torsdag, april 20, 2023

Kyrklig samling och aKF

 Klockan är 09.00 och jag sitter på ett hotellrum i Wien, Österrike. Jag ska strax packa, checka ut och ta mig ner i centrum. Det skulle vara intressant att få komma in i Stefans-domen innan hemresan.

Under dagen får jag nog låta konferensen sjunka in något. Den har varit innehållsrik. Det var Kyrklig samling som tillsammans med aKF inbjöd till samtal om Chantal Delsols bok Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare.  Vi fick lyssna till och samtala om åtta olika föredrag om boken. Föredrag som bekräftade Delsols tankar, men än mer nyanserade och vissa avseenden något oväntat motsade henne. 

Delsol har inte skrivit boken för svenska läsare så redan där får man tänka sig för. Även om effekterna av Europas sekularisering är desamma i Frankrike och Sverige så är myllan annorlunda. Den franska myllan är inte den svenska. Frankrike är ett katolskt land och Sverige är ett protestantiskt.

Så här dagen efteråt tycker jag ändå att föredragshållarna var lite väl optimistiska. Tror de verkligen på att Svenska kyrkan ska kunna förändras? Det är förvisso sant att för Gud är ingenting omöjligt, men att han skulle tvinga Socialdemokrater och andra att ändra sig förefaller mig osannolikt. Men man ska aldrig säga aldrig.

I ljuset av det ovan sagda hade det varit än mer intressant att diskutera morgondagens kyrkomodeller. Hur kommer svenska kristenheten att överleva? Är det inte ganska uppenbart att en omorganisering av svensk kristenhet är nödvändig? Finns det någon som tror på samfundens överlevnad?

Nu utlovade ändå en fortsättning på samtalen och det redan i september. Det är svårt att änka sig att ytterligare diskutera Delsol så samtalet om framtiden måste nog komma i fråga. Jag ser fram emot fortsättningen och tycker det är ett relativt stort steg  att Kyrklig samling, aKf och Missionsprovinsen med sina fyra deltagare möts. Förhoppningsvis inte bara till samtal utan till snara aktioner!

torsdag, april 06, 2023

Gästblogg: Är kyrkan Guds Israel`? av VDM Bengt Birgersson

Svensk kristenhet befinner sig i en omvärdering i sin syn på Israel. Ibland kan diskussionernas vågor gå höga och därför är viktiga och klargörande artiklar nödvändig. En sådan har kollegan i Missionsprovinsen Bengt Birgersson publicerat i senaste numret av tidningen Kyrka & Folk. Efter benäget tillstånd återges den här nedan: 

I en utläggning av Rom. 9:6-9 skriver framlidne biskop Bo Giertz så: ”Därför är det Kyrkan som idag är Guds Israel.” Det avsnitt som biskopen utlägger lyder:

Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Nej, Isaks efterkommande skall räknas som dina barn. Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst men löftets barn räknas som hans efterkommande.

I sin kommentar skriver Giertz bland annat:

Det finns ett äkta Israel, ett löftets folk, som består av alla dem som trott löftesordet, alltså evangeliet om Kristus. Det är inte den naturliga härstamningen från Abraham som gör en människa till Guds barn. Det är tron på de löften som Gud gav fäderna. Därför är det Kyrkan som idag är Guds Israel.

Om man här med ”Kyrkan” skulle förstå alla de historiska kyrkorna, så måste vi säga att det är fel, att ”Kyrkan är Guds Israel”. Majoriteten av de döpta i de gamla folkkyrkorna som lever utan bön och gudstjänst, kyrkliga ledare som medvetet gömmer undan otaliga prästerliga övergrepp på barn och unga, kyrkliga dignitärer, som ställer sig bredvid stormakters diktatorer och välsignar folkrättsliga övergrepp? Nej, det är alldeles säkert inte det som den gamle biskopen menade. ”Det finns ett äkta Israel, ett löftets folk, som består av alla dem som trott löftesordet. Det är ett folk, som består av både judar och hedningar, Jesus-troende judar och Jesus-troende hedningar.”

Den oräkneliga skaran

I Guds stridande kyrka på jorden bör vi ofta lyfta blicken mot den oräkneliga skaran klädd i vitt, den som som Johannes såg från Patmos (Upp 7:9f.). Det står om den att det var en skara från ”alla folkslag och stammar och länder och språk”. Förutom alla andra språk måste ju också hebreiskan ha funnits med och bland alla folk måste också det funnits judiska män och kvinnor. Här sjunger man lovsång till Guds Lamm, han som har tvättat dem och gjort dem vita genom sitt blod. Här förenas judars och hedningars lovsång i en gemensam tro på Kristus.

