Svenska kyrkan tillhör den västliga delen av kyrkan, den Romersk-katolska kyrkan. De flesta av oss har relativt god koll på den västerländska kyrkans historia. Men mindre koll har vi på den östliga delen av kyrkan och dess biskopar och påvar. Ja, de har faktiskt flera "påvar". De östliga det vill säga de ortodoxa kyrkorna, de är flera, leds var för sig av en patriark. Ordet patriark svarar mot ordet påve och det betyder "fader med makt". I den östortodoxa kyrkan finns nio patriarker och patriarken i Konstantinopel ses som "den förste bland jämlikar". Han är "påve" för 250 miljoner östligt ortodoxa. Den nuvarande patriarken, kallas också den ekumeniske patriarken, är Bartolomeus I.
Nu har denne "förste bland jämlikar" erkänt den nyskapade Ukrainas självständiga ortodoxa kyrka vilket betyder att den kyrkan numera står under hans patriarkat. Det kanske kan tyckas som en liten sak, men i själva verket är detta det största som har hänt inom den östliga delen av kyrkan i modern tid. Problemet är att de ortodoxa kyrkorna i regel är starkt nationalistiska för att inte säga att de är statskyrkor och som bekant är det något spänt mellan Ryssland och Ukraina sedan Ukraina påbörjat sin självständighet efter det gamla Sovjetunionens fall. Det har gått så långt att Ryssland ockuperat Krim och ständigt hotar Ukraina.
I det läget har Ukraina arbetat på att "förnya" kyrkan som tidigare har stått under patriarken i Moskva. Nu har den nygrundade kyrkan som består av 30 % av Ukrainas befolkning ställt sig under patriarken i Konstantinopel och ryssarna är mycket arga. I Ukraina fanns 30 000 ortodoxa församlingar som stod under patriarken i Moskva. 12 000 av dessa tillhör numera Ukrainas självständiga ortodoxa kyrka under patriarken i Konstantinopel. Det betyder i praktiken dels att den rysk-ortodoxa kyrkan inte längre kan göra anspråk på att vara den största och ledande kyrkan och dels att Ryssland det vill säga Vladimir Putin förlorar den kanal genom vilken han har kunnat påverka politiken i Ukraina. Putin är inte glad.
Sedan några år läser jag Ortodox Tidning (OT) och följer något av vad som händer i den ortodoxa världen. Tidningen vill inte ta ställning i det oerhörda som skett, men den citerar Ryska Utlandskyrkans Biskopssynods utlåtande i saken. Vi
uttrycker vår djupa indignation över Konstantinopels Ortodoxa Kyrkas skändliga kränkning av de heliga kanones ... exempellöst intrång av en lokal Kyrka i ett avlägset kanoniskt territorium, som har sin egen lokala Kyrka och ensamt ansvarar för den ortodoxa hjorden i detta land.
Onsdagen den 19 december kommenterade chefen för Rysslands- och Euroasienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet, Martin Kragh, salen. Av den kommentaren förstår jag att saken har storpolitiska konsekvenser. Kragh räknar upp fyra.
För det första vill Putin och den rysk-ortodoxa kyrkan se Ukraina som "den rysk-ortodoxa civilisationens vagga".
För det andra var den rysk-ortodoxa kyrkan i Ukraina "den sanna trons försvarare".
För det tredje utgjorde den rysk-ortodoxa kyrkan i Ukraina "en mur mot den väst".
För det fjärde menar den rysk-ortodoxa kyrkan att ryssar och ukrainare i själva verket är "ett och samma folk".
Den nya ortodoxa kyrkan, Ukrainas självständiga, drar hela landet Ukraina västerut och minskar Putins inflytande. Det är därför detta kanske är den största händelsen inom östkyrkorna i modern tid. Var detta ska sluta vet bara Gud, men det kan finnas anledning för oss att både följa skeendet och lära oss att förstå något av det.
