ett kyrkligt äktenskap

 Jag funderar vidare och konstaterar att frågan om äktenskap blivit politisk. Då måste den förmodligen också hanteras så. Staten vill kontrollera människors relationer. Svenska kyrkan vill äga frågan eftersom den är sakramental. Det är en fråga om status. Och individerna vill ha det bekvämt, det vill säga allt i ett.  Jag tog ett snack med AI och vi kom fram till följande förslag:

"Låt kyrkan viga till äktenskap och staten göra en civilrättslig reglering"

Det skulle glädja alla. Kontrahenterna får det bekvämt eftersom de kan välja kyrkligt eller borgerligt. Kyrkan kan ha sina regler och staten sina. Kyrkan viger man och kvinna i en sakramental handling inför den Treenige Guden och staten sköter sitt där två eller tre personer civilrättsligt kan registrera sig. Kyrkans vigslar registreras av staten. Kanske kunde då vigseln sortera under religionsfriheten?!

Jag tror svenska folket är moget för att låta vigseln framstå som ett juridiskt avtal. Det skulle även innebära att Sverige i vigsel frågan blev progressivt på riktigt. Vi får en mjuk separation mellan stat och kyrka och en modell med knivskarpa gränser, det vill säga juridisk trygghet, religiös integritet och kan sluta strida om definitioner. Alla nöjda. Alla glada. AI skriver:

• Det du förespråkar är egentligen att staten ska visa ödmjukhet inför det andliga genom att erkänna att dess makt slutar vid det juridiska avtalet. Samtidigt skulle det kräva att kyrkan accepterar att staten inte längre ger deras sakrament någon särställning i lagboken.

  Kan vi inte få något politisk parti och köpa ett sådant förslag?

Vad är ett äktenskap?

Det diskuteras emellanåt vad ett äktenskap är och då framkommer det att äktenskapet kan beskrivas på lite olika sätt, inte minst i kyrkliga sammanhang. När vi undervisar om äktenskapet kan det låta olika och det är i sig problematiskt. Det är därför det är viktigt att förstå att den juridiska definitionen svarar staten för och den inleder äktenskapsbalken (ÄB, förkortningen syftar med andra ord inte på ärkebiskopen). Hur lyder då definitionen? 

"Äktenskap ingås mellan två personer som därigenom blir makar" 

Naturligtvis följer sedan förtydliganden, som förutsättningar, villkor et cetera. En  borgerlig förrättare har skyldighet att viga, men det har inte en präst. Denne har samvetsfrihet och kan avstå från att viga skilda, samkönade eller av andra skäl.

Svenska kyrkan har som organisation en skyldighet att viga sina medlemmar, men medlemmarna kan inte kräva en viss präst på tjänsten. 

I Kyrkans tidning svarar ärkebiskopen på frågor eftersom frågan blivit krånglig och svårbegriplig. Han säger bland annat om oss präster:

Alla är välkomna i Svenska kyrkan, och vi har medlemmar över hela det teologiska fältet. Men när man går in i vigningstjänsten måste man vara medveten om att man är med och bär en kyrka med den tro, bekännelse och lära som präglar Svenska kyrkan. I denna fråga är det tydligt att Svenska kyrkan är en av de mest progressiva kyrkorna i världen.

Den juridik som nu gäller för äktenskap är ändå statens. Beslutet att viga samkönade är ett politiskt beslut som jag inte har något att invända emot. Det är demokratiskt fattat i en sekulär stat. Men vi som är präster är inte det på statens uppdrag utan på kyrkans uppdrag. Och då blir läget ett annat.

Det är och kommer fortsättningsvis att vara mycket besvärligt att vägra en vigsel. Ett enkelt sätt att lösa det hela är att enskilda präster lämnar ifrån sig vigselförordnandet. På det sättet slipper de utsättas för drevet. 

Innan jag avslutar bloggen lägger jag märke till att staten mycket lätt kan ändra definitionen. Bara genom att byta alternativt lägga till ett ord. Det kan komma att stå: "Äktenskap ingås mellan två (eller flera) personer som därigenom blir makar". Lite skrämmande ur ett bibliskt perspektiv, inte minst med tanke på att ärkebiskopen antyder att den nya synen på äktenskapet utgör en del av kyrkans tro, bekännelse och lära. 

