Fördöm inte Israel

Under kyrkomötet deklarerade en ledamot (S) i ett meningsutbyte med (SD) att kyrkomötet är delat i vänster och höger. Det var i och för sig inte någon nyhet för många av oss, men jag har aldrig tidigare varit med om att det utsagts så tydligt i från talarstolen. Nedanstående tankar är inte uttömmande, men en reaktion på "vänster-sidans" ensidiga agerande i kyrkomötet.

Den nämnde ledamoten i (S) sitter med i samma utskott som jag och vi hade att behandla motionen "fördöm Israels ockupation". Som väntat stod det omedelbart klart att här finns en vänster- och en högersida. Även om politiseringen snabbt blir synlig är det ledsamt och bedrövligt att gång efter annan tvingas konstatera att diskussionen sällan tar fast på terror contra demokrati. Krig är avskyvärt och skaror av människor får lida oförskyllt. Jag har emellertid förvånat mig över att Hamas tydligen är så starkt att man verkar överleva. Hur i all sina dar kan de ha så många soldater och så mycket vapen att de månad efter månad lyckas stå emot Israels försvarsmakt (IDF)? Hur kan folket överleva månad efter månad när vi får höra i Rapport och Aktuellt att de saknar vatten? Ingen kan överleva utan vatten.

Ändå fortsätter kriget. Minns vidare att det är ett försvarskrig vi bevittnar. Det handlar om Mellanösterns enda demokrati som försvarar sig mot pågående terror där 7 oktober var toppen av isberget. 

foto från Ljusdals-posten

Argumenteringen mot Israel grundas genomgående på den så kallade ockupationen. Jag skriver så kallade eftersom mig veterligt Israel aldrig har ockuperat Västbanken. Det är människor som av egen vilja valt att flytta dit, människor som i och för sig skyddas av IDF eftersom de är israeliska medborgare. 

Ockupationen anges även som skäl till den ökade antisemitismen. Utan att tala emot terror läggs skulden på Israel. Det förvånar mig att gång efter annan att så många av oss låter det stå oemotsagt. Tyvärr hör även jag, åtminstone till dels, till den skaran. Det beror i mycket på att (s)-ledamoten är oerhört dominant såväl i sin argumentering som i sin retorik. Det går att säga emot, men i regel utan större framgång.

Nu blev motionen avslagen av plenum, men argumentet som framfördes från (S) var att det inte var politiskt gångbart. "Vänster-sidan" ville ställa sig bakom ICC:s beslut att fördöma Israel, men menade att det förmodligen skulle väcka mer ont blod än nödvändigt. Därför avstod man.

Jag tror vidare att juristen Nils Gårders argument bet ganska bra när han frågade hur det kom sig att man inte godtog ICC:s beslut att fördöma Israel. Han menade att när man godtar ett domslut ska man inte "överklaga" det genom att helt onödigt mena sig veta ännu bättre. Ett sådant beteende säger mer om de klaganden än om domstolen.

Det saknas inte argument för att försvara Israels agerande, men det är inte självklart enkelt när "vänster-sidan" skriker så högt. Därför var det en lisa för skälen att läsa ledaren i SvD häromdagen där skribenten Peter Wennblad skriver att:

Hamas soldater bär civila kläder och blandar sig med befolkningen. Varje mattransport som släpps över gränsen riskerar att hamna i Hamas händer, och stärka fiendens förmåga att fortsätta slåss ... Arresteringsordern mot Netanyahu och Galant visar hur lagstiftningen indirekt kan bli ett vapen för massmördare och diktatorer, i stället för en del i försvaret av frihet och humanism. 

Kyrkomötet 2024

Kyrkomötet 2024 har avslutats i veckan som ligger bakom oss. Där gjorde jag några intressanta iakttagelser. Som till exempel att mötet röstade ner (S) och deras allierade på några punkter. Det blir visserligen en spärr i nästa års val till kyrkomötet, men inte 3 % som (S) föreslagit och drivit. Det blev 2 % och i praktiken är det en ganska stor skillnad.

