söndag, december 30, 2018

Hans Rosling

Idag har jag läst ut boken Hans Rosling - hur jag lärde mig förstå världen. Det var verkligen intressant att läsa den.Man får följa honom från barndomen där pappan betydde mycket för honom. Hur han läste på universitetet och sedermera blev professor. Åren i Moçambique formade hans liv. Han var läkare men tvingades att forska när han stötte på en sjukdom ingen kände till. Det var en förlamningssjukdom som orsakade av hunger och felaktigt tillagad kassava rot. Den insikten blev banbrytande. Hans forskning rönte stor uppmärksamhet och han fick föreläsa lite överallt. Han blev lärare helt enkelt. Sonen Ola och hans blivande hustru Anna introducerade och lärde honom om ett dataprogram som kom att bli en succé. Intressant att se hur Hans sa nej till sonens förslag både en och två gånger. Intressant därför att just vid den brytpunkten blir paradigmskiftet så tydligt.

Boken avslutas också med kapitlet "Mitt livs föreläsning". Hans föreläser för 500 av de främst ledarna i Afrika Temat var Afrika 50 år framåt, och Hans redogjorde för sin forskning och menade att fattigdomen  kunde utrotas på 20 år. Efteråt fick han del av arrangörernas besvikelse. Hans hade inte förmedlat något nytt. Han, menade dem, saknade visioner för Afrika. Det han sagt visste de redan men de ville veta så mycket mer. Vad kommer efter att fattigdomen är borta? Han anklagades för att tänka så typiskt västerländskt när han hoppades att hans barnbarn en dag skulle kunna resa med höghastighetståg i Afrika. Konferensens ledare önskade att hennes barnbarn skulle kunna resa med höghastighetståg i Europa och i Sverige. Upp till midnattssolens land och sova över på ishotellet. Så långt hade inte Hans reflekterat.

Eftersom jag just avslutat boken har den inte riktigt hunnit sjunka in ordentligt, men jag ser och funderar över paradigmskiftet. Det är uppenbart att Hans själv inte riktigt hängde med när sonen och hans sambo fixade datorprogrammet. Inte heller när han höll sitt livs föreläsning. Tiderna förändras brukar vi säga men sedan 1970-talet har det gått fort, om inte i Sverige så i alla fall i övriga delar av världen. Jag undrar om jag inte hört Rosling själv säga att vi får sluta tala om U-länder. Är det någonstans länder utvecklats så är det i Afrika och i Asien, men knappast här hemma i Sverige. Här står det relativt still sedan decennier. Det är som att alla våra pengar går åt till att hålla igång välfärdssystemen. Vi har inte råd att utveckla landet!

Självklart kan jag inte låta bli att fundera över Svenska kyrkan och västerländsk kristenhet. I Afrika och Asien kommer människor till tro i hundratusentals och här minskar antalet kristna dagligen. Något är fundamentalt fel. Men vad kan vi göra åt det? Kan paradigmskiftet som vi inte ser mycket av bland kyrkor och samfund ha betydelse? Vilken i sådana fall? Måste vi lämna nationalkyrkorna åt sitt öde för att i stället ägna oss åt "det enda nödvändiga"?  Vi gör vad vi kan för att upprätthålla folkkyrkorna fastän där knappt finns något folk. I varje fall inte i relation till antalet tillhöriga. Vi tror inte längre på mission utan på ett mångkulturellt samförstånd. Vad då folkkyrka? Har den idag något alls att göra med kristet liv och kristen tro? Jag är inte längre övertygad. Kanske behöver vi återupptäcka Kyrkans katolska och ekumeniska dimensioner också i organiserad form. Jag vet inte, men är glad för att kunna läsa Guds Ord och fira mässan hemma tillsammans med några vänner.

Kanske får jag lite bättre förståelse när jag nu ska ta mig an Roslings egen bok Factfulness.

Inga kommentarer: