Nu måste jag få reflektera något över vår senaste församlingsdag. Jag brukar inte skriva om vad som sker i Värnamo församling av flera olika skäl, men idag gör jag ett undantag.
I söndags var prästen och doktoranden Fredrik Modéus här och höll ett föredrag. Det märktes att han var väl inläst på ämnet och han framförde det mycket pedagogiskt. Tänk att folk kunde sitta i kyrkbänkarna och lyssna i en och en halv timme, men något undantag förstås. Fredriks besök var insatt i ett större skeende eftersom Värnamo församling bestämt sig för att tillämpa stiftets koncept Till tro. Det som handlar om att varje verksamhets huvudsyfte är att vårda det heliga. Benämningen kanske inte säger så mycket men det handlar om att ha Jesus i centrum. Det ska ske genom ett förtroendefullt ledarskap, lärjungaskap idag, bygga levande gemenskaper och genom att göra skillnad i världen. Jag tror mycket på denna övergripande idé och ser mycket fram emot tillämpningen. Cellkyrkor vägleds nämligen av samma principer och dem har jag levt med i snart 20 år. Så det är klart att jag är spänd över att församlingen ska tänka på och rikta in arbetet efter dessa principer.
Vi har talat om konceptet så länge det funnits i stiftet. Jag tror det är inne på andra året nu. En grund är onekligen lagd i Värnamo och temat för året som ligger framför oss är bygga levande gemenskaper. Det var också Fredriks ämne för eftermiddagen. Han talade som sagt en och en halv timme, sedan var det kaffe och dagens avslutades med en frågestund. Nu har det gått några dagar och folk har frågat varandra hur det var. Och jag förmodar att de flesta sagt: bra. Och det tycker jag också även om ingenting var nytt för mig och även om jag velat göra femtio kommentarer. Men det är två saker jag vill lyfta fram och ni får gärna reflektera vidare tillsammans med mig.
För det första talade han genomgående om att levande gemenskaper består av människor som samlas. När han förklarade vidare sa han att de måste samlas omkring något, det vill säga gudstjänsten. Detta med gudstjänsten i centrum har vi högkyrkliga tjatat om i decennier och det är bra. Men alltid förutsätts att det är gudstjänsten i kyrkobyggnaden. Varför saknas alltid gudstjänsten i hemmet? Behöver en kristen inte både helgdag och vardag? Både kyrkbyggnad och hem? Det kanske till och med är så att helgdagen syftar till vardagen? Det låter självklart men varför lyfts det aldrig fram? Och hur kan vi uppmuntra människor att samlas i hemmen? Detta är något som jag kommer att ta upp regelmässigt på våra samlingar framöver.
För det andra. Fredrik säger att alla som vill vara med måste komma. Om anställda och förtroendevalda inte kommer till gudstjänsten i kyrkbyggnaden kommer de aldrig att kunna tillhöra sagda gemenskap. Tydligen har han skrivit om detta i Kyrkans Tidning och fått en mängd reaktioner. Hälften säger: Vad bra att du säger detta och den andra hälften: Hur kan du ställa sådana krav på anställda och förtroendevalda. De gör väl tillräckligt ändå? Visst, detta kan diskuteras, men nu min fråga: Varför talas det aldrig om omvändelsen och den nya födelsen? Hur ska vi kunna förvänta oss andliga resultat om där inte finns andligt liv? Det går inte att tvinga någon att fira gudstjänst. Tvärtom, det går inte att fira en rätt gudstjänst utan tro på Herren Jesus. Självklart inser jag att människor kan möta Gud i gudstjänsten. Det är inte det. Det är snarare det att människor inte längtar efter det och denna skillnad mellan lärjungar och icke-lärjungar måste också lyftas om vi ska kunna hjälpa andra att upptäcka vem Jesus är. Ja, så några av mina tankar.
16 kommentarer:
Mycket intressanta frågor! Några tankar
1 btrf gudstjänster i hemmet, bör man ihågkomma att alla inte har hem, bostad kanske men inte nödvändigtvis hem dvs A en bostad kan delas med andra som ej delar samma värderingar B bostaden kan vara präglad av enkelhet som ger praktiska problem men också sociala C bostads situationen kan nog variera mellan mer homogena områden och mer varierade. som exempel är stora städer präglade av ensamhushåll medan mindre orter kanske har mer av "familjekultur", detta sammantaget kan ge anledning till en rad följddiskussioner kring det temat.
