God Jul

Det är juldagsmorgon. Det blev sent igår efterMidnatssmässan. Kari och jag tittade på påvens mässa från Rom. Det är alltid gott att se påven. Jag uppskattar också hans uttalande om homosexualitet häromdagen. OBS inte om homosexuella, utan om homosexualitet. Även om rapporteringen av hans uttalande såväl i SVT som SvD lämnar ett och annat att önska. Men som vi alla vet; det är som det är med den saken. Men vi måste fortsätta att tro att det går att hitta vägar fram också för oliktänkande.

Prästerna i Växjö stift fick en julhälsning från biskop Sven. Han målade framtiden just så mörk som vi befarat. Riksdagen omdefinierar äktenskapet mot vår vilja. SvK lämnar ifrån sig vigselrätten. Kyrkomötet behanldar det könsneutrala äktenskapet som en bekännelsefråga, inte som en ordningsfråga, antar den och ansöker för sina präster om vigselrätt. Värsta scenariot med andra ord. Om ett år vet vi vart det tar vägen.

Du får förlåta, men det är inte lätt att vara optimistisk när det det gäller Svenska kyrkan. Jag har många gånger frågat mig själv när, var och hur vi ska trädaf fram. Det är en sak att ha en personlig åsikt, att leva med den också som offentlig person, men något annat att tala ut offentligt. Inte för att jag känner mig rädd för att göra det, men hur jag än vrider och vänder mig representerar jag Svenska kyrkan på ett särskilt sätt. Dessutom får vi inte skada Kristi sak. Jag tror att när nu Svenska kyrkan och Kristi kyrka så uppenbart glidit isär, ljusnar det för Kristi kyrka.

Hur underbar är inte julen som talar om hur Han som är Ljuset har stigit ner i vårt mörker. God Jul!

Det rör på sig ...

Jag fick just ett formulär ifrån SVT. De ska sända något utförligare reportage om regeringens förslag till ny äktenskapslag. Så jag fick fylla i att jag inte kommer att viga samkönade par och att jag tycker vi ska införa civiläktenskap. Ganska enkelt och lätt egentligen - om man vill. Det verkar med andra ord som att saken ändå inte är riktigt avgjord ändå. Vad jag förstår är Svenska kyrkans officiella hållning ett av hindren. Blir man trött eller ...

Jag har vidare just surfat runt lite eftersom evangelisten Amritzer överger Märsta Pingst och ska bilda eget. Det får han gärna göra. Men jag upptäcker till min glädje att församlingen i Märsta uppenbarligen är en Cellkyrka- även om de kallara cellerna för husförsamlingar. Det har jag inte heller något emot. Det säger mer vad det är. Men jag föredrar nog ändå att reservera ordet för det vi kallar zon, HTB för pastorate och församlingen i Sheffield för cluster. Kärt barn har många namn. Det viktiga är att Guds rike får utbreda sig i en tid när så många människor sitter fast i denna världen.

ttp://www.harvestcenter.se/sv/husforsamlingar/

Nu har det hänt

Jaha, nu har det hänt. Begreppet äktenskap ska tömmas på sitt innehåll och fyllas med ... jag vet inte vad. Jag tror ingen vet. Allra minst Reinfeldt. Egentligen är det obegripligt hur de kunnat hantera denna fråga så oproffsigt. Tänk om de kommer att hantera någon annan viktigt fråga på samma sätt. Jag såg i dagens SvD att Göran Hägglund lagt fram tre förslag till lösningar som alla fyra partierna kunnat enas om, men c, fp och m ville inte ens diskutera det. Det bådar inte gott.

Jaha, nu har det hänt. Prästerna ska tvingas att viga homosexuella. Kanske inte på en gång. Politikerna monterar nog ner äktenskapet bit för bit. Som de gjorde med prästämbetet. Är det inte märkligt att hedningarna ska bestämma över kyrkan - nu - när kyrkan är skild från staten? Vi har fler strider framför oss än vi anar. Eller också tar vi inte dessa strider utan följer Jesus ändå.

