Ibland blir det lite sandlåda

Har just kommit ifrån stiftsmiddagen. Denna kväll samlas ledamöterna stiftsvis för att äta en god måltid och umgås över partigränserna. Växjö stift var på en restaurang som går under namnet "Kök, kött och bar", en restaurang jag numera kan rekommendera. Annars har dagen varit fylld av utskottsarbete och det är inte mycket att skriva om det även om vi går igenom en massa. Vi går endast igenom skrivelser och reciter ur ett kyrkorättsligt perspektiv, men det är oundvikligt att vi också kommer in på sakfrågor. Det är inte meningen att vi ska twittra eller blogga från dessa interna möten, men rent allmänt kan sägas att vi ägnat den mesta tiden åt strukturutredningen.

Det är uppenbart från gruppmöten, korridorsnack och utskottsmöten att mötet kommer att vara ganska splittrat när förslaget läggs i november. Inte så att det inte går igenom. Det är uppgjort på förhand, men oppositionen kommer säkert att höja sin röst och peka på otydligheter. En av juristerna jag talade med menade att vi nu har haft denna kyrkoordning i mer än tio år och att det kanske är dags att skriva om den i sin helhet. Tala om förändringar!

Den största förändringen är att församlingarnas "makt" flyttas upp på pastoratsnivå. Det betyder i praktiken att det nu införs en ny pastoral nivå. Tidigare hade vi stift och församling. Nu får vi stift, pastorat och församling med pastoratet som enda beslutande organ. Församlingsinstruktionen, tillsynen och ekonomin förläggs där och församlingen blir kvar med alla sina uppdrag, men utan makt. Den ska de få sig delegerad av pastoratet. Här iställer sig nu en rad osäkra faktorer.

Vad betyder det att en församling är en församling när den i själva verket är ett distrikt? Läronämnden skriver i sitt yttrande att vi fortsättningsvis behöver bearbeta begreppet församling. Som det nu är behöver inte församlingen ens fira gudstjänst på söndagen. Vi kan med andra ord församlingar som inte firar mässan på söndagen. Pastoratet kan bestämma att den ska firas på tisdagen i stället på grund av till exempel personalåtgång. Vad är då en församling? Det kyrkopolitiska resonemanget är att fatta beslut sedan får vi ordna med det teologisk i efterhand.

Församlingen ska fortsättningsvis kalla till församlingsmöte eller nomineringsmöte. Hur många kommer på det? Och vilka kommer till det? Där kan de nominera vilka pastoratet ska placera i församlingsrådet. Men ingen vet om det går att överklaga ett församlings- eller nomineringsmötes beslut.

Hela idén går ut på att arrangemanget "kan gå bra". Vi måste, säger man, våga tro på människors goda vilja. Våga tro att församlingsmedlemmarna engagerar sig och våga tro att pastoratet verkligen vill främja församlingarna. Men någon garanti finns knappast. I lilla Nydala församling har inte många engagerat sig hittills. Det skulle förvåna mig om den icke-existerande gudstjänstfirande gemenskapen nu kommer att lyftas. I Malmö finns det stora församlingar med stort engagemang, men nu förlorar det allt självbestämmande och vad kommer det att betyda rent psykologiskt? Vi får väl se.

Jag märker tydligt av spänningarna och undrar inte så mycket vad beslutet kommer att bli, men hur människor kommer att reagera allt eftersom de upptäcker vad som hänt. Vi får väl se när det drar ihop sig till kyrkoval.

Det hade varit mer riktigt att tala om stift, pastorat (-sförsamling) och distrikt. Och så kunde vi har fått en pastoratsherde (till exempel kontraktsprosten eller en pastoratschef och arbetsledande komministrar kunde ha kallats församlingsherdar. Då hade alla förstått vem som är vad. Nu blir det rörigt, men orsaken till det är kyrkopolitiska kompromisser. Om inte vi får fortsätta att kallas församling ställer vi inte upp på beslutet och så vidare. Ibland blir det lite sandlåda.