2 den mycket intressanta frågan om OMVÄNDELSE och NYFÖDELSE, är ju ett ämne man kan syssla med hur länge som helst. Här en kort reflektion utifrån EN bibelberättelse. I samtalet mellan Nikodemus (som väl kan ses som en slags förtroendevald) framgår att detta sker nattetid i hemlighet. Samtalet handlar om hur man kommer in i Guds rike och Jesus hänvisar till födelse i vatten och Ande, vilket tradtionellt utläggs som DOP och OMVÄNDELSE dvs med automatik läser många in dop så fort vatten nämns men Nikodemus svar eller följdfråga anger ju hur han uppfattar det hela genom att han börjar tala om att återigen komma in i sin moders liv, vilket i sig Jesus inte invänder mot dvs det tycks mig som Jesus bekräftar det och indirekt låter förstå att vatten står för den första födelsen, den som är ugrångspunkten dvs för att ha KROPP, föddas ur fostervatten och därefter kommer född genom Ande, som då kan anses vara antingen vid dop om man vill tänka OBJEKTIVT eller som omvändelse om man vill tänka mer SUBJEKTIVT. Jag lutar åt det förra. Då blir samtalet med Nikodemus en möjlig ingång till frågan om omvändelse och pånyttfödelse, vilket enligt klassisk luthersk tro sker i DOPET som då alltså inte är vattnet utan anden, då Anden ges i dopet genom vattnet men inte pga vattnet utan pga Guds Ord och löfte som hör till dopet dvs det är inte vattnet självt som åstadkommer det. Då uppstår frågan om en personligt tillegnad tro som en andra pånyttfödelse, en mer pietsistisk tankegång som i sin tur för över till frågan om lagens tredje bruk, då rör vi oss i spännande teologiska frågor, där det finns många olika tankestrukturer och tradionskedjor inte bara i teologins värld utan i de nytestamentliga skrfterna, de som måste ranssakas och ätas, för att förstås. En följdfråga blir ju då om dopets vatten medför att Anden TILLFÖRS människan eller IGÅNGSÄTTS dvs redan finns genom det första vattnet, fostevattnet "redan i Moderlivet utvalde du mig" osv. /Magnus Olsson
Vidare skulle ju begreppet nyfödelse kopplat till Anden kunna indikera en möjlig öppning mot inte minst judisk förståelse av såväl Gud som födande dels Anden som Shekina där frågor kring feminina former för att i ord tala om Gud ger infallsvinklar som en mer strikt luthersk tolkning inte möjliggör utan att det sker en (vanlig) sammanblandning av skapelse och uppenbarelse (varför lutherdomen tenderar till att missa poänger som ex judisk mystik "Kabbala" möjliggör. Det förutsätter naturligtvis en öppenhet för Guds Ords mystik, ex Joh 1:10, och den verklighetsuppfattning det indikerar. /Magnus Olsson
Tycker inte att kommentatören ska ha mer än ett inlägg och inte längre än själv bloggen.
Har läst delar av Fredrik Modeus bok Konturer av tro. Givande, men halvvägs. Som halvvägs är den viktig men där behövs mer. Det borgerliuga året placeras i det kyrkliga men någon gång tror jag att kyrkans tid ska få företrädet såväl i mitt hus/lägenhet som då jag befinner mig i kyrkorum. Navet är inte min kult om söndagen utan min bön i vardagen. Fader vår/Vår Fader säger allt. Om inte kulten på söndagen beror av min bön på vardagen skevar det. Hur kan vi komma längre utan att hamna i teologiskt hårklyveri?
@Anonym
Eller så är den söndagliga högmässan det Alfa och Omega som ger kraft att hålla igång den enskildes böneliv under veckan? Men beroendet måste vara ömsesidigt. Förutsätter inte gudstjänstfirande till helg och enskild bön till söcken varandra lika mycket? Jag vet inte om denna kommentar ledde till nåt egentligen, allt jag vill säga är egentligen att du rör vid en viktig tanke som måste tänkas klart.
Jag kan inte uttala mig om hur Modéus tänkt, men det hade hans tankar hamnat i en ekonomitidning hade det varit billig management om "att dra åt samma håll".
Jag tror att det är jättebra om alla som arbetar i kyrkan deltar, men så länge Svenska kyrkan anställer folk fritt, och knappt kan välja enbart troende personal, så är icke-kristen eller ljum personal en självklar konsekvens.
Börjar vi bara anlita frivilligkrafter för våra uppdrag, från gudstjänstfirande församlingen så blir delandet av Kristus en självklarhet.