Jaha, nu har det hänt. Upproret mot Guds skapelseordningar utmanar kyrkor och samfund på ett enastående sätt. Det ska bli mycket intressant att se hur de kristna hanterar denna situation. Många kyrkliga potentater kommer att vrida sig och slingra sig, förvanska bibelordet och prata förvirrat. Det ska också bli intressant att se hur KD:s kärnväljare agerar. Kanske har KD genom sin ståndaktighet stärkt sin ställning. Låt oss hoppas det.

Paradigmskifte inom svensk sjukvård?

Nu flyger tankarna omkring och jag jag kan lätta på trycket genom att skriva några rader från konferensen. Jag har alltså varit på konferens i Rättvik. Det var årskonferens för Sjukhuskyrkan i Sverige, omkring 180 deltagare. De två huvudföreläsarna var professorn vid Karolinska Institutet i palliativ vård Peter Starng och docenten och vårdforskaren Maria Arman, också hon vid Karolinska Institutet. Jag var med eftersom jag efterträder förre sjukhusprästen Sölve Hjalmarsson vid Värnamo Sjukhus när denna nu gått i pension. Ett nytt område på många sätt för mig. Jag ser fram emot att få göra tjänst vid Värnamo Sjukhus.

Konferensen var för mig omvälvande särskilt i ett avseende. Båda föreläsarna utgick nämligen från existentialismen! Jag mycket överraskad, glatt överraskad. När vår äldste son Victor läste socialpsykologi vid högskolan i Skövde fick han mycket klart för sig att det inte gick an att hänvisa vare sig till den judiske filosofen Martin Buber (1878-1965) eller psykoanalytikern Viktor Frankl (1905-1997). Och nu är just dessa ledande inom vårdforskningen!!! Miraklernas tid är inte förbi. Jag ska maila Maria Arman och fråga hur detta kommer sig så ska du få veta. Vad är så speciellt med Existentialismen? Den moderna existentialismen går tillbaka till Martin Heidegger (1889-1976) och kanske än mer Jean Paul Sartre (1905-1980) vars bok Varat och Intet kom ut 1943. Dessa talar om människans frihet och beslutsångest. Det är när människan gör de val hon vill göra som hon förverkligar sitt liv, säger Sartre. Båda dessa filosofer är ateister, men det intressanta är att de båda utgår från existentailfilosofin med bland andra den danske filosofen Sören Kirkegaard (1813-1855) som förgrundsfigur.Kierkegaard var troende kristen och betonade den enskilda människans val och ansvar, grundad på upplevelsen av sin egen existens. Han vände sig mot den tyske filosofen Friedrich Hegel (1770-1832), vars tänkande var förhärskande under den tiden och som främst såg människan som en kollektiv varelse, alltså en av socialismens grundare.

Inom vården har patienter ofta främst betraktats som "en blindtarm" eller "en hjärtinfarkt" och läkarna har inriktat sig på sjukdomen snarare än på individen som sådan. Det talas ofta om "läkarvetenskapen som bygger på beprövad erfarenhet". Men är det kommer till människans inre liv i form av depressioner, rädslor eller dåliga livskvalitét har det varit förhållandevis tyst. Nu är detta perspektiv, - människans allmänna välbefinnande - alltså på väg tillbaka, och då söker man sig tillbaka till bland andra Kiregaard, Buber och Frankl, framstående personer som marginaliserats av den så kallade vetenskapen i decennier. Så fascinerande! Om existentialismen får prägla svensk sjukvård kan vi närmast tala om ett paradigmskifte. Hela människan i centrum betyder också att det kommer att bli vanligare med alternativ sjukvård. Minst sagt spännande.

Jag ska inte trötta dig mer med detta. Istället återkommer jag med några tänbara följder av denna återupptäckt.

När jag läst igenom lite tidningar från veckan som gått kommer nya tankar. De handlar om bland annat om "det nya äktenskapet", den nya nykterhetsrörelsen och den nya ekumeniken. Kanske andan snart faller på igen!

50-års jubileum?

