torsdag, juli 19, 2018

Till mors begravning

Det blir ingen blogg på temat vad som händer i Värnamo pastorat. Det har blivit dags för begravning. I morgon fredag begravs mor i Skogskapellet i Katrineholm. Så Kari och jag ger oss iväg om några timmar. Kommer hem å lördag eller möjligen söndag.

Bilden nedan är en av de sista vi på mor. Här syns hon utanför äldreboendet tillsammans med vår Elisabet.


Morgondagen blir en tacksägelsens dag då vi får minnas mors livslånga tjänst och hennes trofasthet. Jag kommer att leda gudstjänsten. F Göran Hallberg, mors själasörjare, kommer att griftetala. Vi ska sjunga psalmerna 313;-, 258:1-5 och 300;-. 

Må Gud resa upp nya förebedjare!


onsdag, juli 18, 2018

Värnamo pastorat, del 7

Det är mer än 20 år sedan jag första gången stötte på begreppet paradigm och paradigmskifte. Det var i samband med upptäckten av Cellkyrkan. Neighbour menar att statskyrkans tid är över, den så kallade konstantinska modellen fungerar inte längre. Det finns många skäl som jag hoppar över här.

När jag sedan gjorde min licentiatavhandling vid Linköpings Universitet var begreppet ifrågasatt. Det var svårt att argumentera för ett paradigmskifte samtidigt som alla tycktes vara väl medvetna om att det pågår. Märklig situation. I stället för postmodernism föreslog man att vi skulle säga senmodernism eller tala om paradigmatiska förändringar. Det blev aldrig riktigt bra, riktigt radikalt, med den där avhandlingen. Kanske skulle den skrivits idag i stället.

I boken Kunskapssynen och pedagogiken är själva utgångspunkten att det går att betrakta skolväsendet som ett paradigm. Kanske ska jag förklara för några läsare: Ett paradigm består av en uppsättning av tänkesätt som stödjer varandra. Det handlar om antaganden, teorier, modeller och självklara påståenden som tillsammans definierar vad det handlar om. Problemet? Problemet är att om något är försvagat, visar sig otillräckligt eller till och med felaktigt, försöker man lösa det inom ramarna för paradigmet. Det går så länge det går, men så småningom blir paradigmet sannolikt oanvändbart. Det måste bytas ut mot ett annat paradigm. Och det är här det stora motståndet sätter in.

Skälet till att jag rubricerar detta med Värnamo pastorat är för att göra skeendet mer närgånget och angeläget. Vattnet rinner neråt. Det som sker på nationelle nivå når också lilla Värnamo. Det är detta jag nu kan sätta ord på. Det innevarande paradigmet är fyllt med problem som försämrad arbetsmiljö, avsaknad av målsättningar och så vidare.

Boken jag refererar till handlar visserligen om skolans värld men är också i mycket tillämpbar på kyrkans värld. Sannolikt också på andra institutioner som sjukvården eller polisen. Det innevarande paradigmet påverkar oss alla - också Värnamo pastorat. När det gäller skolan börjar författarna med att ställa frågan om kunskap. Vad är kunskap? Hur får man kunskap? De menar att postmodernistiska idéer smugit sig in och tagit över synen på kunskap och pedagogik. Och att detta är grundfelet som leder oss alla fel, fel och fel. Tyvärr hjälper det då inte med mer pengar, fler anställda etc. Tvärtom så består och förvärras felet. Så är det också med Värnamo pastorat.

Jag hoppar över kapitlet om skolans problem, om fallande kunskaper och flykten från läraryrket. Det är ju sådant vi nästan dagligen får veta genom media. Men något måste sägas om postmodernism. Det började med att filosoferna tolkade tidsandan och anpassade sitt tänkande till tiden, det vill säga individen, individens "rättigheter", hennes miljö och hela världens miljö och så vidare.

På 1600-talet eller än mer på 1700-talet fick den så kallade upplysningen sitt genombrott. Kanske kan jag som teolog få uttrycka som att då gick vi från att ha Bibelns som auktoritet till att ha det egna förnuftet som auktoritet. Det betyder också att här finns en uttalad kritik av Bibeln, religiösa dogmer och faktiskt av institutioner över huvud. Denna "process" håller just på att kulminera! Hand i hand med vad som skedde på 17- och 1800-talet växte sig tron på "vetenskapen" allt starkare. Efter 2:a världskriget tog det sig uttryck i tron på att allt utvecklas till det bättre. Det är denna utveckling som nu kulminerar och sannolikt också kommer att visa sig ohållbar av skäl jag får återkomma till.

