Apg 8:9-13

V 9-11 I staden fanns en trollkarl som hette Simon. Han var en central figur i Samarien men hade uppenbarligen inte kunnat möta människornas mer grundläggande behov.

8 ⁹ Men i staden fanns sedan tidigare en man vid namn Simon, som utövade magi och hade slagit folket i Samarien med häpnad. Han sade sig vara något stort, ¹⁰ och alla, både små och stora, lyssnade till honom och sade: "Det är han som kallas Guds stora kraft!" ¹¹ De hade lyssnat till honom därför att han länge fascinerat dem med sin magi. ¹² Men när de nu trodde på Filippus, som förkunnade evangeliet om Guds rike och Jesu Kristi namn, döptes de, både män och kvinnor. ¹³ Till och med Simon kom till tro. Han blev döpt och höll sig sedan ständigt till Filippus, och han blev utom sig av häpnad när han såg de stora tecken och kraftgärningar som skedde.

Simon och gnosticismen

Innan Filippos kom till staden i Samarien hade en man vid namn Simon verkat. Han hade slagit befolkningen med häpnad både på grund av sin undervisning och på grund av de tecken och under han utförde. Han kallades därför för trollkarl, magiker eller mannen med den Stora kraften. Kyrkofadern Irenaeus menade att han var en av föregångarna till det som kallas för gnosticismen. Gnosticismen är ett uttryck för den samtida och synkretistiska kultur som råder i Romarriket. Om vi i endast några generaliserande punkter skulle beskriva gnosticismen kan vi säga att den är dualistisk, betonar gnosis och försöker tränga bortom det materiella, eftersom det betraktas som irrelevant.

Dessa grundläggande tankar kom att tränga in i och utgjorde ett allvarligt hot mot den första församlingen. Filosofen Platon menade att det var tvunget att skilja mellan det gudomliga och det materiella och dessa tankar tvingade de första kristna apologeterna att till exempel bearbeta förklara hur Gud kunde bli människa och hur Jesus kunde vara både sann Gud och sann människa. En av de det andra århundradets biskopar, Marcion, fogade samman den kristna tron med dessa tankar och menade att Jesus inte var sann Gud utan en människa som vi, - om än utomordentligt utrustad av Gud. Marcion förkastade GT och stora delar av NT. För honom var det ”bara Jesus”.

Det var särskilt tre kyrkofäder som i apostlarnas efterföljd fick bekämpa dessa tankar och det var Irenaeus (130-190), Tertullianus (160-220) och Hippolytus (170-236). Irenaeus var en lärjunge till aposteln Johannes, först efterträdde han denne i Efesos och blev sedan biskop i Lyon i Frankrike mellan åren 140-190. Tertullianus var jurist och verksam i Kartago, Egypten. Han är den som mest bidragit till dogmen om att Jesus är sann Gud och sann människa. Hippolytus var biskop i Rom.

V 12-13 Simon skulle med andra ord ha varit en profet av sin tid, men när Filippos kommer till staden kommer den som är starkare. Det finns en väldig kraft i talet om att Gud blivit människa, en av oss. Vår text säger att såväl stadens befolkning som Simon själv kom till tro. De döptes och höll sig sedan nära Filippos. Av Lukas fortsatta berättelse framgår att Simons omvändelse aldrig gick på djupet och att en konfrontation dem emellan blev oundviklig. Det sägs att hans motstånd tilltog med åren.