Jag har just läst ikapp Sandahls senaste bloggar. De handlade alla om ämbetsfrågan. Det är ju 50-års jubileum för de kvinnliga prästerna. Det börjar dra ihop sig till detta. Uppriktigt sagt har jag inte koll på vilken helg det är fast det borde vara obligatoriskt. Jag tror inte att vi ska fira detta i Värnamo, vad jag vet. Om det är sista helgen i september är jag ändå inte hemma. Ibland är Gud nådig, som någon sa.

Jag såg på förmiddagen en respris från TV8 som var helt otrolig!!! Gudrun Schyman av alla hade gjort ett program om kvinnoprästmotståndet med aneledning av jubiléet. Hon hade kallat samman 5, säger fem som alla tyckte likadant. De var domprosten i Uppsala, Tulikki Bylund, hon som fixat med Ecce Homo-utställningen, biskop Martin Lind, feministen och prästen Annika Borg, den ansvarige för jubiléet Boel någonting och håll i er nu: Helle Klein, chefredaktölr på någon kvällstidning och präst. Dessa tillsammans med ärkebiskopen Wejryd. Detta är ju helt otroligt. Den ene mer liberal, militant feministisk än den andre. Total avsaknad av objektivitet! Ren propaganda! Jag saknar ord. Därför var det ganska välgörande att läsa Dag Sandahls blogg, inte minst exemplet från Helsingborg, det om Mona Lisa Ekdahl. Ganska tänkvärt. Tyvärr framstår han som en ropandes röst i öknen. Men å andra sidan är han då i gott sällskap. Fast uppriktigt sagt tror jag Sandahl vinner i längden. Eller rättare sagt; den klassiskt kristna tron vinner i längden. Av det enkla skälet att liberalerna inte har något att bidra med, inget att erbjuda. De kan bara riva ner och förstöra den kristna tron. Dessutom tror jag att de som inte har köpt propagandan om demokrati och jämlikhet är betydligt fler än vi tror. Det är inte de som är förlorare utan Svenska kyrkan. Den kyrka som inte vågar ta ett uppriktigt samtal om en teologiskt viktigt fråga.

Kvinnoprästmotstånd och att leva som en jude?

Idag har jag fastnat för två pågående teologiska debatter. Den ena återfinns på Dag Sandahls blogg och handlar om kvinnoprästmotstånd. Finns det sådant fortfarande? Knappast något motstånd, men frågan är fortfarande het av det enkla skälet att ingen har lyckats visa att det är rätt med kvinnliga präster. Förutom rent politiskt. Läs gärna Dags blogg, www.ostran.se/bloggar/dagblogg. Den talar för sig själv så jag lämnar den okommenterad.

Den andra diskussionen är nästan lika fantastiskt. Den handlar om Lars Enarsson och Stig Åke Gerdvall. De tycker att vi ska skrota allt kristet och i stället att vi ska leva som judar. I alla fall enligt Världen Idag, från i måndags 8/9. Varifrån kommer allt? Jag tycker det var extra intressant eftersom jag själv just håller på med Galaterbrevet, snart är färdig och ska gå tillbaka till Apg 15, Jerusalemsmötet år 49 e Kr. Det är klart att vi ska betrakta judarna som våra andliga föräldrar och att vi behöver hitta tillbaka till det som förenar oss, tron på Messias, men det får väl finnas gränser ... Vill du till detta lägga att Jesus inte ska tillbedjas kan du gå till www.messianskaforeningen.se/se/se.htm

Det kan verka senastionsmakeri eller irrelevant, men för mig är detta två viktiga och principiella teologiska frågor. Kanske är de värda att återkomma till.

Uppenbar och undermålig kampanj

Jag såg programmet om kvinnoprästmotståndarna i går, det vill säga Lastaedianerna. Själva utgångspunkten för programmet var att det är rätt med kvinnliga präster. I ljuset av en sådan utgångspunkt blir självklart allt annat fel. Det behöver med andra ord inte diskuteras. varför då göra ett program om motståndarna? Predikanten menade att de ville följa Bibeln, men programmets slutsatser var av annat slag. Motståndet berodde på att det finns en machokultur i Norrland. Det är alltså en jämställdhetsfråga. Det var ett undermåligt program.