Postmodernismen beskrivs som ett ifrågasättande av "gammal" kunskap och av kulturella värden som religion. Postmodernismen hävdar att upplysningen eller den moderna tiden (fram till 1965) nu har spelat ut sin roll, som till exempel äktenskapet. Den mer kritiska formen av postmodernt tänkande går så långt att den beskyller det moderna projektet att stå för lögn och bedrägeri, att det nuvarande upprätthålls med hjälp av makt och politik. Maktstrukturer måste därför brytas sönder, som till exempel familjen ... men också skolan!

När det gäller skolan har man gett sig på själva begreppet kunskap och hur vi får kunskap. Kunskap är något som ska ifrågasättas. Individen ska söka sig sin egen sanning. Och det kan inte ske genom att lärare skriver en på näsan vad vi ska veta. Lärarens roll måste bli mer handledarens och lärarna måste lära sig att "inte lära ut". Eleven ska vara i centrum.

Det är dessa idéer som blir alltmer förhärskande också  i Värnamo pastorat.


tisdag, juli 17, 2018

Värnamo pastorat, del 6

Bokförlaget Dialogos har gett ut en oerhört spännande och intressant bok. Den innehåller det stora avslöjandet, det pågående paradigmskiftet. Jag blir både skrämd, glad och upprörd när jag läser om hur det postmoderna paradigmet har slagit igenom i skolvärlden. Men jag känner så väl igen det ifrån Svenska kyrkan och den vetenskapliga presentationen förklarar samtidigt vad som skett och sker i Svenska kyrkan. Den här bloggen syftar inte till att ondgöra mig över Värnamo pastorat som somliga gärna vill tro. Men saken är den att vattnet alltid rinner neråt. Tiderna förändras och när förvirringen tilltar tiger svensken. Men här finns boken som lägger ut texten baserad "på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet". Vad är det för bok? Boken heter

Kunskapssynen och pedagogiken - varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas.

Den har fyra författare Inger Enkvist, professor, Magnus Henreksson, professor, Martin Ingvar professor och Ingrid Wållgren doktorand. Det är en bok jag varmt rekommenderar varje präst och intresserad att läsa. Boken utgår från det enkla faktumet att den svenska skolan befinner sig i en svår kris och gör anspråk på att göra en korrekt analys och att peka på nya vägar. Eftersom många har försökt göra detsamma (utan att lyckas) menar de fyra att Ockhams rakkniv kan användas. Det betyder att man ska söka de enklaste lösningarna och undvika komplicerade eller oprövade teser och metoder. Var börjar de då?

Det är två hypoteser som styr boken. Den första säger att skolans kris kan förklaras av det kunskapsbegrepp och den kunskapssyn som genomsyrar verksamheten. Och den andra hypotesen att skolan använder sig av pedagogiska metoder som inte håller måttet vilket leder till att skolan organiseras på ett ineffektivt sätt. Detta betyder i praktiken att skolans problemlösning inte är att finna i fler anställda, mer pengar, färre elever per klass eller något liknande. Nej, problemet finns i den syn på kunskap och pedagogik som utvecklats sedan 1960-talet och som kulminerar i 1994 års läroplaner (Lpo94 och Lpf94). Om författarna har rätt är politikerna på fel spår. Det krävs inget mindre än en radikal omläggning av själva grunden! Ett paradigmskifte!

Vad har detta med Värnamo pastorat att göra? I allra högsta grad eftersom anställda, inte bara i skolan, utan också i kyrkan är utbildade under den aktuella tiden. Jag minns hur jag i slutet av 1990-talet, jag hade precis börjat i Värnamo, la märke till en helt annan syn på kunskap och pedagogik än jag tidigare varit van vid. Den var slående och jag var frågande när jag mötte konfirmanderna. Där fanns inga förkunskaper annat än undantagsvis. Konfirmanderna visade en helt annan attityd än jag tidigare mött. De var stökiga och hade svårt att koncentrera sig. Jag berättade för flera av kollegorna om min häpnad. När jag nu läst och läser boken ovan når mig ett förklarande ljus.

Det som har hänt sedan 2000-talets början är att praktiskt taget alla yngre än mig anställda uppvisade något liknande. Det gäller självklart inte alla. Under senare år, och det här är säkert ett av flera skäl till mitt avhopp, har jag mött inte bara en avsaknad av "visioner" utan ett rent ointresse av att sätta upp kunskapsmål för verksamheten. Eftersom jag själv undervisar från Bibeln har ointresset varit plågsamt.

