och växt. Varför inte börja med att uppdatera smågrupperna?


Ta vara på de mindre grupperna

Det kan idag tyckas ogörligt att tala om församlingen eftersom det talas om den på så olika sätt. Men med hjälp av den lutherska bekännelsen kan vi komma en bit; där Guds Ord rent och klart förkunnas och sakramenten rätt förvaltas är församlingen. Det är inte främmande för någon att det redan nu finns bönegrupper, samtalsgrupper, hemgrupper, celler eller husförsamlingar. Är det inte dags att vidga förståelsen av vad det betyder att kristtrogna samlas? Kan inte ämbetsbärarna se till att Guds Ord rent och klart förkunnas också där och att sakramenten förvaltas rätt? Sedan decennier accepterar vi att kristna människor samlas för att läsa ur Bibeln, dela gemenskap och be med och för varandra, men är det inte dags att de också får fira mässan? Är det ett praktiskt problem går det säkert att lösa.

Under mer än etthundra år var konventikelplakatet, 1726-1856, verksamt i vårt avlånga land och det har satt sina spår, men nu lever vi i år 2018! Staten kan inte längre utöva någon tillsyn och det torde till ganska mycket för att domkapitlen skulle ingripa mot mindre grupper. Nej, det är snarare den konstantinska kyrkosynen som fortfarande håller oss fångna. Nu är det dags att tänka nytt. Låt mig göra ett tankeexperiment.

Om mindre grupper bejakas och kan komma samman behöver det inte ta långt tid innan nya ordningar kunde upprättas. Det här kan göras inom Svenska kyrkan. Här är inte platsen att konkret skriva om biskopens eller domkapitlets roll men väl att föreslå att antalet involverade lekmän på en och samma ort gärna får överstiga hundra innan samtal förs med biskopen. Om det blir nödvändigt kan en försöksverksamhet enligt ovan benämnas Fresh Expressions of Church.

Använd hemmen

De första kristna betraktades ganska snart som en sekt inom judendomen. Även om de kristna ville att evangeliet skulle räckas ”först till juden och sedan till greken” fanns det åtminstone tre orsaker till att en avknoppning blev nödvändig. Den blev nödvändig därför att de kristna höll fast vid apostlarnas undervisning, samlades i hemmen och bröt brödet. Det var inte möjligt för dem att överge apostlarnas undervisning och de kunde inte samlas i synagogan för att lovsjunga eller tillbe Jesus från Nasaret, än mindre fira nattvarden. Därför samlades de i hemmen och den ordningen betraktar forskarna som en av de avgörande faktorerna till trons spridning. Det har med andra ord hänt förut.

Idag finns det gott om erfarenheter från andra sammanhang hur det går till när tron ska etableras i hemmen och det är närmast osannolikt att vi så till den grad underskattar dessa. 

Vi har fortfarande kvar rätten att bygga upp, skrev Giertz. Om inte i den lokala kyrkan så i hemmen. De av oss som blivit marginaliserade och som väntar på att elimineras behöver inte förtvivla. Just vi kan börja om från början befriade från allt som tynger. Men vi behöver varandra. Tillsammans behöver vi leva av evangelium, troget hålla fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, nattvarden och Psaltaren. Vi behöver inte begära vårt utträde ur Svenska kyrkan men befrias från dess förtryck. Vi behöver få vara ”vuxna”, det vill säga döpta, konfirmerade och självgående. Vem kan hindra den lilla gemenskapen från att fira gudstjänst? Utgör inte också den ett ekklesiologiskt subjekt?

söndag, januari 06, 2019

Huskyrka, del 2

Här kommer den andra delen av artikeln om huskyrkor under rubriken "Rätten att bygga upp". Jag hoppas av hela mitt hjärta att artikeln inte bara ska vara nyttig utan att den ska leda till konkreta resultat. Det finns, enligt min mening, ingenting som hindrar kristna människor att "ta saken i egna händer" om det görs på ett allmänkyrkligt sätt. Jag riktar här utmaningen framför allt till OAS-rörelsen.


Centraliseringens baksida

Eftersom jag satt med i kyrkomötet när strukturutredningen diskuterades minns jag särskilt hur POSK argumenterade för centraliseringens fördelar. När församlingarna slås samman kommer det att ge stora samordningsvinster. Och när de små församlingarna avlastas ansvaret för personal, byggnader och kyrkogårdar, kan de i stället lägga kraften på kyrkans egentliga uppgift, sa man. 

