Anmäld till Domkapitlet

Nu har kallelsen till Domkapitlet kommit. De har fått in en anmälan mot mig från pressekreteraren i Västerås stift som ondgör sig över min blogg från den 7 mars. Eftersom det är ett tag sedan kan det finnas skäl att här publicera den igen så att ni kära läsare kan bilda er en uppfattning. Så skriver jag en kommentar i nästa blogg. Här kommer den förhatliga bloggen:

Under den senaste tiden har begreppet re-formation kommit till ytan och inte så sällan missförståtts, används felaktigt eller dekonstruerats, gjorts om och fått nytt främmande innehåll. Det är inte säkert att "vanliga" människor genomskådar det. Vad är tragiken? Är tragiken att det finns folk som utnyttjar tanken på reformation på ett otillbörligt sätt? Eller är tragiken att "vanliga" människor inte begriper det? Jag vet inte. Kanske både ock.

Ordet reformatio är latin och betyder att återge något dess ursprungliga form, förnya eller ge ny form åt samma innehåll. Det senare kan kanske hävdas i vår tid. När det kommer till kyrkan behöver den ständigt förnyas, latin semper reformanda, men inte till innehållet utan till formen! Det är inte tillåtet att lägga till och dra ifrån hursomhelst. Man kan inte göra som 25% av prästerna i Västerås stift deklarerar i Kyrkans Tidning att man inte bryr sig om Jesu uppståndelse från de döda! Sådant är högförräderi och inget annat. Det är ett kraftig brott mot den bekännelse de lovat att hålla sig till i prästlöftena. Nu har vi inte dödsstraff i vår tid och det är bra, men förr fanns det. "Häxor" brändes som bekant på bål. Som sagt är det för väl att vi inte har kvar det, men principen "syndens lön är döden" är fortfarande giltig. Rent kyrkorättsligt är väl ändå en så kallad "avkragning" på sin plats. Jag vet inte hur många 25% präster är i Västerås stift. Kan det vara 100 personer? Knappt skulle jag tro. Men det gäller inte bara Västerås stift. det gäller också Stockholms stift. Och även om det saknas belägg kan det finnas fler stift. Hur har det blivit så här? Är det bara ett utslag av liberalteologin? Nej, det tror jag inte. Det fanns och finns fromma liberalteologer.

Men så mycket är klart att det rör sig om präster som aldrig har lärt känna Jesus.

De är inte heller kloka nog att hålla sig kyrkans bekännelse.

F Dag Sandahl har igår skrivit en utmanande blogg i ämnet. Bloggen heter Mot Hillert. Du kan läsa den genom att klicka här. Hillert heter Sven Hillert och har tidigare utbildat präster. Nu är han visst präst i Gävle. Han är tydligen lärjunge  till KG Hammar. Det utmanande med Dags blogg är att han hänger ut Hillert med namn. Får man göra så? Jag vet inte. det visar sig nog. MEN ur ett kyrkligt perspektiv får man det. Ja, man är nog skyldig att göra det. Det ska varnas för sådana. Så gjorde Paulus. Så gjorde Johannes ...

Det har varit och till stor del är det fortfarande så att i kyrkan råder en tystnadens kultur på det här området. När tystnaden bryts kan det förvisso bli ett förfärligt hojtande. det vittnar kyrkans historia om. Men kanske var det avgörande? Kanske är det avgörande i vår tid?

Jag hoppas tystnaden bryts och att förrädarna avslöjas för människornas skull. Är jag då ond? Nej, jag kanske är god?

Världen Idag hade en bilaga om reformationen. Läs den gärna genom att klicka här. Det finns anledning att återkomma i ämnet och att lära känna reformationen, det vill säga det rätta innehållet av Guds evangelium till människorna - om än i andra former än Medeltidens.

Många vet inte vad förlåtelse är

Den här dagen har börjat bra. Solen lyser och jag har blivit anmäld till Domkapitlet för en rättfärdig saks skull. Men eftersom jag inte har fått papperen från Domkapitlet än väntar jag med mer spännande information vad gäller den saken. Kanske får jag papperen med posten i morgon om posten sköter sig annars förhoppningsvis på skärtorsdagen, reningens dag!