Kyrkorna såväl i väst som öst har alltid haft ett förhållande till staten. Ibland ett lugnt sådant och ibland ett spänt. Så har det alltid varit och så kommer det att vara också fortsättningsvis. De båda, stat och kyrka, balanserar varandra. Vänner, detta gäller också staten och Svenska kyrkan. Men det har vi kanske insett?
 |
| Den ekumeniska patriarken Bartolomeus I |
I det läget har Ukraina arbetat på att "förnya" kyrkan som tidigare har stått under patriarken i Moskva. Nu har den nygrundade kyrkan som består av 30 % av Ukrainas befolkning ställt sig under patriarken i Konstantinopel och ryssarna är mycket arga. I Ukraina fanns 30 000 ortodoxa församlingar som stod under patriarken i Moskva. 12 000 av dessa tillhör numera Ukrainas självständiga ortodoxa kyrka under patriarken i Konstantinopel. Det betyder i praktiken dels att den rysk-ortodoxa kyrkan inte längre kan göra anspråk på att vara den största och ledande kyrkan och dels att Ryssland det vill säga Vladimir Putin förlorar den kanal genom vilken han har kunnat påverka politiken i Ukraina. Putin är inte glad.
Sedan några år läser jag Ortodox Tidning (OT) och följer något av vad som händer i den ortodoxa världen. Tidningen vill inte ta ställning i det oerhörda som skett, men den citerar Ryska Utlandskyrkans Biskopssynods utlåtande i saken. Vi
uttrycker vår djupa indignation över Konstantinopels Ortodoxa Kyrkas skändliga kränkning av de heliga kanones ... exempellöst intrång av en lokal Kyrka i ett avlägset kanoniskt territorium, som har sin egen lokala Kyrka och ensamt ansvarar för den ortodoxa hjorden i detta land.
Onsdagen den 19 december kommenterade chefen för Rysslands- och Euroasienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet, Martin Kragh, salen. Av den kommentaren förstår jag att saken har storpolitiska konsekvenser. Kragh räknar upp fyra.
För det första vill Putin och den rysk-ortodoxa kyrkan se Ukraina som "den rysk-ortodoxa civilisationens vagga".
För det andra var den rysk-ortodoxa kyrkan i Ukraina "den sanna trons försvarare".
För det tredje utgjorde den rysk-ortodoxa kyrkan i Ukraina "en mur mot den väst".
För det fjärde menar den rysk-ortodoxa kyrkan att ryssar och ukrainare i själva verket är "ett och samma folk".
Den nya ortodoxa kyrkan, Ukrainas självständiga, drar hela landet Ukraina västerut och minskar Putins inflytande. Det är därför detta kanske är den största händelsen inom östkyrkorna i modern tid. Var detta ska sluta vet bara Gud, men det kan finnas anledning för oss att både följa skeendet och lära oss att förstå något av det.
Kyrkorna såväl i väst som öst har alltid haft ett förhållande till staten. Ibland ett lugnt sådant och ibland ett spänt. Så har det alltid varit och så kommer det att vara också fortsättningsvis. De båda, stat och kyrka, balanserar varandra. Vänner, detta gäller också staten och Svenska kyrkan. Men det har vi kanske insett?
1 kommentar:
Man kanske borde påminna de självgoda rysk-ortodoxa under patriarken av Moskva att ursprungligen var det Rom, Alexandria och Antiokia som var erkända vid konciliet i Nicea 325 varefter Konstantinopel tillkom vid mötet 381 i Konstantinopel. Det ryska patriarkatet tillkom inte i den odelade kyrkan utan först på 1500-talet - självutnämnt mer eller mindre! Att nu Ukrainas ortodoxer (i sammanhanget får man inte glömma de grekisk-katolska i Ukraina som redan är i kommunion med påven) att bli autokefala och vända sig till Konstantinopel är således att gå tillbaka till vad som gällde tidigare och ett steg, om än litet steg, mot Kyrkans synliga enhet.
Jonas M
Skicka en kommentar