Nu har jag läst alla kommentarerna. Det är uppenbarligen väldigt känsligt att vara kyrkoherde och transvestit. Nej, jag är inte förvånad. Några avslutande kommentarer från min sida.
Det är självklart att Åke Roxberg får klä sig som han vill. Jag har ärligt talat inga som helst problem med det. Det måste väl ändå höra till de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Eller, om jag vill anlägga en mer religiös ton; vår religion sitter inte i kläderna! Det är också min uppriktiga mening. Det finns sammanhang där kläderna har stor betydelse. Jag tänker till exempel på de mer fundamentalistiska muslimerna som vill att kvinnor ska dölja sin identitet genom kläddräkten, men det är helt främmande för oss kristna.
Som ni vet har jag under senare år fördjupat mig i 1 Korintierbrevet (nu finns undervisningen på nätet och kompendiet är tillgängligt i sin helhet) och där finns några intressanta detaljer om klädsätt som måste tolkas. Som till exempel att kvinnor inte måste ha något på huvudet när de ber eller profeterar fastän Paulus skriver så.
Min mening var aldrig att hänga ut Åke Roxberg. Det var han själv som gjorde. Han ringde till SvD och bad dem göra intervjun och han intog liggställning iklädd kvinnokläder. SvD är inte precis någon lokal blaska. Detta att Åke trivs bäst i kvinnokläder är hans eget offentliga budskap till oss svenskar. Jag har faktiskt inga problem med det heller.
Det handlar med andra ord inte om Åke som privatperson utan vad jag vill lyfta fram i bloggen är Kyrkans syn på skapelsen i allmänhet och biskopens ställningstagande i synnerhet. Och det står nog kvar även om det väcker känslor. (Kanske borde jag tala med biskopen?) Det är nämligen viktigt för kristna människor hur de läser Bibeln, vilka ställningstaganden biskopen tar och hur kyrkoherdar uppträder. Det är här diskussionen hör hemma. Åke väcker själv den diskussionen genom att "gå ut" offentligt som kyrkoherde och transvestit. Också det får han väl göra, eller ... kanske är det en fråga om lämplighet?
HBTQ-personer har på många sätt farit illa genom historien. De har belagts med skam, förföljts, gjorts osynliga och till med dödats. De har misshandlats på olika sätt och kan kan i den meningen jämföras med den slagne i liknelsen om den barmhärtige samariern. Men personen i fråga, som jag hädanefter måste lämna därhän, eftersom jag vill skilja mellan sak och person, identifierar sig inte med de slagna utan med de stolta. Då skärps läget på eget initiativ. Också det går att förstå, men hur ska vi då förstå Kyrkan? Bibeln och biskopsämbetet?
Jag har aldrig haft så många kommentarer på min blogg som under den förra. Det är naturligtvis roligt. Jag har inte tagit bort något. Inte censurerat något och tycker att kommentatorerna jämkat sig samman ganska bra trots allt - på slutet. Där finns ett försök till saklighet och god ton samtidigt som jag märker hur ämnet berör. Och just därför ska den här diskussionen fortsätta. Om än inte här eftersom det finns så mycket annat att skriva om som är lika viktigt eller faktiskt viktigare.
Slutligen, säger Kyrkans syn på ämbetet att Gud är större och verkar utöver ämbetet och trots att innehavarna är ofullkomliga. Det betyder naturligtvis inte att den som har anförtrotts ämbetet får bortse från Kristus och hans ord. Tvärtom, det förpliktar. Den riktigt stora krisen inföll när Svenska kyrkan började bortse från det.
Det är självklart att Åke Roxberg får klä sig som han vill. Jag har ärligt talat inga som helst problem med det. Det måste väl ändå höra till de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Eller, om jag vill anlägga en mer religiös ton; vår religion sitter inte i kläderna! Det är också min uppriktiga mening. Det finns sammanhang där kläderna har stor betydelse. Jag tänker till exempel på de mer fundamentalistiska muslimerna som vill att kvinnor ska dölja sin identitet genom kläddräkten, men det är helt främmande för oss kristna.
Som ni vet har jag under senare år fördjupat mig i 1 Korintierbrevet (nu finns undervisningen på nätet och kompendiet är tillgängligt i sin helhet) och där finns några intressanta detaljer om klädsätt som måste tolkas. Som till exempel att kvinnor inte måste ha något på huvudet när de ber eller profeterar fastän Paulus skriver så.
