Apg 7:35-53

V 35-38 Nu kommer vi till en central del av talet eftersom Stefanus här framställer Moses som en förebild till Jesus. Det finns flera utsagor i Apostlagärningarna som pekar på detta.

1. Både Moses – Jesus avvisades av folket, se 3:13
2. Både Moses – Jesus var Guds ledare/befriare, se 5:31
3. Både Moses – Jesus gjorde ”tecken och under”, se 2:22
4. Både Moses – Jesus är Guds profeter, språkrör, se 3:22
5. Både Moses – Jesus förmedlade levande ord, se 7:38 (5 Mos 32:47)

Den här delen av talet är ett viktigt stycke Mose-Kristus-analogi. Detta avsnitt bygger på profetian i 5 Mos 18:15, 18. Petrus gör på samma sätt i sitt tal i 3:11–26. Jesus är den som fullbordar det Moses påbörjat.

7 ³⁹ Men våra fäder ville inte lyda honom. De avvisade honom och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten. ⁴⁰ De sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss! Vad som hänt med den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte. ⁴¹ Och de gjorde vid den tiden en kalv, och de bar fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk. ⁴² Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här, som det står skrivet i profeternas bok: Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus? ⁴³ Ni bar Moloks tält och er gud Refans stjärna, de bilder ni gjort för att tillbe. Men jag ska föra bort er i fångenskap bortom Babylon.

V 39-43 Stefanus stryker under hur folket stötte bort Mose och hur de vände sig till avgudarna. Folket stötte bort Moses, de önskade sig tillbaka till Egypten, de tillverkade en kalv, de offrade åt avgudarna. Stefanus hänvisar till Amos 5:25–27 som låter oss förstå att Gud förkastade deras fester och högtider. Under de fyrtio åpren i öknen offrade de alls ingenting till HERREN men däremot till andra gudar som de själva uppfunnit. Israels barn har inte bara motsatt sig HERREN. De har dessutom sökt sig till andra gudar.

Nu lämnar Stefanus talet om den felaktiga gudstjänsten och går över till att tala om den rätta gudstjänsten. Tabernaklet var gjort efter den bild som Gud gjort, 2 Mos 25:8-9 och 40. Israeliterna hade med andra ord, mitt i avfallet, Guds vittnesbörd mitt ibland sig.

7 ⁴⁴ Våra fäder hade vittnesbördets tält i öknen, utformat så som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild denne fått se. ⁴⁵ Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid. ⁴⁶ Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud. ⁴⁷ Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom. ⁴⁸ Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten säger:

⁴⁹ Himlen är min tron och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats där jag kan vila? ⁵⁰ Har inte min hand gjort allt detta?

Tabernaklet förvaltades av den ena generationen efter den andra och Joshua tog det med sig in i löfteslandet när ”han tog det i besittning”, se v 5 Giertz översättning, egendom i FB. Så uppfyllelsen av Guds löfte till Abraham börjar redan här, men israeliterna hade ändå valt att tillbe egna gudar.

Under hela Domartiden står tabernaklet mitt ibland dem men när Kung David kommer till makten vill han finna en boning åt Herren, en viloplats enligt Ps 132:3-5, 8. Här fortsätter uppfyllelsen av Guds löfte och det fortsätter ytterligare när Salomo bygger templet, v 47.

Så långt hänger Stora Rådet med, men den första kristna församlingen visste att Salomos tempel inte är slutet på uppfyllelsen, utan början! Det var så Jesus hade menat och så trodde de första kristna, se Joh 1:11, 14. Alla Skrifterna handlar ytterst om Jesus Kristus, Messias som avslutar det gamla och påbörjar det nya. Det är därför Stefanus nu citerar från Jes 66:1.

Dessa ord kommer ursprungligen från kung Salomo, se 1 Kon 8:27, vilket betyder att redan kung Salomo tänkt sig att Gud ”går utöver templet”. En rätt gudstjänst kan ske i Jerusalems tempel, men inte begränsas till det. Gud kan inte fångas in i templet eller begränsas till tempelbyggnaden. Han är mycket större än så. Han är Universums Gud som går från ”Jerusalem och Judéen till Samarien, Galiléen och sedan hela världen”.

De flesta exegeter brukar framhålla att Stefanus var kritisk, rent av negativ till templet. Det var också den anklagelse stora Rådet riktat mot Stefanus. Jag har inte följt den linjen helt och hållet utan menar med Larsson att Lukas i tidigare uttalanden till exempel 2:46 visar att de första kristna var, om inte direkt positiva till templet och dess gudstjänst, så i varje fall neutrala. Kärnfrågan är nämligen inte förhållandet till templet utan vad som sker i människors hjärta.

 

7 ⁵¹ Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron! Ständigt gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era fäder. ⁵² Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom, ⁵³ ni som fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den."

V 51-53 Anklagelsen visar att Stefanus nu lämnar den historiska exposén och riktar sig just till människors hjärtan, uttrycken är karaktäristiska för upproriska israeliter. Stefanus har beskrivits som fylld av Helig Ande och att stå emot Stefanus är därför att stå emot Anden. Men djupast sett är det att stå emot Gud själv och den Rättfärdige han har sänt. Stora Rådet har förkastat Jesus och nu ger de sig på hans församling som är uppfyllelsen av de löften Gud gav Abraham.  Uppfyllelsen har skett ”på denna plats”, mitt framför ögonen på dem. Om de hade varit lite lyhörda för Gud hade de känt igenom Jesus i de profetiska orden från 5 Mos:18:15, 18 och inte förkastat honom.

Det finns skäl att tro att detta ur ett lukanskt perspektiv inte är ett försvarstal och inte ett missionstal. I stället har Lukas dragit upp en linje mellan den tro Stora Rådet gjort sig till tolk för och den första församlingen. Här äger det brott mellan judar och kristna rum som sedan skulle komma att förvärras.