Göstas korv restaurang

 I dag, på eftermiddagen blev den promenad längs Årstaviken, västerut mot Hornstull. Nästan framme tog vi rast vid Göstas Korv restaurang. Mycket god korv. Ingen dålig restaurang om man bortser från att den lilla vagnen endast har plats utomhus. Men det var härligt att sitta i solljuset och blicka ut över vattnet medan människor av alla sorter spatserade förbi.

Apropå vackra och fyndiga företagsnamn verkar fantasin gränslös. I båset bredvid finns en glasskiosk med namnet Håll struten. Det går inte att tröttna på tillvaron när man bott här 1 år och tre månader.

Ha en bra kväll!  

för kännedom

 Öppet brev till Svenska kyrkans biskopar.

Drygt etthundra präster har gått ut offentligt till stöd för motion 2026:76 (“Krymp inte vår Gud!”, KT 29/9). De hävdar att de har avlagt “vigningslöften att verka för en öppen och tolerant förkunnelse i vår egen tid”.

Det är inte sant. Vid prästvigningen lovar prästen att “stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse”. Präster fullgör sitt uppdrag “i trohet mot avgivna vigningslöften och är i detta hänseende underställda biskopen och domkapitlet”, som kyrkoordningen säger. 

Den som i dag avstår från att viga par av samma kön följer lag och ordning. Äktenskapsbalken 4 kap. 3 § säger att en vigselförrättare inom ett trossamfund inte är skyldig att viga. Kyrkoordningen lägger ansvaret för parets rätt till vigsel på församlingen och kyrkoherden (23 kap. 1 a §). 2009 års beslut vilade nämligen på en kompromiss: genom att hantera äktenskapsfrågan som en ordningsfråga kunde man låta kyrkan härbärgera två motstridiga syner, där ingen präst skulle tvingas välja.

Det är därför motion 2026:76 representerar en så dramatisk förändring. Den som inte längre kan acceptera att kyrkan rymmer båda synerna erkänner nämligen underförstått vad frågan ytterst gäller. Det handlar inte om gudstjänstordning, liturgiska former, eller anställningsvillkor, utan om vad äktenskapet är. Det är en lärofråga. 

 

Här måste rättskällornas inbördes ordning hållas klar. Kyrkans lära är “grundad i Guds heliga ord” (KO 1 kap. 1 §). Skriften prövar bekännelsen, bekännelsen prövar kyrkoordningen. Om äktenskapet har Jesus själv undervisat: “Skaparen gjorde dem från början till man och kvinna … och de två skall bli ett” (Matt 19:4–5). Den som vill göra en annan äktenskapssyn bindande för varje präst bär därför bevisbördan inför den texten. Men undertecknarna försöker inte ens. De sätter i stället erfarenheten som norm: ”Kärlek är erfarenhet.” Den som inte håller med beskrivs som någon som “sorterar” människor och ställer sina egna “rädslor” före dem kyrkan är satt att betjäna. 

Det är emotionell utpressning, inte teologi.

Bekännelseskrifterna behandlar äktenskapet som en ordning som Gud själv har instiftat i skapelsen och som gällde långt före kyrkans egna ordningar. Apologin är övertydlig: ”förbindelsen mellan man och kvinna tillhör den naturliga rätten”, och den ordning Gud nedlagt i naturen ”kan icke upphävas genom några mänskliga lagar” (23:9). Melanchthon skrev det mot påvliga förordningar om celibat, men principen är densamma i dag: kyrkan kan inte genom beslut omdefiniera det Gud har instiftat. 

Över etthundra präster tycks nu tro att deras vigningslöften säger något de inte säger, och andra fruktar att de kan förlora sin behörighet för att de följer den ordning som gäller. De behöver klarhet i frågan om vad deras prästlöften innebär, och en påminnelse om att Skriften står över kyrkoordningen. 

Om – eller när – motionen antas får den alltså svåröverblickade konsekvenser för Svenska kyrkans lära. Kyrkoordningen har en nödbroms för just detta läge. Om ni biskopar finner att ett förslag strider mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, kan ni enligt KO 11 kap. 18 § besluta om särskild beslutsordning. Ni behöver inte ens dela vår äktenskapssyn. Det räcker att konstatera att motionen gör en viss äktenskapssyn till villkor för prästämbetet och därmed till en läro- och samvetsfråga utan att den har prövats mot Skrift och bekännelse.

Vi uppmanar därför er biskopar att:

1. offentligt påminna de präster i era stift som har skrivit under om att de är bundna av Skriften, bekännelsen och kyrkans ordning,
2. se till att Läronämnden prövar motion 2026:76 som den lärofråga den är, samt
3. besluta att den särskilda beslutsordningen ska gälla för motionen.