Mina frågor om det pågår någon sorts propaganda stärks när jag idag upptäcker att det visas en show med Jonas Gardell. Den heter Väckelsemöte. Jag har inte set den och längtar inte efter den heller. Jag misstänker att Gardell gör sig lustig på kristnas bekostnas. Men det är kanske min homofobi som spökar?

Jenny, Gud och tystnaden

Jag såg ett reportage om Jenny på TV igår. Det var en fantastiskt fin film, ett fint reportage som säkert väckte mångas sympatier. Det kan inte vara helt enkelt att vara kvinna som lever i registrerat partnerskap med en annan kvinna att bli prästvigd. Fast det framgick inte. Tvärtom det verkade ganska enkelt. Det enda motstånd, knappt värt namnet, var när en manlig kollega jämförde homosexualitet med pollenallergi. Men konstaterade de båda, lika lite som pollenallergi behöver tas med i syndabekännelsen behöver homosexuella handlingar tas med. Mer seriöst än så blev det inte och då ringer några larmklockor hos mig.
Var detta en propagandafilm? En PR-film för homosexualitet? Ska den ses i kombination med att Existens nu på tisdag ska visa en film om kvinnoprästmotståndare? Hör detta ihop med 50-årsjubiléet denna månad? Behöver makten ytterligare spänna musklerna inför beslutet om en ny äktenskapsbalk? Det kan vara så.
Det nämndes flera gånger att frågan var svår därför att den är komplex, men ingen berättade på vilket sätt den är svår. Förresten väger inte Jennys rara person tyngre? Hhm, tänker jag. Om vi lägger hela GT, hela NT, all sund dogmatik och hela kyrkohistorien i ena vågskålen och Jenny i den andra - vad ska jag då tro?
Jag kanske inte skulle ha skrivit den här bloggen även om den är modest skriven. Överheten har ju redan slagit fast vad som är rätt och i ljuset av det har naturligtvis alla andra fel. Men så var det det där med tystnaden. Ska jag förstå det som en inbjudan att tala? Eller är det bara retorik?Nu har jag i alla fall inte varit tyst.

OAS-mötet i Borås.

Det var en upplevelse att återigen få vara på OAS-möte. Med undantag för mötena i Värnamo 2002 och 2003 har jag inte deltagit på många år. Det är helt klart att OAS-rörelsens främsta betydelse ligger i att den tjänstgjort och tjänstgör som en ekumenisk murbräcka. Det ska bli MYCKET intressant att se vart detta leder.

Framtiden tillhör oss

Jag gläder mig när ni kommenterar svensk kristenhet kritisk utan att verka förbittrade. Kanske är det den nya generationens särskilda uppgift. Bakgrunden till denna kommentar är att den kyrkokamp som har pågått så länge jag vetat långt ifrån är avslutad. Under de 30 år som jag varit präst i Svenska kyrkan har min kritik av denna ökat. MEN det har alltid varit besärligt att framföra den eftersom den lätt uppfattas som "gnällig". Eller också tror folk att man är besviken över någonting eller allmänt förbittrad. Den som försöker förklara Kyrkans tro och lära framstår lätt som fundamentalist eller mörkerman. Jag vet inte vilket som är värst. Men saken är ju den att svensk kristenhet befinner sig på mycket låg nivå. Dock kan jag berätta för dig att det sägs ha varit värre i början på 1900-talet. Då växte sig frikyrkorörelsen stark. Och nykterhetsrörelsen. Och arbetarrörelsen. Allt skedde utanför den helt passifiserade folkkyrkan. Inut kyrkan tog liberalteologerna och tro det eller ej, men många trogna präster på den tiden menade sig vara den sista generationen bekännelsetrogna präster. Så blev det inte. Och uppriktigt sagt är läget idag ganska ljust. Linjerna dras upp, inte mellan kyrkan och frikyrkan, utan mellan dem som tror och dem som inte tror. De som vill hålla fast vid apostlarna undervisning, bönerna, nattvarden och gemenskapen med alla de heliga. UNDERBART! I detta skeende ska vi vara frimodiga att kritisera otron. Den har ingen framtid hos oss. Förvisso kommer detta att innebära stora förändringar liknande dem som faktiskt redan har skett i samhället för övrigt. Men den som tror ska inte komma på skam. Låt oss därför när vi krititserar svensk kristenheten dels förstå att vi själva är en del av den och dels göra det frimodigt eftersom VI VET att framtiden tillhör oss. Lovad vare Herren.

