I min förra blogg antydde jag, antydde var ordet, det fulspel som bedrivs också i kyrklig miljö Det är ingenting som egentligen förvånar mig längre. Tidigare hade jag höga tankar och önskningar för Svenska kyrkan. Den kallelse jag fick från och bejakade för Svenska kyrkan står jag fortfarande kvar i, men jag måste erkänna att jag tidigare trodde mer om Svenska kyrkan. När jag emellertid väl insett hur korrupt och eländig, hur fallen och obotfärdig, den fallna skapelsen, inklusive mig själv naturligtvis, är, har det verkande befriande. Sedan jag kunnat avsluta min tjänst har jag känt en stor lättnad. Det var ju också ett huvudskäl till att jag ville sluta nämligen att jag inte vill medverka till den numera mycket påtagliga utvecklingen. Kan jag däremot "utifrån" bidra med något gott götr jag gärna det. Vadan detta utfall?
Jo, jag läste nyss i Världen idag att en av Svenska kyrkans höjdare i Kyrkans Hus nu anser att det är problematiskt att det finns präster som har samvete att inte viga samkönade. Det talas som bekant i Domkapitel och korridorer om att ta bort den där samvetsklausulen som gavs år 2009 när beslutet om att "utvidga" äktenskapet togs. Vi var ganska många som reserverade oss och inte så få som anade att detta löfte en dag skulle inte bara ifrågasättas utan också upphävas. Så fungerar det! Och nu påminns vi om det. Det har ännu inte skett men vänta bara ...
Den som vill läsa artikeln kan göra det genom att klicka här.
Bibeln eller som det hette förr i tiden den heliga Skrift har alltid ansetts vara normen för kristen tro. Visst kan den diskuteras, ifrågasättas eller tillämpas på olika sätt i olika tider, MEN den kan aldrig upphävas. Det som står där och som anses normgivande står där även om det i vår postmoderna tid anses viktigt att vara normkritisk.
Vi var cirka 800 präster som skrev på en protestlista när det blev tal om att börja viga samkönat. Vi menade att det inte stämde överens med Skriften och att man var tvungen att göra våld på eller rentav upphäva den för att kunna besluta om samkönade vigslar. De är helt enkelt obibliska. Därför var jag aningen förvånad när dessa kollegor inte protesterade mer när beslutet överraskande togs. Själv valde jag att skicka in mitt vigselförordnande till Kammarkollegiet. Det är nämligen staten som utfärdar dessa förordnande, inte Svenska kyrkan.
Den definition som nu gäller för äktenskap är statens definition. Beslutet att viga samkönade är ett politiskt beslut som jag inte har något att invända emot. Det är demokratiskt fattat i en sekulär stat. Men vi som är präster är inte det på statens uppdrag utan på kyrkans uppdrag. Jag kan fortfarande förrätta vigslar, men bara kyrkliga sådana!
Är det inte dags att lyssna till och lyda Herren Jesus när han säger: Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör.
Jo, jag läste nyss i Världen idag att en av Svenska kyrkans höjdare i Kyrkans Hus nu anser att det är problematiskt att det finns präster som har samvete att inte viga samkönade. Det talas som bekant i Domkapitel och korridorer om att ta bort den där samvetsklausulen som gavs år 2009 när beslutet om att "utvidga" äktenskapet togs. Vi var ganska många som reserverade oss och inte så få som anade att detta löfte en dag skulle inte bara ifrågasättas utan också upphävas. Så fungerar det! Och nu påminns vi om det. Det har ännu inte skett men vänta bara ...
Den som vill läsa artikeln kan göra det genom att klicka här.
Bibeln eller som det hette förr i tiden den heliga Skrift har alltid ansetts vara normen för kristen tro. Visst kan den diskuteras, ifrågasättas eller tillämpas på olika sätt i olika tider, MEN den kan aldrig upphävas. Det som står där och som anses normgivande står där även om det i vår postmoderna tid anses viktigt att vara normkritisk.
