Det längre perspektivet räknas

Så har ännu en dag gått till ända. Den har som vanligt innehållit gott och ont. Just som livet är. Hammarby gav bort två poäng borta mot Varberg. Slutresultat 2-2. Jag har ännu inte fått del av matchbilden men jag säger som vår tränare: Acceptera aldrig en förlust! Även om det inte spelar någon roll och även om det blev oavgjort förväntar jag mig alltid en seger när Bajen spelar.

Vidare såg jag på nyheterna att den muslimska församlingen i Fittja nu kommer att börja med böneutrop varje fredag från sin minaret. Det är svårt att i ett sekulariserat samhälle säga emot. Jag förmodar att detta kommer att sprida sig som en löpeld över landet. Det är inte bara Svenska kyrkan som stöps om. Landet stöps om även om det kommer att dröja innan minareterna överröstar kyrkklockorna.

Dagen har annars innehållit utskottsarbete och det är som det är. Inte mycket att kommentera i dagsläget. Vi får återkomma med kommentarerna i november. Kvällen avslutades med ett frivlligt seminarium om folkkyrkan. Det var lite roligt att få vara med om ett seminarium i ordets rätta bemärkelse. Det var med andra ord inte fråga om en föreläsning utan alla fick delta med sina kommentarer. Samtidigt passade kyrkokansliet på med att presentera två nyutkomna böcker i  ämnet. Det har forskats om hur folkyrkobegreppet ska förstås efter år 2000. Kanske inte något nytt, men ändå aktuellt. Tydligen har begreppet folkkyrkan kommit för att stanna. Jag tänker att vi ska sluta använda begreppet eftersom det inte betyder något, men forskarna talade om att fylla det med nytt innehåll eftersom det är så vedertaget. Jag kunde tänka mig att ställa upp på det faktum att Jesus alltid rörde sig bland folket och så ska vi göra idag. Det kan vi väl inte vara emot? Är det det som är den nya definitionen av folkkyrkan? Definitionen kunde annars pendla mellan att å ena sidan alla är med och å andra sidan att vi ska vara till för alla.

Det för mig mest givande var annars att tillbringa kvällen tillsammans med prästen Torbjörn Lindahl vars blogg jag har länkat till här till höger. Vi studerade samtidigt i Uppsala, men eftersom han var involverad i den laestadianska väckelse som pågick runt Bengt Pojanen och jag i den karismatiska väckelse som pågick på Fjellstedtska hade vi inget med varandra att göra. Inte därför att vi var emot varandra men därför att vi var fullt upptagna på varsitt håll. En tredje väckelse uppstod kring Ulf Ekman som samlade de nyfrälsta runt sig. Det är säkerligen helt mänskligt att det blev som det blev, men väldigt intressant att tala sig samman så här 40 år senare. Både Torbjörn och jag kom att definiera oss mer eller mindre som högkyrkliga. Han frågade mig: Hur skulle vi kunna stå vid altaret söndag efter söndag, år efter år och tro på det vi celebrerar utan att bli högkyrkliga? Det var en ögonöppnare för mig på så sätt att han naturligtvis har rätt. Jag blev dock utmanad när han berättade för mig hur han numera kysser altaret för att betyga sin vördnad. Så långt har jag inte kommit, men jag skulle gärna ta efter denna goda sed.

Nu är det sent och även om jag inte är helt trött är det nog lika bra att dra sig tillbaka för en god natts sömn. I morgon blir sista dagen för kyrkomötets första session. Det ska bli skönt att komma hem till fru, barn och barnbarn. Väl hemkommen ska jag börja förbereda inläggen i plenum för den andra sesssionen. Jag har ju fått en del synpunkter på mina fem motioner. Jag tror att får sova gott trots att Bajen gav bort två poäng. Bajen är ju i samma situation som jag själv; nämligen att det inte spelar så stor roll hur det går för dagen. Det är det längre perspektivet som räknas.