Ett annat tecken från slutet av 1990-talet hämtar jag från Alpha-kurserna. Till en början mötte vi ett för mig obegripligt motstånd från stiftet, ett motstånd som sedan tog ut sin rätt i Värnamo pastorat. När Martin Lind var biskop i Linköping förklarade han varför kyrkans skulle vara mot Alpha. Skälet är att kursens metod är "förmedlingsteologi", det vill säga någon försöker förklara för en annan vem Gud är. Detta är fel eftersom tiden säger att var och en själv ska upptäcka vem Gud är. I boken jag läser fann jag ordet "förmedlingspedagogik" och plötsligt ser jag sambandet. Lpo94 är emot vad man föraktfullt kallat "katederundervisning". Visst har jag hört det, men aldrig riktigt förstått varför. Men nu förstår jag. Skolan och kyrkan är verkligen emot "att förmedla kunskap". I stället ska läraren "handleda" eleven i dennes iver att lära. Finns här en motsättning? Ja, säger författarna. Det har ägt rum en förskjutning så att elevens sökande blivit överordnat elevens baskunskaper.

Eftersom denna syn på kunskapen och pedagogiken blev förhärskande var Svenska kyrkan tvungen att göra sig av med konfirmandmaterial, typ Giertz bok Grunden och ersätta den med något betydligt mer ytligt. Konfirmanderna skulle i stället få sitta i ring, tända ljus i kyrkan eller uppleva något outtalat. På mitten av 2010-talet var vi många som inte använde något material alls för det som fanns häll inte måttet.

Detta var endast en inledning. Fler bloggar kommer.

söndag, juli 15, 2018

Filioque?

I dag firades högmässan i Gamla Hjelmseryds kyrka. Det var en mycket god stund. F Folke (T Olofsson) celebrerade och F Mikael (Löwegren) assisterade. Vi fick sjunga de mest underbarast och för dagen mest träffsäkra psalmerna. Där var ganska många för-samlade och alla mycket väl förtrogna med mässans ordning. Därför blev psalmsången ett riktigt lyft i synnerhet eftersom där sjungs a capella. I Gamla Hjelmseryd finns ingen kantor, än mindre någon organist, varför F Jonas (Nilsson) endast ger oss ton ifrån orgeln innan det sjungs ut. Också förstås alla verserna på alla psalmerna. Inga kortvarianter här inte.

F Folke hävdade bland annat att det kan vara oriktigt att tala om Kristi Förklarings dag som en söndag i den festlösa delen av Kyrkans år. Dagen är en av de vackraste festdagar Kyrkan har. Det är gott att höra en predikan som handlar oavkortat om Jesus Kristus.

Efter Högmässan höll F Folke en föreläsning om den helige Ande. Att han kan sin dogmatik behöver jag inte berätta för er som känner honom.

När jag lyssnade till föredraget blev det allt klarare (apropå förklarings dag) att orden ... och Sonen ... kan vara direkt missvisande. Trosbekännelsens ord (nicaenum) lyder: "Vi tror ock på den helige Ande, som utgår av Fadern och Sonen ... (på latin filioque)". För de läsare som inte hänger med i denna utläggning kan jag säga att de två orden avvisades av den östliga delen av kyrkan men togs senare, trots detta, in av den västliga delen, det vill säga avvisades av de ortodoxa men togs in av den Romersk-katolska kyrkan. Är detta viktigt? Det var så pass viktigt att kyrkan i öst och kyrkan i väst gick åt var sitt håll år 1054. 

F Folke delade med sig av sina undersökningar. Jag hade inte riktigt klart för mig att det gått cirka 150 år innan väst fogade in de två orden. Däremot visste jag att ett skäl troligen är att orden påverkar vår förståelse av Gud och att den västliga förståelsen är kopplad till det västerländska sättet att tänka hierarkiskt. I öst tänker man sig Gud som en gemenskap medan Han i väst mer blivit Fadern - Sonen - Anden - kyrkan - påven -... Här förlorade vi vår förståelse av gemenskapens betydelse. I stället fick vi mer över- och underordnande, befallning och lydnad.

