En annan viktig talare på Bjärka-Säby var biskop Anders Aborelius, trea från vänster (om man bortser från mannen på trappen). Han försökte lösa den ekumeniska frågan med hjälp av det eskatologiska perspektivet. Han började med att citera från Joh Upp 22:17: "Och Anden och bruden säger: 'Kom'." Det kommer en dag när Anden och Kyrkan blir samstämmiga och biskopen ville att vi skulle se fram emot den dagen som ännu inte är här. Vi ska se mer på Jesus än på kyrkorna och deras problem. Så länge vi är i den här världen tvingas vi leva med trasigheten vare sig vi vill eller inte. Jordelivet präglas av syndafallet, men genom tron på Jesus kan vi ta emot saligheten, enheten genom tron. Detta tar sig sedan uttryck i våra böner om endräkt och i vår längtan.
Biskopen ville att vi skulle ha med oss följande fyra punkter:
1. Det finns bara en kyrka, men den tar sig många uttryck. Han hänvisade till kyrkofadern Cyprianus som väl är den som mest talat om kyrkan. Kyrkan är också en hoppets kyrka. Den drivs av hoppet även om den inte själv kan åstadkomma enheten. Enheten är en gåva från Gud och inte ett resultat av vår strävan. Detta saliga hopp och denna enhet får vi som gåva i dopet, men dopet är ett redan nu och ännu inte. Det nya livet och enheten finns där som ett frö, som en möjlighet. Om ämbetet betonade biskopen att gudomligt och mänskligt förenas i ämbetet. Därför blir ämbetet vår fasta punkt.
2. Kyrkan är helig, men full av syndare. Biskop Anders påminde om hur Gud låter massmedia pekar finger åt oss just för att vi inte ska glömma att vi är syndare. Jag tror att biskopen på en gång skäms för pedofil affären och tackar Gud för massmedias påminnelse som kan leda till omvändelse och befrielse. När vi blir kristna kommer vi hem och ändå fortsätter vi att längta hem, hem till Gud. Ämbetet tjänar till en påminnelse för varje kristen om helgelsen och hoppet. Han nämnde också om Jungfru Maria himmelska kröning eftersom den också ger oss hopp. Jungfrun var människa som vi och en dag ska vi alla som hon krönas med segerkransen.
3. Kyrkan är katolsk, men ännu inte fullfjädrad. I kyrkan ryms alla, gamla och unga. Stora och små. Men ännu finns det plats för många fler. Alla som vill kan vara med, men vi har ännu inte nått fullheten.
4. Kyrkan är apostolisk, det vill säga hon är martyrernas kyrka. Alla kristna är vittnen och kallade att berätta med sina liv. Varje kristen kan bli trakasserad, förföljd eller rentav ge sitt liv i bokstavlig mening. Sådana är livsvillkoren. Det gäller särskilt dem som är ämbetsbärare.
Det var de punkter jag antecknat. Annars var det nog mest uppseendeväckande att biskop Anders mer eller mindre ansattes på frågestunden med frågan om varför romersk-katolska kyrkan inte öppnade sitt nattvardsbord. Han svarade ungefär på samma sätt som inledningsvis med det eskatologiska perspektivet. Vi är helt enkelt inte där ännu. Det gemensamma nattvardsbordet är målet, inte medlet. Har vi hört det förut?
2 kommentarer:
Utan att kunna dela nattvarden finns det inte ens en vilja från katolskt håll att dela gemenskapen med andra. Hur kan vi vara bröder i Herrens om vi inte kan bryta bröd och dela vinet med varandra? Varför fortsätta en dialog med ett sammanhang som inte är berett att acceptera andra troende som tillhöriga Jesus Kristus? Det är inte fruktbart. Katolska kyrkan förlorar sin trovärdighet i att inte sedan Luthers dagar kunnat komma så långt att man kan dela den gemenskap som är kring Jesus kristi död och uppståndelse!
Tyvärr ligger det mycket i din kritik. Men vi måste tro att saker och ting kan ändra sig till det bättre. Sa inte Jesus till Petrus (påveämbetet?): När du en gång har omvänt dig så styrk dina bröder.
Skicka en kommentar