Min mening var aldrig att hänga ut Åke Roxberg. Det var han själv som gjorde. Han ringde till SvD och bad dem göra intervjun och han intog liggställning iklädd kvinnokläder. SvD är inte precis någon lokal blaska. Detta att Åke trivs bäst i kvinnokläder är hans eget offentliga budskap till oss svenskar. Jag har faktiskt inga problem med det heller.
Det handlar med andra ord inte om Åke som privatperson utan vad jag vill lyfta fram i bloggen är Kyrkans syn på skapelsen i allmänhet och biskopens ställningstagande i synnerhet. Och det står nog kvar även om det väcker känslor. (Kanske borde jag tala med biskopen?) Det är nämligen viktigt för kristna människor hur de läser Bibeln, vilka ställningstaganden biskopen tar och hur kyrkoherdar uppträder. Det är här diskussionen hör hemma. Åke väcker själv den diskussionen genom att "gå ut" offentligt som kyrkoherde och transvestit. Också det får han väl göra, eller ... kanske är det en fråga om lämplighet?
HBTQ-personer har på många sätt farit illa genom historien. De har belagts med skam, förföljts, gjorts osynliga och till med dödats. De har misshandlats på olika sätt och kan kan i den meningen jämföras med den slagne i liknelsen om den barmhärtige samariern. Men personen i fråga, som jag hädanefter måste lämna därhän, eftersom jag vill skilja mellan sak och person, identifierar sig inte med de slagna utan med de stolta. Då skärps läget på eget initiativ. Också det går att förstå, men hur ska vi då förstå Kyrkan? Bibeln och biskopsämbetet?
Jag har aldrig haft så många kommentarer på min blogg som under den förra. Det är naturligtvis roligt. Jag har inte tagit bort något. Inte censurerat något och tycker att kommentatorerna jämkat sig samman ganska bra trots allt - på slutet. Där finns ett försök till saklighet och god ton samtidigt som jag märker hur ämnet berör. Och just därför ska den här diskussionen fortsätta. Om än inte här eftersom det finns så mycket annat att skriva om som är lika viktigt eller faktiskt viktigare.
Slutligen, säger Kyrkans syn på ämbetet att Gud är större och verkar utöver ämbetet och trots att innehavarna är ofullkomliga. Det betyder naturligtvis inte att den som har anförtrotts ämbetet får bortse från Kristus och hans ord. Tvärtom, det förpliktar. Den riktigt stora krisen inföll när Svenska kyrkan började bortse från det.
32 kommentarer:
Som sagt: prata med stiftschefen. Queerrevolutionen är över oss (jfr förra veckans "han, hon och hen"-serie i P1 där man fick höra både det ena och det andra) och det är både synd och skam att bara de högljuddaste konservativa och de högljuddaste radikalerna hörs. Var är "verklighetens folk" nånstans?
Vad ska våra barn och ungdomar få lära sej i skolorna nästa år, när både Göran Hägglund och Anders Wejryd tror att män kan föda barn och att vi som förnekar det därmed förnekar allas lika värde och förespråkar tvångssterilisering av utsatta personer? Ställ stiftschef Johansson mot väggen - när nu journalisterna inte gör det - och fråga: Har somliga svenskar genom alla tider fötts av män (jfr Matt. 1 i KB1917)? Kan en person som föder sitt barn vara det barnets FAR?
Andreas utan att göra något ställningstagande en gång till eller kommentera dina övriga synpunkter vill jag lämna en btrf de som inte hör hemma i de två grupperingar du anger och säga: vi finns och alla av oss är inte tysta men den radikala gruppen tiger ihjäl sådana medan den konservativa antingen förlöjligar eller uttalar domar. Jag hör till dem som vet en hel del om hur valserna går i båda lägren och har fått erfara det. / Magnus Olsson
Inom Svenska kyrkan finns som alla vet en stor spännvidd i fromhetskultur. Vi tycker olika i nästan allt, men för det mesta fungerar det lyckligtvis ganska bra. Ytterligheterna kanske inte kan jobba sida vid sida, men man kan t o m träffas och utbyta stöd och uppmuntran sinsemellan.