Vidare ville (S) förbjuda brudöverlämning, men det beslutades vara tillåtet. (S) fick nöja sig med att kyrkostyrelsen skulle fördjupa sig i saken. En ledamot i Växjö stift berättade i plenum att han slagit upp ordet i Svenska Akademins ordbok, men ordet brudöverlämning finns inte. Då gick han till Nationalencyklopedin, men inte heller där fanns det. Ordet är med andra påhittat! Det visade sig att någon har gjort en negativ tolkning av saken och sedan försett det med ett negativ ord. Jo, jo, det är så det brukar gå till i sann (sic) postmodernistisk anda när man ska dekonstruera.

Du ska få ett tredje exempel. Frimodig kyrkas ledamot Berth Löndahl upptäckte att kyrkostyrelsen i det som sedan blev kyrkomötets gemensamma uttalande, hade missat att inledningsvis tala om att "kyrkans närvaro i det offentliga rummet syftar till att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas". Jo, det kan vara lätt att glömma, men när det skulle röstas beslutades att föra in deklarationen i inledningen av uttalandet.

Ett fjärde exempel var när kyrkomötet beslutade att gå emot ett förslag att avslå motionen om att utforma en nationell strategi med syftet att stärka samverkan mellan Svenska kyrkan och Sensus. Sensus är Svenska kyrkans eget studieförbund. Kyrkomötet röstade ner förslaget och gav kyrkostyrelsen i uppdrag att utforma en sådan strategi. Röstantalet blev 118 mot 115. Grattis till Sensus!

Jag hinner med ett femte exempel på oväntat beslut. Det föreslogs att en motion om att arbeta fram en kultur teologi skulle avslås. I stället beslutades, efter att en av våra biskopar vädjat, att kyrkostyrelsen skulle inventera, analysera och dra slutsatser av Svenska kyrkans roll och betydelse som förvaltare av svensk kultur.

Det sjätte exemplet på ett tacksamt beslut var att kyrkomötet beslutade att inte fördöma Israels ockupation. Men det beslutet är värt en egen blogg.

Det tycks inte längre vara självklart för (S) att driva och få igenom sin ideologi.

Vår digitala hemgruppp

 I vår digitala hemgrupp hade vi gäst kväll i veckan. Vår hemgrupp möts varje vecka under 1-1,5 års tid. Det är inte alltid alla kan vara med, men när alla är det brukar vi vara nio personer. Det är fantastiskt att få lära känna människor lite mer på djupet än vad som annars är vanligt. Under så relativt lång tid hinner vi också formas av varandra. 

Vi vill alla lära känna Jesus bättre så vi ber honom vara i centrum. Var och en av oss har, två och två, under veckan studerat och samtalat om del 1 Det nya livet. Det är ett bra sätt att växa i tro och att alltid ha något centralt att samtala om. På så sätt har vi som deltar alltid ett gemensamt fokus och det är en stor styrka.

Ungefär var tionde vecka har vi gäst kväll. Det finns flera skäl till det. Ett skäl är att vår hemgrupp är en så kallad missionell smågrupp. Det betyder inte att vi idkar mission eller evangelisation som en verksamhet bland andra utan att gruppen i sig ÄR mission och evangelisation. Vi strävar med andra ord efter att vara en till dels öppen grupp. Vi försöker undvika att vara en stängd grupp, en sådan man aldrig utan svårigheter kommer ur.

Ett andra skäl är att vi vill undvika tristess. Det är så avkopplande att ungefär var tredje månad mötas på något annat sätt än det vanliga. Den här gången har vi haft två gäst kvällar, men hade vi bott närmare varandra kanske vi hade haft en bönekväll eller gjort något annat.

Den här veckan hade vi gäst kväll. Vi hade bjudit in apologeten Stefan Gustafsson och lät honom hålla ett 45 minuter långt anförande om livets mening. Det blev mycket lyckat. Stefan är kunnig, erfaren och en mycket god pedagog. Vi hade bjudit in vänner som ännu inte har kommit till tro. De var 22 personer som hade hörsammat kallelsen och efter anförandet hade vi en frågestund (tills jag tyckte vi skulle avsluta). Vi har lärt oss att inte bara börja i tid utan också sluta i tid.