Dags att skriva igen

Det kan nog vara riktigt. Jag försöker följa en del bloggar och särskilt ett par, tre stycken har gjort mig riktigt trött. Jag fattar inte att folk orkar skriva så mycket. Varenda dag. Nåja, det var inte meningen som en ursäkt för att jag inte skrivt, men kanske ett uttryck för att dewt inte alltid är så lätt att producera något riktigt bra.

Det som gör mig trött är när "amatör-teologer" diksuterar eller ifrågasätter självklarheter som rör Kyrkans självklara lära sedan 2 000 år. Det mås sedan vara dop, nattvard eller ämbete. Förvisso finns detmånga olika infallsvinklar på dessa ämnen och det må vara hänt att det finns många del-sanningar. Men just dessa vi-är-emot inläggen är tröttsamma. Jag vet att det kan behövas i bland, men då får man välja sina strider och se till att det finns kompetens.

Sedan är det de här bloggarna som nu ska pröva det som sker i Florida och genom Todd Bentley. Det går att tycka vad man vill men mer än ett tyckande blir det inte. Jesus säger att vi känner honom genom Andens frukt. Det är självklart så att det finns sådant som är av Gud och sådant som kommer från demonerna. Är det inte så med det mesta - också i våra kyrkor.

Det är gott att Herren har gett oss en allmänkyrklig lära. Den ger beskydd och vägledning i ganska mycket.

Att vara lärjunge tillsammans med andra i en cell

Tack för intressanta inlägg på min förra blogg. Är det för krävande att vara en lärjunge? Jag tror VI behöver förstå att det inte är det eftersom vår livsinriktning är given. Vi vill följa Jesus och inte oss själva. Men samtidigt tror jag att det för många ickekristna och även obefästade kristna att det är för krävande. Jag menar att de uppfattar det vara för krävande och därför backar de. Att leva med i en cell förutsätter att medlemmarna tillsammans med de andra vill följa Jesus aktivt, men vår tid, djävulen och vår egen svaghet gör kraftigt motstånd.
Jag skrev också att det knappast finns fler än fyra, fem församlingar som är cellstrukturerade. jag menar det. När en församling (vad är det) har celler som en verksamhet är den inte cellstrukturerad. Den cellstrukturerade församlingen utgår från Jesu närvaro i den lilla gemenskapen, i cellen. Det är inte många som tänker och inrättar sig efter det.

Tänk att jag ska få tala om detta på sommarens stora OAS.möte i Borås. Hag ser fram emot det.

Det går sakta framåt

Dagen med grannpastoratet blev en hit. De lyssnade SÅ intresserat och lär återkomma på något sätt. Det är en sak att drömma, en annan sak att vilja och en tredje att kunna. Så det är en lång väg att gå.
Dagen i Nyköping blev också bra. Vad roligt att kunna sälja Comiskeys bok samtidigt. Jag träffade förutom honom och Sven-Gunnar Roos också Per-Johans Stenstrand och upplevde det som en angenäm person. När vi samtalat en stund tycker jag mig få min bild bekräftad. Det finns fyra eller fem cellstrukturerade församlingar i Sverige. Den femte är i sådana okänd för mig.
Är det för krävande att vara en lärjunge?

Just nu!

Usch, nu har jag inte skrivit på länge. Det kräver ganska mycket om man ska producera eller berätta hela tiden. Det är klart att det kan bli rutin, men hur intressant? Samtidigt händer mycket. Nu ville jag bara berätta att vi Romelanda församlings blivande celledare varit på besök. Det är alltid lärorikt att möta andra människor. I går var de med på en zonsamling hemma hos Kent. Det var ett 80-tal personer närvarande och en fantastiskt upplevelse. Rolfs vittnesbörd berörde i sin enkelhet alla djupt.