Tvärs över all fromheter från hög- till lågkyrklig; från stad till land finns också kristna som söker och finner sin identitet och person, som gifter sig och skiljer sig med såväl personer av motsatta som det egna könet. Det finns kristna HBTQ-personer inom alla fromheter
När det gäller frågor i sexualteologi så finns det bland konservativt kristna personer en bekant kritisk hållning gentemot nutidens svar – vilket väl i sig är både begripligt och okej. Tyvärr finns det bland dessa även en fäbless att uttala en dom över huruvida ex homosexuella eller andra inom HBTQ ens kan vara kristna. Samtidigt menar man sig ha den enda sanningen och ett absolut tolkningsföreträde i just dessa frågor, samtidigt som man kan släppa det i andra. Men inte bara det: samma dom av att vara sämre kristna faller också över alla som vågar kritisera den konservativa hållningen. Extra tråkigt är det med tanke på att den pålitlige broder bland de konservativa man minst tror ska vara homosexuell, kanske under förra resan till Köpenhamn just träffade sin mångårige älskare, något han aldrig skulle våga avslöja eftersom den personliga domen från de andra skulle vara för stor
Om man läser igenom förra tråden, så ser man tydligt att det allvarligt nog uttalas direkt domar över andras tro och relation till Herren, t o m demoniseringar. Detta är självklart också obibliskt och okristligt men också något man borde diskutera vid en dag med stiftet: Har vi rätt att döma andra till att vara sämre kristna (mindre bibliska) eller ej? Den frågan är viktigare som sammanfattning av förra tråden än frågan om vad som ankommer en präst vad gäller klädedräkt.
Broder RaLBaNi
Instämmer! Noterade också att den frågan du nu lyfter fram lyste med sin frånvaro i denna tråds ingress, vilket jag fann synnerligen intressant. Övervägde att kommentera det men avstod , dock med sorg eftersom det är just denna fråga som är så viktig i en tid då de som skulle vara kyrkans andliga ledare abidikerat och överlåtit debatten åt div smedjor, bloggar och enskilda individer medan deras kamp och envig gör stigen smalare för dem Andreas ovan kallade " verklighetens folk", tills de sista "de stilla i landet" trampats ned medan kolosserna dansar! Om kyrkan skall ha en framtid utöver det som Herren själv åstadkommer krävs mer kärlek och respekt, vilket varken de konservativa eller radikala grupperingarna visar intresse för. /Magnus Olsson
Andreas:
När du så spefullt frågar om den som föder ett barn samtidigt kan vara barnets far:
Är din fråga då juridisk, fysiologisk, anatomisk, mänsklig eller teologisk?
Du kan som du kanske vet få olika svar beroende på vilken aspekt du åsyftar. Men det svar du kanske helst inte vill ha är:
-Jo, det kan han.
med det viktiga tillägget: Det förstör inte på något sätt möjligheten för denna person, som är både biologisk mor och juridisk/psykisk far att vara en god kristen - för den följdfrågan är väsentlig.
Det är heller inte så att Guds skapelse på något sätt har blivit upphävd genom denna juridiska "fint": Det behövs fortfarande en man och en kvinna för att skapa ett barn och givetvis föds alla av biologiska kvinnor även om de har juridiska kön som män.
Tyvärr låter mångsidigheten i Guds skapelse ibland vissa personer hamna mitt emellan fysiskt (genom ex kromosomfel xxy eller xyy) eller själsligt/psykiskt och då finns det väl ingen anledning att tvinga dessa personer in i mallar som ändå bara är utanpåverk och kulturella pålagringar, (vi gör ju inte det i andra avvikelser som diabetes, ryggmärgsbråck, synfel, autism, vänsterhänthet, mörkt hår, långa ben, små bröst etc,) så varför inte också låta folk välja kön om det behövs – det skadar ingen, vilket däremot kulturella pålagringar kan göra.
Kläder är en sådan pålagring, juridiskt kön och sexuell identitet är sådana men det finns fler.
Vi har säkert alla detaljer i vår person, psykiskt eller fysiskt som skulle kunna hånas om vi följde vissa kulturella normer, men vi som kristna; du, Växjö-biskopen, jag, vår bloggvärd Håkan S och andra som läser detta borde kanske kunna ställa oss över detta och inte döma, håna eller förskjuta varandra för utanpåverk och pålagringar. Vi kanske fungerar och tänker olika, men vi tillhör samma Herre, eller hur?