Det minsta Svenska kyrkan kan begära av sina präster är att de är trogna de löften de faktiskt har avlagt. Det minsta den kan begära av sina biskopar är att de ser till det och drar i nödbromsen när kyrkans lära håller på att skrivas om utan stöd i Skrift och bekännelse.

Per Arvidsson, läkare, PhD, initiativtagare till Facebookgruppen ”Svenska kyrkan 1593–2026"

Gunnar Andersson, ordförande i Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro

Kjell O Lejon, präst, TD, PhD, professor i religionsvetenskap

Johannes Leckström, präst

Anders Lundberg, jurist

Sunniva Rettinger, präst

Daniel Wihlborg, präst, TD, kyrkoherde

 

 

Högmässa med Missionsprovinsen

Bloggandet blir inte alltid så regelbundet, men i dag har jag firat Mikkelsmäss på Gotlandsgatan. Det är en glädje för mig att få bistå emellanåt. Under flera år reste jag från Värnamo till Stockholm för att uppmuntra församlingsplanteringen S:t Filippus. Tänk vad mycket man kan lära av något sådant. Jag vet precis hur man inte ska göra. Vill du veta så hör av dig.

Samtidigt lär man sig något om hur det kan gå till att plantera en församling, Vet inte om du såg det men jag lyckades få in en artikelo i Svensk Pastoraltidskrift med rubriken: "Vad kommer efter Alpha?". Nu verkar det som att Alpha börjat agera i enlighet med sitt eget ursprung, nämligen att nystarta eller starta nya församlingar. Sekulariseringen ligger visserligen något eller kanske några decennier före oss i sekularisering, men nu börjar det bli dags för oss svenskar att börja "missionera". Det är hög tid.

Om du inte känner till Forum Vägen tycker jag du ska se närmare på den här länken www.forum.vagen.se Det var Carl-Erik Sahlberg som låg bakom initiativet att bidra med "förnyelse av Svenska kyrkan" och Forum Vägen får anses vara ett resultat av detta.

Den helige Mikaels dag

 Med ålderns och flyttens rätt har jag kunnat ändra min tjänstgöring i Kristi kyrka. Jag skriver ändrat, inte minskat eftersom vi är kristna med allt vad det innebär dygnet runt. Men tjänsten kan justeras under livet och andra tar vid, Guds rike växer och mognar. Förra söndagen var Sahar Sadlovsky på besök i högmässa. Sahar som syns på bilden nedan är fjärde generationen jude, född och uppvuxen i Tel Aviv. Han erkände att han inte räknade med en aktiv Gud i vardagen utan satsade på att bli fotbollsspelare. Det var i det sammanhanget han första gången mötte och lärde känna några araber i samma lag. Det visade sig att de var kristna och att det väcktes ett intresse hos honom. Han övertalade några av vännerna att följa med honom till någon kristen kyrka. Han fick tag på en Bibel och upptäckte att den handlade om hans förfäder, kom till tro och döptes i Jordan. Det var mycket välsignat att lyssna till honom.

I dag är det den helige Mikaels dag och jag fick frågan om att leda högmässan och det gör jag gärna även om det inte blir mer än någon gång per månad. Mikaels dag är spännande eftersom den vittnar om den kosmiska strid som pågår än i dag.

Då är det fantastiskt att ha fått skåda in i himmelen och fått lära känna Lammet.

Ha en välsignad dag!

Love of my life

I går kväll var en riktigt festlig dag. Kari och jag bevistade Berwaldhalllen där vi lyssnade till trombonisten Nils Landgren. Jag är inte särskilt insatt i den musikaliska världen, men kände naturligtvis till att han är en världsstjärna. Det fick jag bekräftat i går.   

Han spelade tillsammans med Joel Lyssarides på piano, Lars Danielsson, kontrabas och Robert Ikiz på trummor och slagverk. Toppmusiker allihop, också de jazzmusiker i världsklass. Bidsare hade han bjudit in sångerskan Ida Sand.

Konserten gick under namnet Love of my life och titeln svarade mot Landgrens begåvning. Den direktsändes i Sveriges Radio P2 och jag förmodar att den som vill kan leta upp den där.

 

foto: Arne Hyckenberg

Kari köpte biljetterna för länge sedan och jag har inte ägnat den en tanke förrän det blev dags. Men det visade vara en konsert över min förväntan. 

Kvällen innan hölls den första konserten och då hade kung Carl Gustaf och drottning Sylvia hedrat med sin närvaro. Jag förmodar att de inte springa på alla konserter utan endast utvalda.

När vi sedan kom hem kunde vi se den sista halvtimmen på matchen. Sveriges fotbollslandslag spelade borta mot Bosnien-Hercegovina. Jag tror inte att Sverige var favoriter med alla sina skadade och sjukskrivna spelare, men de gjorde en bra match och klarade oavgjort. Vad jag förstod på eftersnacket borde de ha vunnit matchen, men det största av allt var att Bajens högerback Hampus Skoglund, 22 år. Han har länge varit ett löfte, men att få debutera i landslaget är stort. Då är man inte längre löftesrik utan färdig spelare som i och för sig kan bli ännu bättre.