Kanske ska jag berätta mer om livet någon annan gång?!

Svenska kyrkans fria synod

 Det var en intressant dag jag fick vara med om i Bollnäs. Dagen började med att vi fick fira mässan hemma hos en av deltagarna. Vi var ett tjugotal samlade så det blev ganska trångt om utrymmet. Men så härligt att få möta vänner som delar den något djupare tron i Kristus. Där fanns en handfull präster, flera uthålliga kristna och några alldeles nya i tron.

Det var Svenska kyrkans fria synod som hade bjudit in till samlingen under rubriken De små gruppernas betydelse. Jag trodde att synoden var i det närmaste död, men några ville att den skulle överleva. Nu finns visserligen varken biskop, presesråd eller aktiva dekaner, men kan det vara så att synoden ska uppstå från de döda? Är det förresten inte det som kännetecknar kristen tro och liv?

Min uppgift var att berätta om de små gruppernas teologi och liv. Vid närmare eftertanke har jag levt med i en mindre gemenskap, varje vecka året runt, i ganska exakt 30 år. Så visst har jag en del att berätta för dem som är intresserade och vill lyssna,. Min utmaning är numera främst att välja vad jag ska berätta eftersom allt inte hinns med och att får se kristna, som säger att gemenskapen är viktig, också göra gemenskap. I Bollnäs fanns det som sagt några tämligen nykristna, någon från New Age.-sammanhang, som tände till och ville börja göra det material jag tagit fram. Vi får se hur det går med den saken. Ännu ett böneämne. Det är inte otroligt att vi får se en smågrupps rörelse också i Sverige. Kanske den kommer till uttryck på ett annat sätt än jag tänker, men det har mindre betydelse. Det viktiga är att kristna får hjälp med att älska Jesus och utveckla sin livsstil.

Om, eller bättre, när Synoden uppstår kommer den sannolikt att göra det med en annan profil. Inte främst som en kyrko-kritisk instans utan snare med ett missionellt uppdrag. Svensk lutherdom behöver lämna statskyrkotänket och i stället ta sig an utmaningen att arbeta för reformationen. Re-formera, som de säger inom EFS. Ja, men då behöver vi vara seriösa i så måtto att vi inte främst arbetar med att förnya den egna organisationen utan verka för Gudsrikets utbredande. Vi behöver varandra. I samverkan skulle EFS, Synoden, ELM, ELBK, Credo, varför inte OAS och Alpha också verka för reformation. Inte som på 80-talet med endast förnyelse-konferenser utan med vardags-kristendom, det vill säga genom små grupper som vet vilka de är och förstår sitt syfte och sin betydelse.

Ja, så kan tankarna gå i all hast på ett tåg på från Linköping till Nässjö.

På återhörande.

Israels vice ambassadör på besök

Nu sitter jag på tåget till Bollnäs. Har fått lite tid över eller rättare sagt nu kan jag skriva några rader. I september satte jag i gång bloggen, men orkade tydligen inte hålla ut. Ännu ett långt uppehåll. Lite motsägelsefullt med tanke på att jag flera gånger varit riktigt nära att skriva. Det är så mycket som pågår just nu och som jag vill både berätta om och analysera, inte minst för min egen skull. Vet knappat var jag ska börja.

I tisdags var Kari och jag i Brunnskyrkan för att lyssna till Israels vice ambassadör Arezoo Herzel-Rohila. Hon var personlig och berättade att hon är född och uppvuxen i Teheran, Iran. Trots att hon och hennes familj är judisk menade hon att de behandlats bra. Visserligen fick eleverna på skolan varje dag ställa upp på linje och ropa: Död åt USA. Död åt Israel, men annars fanns inte så mycket att klaga på förrän efter islamiska revolutionen i februari 1979. Då förändrades läget på ett sådant sätt att tusentals judar lämnade landet. Hon berättade om hur hon kom till Israel med sin mamma. I Israel har sedan gjort politisk karriär.