/Broder RaLBaNi
Tack kära vänner för era kommentarer. Det är som jag skrev gott att se att det finns en seriös ton i det diskussionen. Låt mig få infoga tre saker.
1) Det är självklart inte rätt att etikettera andra som syndare, förlöjliga eller döma någon även om det sker. Kanske ska man som läsare ändå försöka urskilja eller "tolka till det bästa" där så är möjligt. Jag räknar bort övertrampen men kan förstå frustration och /eller överord. Det är också så som RalBaNi skriver att HBTQ-personer finns bland både låg- och högkyrkliga, med saken hanteras mer skonsamt blan högkyrkliga menar jag,eftersom det där landar i själavården.
2) Ingen har rätt att döma, men nu är det inte det som är saken. Magnus kanske inte tycker att jag tagit tillräckligt avstånd från övertrampen, men jag menar att vi alla måste har rätt att inte bara komma ut utan också tala ut.
3) Frågan handlar emellertid inte om att etikettera personer som syndiga eller att döma andra utan om Kyrkans tro på skapelseordningen, traditionen, biskopens och kyrkoherdens roll. Varför hamnar aldrig diskussionen där?!
Borde inte alla med andligt omdöme kunna placera det som händer i tidens avfall där allt ställs på ändå och man försöker rättfärdiga det onaturliga genom att hänvisa till kärlek och att man inte ska döma. Hoppas någon kan tala den aktuella prästen tillrätta innan han vilseleder andra genom att öppet försvara denna onaturliga livsstil som det handlar om.
Stämmer att jag anser att du inte tillräckligt tar avstånd från övertramp, ja. Eftersom du liksom jag diskuterar öppet med våra namn synliga menar jag att det är av vikt att vi markerar mot övertramp oavsett från vilket håll de kommer eller mot vilka de än riktar sig. Vad gäller övertramp från mer eller mindre anonyma är jag personligen inte särskilt känslig utan har ganska stort överseende med den feghet det innebär. Men jag anser att på en blogg som din om jag nu vågar generalisera lite så har du ett ansvar gentemot de som s à à hör till din flock dvs när de gör övertramp är det dun skyldighet att tillrättavisa dem så din tystnad inte tolkas som ditt godkännande. Där menar jag att du brister. / Magnus Olsson
Det är precis sådana här fega anonyma kommentarer som 1 faller som självmål 2 väcker förakt för de kretsar som säger sig vara bibeltrogna 3 missbrukar Guds Ord. /Magnus Olsson
"....saken hanteras mer skonsamt bland högkyrkliga menar jag, eftersom det där landar i själavården..."
På vilket sätt är det mer skonsamt att tvingas förtrycka och förneka sin genuina sexualitet och förbjudas att visa sina känslor och tankar t o m rätten att vara kristen om man inte lyckas förtrycka sina känslor? Och samtidigt tvingas se andra få leva ut sin kärlek.
Där, om någonstans, finns det väl risk att människor vilseleds in i en icke-autentisk och konstgjord personlighet med falska känslor?
Broder RaLBaNi
Jag skall nu vara mer vänlig och hamna där min bloggvärd önskar:
Varför skulle det finnas i det personliga mellan präst, Kh och biskop om skillnaden ligger i tjänsten?
Det viktiga för P är väl att föra fram församlingens behov och förtjänsyer som kristna i en teologiska analys till Kh som sammanför alla prästers församlingsbarn till att bli församlingens teologiska profil. Över detta vakar biskopen så att inte församlingen halkar för långt utanför kyrkans ideal, samt precis som Kh sammanfattar sitt stift; dess behov och förtjänster.
Både Kh och B skall också tillse att ingen "fraktion" gör sig bred över någon annan utan att alla får plats på samma villkor, och tvärtom kan samexistera som goda syskon.
Vad gäller (kyrkans tro på)skapelseordningen, så förstår jag inte riktigt vad den har i en diskussion om ämbetet att göra? Vilken del av kyrkan ska vi dessutom välja?
Kyrkans såväl liberala som konservativa krafter har ju genom oförsonlighet gentemot motståndaren förstört möjligheten att tala om "kyrkans tro" och "kyrkans tradition". Om vi istället på alla stridens flanker börjar acceptera varandras existens, berättigande och syskonskap, så hoppas i alla fall jag att vi kan börja skapa vår gemensamma kyrkas tro/tradition. Men så länge alla sidor säger sig vara offer för de andra och drar en ologisk slutsats om att samarbete med motståndaren är omöjlig, så är det vi själva som skapar splittringen och inte de andra. Vi är alltså alla splittrare och ingen är offer.