Ja, det var en bra kväll. 

Vigseln är en sakramental handling

 Det diskuteras som bekant mycket om vigslar utan att skilja mellan en kristen och en sekulär sådan. Tyvärr, eftersom den kristna vigseln är unik. Jag sitter just nu och arbetar på en bibelteologisk kommentar till pastoralbreven och med anledning av det har jag skrivit en särskild kommentar om man och kvinna. Här publiceras den nu för första gången som ett prov så håll till godo: 

Särskild kommentar: Gud skapade människan till man och kvinna

Instruktionerna i 1 Tim 3:1–7 visar med all tydlighet att de tidiga församlingsfunktionerna hade mognat till fasta tjänster. Tjänsterna skulle innehas av troende med herdehjärtan. Paulus påminner om att ledarskap inte handlar om makt, utan om karaktär och andlig mognad. Det är en kallelse att förkroppsliga eviga värden mitt i en föränderlig värld.

Av pastoralbreven framgår att män och kvinnor rör sig i och berikar olika områden av församlingens liv. Det speglar inte tidens sociologiska strömningar, utan en djupare, biblisk verklighet. Redan i skapelseberättelsen vävs detta mysterium samman. Gud skapade människan till man och kvinna. Det är en helig struktur som inte utplånas av försoningen och upprättelsen i Kristus, utan snarare lyfts till sin sanna potential. I Galaterbrevet konstaterar Paulus att efter dopet är ingen ”jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Citatet bär på en skönhet som ofta går förlorad i moderna tolkningar. Paulus förkunnar en radikal och fullkomlig likvärdighet, men upphäver inte komplementariteten eller den skapade särarten. Varje människa har en oändlig och okränkbar värdighet sprungen ur att vara skapad till Guds avbild.

Människan är inte en könlös eller neutral varelse. Skillnaden mellan könen är inte ett kosmiskt olycksfall eller en social konstruktion, utan en avsiktlig, god och skön del av Guds ursprungliga tanke. Det är just i den dynamiska relationen och mötet mellan de två som Guds eget väsen och utgivande kärlek blir synlig i skapelsen. Detta mysterium fördjupades i Efesierbrevet 5, där det jordiska äktenskapet uppenbarades som en levande ikon av den himmelska föreningen mellan Kristus och kyrkan.

När Jesus i Matteus 22:30 påpekar att man ”vid uppståndelsen inte gifter sig ... utan är som änglarna i himmelen”, betyder det inte att vår skapade identitet utplånas i evigheten. Snarare fullkomnas den. Den särart och de skillnader som på jorden har präglats av brustenhet och konflikt, förvandlas i härligheten till en harmonisk, musikalisk samklang i den nya skapelsen. Denna helande och upprättande process är inte något som enbart hör framtiden till – den bryter in i våra liv här och nu, i samma stund som vi döps till Kristus Jesus.

Paulus förmedlar en vision där det himmelska perspektivet befriar oss från jordiska låsningar, stereotypa könsroller och den existentiella rotlöshet som uppstår när människan försöker navigera tillvaron utan sin Skapare. Livet i Kristus erbjuder en annan art av frihet. Det ger oss en fast, ontologisk verklighet, som vilar i Guds eget väsen och förankras i heliga, levande relationer. För Paulus var denna ordning en självklarhet – en levande försmak av Guds rike mitt i historien. Denna himmelska horisont blir kött och blod i församlingens tillbedjan och i en vardag som bärs upp av försoningens mysterium, ömsesidig vördnad och helighet.

Gammal vänskap

 I går kväll var jag på fotboll tillsammans med en god vän från skoltiden i Katrineholm. Då talat vi om 60-talet, 1960-talet. Kari och jag kom tillbaka till Stockholm för drygt ett år sedan och då visade sig att Claes, som han heter, numera bor i Hökarängen. Vi delade idrottsintresset redan då. Fast på den tiden var vi inte åskådare utan utövare. Han var en av Sveriges bästa simmare när han var junior, men vald att sluta när han lämnade tonåren. Jag minns så väl hur han redan när vi gick i fjärde, femte och sjätte klass var i simhallen innan vi andra ens hade vaknat. Vi har inte haft någon kontakt med varandra förrän nu, sextio år senare. Det är förunderligt hur barn- och ungdomsvänskapen kan sitta så djupt för att aktualiseras så lång tid efteråt.

Nu har vi bestämt att även se de andra matcherna. Den första redan på måndag då Sverige möter Polen. Jag ser fram emot det även om matchen går sent och jag är hemma först vid midnatt.

Men innan dess kommer Bajens damer att möta Eskilstuna om tre timmar närmare bestämt. Det är mycket när man är pensionär.