Kyrkomötets efterspel

I det senaste numret av Kyrkans Tidning, 48/2018, ställde journalisten Kajsa Söderberg en "utvärderingsfråga" till ett antal ledamöter. Vad tyckte ni om årets kyrkomöte? Det var sju personer från sju olika nomineringsgrupper som fick svara. Frimodig kyrkas Leif Nordlander menade att debatten om konfessionella friskolor kunde ses som en möjlighet för Svenska kyrkan. Han liksom de flesta andra inser att begreppet mission håller på att avvecklas och betonade därför hur viktig missionen är. Sedan uttryckte han sig kritiskt mot motionen om böneutrop. I det fallet håller jag inte med Leif. Jag menar att Svenska kyrkan ska vara emot bönerop (samhället kan vara för) och jag fann anledning att reservera mig mot beslutet att avvisa motionen. Men i Frimodig kyrka har vi en överenskommelse att var och en av oss får argumentera och rösta efter förmåga. Här gäller ingen partipiska även om vi ofta är överens inom gruppen.

Socialdemokraternas ledamot Jesper Eneroth fick också svara. Och med tanke på det avslöjande svaret kan jag gott återge det:

Jag måste säga att det som gjorde störst intryck på mig var det ovanligt höga och hårda tonläge från framförallt Frimodig kyrka. FK tog även en osolidarisk stor del av talartiden vilket ledde till att utrymmet för andra att uttrycka sina åsikter i talarstolen blev mindre.

Vad avslöjas här? För det första blir det jag kallar "fulspel" tydligt. Majoriteten (S) och (C) framför allt bestämmer inte bara hur valet ska sluta utan också vad som får sägas och hur det ska röstas. Inom (S) råder partipiskan och även om jag aldrig varit med på något av deras interna överläggningar tycker jag mig se hur de går till. Här finns en kyrkopolitisk linje, här finns uttalade motståndare och här råder disciplin. Jag kan se att många av dess ledamöter aldrig säger någonting.

För det andra är den socialdemokratiska hållningen en icke-demokrati. Demokrati handlar i grund om att visa hänsyn och omsorg om minoriteter. Varje människas rätt att tänka, tala och rösta är lika mycket värd. Det går inte att bara köra över minoriteter utan att det säger något om dem som gör så. Jag tror att det här kan vara ett skäl till att jag tycker så illa om politiken. Man missbrukar helt enkelt dess väsen och det är inte underligt att förtroendet för politiker urholkas. Det gäller politikerna som grupp och i än högre grad kyrkopolitiker. Varför det?

För det tredje är Jesus kyrkans Herre och inte den politiska majoriteten. Det är sant att också politiker är människor och som sådana inte fullkomliga, men just i kyrkopolitiken blir det så tydligt osmakligt när människor sätter sig i Herrens ställe, anti-krist. Det händer alltför ofta att klassiskt kristna sanningar, argument och handlingar bara viftas bort. Och eftersom kyrkomötets majoritet driver en sådan linje behöver den inga argument utan det räcker med att den ser till att den gör gemensam sak med minoriteterna.

För det fjärde kan den socialdemokratiska hållningen närmast beskrivas som en ideologisk pluralism. Det är lätt att säga att alla ska få komma till tals när det i själva verket inte betyder någonting. Om, säger om, minoritetens argument visar sig både riktiga och starka, upplevs de snarast som ett hot och de låter det som Jesper Eneroth i citatet ovan. Citatet är med andra ord inte unikt utan visar på den hållning som råder.

Det är bra att kyrkopolitikens fulspel blir synligt. Det gör ingenting bara ledamöterna inte tar personlig skada utan kan vara salt på jorden. Det finns mer att säga om kyrkopolitik också när den kommer ner på det lokala planet. Men ärligt talat bryr jag mig allt mindre om den. Det finns viktigare saker här i livet.