Kyrkan hävdade förvisso att Sonen är född men inte Anden! F Folke menade att Anden utgår från Fadern i evighet men i tiden är Anden sänd av Sonen. Han skilde mellan de två perspektiven, evigheten och tiden. Vad jag förstår betyder det att Anden inte kan underordnas Sonen utan i sig är fri. Det hindrar inte att Sonen förmedlar Anden eller som vi säger döper i den helige Ande. Ja, ungefär så gick samtalet.

När samtalet var slut pratade jag med en broder som också sitter i kyrkomötet om än för KD. Jag frågade honom på fullt allvar om vi inte tillsammans skulle lägga en motion att Svenska kyrkan tar bort orden "och Sonen" så vi i ekumenisk anda närmar oss den mer ursprungliga förståelsen. Jodå, han var inte oäven. Nu är det för kort tid att förankra detta i våra respektive grupper men kanske till nästa år. Det vore intressant, men samtidigt riskfyllt att väcka frågan. Det skulle ju innebära en förskjutning i vår bekännelse och vem vet - då kanske andra vill göra andra förändringar i vår gemensamma tro. Vi får se vart detta tar vägen.

Plötsligt blev VM-finalen lite avslagen. Vilket ståhej, som vore den viktig. Det ska bli skönt att redan i morgon få ägna sig åt något oviktigt; Bajens match mot Elfsborg! I morgon kl 19.

fredag, juli 13, 2018

Vardagar

Det har varit en lugn vecka. Även om mors död kunde uppfattas som ett bönesvar finns det mycket att reflektera över. Mor blev 95 år och längtade hem till Herren sedan åtminstone ett halvår tillbaka. Jag vet att hon också längtade efter att återigen få se far. Bara en sådan sak ställer frågor som inte går att besvara utan vidare. När döden, om än omskriven i goda termer som "vår himmelska födelse", "porten till himlen" eller "sådden", kommer nära skojar vi inte bort den. Vi har respekt för döden om vi än inte tror på den.

Begravningen blir nästa fredag.

Idag har jag varit ute hos Claes och Elisabeth. De bor bara några kilometer utanför Värnamo, men befinner sig med barnen på Öland för närvarande. Jag mediterade och läste färdigt Ulf Lundells bok Vardagar. Att läsa den boken skänker gott om material för vidare tankar. Lite underligt kan tyckas eftersom hans bok närmast är en dagbok. Sida upp och sida ner berättar han om vardagliga händelser som att städa huset, få bilen till reparatören eller om hur flyttfåglarna anländer eller ger sig av. Men han återger också dagsaktuella politiska händelser där läsaren kan känna igen sig.

Boken präglas emellertid av hans sökande efter mening. Lundell reflekterar, oftast något uppgivet, men ändå. Han har ingenting till övers för religionen som mest talar till honom om krig och översitteri. Jag kan förstå honom och än av de filosofer han återger heter Francis Picabia. Jag hade aldrig hört talas om denne, men Lundell citerar honom med orden:

Gud finns överallt - utom i kyrkorna

Det kan inte hjälpas, men just de orden dröjer sig kvar hos mig. Har själv många gånger tänkt att just kyrkorna med sina verksamheter kan vara de största hindren för många sökande människor. Det är en obehaglig tanke, kanske just därför att den är sann. Har själv sagt många gånger att "vore det inte för de kristna skulle vi haft väckelse för längesedan". Jag kanske har sagt det något skämtsamt, men också dem orden ekar alltfort i mitt inre.

Det är gott att veta att allt vilar i Guds händer - för det tror jag verkligen, både död och liv. Jag ställer nu in Ulf Lundell i bokhyllan, men det är inte omöjligt att jag tar fram den emellanåt igen. Jag minns att citatet ovan är från sidan 309.

söndag, juli 08, 2018

I morse dog mor

I dag har Kari och jag firat högmässan i Gamla Hjelmseryds kyrka. Sedan reste vi en omväg genom det småländska landskapet hem till Värnamo. Och det var under den turen som vi fick beskedet om gamla mors död.

Beskedet att mor dött i morse kom i och för sig inte alldeles oväntat, men ändå ... Nu några timmar senare börjar det sjunka in. Det kom inte oväntat därför att hon var gammal och trött och längtade hem till sin Frälsare och Herre Jesus Kristus. Hon fyllde 95 år den 7 juni och det var då jag såg henne för sista gången. I morse fick hon bönesvar då Han hämtade henne. Skulle då inte jag vara tacksam?


Det är inte lämpligt att jag skriver om henne här och nu, kanske senare i veckan. Det lär väl bli begravning om inte den här månaden så i början av augusti.