I morgon ska jag berätta för grannpastoratet om cellerna. Fast det blir nog mest om smågrupper i allmäönhet som ju är något annat. Men någonstans ska man börja.

Sedan reser jag till Nyköping på torsdag för att möta och lyssna till Joel Comiskey. Hörde att det kommer folk ända från England för att få vara med. Det ska bli intressant så jag får väl återkomma.

Ha det så bra.

Vad är sanning?

Frågan som Pontius Pilatus ställde till Jesus har blivit har blivit klassisk. Kanske för att den ännu inte har fått något definitivt svar. För hur kan vi veta vad som är sant?

Min första fundering blir den att frågan ändå förutsätter att det finns en sanning. Vi lever ända sedan antikens dagar med den allmänna förståelsen att det finns sådant som är sant. Och det finns sådant som är falskt.

Aristoteles (300-talet f Kr) sa att sant är det som stämmer överrens med verkligheten. När vi säger som det är talar vi sant. Inom den klassiska logiken stämmer ett påstående med verkligheten eller så stämmer det inte. Påståendet är sant eller falskt. Men det har visat sig att det inte är riktigt så enkelt. Den ena dagen är det skadligt för en småbarnsmamma att dricka alkohol när hon ammar. Den andra dagen är det inte skadligt. Vad är sanning?

Det har gjort att man idag istället talar om sanningen som ett mått, en sannolikhet. Inom forskarvärlden brukar man säga att en sanning aldrig kan motsäga en annan sanning. Sanningen hänger ihop med andra sanningar och sådant som faller utanför ramen betraktas med skepsis.

Men som vi vet är det inte alltid vi människor är överens. Det är inte alltid vi uppfattar saker och ting på samma sätt. I synnerhet gäller det sådant som konst, musik, religion eller moral. Någon kan bestämt hävda att det andra orgelstycket var överlägset de övriga. Den som satt i bänken bakom lyssnade till samma musik, men hävdar bestämt att det tredje stycket var bäst. Men inte kan vi säga att den ene har mer rätt än den andra.
Förr i tiden hände det att samhällets makthavare bestämde vilka tavlor som fick målas, vilka orgelstycken som fick spelas, vilken religion som skulle utövas och vad som är sant eller lögn. Nu har det blivit svårare, oändligt mycket svårare för att inte säga närmast omöjligt.

Min andra fundering förutsätter att det finns en sanning, men jag inser att vi kan uppfatta den på olika sätt. Varje människa lever genom sin tro. När den franske 1600-talsfilosofen Descartes tvivlade på att han fanns insåg han plötsligt att tvivel kom ur hans tänkande. Men man kan ju inte tänka om man inte finns. Cogito, ergo sum. Jag tänker alltså finns jag. Han lyckades med andra ord bevisa sin egen existens. Jag tycker inte att vi behöver tvivla på att vi eller verkligheten faktiskt finns till. Men viss kan vi uppfatta den på olika sätt. Denna självklarhet har i våra dagar blivit så uppmärksammat att den överskuggar allt annat. Dt som är rätt, sant och viktigt för dig gäller för dig. Längre än så behöver vi inte fundera. Men stämmer verkligen det?

Det finns många sätt att uppfatta begreppet sanning, men som regel är de flesta överens om att sanningen måste vara gemensam så långt som möjligt och den måste fungera i praktiken. Den enskilda människan kan inte ensam stoltsera med sanningen. En sådan människa tar vi inte på allvar. I den meningen äger ingen sanningen. Vår gamle ärkebiskop K-G Hammar skrev en bok om detta, Jag har inte sanningen, jag söker den. Och därmed får jag avsluta med en tredje fundering.

Min tredje fundering förlägger sanningen till Gud. Sanningen är en person. Gud är sanningen. Gud kan inte ljuga. Det Gud säger är sant, - också när vi inte tycker om det Han säger eller när vi inte tror på Honom. Det är inte svårt att låta Gud vara sanningen, men det blir konkret och verklighetsnära när en sådan som Jesus säger: Jag är Vägen, Sanningen och Livet. Hur ska jag förstå honom? Vad menar han?