Det var intressant att höra hennes bild av vad som sker i Israel. Den bild vi får via svensk media verkar stämma ganska bra om man bortser från urvalet av nyheterna och från analyserna. Det tycks mig tämligen klart att praktiskt taget alla uppgifter om antalet bombade sjukhus, skolor och naturligtvis antalet döda kommer från Hamas. Det har alla konstaterat, men har vi förstått vad det innebär. Tror inte.

Det har ju visat sig klart att till exempel ammunitionslager och ledningscentraler förlagts till sjukhus, skolor och att civila används som sköldar. Där med har Hamas gjort dessa platser till legitima mål. Israel har vare sig skäl eller intresse av att döda civila palestinier. Varför skulle de ha det?

FN har inte imponerat på mig efter 7 oktober. Inte blev det bättre av att generalsekreteraren Antonio Guterres på FN-dagen 24 oktober reser till BRICS-ländernas toppmöte i Ryssland. Där får vi se honom buga för Putin. Känns verkligen inte rätt. Jan Eliasson menade tydligen att det är hans jobb, men kära nån; världen har förändrats sedan Jan Eliasson verkade inom FN. Har han inte uppfattat att Ryssland anfallit Ukraina och att Putin försöker samla öst mot väst?

Ja, det är många tankar som kommer till mig när jag ser och hör nyheterna. Lite bättre urval av nyheter hade inte skadat SVT och varför inte få tillbaka Israel kännaren Anders Persson i SVT. Han var verkligen bra när han försökte förklara för oss hur israelerna uppfattar kriget.

Det var fullsatt i Brunnskyrkan i tisdag, ungefär 120 personer. Då var samlingen ändå inte annonserad av säkerhetsskäl. Bara till oss som är medlemmar i föreningen. Det är för eländigt att det ska behövas säkerhetsvakter och poliser när Israels ambassadör kommer på besök. För övrigt ska det bli intressant att se hur Vänsterpartiet kommer att agera i mötet med Judiska Centralrådet. Kanske får återkomma  till det. Ändå bra att Nosshi Dadgostaragerar nu. Heder åt henne i en svår situation.

För övrigt går Arezoo Herzel-Rohilas period i Sverige ut nu och hon flyttar tillbaka till Israel efter fyra år.

Jag nöjer mig med detta när tåget tuffar vidare från Uppsala till Bollnäs.

  

Vad kommer efter Alpha?

Efter Alpha kommer Beta följt av Gamma. Det är de tre första bokstäverna i det grekiska alfabetet. Men rubrikens fråga syftar hellre på vad gör vi när Alphakursen om kristen tro är slut? När en grupp samlats för samtala om något så viktigt som kristen tro och kristet liv under 10-15 veckor vill de som är kvar gärna fortsätta att träffas till sådana angelägenheter. Men hur går det till? Hur kan de som vill leva som vill fortsätta att leva som kristna komma med i det mer reguljära församlingsarbetet? Egentligen är det samma fråga som vi i decennier haft när det kommer till konfirmandarbetet. Hur ska vi få dem att fortsätta gemenskapen? 

Jag har under åren ringts upp av mer eller mindre desperata präster och pastorer därför att de fortsatt med Beta, Gamma och så vidare, men inte sett slutet på det hela. För vissa har det till och med lett till att de lagt ner Alpha eftersom människor har kommit till tro, men det vet inte hur de ska kunna "ta hand om de. Det är riktigt sorgligt när det blir så. Problemet är som regel en i grund felaktig föreställning ab begreppet "församlingen". 

Den blivande församlingen St Filippus på Södermalm i Stockholm arbetar efter ett koncept som löser problemet. Jag kommer under hösten att presentera eller lansera ett koncept som prövats och visat sig lyckosamt. Materialet Hand i hand med Jesus består av sex delar och de två första är tillgängliga. Du kan beställa dessa hos www.semnos.com. 

Materialet är skrivet för nykristna, men används ofta lika gärna av andra intresserade. Som en fortsättning på Alpha gör man som så att var och en studerar hemma under veckan. Bokens första vecka innehåller fem korta inspirerande bibelstudier. När det är gjort möter man gruppen som gärna får bestå av 2-12 deltagare. Sedan fortsätter man med vecka 2 och så vidare. Du kan om du vill likna detta vid vilken Betagrupp som helst, men då är skillnaden dels deltagarnas interaktiva självstudier, dels att du får en hemgrupp.