Alltså hur kan vi nå en ny "kyrkans tro" där vi kan dela skapelsesyn och arbeta under varandras Kh och biskopar?
Vad är vi beredda att offra av våra käpphästar för en svag enighet som spirande grund?
Broder RaLBaNi
Instämmer! En av alla saker som så måste ske är att det blir andra andliga ledare som ges möjligheten att våga säga detta och en villighet från alla läger att möjliggöra en förändring. Ett stort problem i vår kyrka är att biskopsmötet blivit en för svag grupp utan individer som avviker. Och som följd av det har den kyrkliga debatten kommit att tas av enskilda individer, olika bloggar och smedjor, samtidigt som en stor grupp är tyst. Vad som behövs är en större öppenhet och medvetenhet. Då måste folk våga säga sin mening utan att i den bygga in att meningsmotståndaren är fel per definition. /Magnus Olsson
Gud skapade människan till man och kvinna rent biologiskt. Det ligger i sakens natur att ledare i Guds församling återspeglar denna ordning normalt. I detta ligger också att man anpassar sig efter de kulturella koder som symboliserar manligt och kvinnligt och som så att säga går hand i hand med det biologiska.
A) Det har för det första aldrig funnits något som gått hand i hand med det biologiska eftersom både biologin och de kulturella överbyggnaderna/pålagringarna speglar en mångfald även genom bibelns historia.
B) Och om vi hänvisar till att anpassa de kulturella koderna efter biologin som i dag erkänns vara så komplex den alltid varit, varför väljer man inte då lika gärna att anpassa ledarskapet efter dagens kulturella koder?
C) För övrigt finns det väl inget skrivet som stadgar att ett kyrkligt ledarskap måste återspegla skapelseordningen? Är inte det bara en godtycklig kulturell överbyggnad och pålagring inom viss kyrklighet.
D) Om dessutom ämbetet skall återspegla skapelsen, så tycker jag att alla kyrkor 1) börjar erkänna båda könens rätt till ämbetet, 2) Kyrkan erkänner den kulturella mångfald som kommer av den biologiska mångfald som finns i Guds skapelse. Det innebär att vi genom att erkänna skapelse-ordningen också erkänner just även den variationsrikedom som finns i människans sexualitet, självbild kring genus och genusuttryck och bara underordnar oss den person som är vald till chef i en församling - eller väljer en ny.
Jag har som liberalt kristen inget emot att Kh i min hemkyrka är en hyperkonservativ prelat så länge han inte sätter sig på mig eller mina HBTQ-vänner och förklarar dem för att vara obibliska eller sämre kristna, och det är inte för den teologiska stånpunkten i sig, utan för domen som sådan. Min Kh skall inte heller döma ut konservativa kristna som sämre kristna, det är lika illa och direkt dåligt ledarskap.
Broder RaLBaNi
Nu lät du ett anonymt inlägg lura dig tillbaka till en visserligen mycket intressant fråga men av det den anonyme skriver är det väl ganska uppenbart att det är att tala till stängda öron för att problematisera utöver vad som är enkla påstådda sanningar. Lovvärt av dig att än en gång försöka förklara både hur svår grundfrågan är liksom det önskvärda i att söka förstå hur motparten resonerar men jag tror det är lönlöst. Dock illustrerar det med önskvärd tydlighet varför den kyrkliga debatten är dömd att självdö, sakta men säkert. Se detta som välvillig kritik och en beundran för ditt försök. Tyvärr kommer det ej ge resultat gissar jag men förhoppningsvis kan ju någon läsare få upp ögonen för att livet inte är så enkelt vad gäller språnget från bibelordet till verkligheten t o r, för att se det NYA liv Kristus infört, uppenbart för alla, dolt för de flesta./ Magnus Olsson
Okej. Jag gör det enkelt:
Det fanns varken kostymer klänningar eller talarder på Mose eller Jesu tid, men väl kvinnor, män, bögar, flator och heteros.
Alla skapade av Gud alla med gudslängtan, alla med synd. en synd som skär hela vägen genom alla folklager. Den Kyrkoherde (biskop eller präst) som kan hugsvala anfäktade själar i sitt stift och leda förtvivlade kollegor bör ha jobbet. Klänning eller ej. Skörden är stor och vingårdsarbetarna få.