När Jesus står inför Pontius Pilatus får han frågan: Är du judarnas konung? Det hör till saken att det grekiska språket inte har några skiljetecken så egentligen säger Pilatus: Du är judarnas konung, sannolikt med ett frågetecken efteråt. Jesus förstår emellertid att hans svar spelar mindre roll. I slutänden handlar det mest om vad Pontius Pilatus själv anser, så Jesus säger: Säger du detta av dig själv eller har andra sagt det om mig? Pilatus blir då irriterad och snäser tillbaka. Jesus fortsätter: Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.

Pilatus sa: Du är alltså en konung? Jesus svarade: Du säger själv att jag är en Konung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst. Det är då Pilatus säger: Vad är sanning? Hans fråga är snarast ställd till honom själv. Men hur han än svarade nådde han längre än Descartes. Pilatus svar stannade inte vid insikten att han själv finns till utan blev ett förhållande till Gud.

Gå ut ...

Jag läste just Stefan Svärds blogg om att GÅ UT. Stefan är ordförande i Svenska Evangeliska Allinansen. Han har doktorerat och har varit en frontfigur inom den evangelikala traditionen så länge jag kan minnas. Att läsa hans inlägg var som att lyssna till mig själv för tio-femton år sedan. När han beklagat sig över det systemfel som styr svensk kristenhet skriver han emellertid: Det är inget fel ... Här stoppar jag för att reflektera.

Det finns två fakta som jag skulle vilja lägga till hans funderingar om att GÅ UT. Det första är att jag numera är övertygad om att Gud är verksam bland dem som inte tror, trots att vi inte är där. Det är befriande att våga tro detta. Det andra är att vi förmodligen aldrig kommer att gå ut så länge vi får bestämma själva. Höstens studier av Apostlagärningarna bekräftar denna tanke. Vi måste på något sätt försättas i sådana situationer att vårt missionerande blir naturligt. Eller tvärtom så att det bli onaturligt att inte beräta om vad Jesus betyder för oss. Kanske är Alphakursen ett bra exempel. Om vi väl hamnar i situationer där vi på ett naturligt sätt kan berätta om vår tro går det bra. Men detta är minimalistiskt. Mer än så behöver hända. Det har Stefan alldeles rätt i. Läs gärna hans blogg.

Hemsidan ytterligare uppdaterad

Vi var hos Victor i helgen, Kari och jag. Det visade sig att att han arbetat en del med hemsidan och jag har också justerat ett och annat. Den är värd ett besök tycker jag. Gå till www.cellkyrkan.nu. Det är särskilt publiceringen av min licentiatavhandling som gjort att hemsidan nu har mer innehåll, men den är även allmänt uppsnyggad. Redan första sidan är informativ. Du kommer väl till Göteborg i slutet på april?

Varför blogga?

Det var en ganska het debatt först om Äktenskapsbalken och sedan om kristen enhet. Men den debatten har klingat av. Det verkar som att vi kan hjälpa varandra med argumenten, men att de när klingat av knappast förändrar våra attityder nämnvärt. Det är väl ingenting att säga om i och för sig. Vi kan alltid ventilera, pröva våra argument och kanske förstå varandra bättre. Bloggen är också ett utmärkt hjälpmedel att ställa frågor med.

Enheten i Kristus

Läste just på missionXP att någon/några var lite änsliga för att vi inte löst den ekumeniska frågan. Lugn, bara lugn. Vi ÄR ett i Kristus. Det vill säga i Kristus. Genom tron är vi upptagna i honom. Ska det vara så svårt. Sean är det en annan sak att vi hela livet, så länge jorden står frivilligt arbetar på denna enhet så att vi mer och mer genom kärleken kan bejaka och erfara denna enhet på olika sätt.

Det är inte nödvändigt, sa Luther, att vara överens om allt, men bara det viktigaste.