När det kommer till St Filippus får vi i förlängningen en växande församling.

Raoul Wallenberg

 Jo, då - nu har jag läst ut boken Landet utanför, med stor behållning. Jag förundras över att jag inte under min uppväxt vare sig hemma eller i skolan fått större insikter i Andra världskriget. Jag kan svagt minnas att mor och far talat något om detta. Kriget skedde ändå under deras tid. De var 20-25 år gamla då det utspelade sig. Frågan är om det inte var än sämre beställt med informationen i skolan. Och i den utsträckning vi fick lära något - hur var det vinklat? Hur såg analysen ut och vilka lärdomar skulle vi dra?

Kunskapen om krigets mekanismer borde vara viktig allmän kunskap. Om jag fått veta så lite hur lite har då inte mina barn eller barnbarn fått veta? När kriget väl tog slut firades det på gatorna i våra nordiska länder, men somliga svenskar tyckte inte att vi hade något att fira. Vi bidrog ju inte till någon seger!

Innan jag berättar vad Berggren skriver om Wallenbergs öde vill jag visa hur det ser ut utanför vårt fönster. Det är inte ofta man an se hela regnbågen, dessutom så lågt (eller om det är vi som befinner oss så högt).

Utan tvekan fängslades Wallenberg i Ljublankafängelset i Moskva. Men varför? Vilken var hans skuld? Berggren anger sex orsaker. 

För det första betraktades Wallenberg suspekt på grund av sitt efternamn. Han tillhörde en familj av storkapitalister som gjort och gjorde affärer med tyskarna. 

För det andra fruktade Stalin att de allierade skulle lura honom genom att sluta en separat fred med tyskarna. 

För det tredje hade svenskarna organiserat transporter av betydelsefulla flyktingar från Baltikum undan Sovjetmakten. Det var med andra ord en blandning av sammanträffanden och felaktigheter som sannolikt kunde ha retts ut om det funnits en god vilja. Men den goda viljan stod inte högt i kurs i Moskva under den här tiden, skriver Berggren. 

Så det fjärde Berggren anger som orsak var, för att citera från Pravda, hade "Sverige gömt undan förrädare som flytt de baltiska folkens hämnd". Svenskarna hade dessutom en alltför mjuk inställning till nazismen. 

Den femte orsaken var det svenska utrikesdepartementets passivitet. Det fanns inget intresse för att bråka med Sovjet på grund av Wallenberg. Det fanns andra svenskar som var mer intressanta.

Den sjätte och kanske viktigaste orsaken var nog att Sovjet var medvetet om att de handlat fel och i vanlig ordning ville de inte erkänna att man spärrat in en svensk diplomat i strid med den immunitet som reglerat internationella relationer i århundraden.

I stället valde Sovjet att sprida en lögn. Wallenberg och de ryska officerare som skulle ta honom till Moskva hade dödats av högerextremister redan i Ungern. I det läget gjorde den svenske ambassadören i Moskva ett fatalt misstag. Han bad Sovjets UD att bekräfta Wallenbergs död (utan att be om några bevis). Och det gjorde de. Därmed blev den sovjetiska lögnen en svensk sanning.

Jag citerar Berggrens slutsats:

Raoul Wallenberg dog i fångenskap i Moskva sommaren 1947. De sovjetiska myndigheterna erkände tio år senare att man haft Wallenberg i förvar men hävdade att han dött i en hjärtattack. Mer sannolikt är att han avrättades. Det fortsatte att komma vittnesmål från personer som hävdade att han var vid liv. De svenska diplomatiska insatserna för att ta reda på vad som hänt med Wallenberg förblev halvhjärtade. I mars 2016 dödförklarades han officiellt av den svenska skattemyndigheten.

I dag menar man att Wallenberg räddade ett hundratusental judar, men betalade med sitt liv. Jo, han var svensk och han var en hjälte.