Vi var cirka 800 präster som skrev på en protestlista när det blev tal om att börja viga samkönat. Vi menade att det inte stämde överens med Skriften och att man var tvungen att göra våld på eller rentav upphäva den för att kunna besluta om samkönade vigslar. De är helt enkelt obibliska. Därför var jag aningen förvånad när dessa kollegor inte protesterade mer när beslutet överraskande togs. Själv valde jag att skicka in mitt vigselförordnande till Kammarkollegiet. Det är nämligen staten som utfärdar dessa förordnande, inte Svenska kyrkan.
Den definition som nu gäller för äktenskap är statens definition. Beslutet att viga samkönade är ett politiskt beslut som jag inte har något att invända emot. Det är demokratiskt fattat i en sekulär stat. Men vi som är präster är inte det på statens uppdrag utan på kyrkans uppdrag. Jag kan fortfarande förrätta vigslar, men bara kyrkliga sådana!
Är det inte dags att lyssna till och lyda Herren Jesus när han säger: Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör.
5 kommentarer:
Funderingar: Det var tydlig självklar enhet i "800-listan" Är det Gud eller prästerna som ändrat sig?
En annan fråga bränner: kan Herren välsigna det han inte initierat från början? Frågan väcktes hos mej efter att ha lyssnat till David Pawson, Completing Luther's Reformation for the 21st Century. Vet att Pawson är kontroversiell bla i dopfrågan, men värd att lyssna på.
Efter KM sågs mycket "ryggdunkningar"på FB för framgångsrika insatser. Frimodiga KM-ledamöter tolkar självklart olika Någon skrev, "Gud håller hela världen i sin hand" ung, varför bry sig, det blir som det blir ändå? Nöden för vart Kyrkan är väl inte tillräckligt stor än...
Men Hössjer Sundman har ju rätt i att det behövs något slags "lärotukt"! Så här kan vi bara inte ha det. Uppfattningen att äktenskapet är könsneutralt och att det är heteronormativt kan inte i längden existera sida vid sida. Endera uppfattningen måste bort bland kyrkans ledare och präster.
För mej är det självklart: det könsneutrala äktenskapet och dess tillskyndare måste bort (på präst- och ledningsnivå i varje fall). Vad är det för larv att prata om samexistens och mångfald bara för att SJÄLV få vara kvar (ingen tror oss ändå - alla vet att sådana som vi avskaffar det könsneutrala äktenskapet och kanske även av bara farten det könsneutrala ämbetet om vi får makt och inflytande)?
Skulle Svenska kyrkan vara konsekvent i sin heresi (ja äktenskap mellan samkönade har inget med kristen tro att göra överhuvudtaget; kan också noteras att äktenskapet är ett sakrament enligt Katolska och Ortodoxa kyrkan) borde man besluta att avkraga alla präster som vägrar "viga" samkönade par och inte släppa fram prästkandidater som inte vill "viga". Det bästa hade förstås varit att man ändrat sig och gjort som Lettiska lutherska kyrkan som sedan ett tag har slutat att viga kvinnor till präster.
Man kan inte ha två olika ordningar om en sådan fundamental fråga i kyrkan, det gäller äktenskapet men också om prästämbetet, vem som kan vara präst och ämbetets innebörd. Det finns också en enda sanning även om den kan uttryckas på lite olika sätt. Det är emellertid inte fråga det när det gäller äktenskapet.
Jonas M
Kära vänner, Ni har så rätt - tyvärr. Jag förstår också att det blir ohållbart med två olika förståelser av äktenskapet. Oavsett kyrklig tradition är äktenskapet en avbild av Kristus och bruden. Vigseln är en sakramental handling. Men det är just det Svenska kyrkan övergett. I stället har man antagit statens uppfattning. Obegripligt i en mening. Så ser det ut och så fortsätter det. Man undrar om det finns en bortre gräns för omskrivningarna, men jag börjar tvivla ...
Ja, ett steg som säkert kommer är väl att man inte får vara präst om man inte anser att kvinnans "rätt att välja" står över det ofödda barnets rätt till liv, att man inte får tro eller i vart fall inte får predika att Jesus är vägen, sanningen och livet och att ingen kommer till Fadern utom genom honom. Att för den som har fått upplysning om evangeliet (vilket hedningarna på den indiska ön inte fått) kan man uppnå frälsningen även genom Muhammed, Buddha eller något annat. Jesus är en frälsningsväg bland andra! Tragiskt.
Jonas M
Skicka en kommentar