Hon vaknade i morse, sa personalen på äldreboendet. De växlade några ord, men sedan somnade hon om. Hon var trött, trött till döds. Nu ska jag tänka på henne , be och meditera över allt bad hon har fått betyda.


lördag, juli 07, 2018

En ekumenisk skandal

Vi har idag hundratals kyrkor och samfund i vårt avlånga land. Det är till och med ås att vi inom Svenska kyrkan har vem vet hur många olika traditioner. Det är inte längre självklart vad som menas med "svenskyrklighet" om man inte väldigt noga definierar vad man menar. Här finns förutom olika traditioner också en mängd olika kristna föreningar, sällskap och gemenskaper . Är detta ett problem?
Du får förmodligen olika svar beroende på vem du frågar. Och det kan mycket väl bero på att dem som du frågar i sin tur har olika förståelser av vad som menas med kyrka. Det här gör att  ordet kyrka eller församling i princip är oanvändbart. Vem kan längre definiera vad som menas?

I fornkyrkan fanns också en rad olika förståelser eller i vart fall en rad olika tillämpningar av begreppet kyrka eller församling. Ordet går tillbaka till det gamla Israel som efter uttåget ur Egypten reserverade ordet för dem som höll fast vid det förbund Gud ingått med dem. Det var inte svårare än så. I praktiken betydde det att man tillhörde det (Guds) folk som härstammade från Abraham, Isak och Jakob. Tillhörigheten var kollektiv. Det gamla Israel var en verklig folkkyrka. Inom denna fanns 12 stammar, efter den assyriska deportationen uppdelade i två riken. I varje rike fanns ett antal städer och byar Och varje by hade sin äldstekår. Men de sorterade alla under samme Gud (också när de hade gjort sig avgudar).

Det Jesus gör att är att upprättar ett fulländat Israel i sin kropp. Det är det nya fullbordade förbundet i vilket syndernas förlåtelse i hans namn regerar. Dessa människor kan tillhöra olika stammar. De kan vara judar eller greker. Män, kvinnor eller barn är lika inför honom. De kan vara bosatta i olika städer och leva i olika delar av staden. Det nya riket är gränslöst och tron på Jesus som Herren gör dem till medborgare i riket. I Nya testamentet benämns denna gemenskap med ordet ekklesia. Det är i grund inte ett religiöst ord, utan ett socialt, som betyder "de som samlas". Men det blir ett religiöst ord eftersom ordet används när man ska översätta det gamla ord som tidigare endast använts om det gamla Israel. Ekklesia som vi översätter med kyrka eller församling är följaktligen en beteckning på det folk som lever i det nya förbundet, det vill säga på dem som lever av syndernas förlåtelse genom tron på Jesus som Herren.

Kyrkan eller församlingen är i den meningen större än vilken organisation som helst. Tyvärr sker med tiden en förskjutning av ordet så att det enbart kommer att syfta på en bestämd organisation. Det får här vara osagt om den organisationen heter Romerska-katolska kyrkan, Värnamo pastorat eller Missionskyrkan. Problemet är att praktiskt taget varje organisation gör anspråk på att vara den rätta kyrkan eller församlingen. I den mån församlingen är medveten om sin ofullkomlighet talas det sällan eller aldrig om det. Läget blir och är därför därför i stort sett låst. Om eller när de olika organisationerna gör någon gemensam insats kallas det i regel för ekumenik. Detta är inte bara ofullkomligt eller bristfullt. Det är en ekumenisk skandal!

Jag menar att det vi uppfattar som splittring i stort sett bygger på ett missförstånd eller en felsyn. Felsynen består i att utgångspunkten är att den egna gemenskapen. Det blir ett vi och ett dom och kristna emellan. Idag har det betydelse om man är katolik, evangelikal eller frikyrklig. I alla fall för bevararna av de olika organisationerna. Bevararna har bra betalt just för att bevara och stärka det egna sammanhanget, inte för att överskrida de gränser inom vilka man lever.

Nu är det sant att den yngre generationen också om de inte har ord för det struntar i status quo. För många av de yngre handlar det om att tro på Herren Jesus eller inte, inte vilket sammanhang man råkar tillhöra. Min bild är att existerande kyrkor och samfund är ointressant, men att ordnar eller tillfälliga sällskap kan locka.

Det här är en del av orsaken till att jag nu har skrivit boken Vänner eller fiender?


Kyrkohistorien visar att kristna sinsemellan har betraktat andra kristna som motståndare, vänner eller fiender. När ska detta få ett slut?