Nu är centraliseringen i stort sett genomförd men något uppsving bland anställda och gudstjänstfirare har vi inte sett. I stället har centraliseringen ökat avståndet till vardaglig trosutövning. Det blir färre gudstjänster, minskat antal gudstjänstfirare och övertaliga kyrkor. Det är i och för sig riktigt att färre kyrkopolitiker nu kan utöva större inflytande på personal, byggnader och kyrkogårdar, men betyder det att de kristtrogna också fortsättningsvis kommer att gå i ledband? 

Såsom Svenska kyrkan utvecklats och organiserats är det inte mycket som talar för andlig förnyelse. Det finns knappast inte heller något intresse från kyrkans ledning av en sådan. När systemets trovärdighet urholkas och knappas kan återställas blir det nödvändigt att de kristtrogna organiserar sig på annat sätt. Vår tids människor är mer rörliga än tidigare och de väljer själva var de vill fira sin gudstjänst. Det har kyrkans ledning uppfattat och har därför upprättat ett clearingsystem och antagit ett vistelsebegrepp. De gamla ordningarna räcker inte längre till. Vi behöver därför nya ordningar och sådana växer i regel fram underifrån. 

Det anade Einar Billing och det insåg Bo Giertz. Giertz skriver i SPT, nr 7/1978:

Den gången såg vi ännu på Svenska Kyrkan som den rätta, apostoliska kyrkan i Sverige. I dag har vi fått acceptera (min kursivering) den bittra verkligheten att den officiella svenska kyrkan inte är en intakt apostolisk kyrka. [1]  

Detta upprepar Giertz vid ett flertal tillfällen och i En ny bok om Kyrkan (1989) skriver han bland annat:
Idag lär väl ingen på allvar våga påstå (min kursivering) att Svenska kyrkan, sådan hon faktiskt är, kan kallas en apostolisk kyrka. [2]

Men han fortsätter också med att skriva:

Men vad är nu Kyrkans plats, dess uppgift och dess rätta yttre gestalt i en sådan situation? I en kyrka, där rätten att riva ner och förneka, omtolka och förvanska till oigenkännlighet tycks självklar? Vi har dock alltjämt kvar rätten att bygga upp (min kursivering) … rätten att leva och lära på apostoliskt vis, i tro på Kristus och i lydnad för honom. [3]


Giertz skriver att vi nu måste söka svaret genom att tränga djupare in i den verklighet som möter oss i Nya Testamentets kyrka. Där finns säkert möjligheter och rikedomar som vi förbisåg i min generation”, skriver han. Om Giertz levat idag, 30 år senare, hade han enligt min mening tagit sig an saken. Men utan kristtrogna hade han inte klarat det. Min gissning är att Giertz hade övertalat OAS-rörelsen, EFS och Kyrklig samling att göra gemensam sak. All vedertagen sociologi säger att vi har den perfekta organisationen för det resultat vi har idag. Men OAS-rörelsen, EFS och Kyrklig samling säger sig vilja mer än att vara väl fungerande organisationer. OAS-rörelsen skulle må bra utav att utvidga sin kallelse att förnya Svenska kyrkan genom att bilda OAS-grupper i varje svensk kommun. Kanske i samarbete med EFS som redan tar stora steg i den riktningen. Och varför inte låta de båda samarbeta inom Kyrklig samling.[4]

Om kraften till förnyelse kommer från Herren själv så är det ämbetsbärarnas sak att främja nya strukturer och ordningar.  

Från lekmännens perspektiv

Det slag av kristet liv evangelisten Lukas berättar om stryker under vikten av att de kristna troget håller fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, nattvarden och Psaltaren. Detta är varje kristen människas kallelse men hon behöver hjälp med förverkligandet av funktionella grupper och strukturer.[5]
 
Den som något känner sin kyrkohistoria vet att längtande människor alltid hittat nya vägar.  Människor samlades i tusentals långt ut i öknen för att få vägledning. Klosterväsendet växte fram med hast. Under medeltiden bildades sällskap och ordnar. Människor samlades i hemmen för gemensam uppbyggelse och något liknande kan ske idag. Kunde inte vi som vigts till helig tjänst främja en sådan utveckling? Varför ska inte detta kunna ske igen?



[1] Sandal, sid 286.
[2] En ny bok om kyrkan, sid 14.
[3] En ny bok om kyrkan, sid 15.
[4] Det finns flera arbetsgrupper, föreningar och sällskap att arbeta tillsammans med, för att inte nämna Missionsprovinsen.
[5] Priska och Akvila, Apg 18:1-3, utgör ett gott exempel på lekmännens betydelse. Det är intressant att följa dem eftersom de leder flera mindre församlingar, se Apg 18:18f, 26f, 1 Kor 16:19, Rom 16:3ff och 2 Tim 4:19.