På samma sätt behövs nog ett böneliv under söckentid, men jag skulle inte vilja säga att mässan är α och ω. Vi har också den fattige och lame att ansvara för, och han/hon struntar i om vi hunnit be på morgonen eller missat söndagens mässa. Vi ska inte gå förbi likt prästen eller leviten, vår egen gudstjänst är också mindre viktig än andras. Rätt lära är också mindre viktig under gudstjänsten än att vi går ut på gator och torg för att bjuda in till gästabudet.
RaLBaNi
Instämmer! Om man i Svk började arbeta efter Jesu modell 1 döp och undervisa, parallellt med "vad ni gjort för de minsta" dvs diakoni som inte bara är byråkrati 2 dvs börja med det fysiska och sedan det andliga. Då skulle insikten komma om att det finns människor både i och utanför kyrkan av god vilja. Den insikten skulle väcka ömsesidighet av respekt och nyfikenhet dvs leda till vänskap, en bra grogrund för fördjupad andlig reflektion. Då börjar vi närma oss mystiken och Kristi kors för detta handlar både om i och med som när den lilla bokstaven i kombineras med bindestrecket - så vi får +. Detta skulle vara en teologi där tro och handling inte polariseras utan skapar broar mellan paradoxer och ge ett motstånd mot den själiska modellen som är den farliga och av Satan önskade. Mer broar mellan öar, mer diakoni och mer mystik och Svk kan förnyas!/ Magnus Olsson
Självklart finns det bra människor såväl inom som utom kyrkans hägn. Att ställa ett totalkrav (Du skall vara med i kyrka n 100 % annars får det vara är möjligen samma drastiska krav som den rike ynglingen/mannen med sin döde far, men vår uppgift är kanske inte främst att provocera folk att gå någon annanstans, utan tvärtom att få folk att känna sig välkomnade. Börjar vi ställa krav på allas deltagande har vi dessutom ställt ett krav på "rätt lära" utan att ens formulera vad rätt lära är när man tvingas närvara, så detta är nog en mer destruktiv än konstruktiv idé med att tvinga med alla på Gudstjänst. Låt folk ta det lugnt och komma när de vill och ha ordentliga men mindre omfångsrika andakter/mässor mitt i veckan för personalen, det brukar dra även den mest blyga eller kritiska medarbetaren.
På så sätt är Populistens vågrörelse mellan söndagen och vardagen en utmärkt tanke - just för att den når olika målgrupper.
Det gör inte den syn som Modéus eventuellt företräder.
(BTW, Populisten: Ingen fara, din tanke did make sense, helt klart.)
RaLBaNi
Men är inte trons påståenden i sig möjliga att vara provokationer såväl etiskt enklare som metafysiskt svårare? Ställer kristen tro inte krav på konsekvens vad gäller liv? Lära? Är det inte såväl ett etiskt problem som ett språkfilosofiskt? Annorlunda uttryckt kan öppenheten vara hur stor som helst? Vad är i såfall gränsdragningarna? Är det kanske bättre att kyrkan är ett smörgåsbord där en mängd variationer kan få plats och folk får välja? Menar alltså: är consensustanken ett hinder för möjligheter? Självklart förstår jag att detta koncept är logistiskt lättare i större städer om viljan fanns och svårare i en landsortsbygd men kanske skiljer sig urbana och agrara människors behov från varandra? Vidare: riskerar mystik erfarenhet (i vid definition) att gå förlorad om alla skall vara välkomna samtidigt? Menar vi på fullt allvar att alla skall nås samtidigt? Var? De flesta församlingar skulle knappast rymmas i kyrkan om man menar alla medlemmar. / Magnus Olsson, som fö menar att H Sunnlidens viktiga fråga om pånyttfödelse tappas bort.
Hur skall vi kunna förvänta oss andliga resultat om där inte finns andligt liv, frågar Håkan Sunnliden. Och hur skall vi kunna förvänta oss andligt liv utan lidande, verkligt lidande, frågar jag.
Amen! / Magnus Olsson
För mig startade min andra pånyttfödelse med att jag fick kritik som jag insåg var berättigad av en modig kristen vän. Jag blev varse mitt syndafördärv och insåg att Jesus hade burit det. Jag fick i gudstjänsten ett personligt Kristusmöte som lyfte av bördan och gav mig frid. SEDAN när bjälken var åtgärdad började jag genom den Helige Ande se och reagera på orättfärdighet, "flisor" - ungefär som min vän gjort hos mig. Detta var inte populärt men Anden gav mig mod. Det modet som inte var mitt eget ledde mig också in i lidande som likafullt var meningsfullt för att jag hade gått i lydnad. Lidandet fostrade mig så länge det pågick - men så fort det slutade blev min tro ljummen. När det återkom blev det åter kraft i bönen och tron.