Ja, jag är anonym, men jag är en kristen som längtar efter Jesus både för min och mina älskades skull, eftersom jag känner mina svagheter och synder och vet hur lite jag (och alla vi) kan göra åt dem.
Broder RaLBaNi
Nr anonym är det en felskrivning eller missförstår jag dig när jag läser dina ord som att du påstår att Gud skapat människan med synd? Det är visserligen en liten detalj men om man vill vara kritisk mot andra vad gäller tankefel bör man notera dem hos sig själv och antingen brister du i formuleringen eller jag i läsningen. Om jag läst dig rätt bör du klargöra vad du menar. /Magnus Olsson
Mitt fel, Hr Ohlsson.
Vi är inte skapade i synd, men som det nu ser ut så befinner vi oss i synd - samma syndfullhet oavsett person.
Min poäng var bara den att vi alla oavsett fromhet just delar syndens tyngd. En högkyrklig homosexuell person som förtrycker sin sexualitet under själavården är syndig på samma sätt som den kristna Storstadsbög som kommit ut redan som tonåring, En kyrkoherde i kjol delar syndens villkor på samma sätt som en herde i surtut.
Vem som sen bland dessa syndar mest och hur, är inte mitt ansvar att avgöra, inte ditt heller.
Men vi delar också vägen via ånger, bot och bön om förlåtelse oavsett våra kläder och kön.
På så sätt delar vi oavsett person Guds ordning, En frälsande ordning som inte över- och underordnar oss människor utifrån vår sexualitet, fromhet eller vårt kön, utan bara utifrån Guds vilja och helighet.
Broder RaLBaNi
Då är jag nöjdare, då dogmatik är viktigt. Om du mr anonym önskar titulera mig föredrar jag komminister framför herr, jag är varken låg eller högkyrklig. Fö finner jag ditt svar klargörande och tror den ordning du antyder bör mer ventileras i kyrkliga debatter än den påstådda skapelseotdning som gav upphov till den senare diskussionen och där jag delar din kritik. Nådens ordning är en i vår tid förbisedd fråga. Förr skrevs till och med prästmötesavhandlingar om sådana frågor , som ex den i Gbg ventilerade av Dr Gösta Nelson, men nuförtiden kommer sådana alster inte ens från västkuststiftet, tyvärr. Det blir så när teologin inte är driven av själaVÅRD. /Magnus Olsson
Att ens antyda att inte HBTQ äger definieras som brottsligt i Sverige idag. Andreas må vara modig för en tid. Håkan måste backa om han inte ska bli anmäld. Ändå tror jag att det var just detta som Paulus konfronterar i Korintierbreven. Det blir några hängda för idag. Heder åt dem.
Fast frågan är nog hur länge HBTQ äger. Frågan är nog snarare hur vi gör när denna terrorvåg passerat. Ska Åke Roxberg visa ännu mer eller ska han få nöja sig med det han redan visat? Jag tror att Korintierna besinnade sig och att Paulus går mycket varsamt fram, mer varsamt än denna kommentar. Man och kvinna i all ära, våra identiteter handlar om mer än kön, tack och lov. Men aldrig om mindre.
Vilken intressant kommentar! Var St Paulus anonym också? Vad försöker du egentligen säga? / Magnus olsson
Trist att ni förlöjligar och omyndigförklarar enkelt folks profetiska insikter i att allt detta är galet. Ni snirklar in er i teologiskt ludder. Hoppas den aktuella prästen har vänner som i kärlek vågar säga sanningen.
Trist att du inte har modet att 1 framträda med namn 2 inte förmåga att förstå problematiseringen av frågan 3 drar förenklade slutsatser 4 tillskriver andra lögner 5 går in i en offerroll. Träd fram och stå för vad du menar istället och kalla inte andras åsikter för ludd när du själv är luddig. Annorlunda uttryckt: se dig i spegeln./ Magnus Olsson
bästa bröder Magnus Olsson och "Anonym 12:12 em"
Jag fortsätter att svara från min anonyma kula, eftersom: Ja, jag är rädd (eller för feg) för att stå med namn eftersom det är farligt att ha "fel" åsikter i många kristna sammanhang - oavsett åt vilket håll felet sitter. Ni med namn är modiga. Tack, för det!