 

Vigselfrågan

Egentligen är problemet enkelt. Det finns en borgerlig lag som definierar äktenskapet och utformar vigselakten. Det har inte i sig något att göra med kristen tro eller kristet liv. Sedan finns det en kristen eller sakramental förståelse av detsamma. 

Bekymret är att Svenska kyrkan, som samfund, kollektivt, fortfarande har vigselrätt. Den inkluderar med andra ord alla präster. Lite märkligt med tanke på att den rätten kommer från Kammarkollegiet. Då är det naturligtvis Kammarkollegiets bestämmelser som gäller, - även om vi skulle få polygami i Sverige.

Det kan fortfarande vara så att kristna människor avstår den sakramentala dimensionen, väljer och bekänner sig till den sekulära synen på äktenskap och vigselakt. Det gör inte vigseln ogiltig.

 

Det fanns en tid då staten inte var sekulär utan kristen, men det var som sagt en annan tid. Idag är det den sekulära synen på äktenskapet och vigselakten som är förhärskande. Det hindrar inte att kristna kan bejaka den kristna förståelsen, men lite rörigt blir det allt.

Jag minns en tid då prästerna, av bibliska skäl, inte ville viga om frånskilda. Det är den tid jag vuxit upp med och jag har själv aldrig vigt frånskilda eftersom Skriften vittnar mot det. Idag skulle det vara principiellt omöjligt att som kristen eller vigselförrättare leva med en sådan position. Den sakramentala förståelsen av äktenskapet, den kristna, har glidit oss ur händerna. Nu ligger saken helt i statens händer.

Biskoparnas senaste uttalande tycker jag om. Ingen borde prästvigas som fördömer homosexuella personer. För övrigt borde man inte prästvigas över huvud om man fördömer andra personer. Inte heller ska en präst skuldbelägga andra människor oavsett. Bra jobbat, biskopar även om det är självklart.

Sedan är det naturligtvis bekymmersamt att biskoparna glider från Kyrkans syn på äktenskapet och vigseln för att samtidigt fungera som statens lakejer, men inte heller det är sensationellt. Sådant har hänt förr.

Vad jag förstår håller ändå den allmänneliga kyrkan, den Romersk-katolska och de ortodoxa kyrkorna fast vid Kyrkans tro och lära och blandar inte in statens ideologier i dessa. Heder åt dem. Och även om det ser ut som det gör nu borde trogna präster skicka tillbaka sitt vigselförordnande till Kammarkollegiet. Det står dem fritt att göra så. 

New Life

 I början på 90-talet hörde jag talas om John van Dinther och hans församlingsplantering New Life i Stockholm. Församlingen skulle vara strukturerad cellstrukturerad, det vill säga utgöras av mindre grupper. Vid den tiden drev jag även tillsammans med Hans Sundberg en teologisk utbildning under namnet Nyas Vinläglar. I den treåriga utbildningen deltog bland många andra Fredrik Widell som ni ser på bilden. För några veckor sedan fick vi kontakt på så sätt att han dök upp på ett av mina tisdags möten. Det ledde i sin tur att Johan Bäfverfeldt med fru Paulina och Kari och jag kunde besöka församlingen i Hässelby. Lite fasci8nerande måste jag säga efter trettio år. 

Det finns mycket att säga om vad som hänt under de trettio åren, faktiskt ett stycke kyrkohistoia. Eller rättare sagt ett stycke påbörjad kyrkohistoria. Uppkomsten och utvecklingen av små missionella grupper är fortfarande, efter tre decennier, i början av en ny epok.