Så vad vill jag säga: Jo, 1 Vi behöver bry oss om varandra på djupet, ha nära relationer där tillrättavisningar får plats som en naturlig del av att visa varandra kärlek. 2 Vi behöver lydnad. Går du i lydnad så välsignas du - och får lida, även i dagens Sverige. Det finns tillräckligt med orättfärdighet och tillräckligt med medmänniskor i nöd för att vi inte ska somna i bekvämlighet om vi bara är beredda att gå dit Gud kallar oss och inte fegar ur. 3. Visst har förra kommentatorn rätt i att andligt liv hör ihop med lidande. Det ligger i sakens natur. Men mest av allt hör det ihop med lydnad, eftersom lydnaden är lidandets förutsättning. Först genom att FÖRSÖKA lyda lagen inser vi att vi inte kan, vilket är ett inre lidande. När vi fötts på nytt blir vår faktiska lydnad större och därmed vårt lidande i yttre omständigheter. Allt detta fördjupar vårt andliga liv. Men det är egentligen inte lidandet som är nyckeln till det utan lydnaden. Anledningen till att vi inte har varken andligt liv eller lidande är därmed att vi inte värderar lydnaden, eller "gudsfruktan" tillräckligt högt för att praktisera den.
Utmärkt inlägg! Instämmer. Vill bara komplettera att i det du beskriver som lydnad som nyckel, vilket jag delar både teoretiskt och av erfarenhet, så finns en låsning där nyckeln i dörren inte funkar. Dörren är viljan. När människan vrider sin lyfnadsnyckel i den dörren, rycker i dörren, förblir den låst. Dörren öppnas inte. Först när människan som försökt fullkomligt slitit ut sig, totalutröttad rasar ihop och faller mot dörren hon ryckt i, går den upp, för den öppnades inte utåt utan inåt, den var aldrig låst utan människan låste den. När den går upp har människan ingen kraft, men då öppnas den av hennes kraftlösa kraft dvs hennes tyngd i samarbete med den kraft innanför dörren, som är Guds egen kraft. Då när svagheten är som störst är också kraften som störst, men själv är människan inget och Gud är allt. Viljans dörr, är en lönndörr för den leder till både känslan och tanken, det känsla och tanke aldrig kan öppna öppnas av viljan. Gud är vilja. Och Gud vill alla människors räddning./Magnus Olsson
Anonym 2:09 fm
Vilket härligt vittnesbörd. Sällan man ser anden och dopvattnet så tydligt rinna mellan stadierna i Nådens Ordning att både vattna och skilja de nödvändiga stegen åt så kravlöst (ty ett inbillat och kravfyllt "Ordo" är tvärtom direkt farligt genom att inte släppa fram människan att kunna mogna i sin tro och längtan efter Kristus efter sina personliga förutsättningar.)Visst är det lydnaden och Guds upplysningar utifrån vem jag är som är det viktiga.
Gud Signe dig väl!
/RaLBaNi
Den övergripande frågan H S ställde var om hur fler fås att upptäcka vem Jesus är, med två andra stora frågor, varför jag idag när Jesus talar om att inte GÖRA bekymmer dvs skilja på gjorda sådana,konstruerade, fantasier,och reela bekymmer som han inte osynliggör utan vill att vi kommer till honom med, nakna utan krumbukter eller tillrättalägganden, för att han HÖR bön, liksom Gud ser och vet vad vi behöver . Vilket St Paulus gör pastoral teologi av " bär varandras bördor" så vill jag återvända till frågan HUR? Hur möjliggör vi att upptäcka vem Jesus ÄR? /Magnus Olsson
Det är den Helige Ande som gör jobbet, i syndaförlåtelse och nyskapelse. Håkans frågor gällde gudstjänst i hemmet och omvändelse/pånyttfödelse.
När vi börjar vår överlåtelse med just det utrymme som vi har ansvar för, om så bara vår säng(plats), så blir det första steget vidare.
Handlar detta inte också om traderingen av den kristna tron.Om att barnen och ungdomarna i kyrkans olika verksamheter ska finna någon de känner i kyrkan när de kommer dit någon söndag. Samt att någon ledare i ungdomsgruppen kan säga vi ses på söndag i kyrkan.
Om ungdomsledarna inte går i kyrkan lär inte heller ungdomarna göra det.
/Fredrik Vennberg
Skicka en kommentar