Kan du (Anon 12:12) tänka dig att även vi motståndare har fått gudomlig ledning i vår syn, att såväl bibel som tradition och kultur samt Herrens direkta ledning har varit där och visat oss något?
På samma sätt undrar jag också hur du bedömer vad "vanligt folk" är: Vad jag vet är det väldigt många i församlingarna som är vädigt trötta på kyrkans ovilja att släppa fram kvinnor och HBTQ-folk, även om sen samma "vanliga folk" tycker att vi bara tror på påskharen men gillar våra gudstjänster och fina kyrkor med mysiga avslutningar.
Kan vi inte börja samarbeta ligger vi risigt till i hela Svenska kyrkan. Var vi än står i denna enskilda fråga om det (är rätt sorts byxor) som gör en bra kyrkoherde.
Broder RaLBaNi
Jag har inga problem med anonymitet utan full förståelse för den om den inte innebär att använda sin anonymitet till svepande och skuldbeläggande påståenden utan sakargument som ex det av en anonym framförda påståendet om "ludd" kontra en självpåtagen profetkallelse. Jag hyser respekt för anonymitet om den används sakligt och korrekt men när den brukas till just det jag exemplifierade med menar jag att sådana anonyma drar på sig dels en påtaglig inkonsekvens dels trampar runt och ger en mental bild av hur de som inte delar den offentliga eller officiella agendan egentligen är, det finner jag osmakligt. Jag har valt att inte vara anonym och har såväl vänner som fiender i samtliga "läger" och är övertygad om att det St Paulus beskriver som en skillnad mellan själiska (självfixerade) kristna och pneumatiska (andefyllda och självtomma) är en biblisk sann antropologi som inte följer de gängse grupperingarna, riktningarna eller lägren. Vill minnas att biskop Giertz sa något liknande om att skiljelinjen skär genom all läger. Därför menar jag att i vår tid måste alla Kristtrogna som vill ha Jesus till totalherre samlas och se vad som är det egentliga problemet och vilka frågor som inte är det , om den samlingen inte sker är de som vill vara Kristtrogna dömda att utplånas när de själiska makterna går fram./ Magnus Olsson
Ps därför är det nödvändigt att i vår tid mer fokusera på behovet av hjälp och hjälparen dvs den Helige Ande och dennes gåvor och frukter. Det tycks mig som gåvorna ofta om inte alltid är starkare i de konservativa grupperingarna och frukterna detsamma i de mer liberala. Vad Satan försöker göra är att skilja gåvorna och frukterna åt för att så sin säd i Kristi kyrka, det är en mycket allvarlig fråga./Magnus Olsson
Det handlar om andlig urskiljningsförmåga i en mörk andlig tid. Man behöver inte komplicera en i grunden ganska enkel fråga. Jag säger det igen: Gud skapade människan till man och kvinna. Givetvis med variationer inom varje kön. Människan har genom historien valt att markera dessa skillnader även kulturellt. Det ska man respektera. En präst bör vara ett föredöme i detta avseende, kanske särskilt i dessa tider där gränsöverskridande är inne och skapar osäkerhet i identiteten för många. Så mycket svårare är det inte. Jag har läst över 400 poäng på universitet och finner ändå inget behov av att göra någon djupare analys i denna fråga. Min anonymitet beklagar jag. Där ger jag er rätt. Men min livssituation är just nu sådan att jag väljer anonymitetsskyddet.
Vad sedan gäller det profetiska, så vet jag min grundkallelse i detta, vilket också har blivit bekräftat. För mig är det inte känsligare än att säga att man har kallelsen att vara präst eller diakon eller vad som helst. Jag har dock självmant valt att inte agera i min kallelse då jag inte är tillräckligt helgad, utan även ganska själisk som någon uttryckte det. Men tyvärr kan jag inte tränga tillbaka kallelsen tillräckligt. Ska försöka hålla mig ifrån sådana här diskussioner framöver.