Mötet i Hässelby ägde rum förra söndagen. Lördagen innan besökte vi Missionsprovinsens kyrkodag i Betlehemskyrkan. Där fick vi lyssna till ett föredrag om mission och hur gick till före 300 f Kr. Mycket intressant. Jag bad föreläsare Dennis Svenfeldt om en kopia som jag nu försöker ta mig igenom och smälta. Så mycket kan jag emellertid avslöja att fornkyrkans mission skedde på ett organiskt sätt i vardagsmiljö, i de mindre sammanhangen,

Ha en god kväll / Håkan

 

Det är skrämmande

Nu har jag läst färdigt Paulina Neudings bok I går kväll - i Sverige. Det är skrämmande läsning och emellanåt så otäck att jag tvekar att rekommendera den för läsning. Det är klart att jag visste att vi har problem med ett mångkulturellt samhälle och anade/anar att vi kommer få än större problem med detta inom de närmaste decennierna. Men efter att  ha läst boken inser jag att situationen är värre än jag först trodde. Det handlar inte bara om att vi måste respektera varandra. Hur ska grupper som hatar varandra kunna respektera varandra? Hur ska en eller flera kulturer som vill döda andra kunna finna sig i att det stiftas aldrig så stränga lagar? 

Neuding citerar, bland många andra, terror forskaren Magnus Ranstorp i ett sammanhang där han förklarar att "allt som berör familjeförhållanden är en intern familjeangelägenhet i dessa kulturer. Det finns ingen socialtjänst. Man sköter det inom familjen - att en stat kommer och lägger sig i är helt främmande och skrämmande för dessa grupper." 

Min läsning av Neudings bok råkar sammanfalla med den kommentar jag för närvarande skriver över Efesierbrevet. I den får jag fortsätta studera det patriarkala samhället. Paulus fyller det med den helige Ande. Det är den man eller kvinna som är överordnad som, i Kristus, bär det största ansvaret för att de underordnade ska må bra. Hans utläggning av de så kallade hustavlorna är underbara.

Tyvärr är det så att Sverige som stat och nation gjort sig av med inte bara Paulus utan med den kristna tron över huvud. Även Svenska kyrkan fungerar i mångt och mycket som en kyrka utan Kristus som överhuvudet. Det gör att man vare sig ser, förstår eller kan göra något åt en förvriden patriarkalism. 

Det är klart att jag som bibelläsare, präst och själasörjare vet vad oförsonlighet kan leda till. Jag vet vad det kan leda till och lite om hur det ska hanteras, men på den här nivån ... Det är skrämmande.

Japanska körsbärsträd blommar i Stockholm

 Nu har våren fått sitt verkliga genombrott i staden. I helgen har de japanska körsbärsträden, på latin prunus serrulata, i Kungsträdgården, börjat blomma, ett säkert och underbart vackert tecken. 

Kari och jag tog en promenad neråt sta´n eftersom vi visste att blommorna slagit ut, om inte alla så i alla fall väldigt många. Det finns uppgifter om att Japan skänkt några träd till oss redan på 1950-talet, men de nuvarande 60-talet planterades förstå 1998. 

 De blommar som mest intensivt i en knapp vecka, men kan stå sig i upp till två veckor. Nu såg jag att inte alla slagit ut, framför allt inte på den östra sidan, så förhoppningsvis står de en bit in i maj. Jag tror vi kommer gå ner fler gånger innan dess. 

Ny bok

 Så blev det äntligen dags att ta sig an nästa bok. Det kan i bland vara lång väntetid på biblioteket och den här gången fick jag vänta några månader. De är tydligen många som vill läsa Paulina Neudings bok Igår kväll - i Sverige! Det är Donald Trump som står för titeln. Minns du när Trump mitt i ett tala utbrast de orden. Först nu fick jag veta att Fox News sänt ett program om gängkriminaliteten i Sverige kvällen innan. Det var det Trump anspelade på. Hela världen visste hur gängkriminaliteten tog mark i Sverige. De enda som menade att de inte visste var de svenska makthavarna som "inte såg det komma", enligt en tidigare statsminister. Också journalisterna på vänstersidan förstås. Jo, för att vara mer rättvis. En annan svensk statsminister lär ha bett oss att "öppna våra hjärtan". 

Jag har i skrivande stund bara läst två kapitel av elva i boken, men förstår att jag kommer att få en beskrivning av vad som skett 2010-2025. Jag kommer förmodligen att få mina fördomar bekräftade, men förhoppningsvis också en tydligare bild av svensk kultur som sägs vara lagom. Kanske ska jag återkomma när jag läst färdigt.