… att de alla må vara ett

Jesus bad den sista kvällen för sina lärjungar, ”jag ber att de alla skall vara ett …” (Joh 17:21), ett ord som ofta används som anklagelse mot kyrkornas uppdelning i olika samfund. Det är utan tvekan svåra synder och falska läror som är orsak till all splittring. Men frågan är om inte den första och avgörande innebörden i Jesu bön är denna; Jesus ber för dem som genom apostlarnas ord skulle komma till tro på honom. Apostlarna gick allra först till sina landsmän, judarna, men snart nog också till hedningarna. Här ber Jesus att dessa två ”storheter”, troende judar och troende hedningar, ska vara ett. Fadern har hört hans bön. Och de är ett. Tillsammans är de ”Guds Israel”.

Det äkta olivträdet

Den välkända bilden från Romarbrevet 11 om det äkta olivträdet säger här något viktigt. Aposteln skriver här om grenar som blev bortbrutna, medan andra blev kvar. Och han talar om inympade grenar från ett vilt olivträd. Bilden beskriver målande hur hedningar genom tron på Kristus blir inlemmade i ”Guds Israel”. I brevet till församlingen i Efesus avslöjar Paulus att det är en hemlighet, som Gud har uppenbarat för honom, att också hedningarna genom samhörigheten med Guds Son har fått del i Guds Israel. 

Den avgörande frågan här är Kristus och vårt förhållande till honom. Antingen vi är judar eller greker. Jesu sista vecka i ­Jerusalem innehöll en rad konfrontationer med den fromma judiska eliten, som sade i stort sett nej till honom. När ­Paulus mötte den atenska eliten på Areopagen (Apg 17), sade de flesta nej också där. Men en minoritet tog vara på budskapet. Så också i ­Jerusalem. På den frågan hänger hela frågan om vad Guds Israel är.

Två vägar till Gud?

Det talas i ibland om att det finns två olika vägar till Guds rike, en för judar och en annan för hedningar. Judarna håller den mosaiska lagen och vi hedningar har fått Kristus. När Jesus stod inför sitt lidande gav han sina ­lärjungar bland annat detta välkända ord: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6) Jesus gav inget undantag. ”Ingen kommer … utom genom mig.” Om vi vet detta, och vet att tiden går mot sitt slut, skulle då inte vi, som fått komma till tro på Kristus och får leva i den sakramentala gemenskapen med honom, skulle inte vi då arbeta för att evangeliet kommer tillbaka till det judiska folket? Från dem har evangeliet kommit. Till dem kom Kristus, och Paulus säger att de är Guds ”älskade” (Rom 11:28). 

Men deras priviligierade ställning frälser inte till evigt liv. Också de behöver evangeliet om honom, som burit deras synder. Därför är det vår skyldighet att stå med i arbetet för ”försoningens ord” tillbaka till Herrens eget folk, till både dem som lever i landet Israel och dem som ännu bor kringspridda bland folken, till exempel i Ukraina. Då föds en Kyrka bestående av judar och hedningar, vilka tillsammans är Guds Israel. 

 

lördag, april 01, 2023

Ny bibelkommentar ute till påsk

2 Korintierbrevet

Ur boken

Problemet är att korintierna vilseförts att använda en annan måttstock än evangeliets. De har använt sig av världslig visdom, förlitat sig på de falska apostlarnas vältalighet, syner och uppenbarelser. Så tog de denna falska måttstock och tillämpade den på Paulus och på sig själva. Det kan med andra ord vara så att vi är «i Kristus», men beter oss som om vi inte vore det. Men detta är en väg som leder oss vilse. Det är inte rätt väg ty vi kan ju inte göra något mot sanningen …



 Kyrkoherden i Bredaryd Anders Hallberg skriver:

 

 

Ännu en gång vill Håkan Sunnliden hjälpa oss in i Bibelns värld. Som alltid när Sunnliden är vägvisare får vi kunskap om hur samhället såg ut när Paulus skrev sina brev. Allt för att bättre kunna förstå det sammanhang Paulus levde i.


Den bibelläsare som inte enbart vill läsa bibelordet som ett tidsdokument utan också förstå vad Gud vill säga oss genom Skriften, har i Sunnlidens kommentar en utmärkt följeslagare.


2 Korintierbrevet är kanske det mest personliga av Paulus brev. Det är fjärran från ett teologiskt traktat, i stället möter vi Paulus som herde för kyrkan i Korint. Den som vill lära känna Paulus och förstå honom kan inte gå förbi 2 Korintierbrevet. Få kan som Sunnliden hjälpa oss med just detta.


Till de mer kända bibelorden ur brevet hör bland andra: ”Bokstaven dödar, men Anden ger liv” i kapitel 3, ”skatt i lerkärl” i kapitel 4 och ”När jag är svag, då är jag stark” i kapitel 12.


Där Paulus motståndare lyfter framgång och vältalighet som tecken på att de tjänar Gud, där visar Paulus på ödmjukhet, enkelhet och offervilja. Där andra pekar på sig själva, pekar Paulus på Kristus. 2 Korintierbrevet är ett mycket Kristuscentrerat brev, exemplifierat både i Paulus eget liv och i hur församlingarna bör leva sitt liv.