Jag tror du har fel i det avserndet. Det behöver problematiseras i det offentliga rummet för att tydliggöra var skillnaderna går i dagen. Därmed inte sagt att du i slutändan har fel , därom har jag inga offentliga åsikter och i det avseendet är jag förmodligen Lika "feg" som du men i en annan fråga , därmed om jag får ta dig som exempel och jämföra dina ställningstaganden med mina egna, blir "bilden" mer komplex än den yttre debatten kan ge sken av, det ÄR DET jag försöker säga. Vad är det då jag säger jo " på frukten skall ni känna dem" som vår Frälsare klargjort. Därför behövs i vår tid många infallsvinklar och inte för snabba slutsatser utan ett ökat hopp, en starkare kärlek och mer tro, det kan endast Jesus ge och vara, om han får vara just totalherre./Magnus Olsson
Jag tycker det är beklagligt om du avstår från diskussionerna och inte istället slipar din formulering. Tips är tänk inte att du bara skriver för den du i debatten vänder dig mot eller för utan tänk på de som nikodemusläser diskussionen, det är de som behöver din röst mest. Vad gäller din profetkallelse ifrågasätter jag den inte, tvärtom, men också en profet behöver höra profetiska ord. Vad gäller din brist på helgelse gäller den oss alla, det är därför allt, gåvor som synd, måste ställas under Guds Helige Andes tuktan och hjälp och Guds Helige Ande använder alltid korset till det arbetet. Därför skall vi be om mer kors och mer kors, ja vi skall sitta fast på det och det i oss. Det är nämligen det enda vi har sim skiljer oss från alla andra system: en korsfäst Gud /Magnus Olsson
Anonym 3:13
Jag tror för egen del att osäkerheten identitet kommer just av att man inte vågar uttrycka den utan att bli kritiserad för den man är utifrån si lämplighet i att vilja ägna sitt liv åt strävandet efter korset - där vi kristna ändå är lika.
Jag står dessutom inför det problem att jag vill lita på dig när du hävdar att det handlar om andlig urskiljningsförmåga i en mörk tid, och andra med det motsatta svaret som hävdar samma sak.
Som det ser ut, blir det svårt att veta vilken andlig urskiljningsförmåga som är mest trovärdig. Jag måste tyvärrr välja den som släpper fram mest av alla höga som låga konservativa som liberala, andligt begåvade som sökande.
finns det då balnd människor en önskan som ständigt säger att "Ni till hör inte oss, för ni är inte si eller så" så tillhör de alltjämt oss kristna och kanske är det vår uppgift att ta hand om dem med så mycket större anständighet just för att vi inte förstår dem.
Allvarligt talat tror jag att frågor om sexualitet och genus är oerhört obetydliga i förhållande till andra teologiska frågor, så det borde inte vara så svårt att räcka varandra händerna över klädkodernas gränser.
I synden, i döden och i uppståndelsen är vi lika utlämnade åt Herren. Där finns varken kjol eller byxa, så varför oroa sig för kläderna?
Broder RaLBaNi
Självklart är det viktigaste avklädandet det av det egna självet för iklädandes av det nya självet, Kristus själv. Då består individualiteten , personligheten men drivkraften är Kristus, det nya jaget. Det är där skillnaderna går i dagen dvs vad är personlighet och vad är självcentrering, den frågan måste var och en ställa sig och låta sig rannsakas inför nämligen vilket är mitt motiv, mina bevekelsegrunder. Det är när någon annan än Gud skall avgöra det sim det uppstår ett problem och särskilt om jag själv tror att mitt val med automatik måste vara en annan kristens val, det är då missförstånd uppstår som gör att tankevurpor sker dvs allt kan man inte förstå men bara för att man inte förstår betyder inte det att det är med automatik fel. Det som i sig är fel kan också vara rätt, dvs om Gud får vara Gud men det är i vår tid svårt för både modernister och traditionalister att låta Gud vara Gud och därför se att ibland tillåter Gud saker utan att vara orsak till det, därför är rätt lära minst lika viktig som rätt liv, ja rent av viktigare. Då infinner sig kundkapsfrågan nämligen hur man kan veta det och det är det sim är både det svåra och det enkla att vi har en hjälpare! Men när vi finner olika svar? Brist på consensus? Då finns två val 1 starta eget, köp en tramporgel och hyr en källarlokal 2 sök hålla samman, trots allt. Det är naturligtvis inget lätt val men när blev det sagt att kristen livsstil skulle vara lätt? Vill man ha lätta svar och lätta val finns det många religioner som erbjuder det också den kristenhet som lämnar kristendomen, det är bara en av alla alternativ den själiska människan kan välja mellan. Den kristna vägen är aldrig enkel och när vägen är enkel är den inte kristen även om dn kallar sig så. /Magnus Olsson
Skicka en kommentar