Några reflektoner

Varje kristen kyrka och församling med självaktning vill se människor komma till tro på Jesus, växa i denna tro och utveckla ett lärjungaskap. Men få församlingar får se människor komma till kristen tro eller växa till sin inre människa. De flesta församlingar har gett upp sådana ambitioner. Församlingarnas verksamhet vänder sig sällan till dem som ännu inte har kommit till tro och ofta till dem som redan tror. Några reflektioner.

För det första har inte en ny Bibelöversättning eller en ny psalmbok gjort att människor kommit till tro. Inte heller har 30 års experimenterande med gudstjänstformerna gjort att människor växt i sin tro. I många sammanhang har man till och med försökt anpassa själva evangeliets budskap utan att nå framgång. Det händer att kända personligheter och fina musikgudstjänster samlar mycket folk, men sedan då? Om målet är att människor ska finna vägen till kristen tro tycks inte dessa väl beprövade metoder vara de rätta. Vi behöver finna andra metoder.

För det andra anar vi att det någonstans föreligger ett systemfel. Hur vi än vrider och vänder på våra metoder och försöker hitta nya sätt att arbeta på tycks det inte hjälpa. Vi anar att det nuvarande systemet där prästen eller pastorn ofta oförtjänt står i centrum och där ”vanliga” kristna passiviseras måste ändras. Inom Svenska kyrkan talar de ledande allt oftare om vikten av att ”mobilisera lekmännen”, men hur ska det gå till? Mobiliseras för vad? Och vad händer då med våra gudstjänster och annan programverksamhet. Vi har ju det vi har. Finns det någon som i dag tror att våra församlingar kommer att leva upp om vi lägger till lärjungagrupper av olika slag? Och vem ska leda dem i sådana fall?

För det tredje är Kyrkans budskap fortfarande detsamma. Gud och uppenbarelsen i och genom Jesus Kristus är den samma och kan inte förändras. Det är just den levande tron på Jesus Kristus och gemenskapen med hans apostlar som gjort att kyrkan genom sina lärjungar nått ut till praktiskt hela mänskligheten. Under mer än 2 000 år har budskapet trängt in i alla kulturer, förankrats i dessa, förvandlat dem och överlevt dem. Kristenheten har överlevt alla typer av hot och trakasserier, irrläror och rena förföljelser. Det mesta talar med andra ord för att vi också kommer att ta oss igenom den materialism, sekulariseringen, konsumism och narcissism som präglar vårt samhälle. Men det som nu har sekulariseringen och tidens förändringar slagit tillbaka och denna världens kultur trängt djupt in också i kristenheten. Kristenheten kämpar ännu en gång för sin överlevnad. Kyrkan frestas att anpassa sitt budskap till denna världen, men budskapet är och förblir ett motbudskap.

Cellen ÄR Kyrkan i mini-format

God fortsättning på det nya året 2008!

Det har just idag startat en ny diskussion på www.missionxp.webblogg.se/posttraditional.html
Strax innan jul fastnade en diskussin om cellens relation till hierarkin eller inte. Diskussionen slutade med att debattörerna hamnade i varsitt dike. För eller emot. Victor har nu startat om genom att ange ett nytt perspektiv. Han talar om enhet eller splittring.

Det kan finnas många olika modeller. Man kan som kristen vara vara för eller emot hierarkier - tydligen, men kan man vara gå åt olika håll? Kan kristna vara splittrade. JA, på skapelsens plan. Nej, på frälsningens plan.

Under senare år har det blivit mer och mer klart för mig att cellen ÄR Kyrkan i mini-format. Den lilla gemenskapen ÄR hel, fri och helt självständig i Kristus. Bara med det synsättet kan den relatera till hierarkierna! Detta är skälet till att cellkyrkan kan relatera och verka inom vilken kyrka eller vilket samfund som helst. Cellen behåller sin frihet i Kristus!

Vi kan använda tre kända begrepp för att visa detta

En helig allmännelig Kyrka (kristenheten)
De heligas gemenskap (församlingen)
Cellen (små gruppen)

Dessa tre nivåer lever var för sig, samtdigt som de inkluderar varandra (eller just för att de inkluderar varandra). Vi måste i alla lägen bejaka cellen som Kyrkan i miniformat!