Idag har jag varit på Bjärka-Säby

Idag har jag varit på Bjärka-Säby och deltagit i en konferens om Kyrkan, Anden och ämbetet. Vi var ungefär 150 deltagare. Det blev en heldag med många talare. Först talade professorn Samuel Rubensson, sedan metropoliten Ambrosius, biskop Anders Aborelius, biskop Martin Modéus och vidare pastor Liselotte J Andersson, pastor Ulf Ekman och biskop Björn Fjärstedt. Det går inte att göra vare sig ett kort eller rättvist referat av dagen av flera skäl. För det första var det så mycket innehåll och för det andra hade talarna spetsat sina inlägg så det blir mycket också att kommentera. De talade ganska fritt och det var i och för sig befriande. För det tredje måste dagen sättas in i ett större sammanhang. Det senare imponerade mest på mig.

Vi var i viss mån med om en historisk dag eftersom här fanns folk från universitetet, ortodoxa kyrkan, romersk-katolska, Svenska kyrkan, Gemensam Framtid och Livets ord. Det har hänt mycket i vart och ett av dessa trossamfund och denna dag måste sättas in i vad som sker i samfunden, men också sättas in ett längre ekumeniskt skeende. Jag låter den här bloggen återge vad professorn ville ha sagt.

Han menade att vi aldrig kommer att kunna återvända till urkyrkan. Det går inte att återvända genom tiden hur gärna vi än vill. Gud är historiens Gud och frågan är vad Han gör nu. Han påminde vidare om bilden av trädet. Det som förgrenar sig och ger många kvistar. Bilden används ofta som en bild för kyrkohistorien. Han underkände den främst därför att i den bilden finns ingen framtid annan en fortsatt splittring. Och det är inte sant, eftersom kyrkorna idag sannolikt är mer överens än vad de varit tidigare i historien.

Han underkände också bilden av den odelade kyrkan. Kyrkan har alltid från begynnelsen tagit sig uttryck i mångfald. Trädet var inte från början ett frö, snarare en fröpåse. Det tog flera hundra år innan bekännelserna formulerades.  (Här ville jag protestera eftersom kerygmat; inkarnationen, försoningen, uppståndelsen och Andeutgjutandet varit ett och detsamma hela tiden. Det är väl i sådana fall uttrycken som varit många.?)

Istället för bilden av trädet ville Samuel Rubensson att vi skulle använda oss avbilden av floden. Många åar, strömmar och bäckar flyter samman till en flod och fler floder söker sig tillsammans för att rinna ut i havet. Så är det med kyrkor och samfund. De närmar sig varandra och kommer att uppgå i Gud. Varje enskild kristen vill vävas in i den allmänneliga Kyrkan.

Problemet för oss idag är till dels att vi har privatiserat Anden och det kristna livet, det liv som alltid går upp i gemenskap. Anden leder alltid till gemenskap. Kärleken söker alltid sin samhörighet. 

Han talade också om ämbetet, ett ord han inte gärna ville använda eftersom det ger associationer till makt och kontroll. Det här inte hemma i Kyrkan. Bibeln talar om tjänst. Vi har många tjänster i kyrkan. Vi har dem för våra synders skull. Tjänsterna är till för att hjälpa oss. De sopar upp efter oss, de rensar och återställer. Kort sagt; de betjänar oss. Tjänsten är alltid enhetens tjänst. Tro inte att den tjänst som inte erkänner andras tjänst är Guds tjänst.

Ja, det var sannerligen en inledning som heter duga. Mycket att tänka på. Vi fick inte ens rast utan gick direkt vidare med metropoliten Ambrosius och Biskop Anders Aborelius. Den senare ska jag återkomma till i nästa blogg.