Att kunskapen om kristen tro är liten och ibland obefintlig kunde den som läste SvD i morse förstå. Sofia Lilly Jönsson skriver under rubriken:

Många vet inte vad förlåtelse är

Du kan läsa artikeln genom att klicka här. Hon skriver med anledning av terrordådet: "I kölvattnet av terrordådet blir det tydligt hur lite folk vet om kristna begrepp." Det är i och för sig inte något nytt men det bör ändå lyftas regelbundet. Om inte kyrkans ledning gör det får andra göra det med risk för att själva bli utsatta för diverse aktioner. Det fanns ett pris för vår Herre att betala för att kunna ge förlåtelsen och det finns en delaktighet i detta som också kristna får betala. Jag tänker inte på mig själv men till exempel på dem som sprängdes i luften i Egypten häromdagen just för att de är, eller var, kristna. Det yttersta priset betalade Herren själv vilket vi påminns om dagligen denna vecka.

"Varför försvann teologin från kultursidorna och den offentliga debatten?" frågar Sofia Lilly Jönsson. Efter SD:s Richard Jomshofs försök att förfalska Hans Ulfvebrand och DN:s Erik Helmerssons artikel i DN, som jag inte läst, tycker hon att det är "lite svindlande att se hur stora bildningsluckorna ändå är. Många tycks inte alls känna igen begrepp som 'förlåtelse' eller 'kärlek' i kristen mening. Man tolkar förlåtelsen som överslätande och kärlek som känslor ..."

"Vem vill vara med en mördare" frågar hon och svarar "Om ingen annan, Gud. Det är det kristna svaret. Men det är inget enkelt svar, det måste packas upp sin dogmatik och förklaras". Sedan förklarar hon att förlåtelsen hänger ihop med syndabekännelsen. Artikeln avslutas med orden "Predikan utan dogmatik blir floskler. Både som samhälle och individer behöver vi religionskompetens. Tron är en gåva, men läran är en karta som man kan lära sig läsa."

Det är naturligtvis så att vi lever i en efterkristen tid även om vissa fortfarande försvarar en statskyrka. Men i en sådan tid är det biskoparnas sak att se till att kunskapen om begrepp som förlåtelse och kärlek blir kända. Inte så att att inte varje kristen har den uppgiften, men biskoparna ska kunna garantera eller gå i god för att se sker. Nu hade eller har biskoparna en jätte chans att förklara för svenska folket vad förlåtelse och kärlek är. I väntan på detta får vi tacka Gud för Sofia Lilly Jönsson.

Att bli en kristen

Det var en liten men mycket god skara människor samlade i Pingstkyrkan i Bor i går kväll. Kanske knappt ett 30-tal personer. Tidigare hade jag fått ämnet evangelisation men på affischen utanför dörren stod det lärjungaskap. Så jag gjorde både ock fast i omvänd ordning. Två timmar med kaffepaus emellan de två passen. Det var som på den gamla goda tiden. Jag minns när jag första gången predikade i Finland för ganska många år sedan. Jag visste inte hur länge det förväntades undervisning av mig. Då fick jag veta att först tar vi en och en halv timme, sedan paus och så tar vi en och halv timme till. Det sista passet brukar vi ha öppet slut: det betyder inget slut utan förbön för dem som vill. Och det ville de. Nåja, så var det inte i Bor men en helkväll blev det.

Först talade jag om hur vi går från att vara lärjungar till att bli kristna, men jag fick ta den korta varianten och vara lite mindre provocerande så jag talade om lärjungaskapets första fas och sedan den andra. Det hör till de senare insikterna att ordet lärjunge bara finns tre gånger i hela GT och inte alls hos Paulus. Paulus talar i stället om de kallade, de utvalda, de älskade, de rättfärdiggjorda, de heliga och så vidare. Jag den kristnes utgångsläge är verkligen helt annat än lärjungens. Tyvärr blandar många kristna ihop de två begreppen och blir kvar på lärjungens nivå hela livet, en sorts livslång söndagsskola. Trist att aldrig komma fram till målet.

Som kristna är vi "i Kristus", i målet. Målet är vår startpunkt, men det är möjligt att gemenskapen "i Kristus" glömts bort så att kvar blir bara en skara individer, i värsta fall privatkristna. Kristen kan jag bara vara tillsammans med Jesus som Herren och tillsammans med bröderna och systrarna. Tillsammans kan vi leva i enlighet med Ordet och upptäcka vad till exempel evangelisation innebär.

Under kvällen fick jag gå igenom hur vi presenterar den kristna tron. Jag gjorde en förkortad variant. Den som består av fyra punkter:

1. Gud har en mening med varje människas liv.
2. Synden har förgiftat mänskligheten som nu är utan Gud och hopp i världen.
3. gud sänder sin ende Son för att försona oss med sig.
4. Det är möjligt att ta emot detta evangelium fritt och för intet - genom tron.

Det är klart att det kan bli frågor under vägen men det gör ingenting. de fyra punkterna ligger fast och det får ta den tid det tar att gå vägen.

Jag glömmer aldrig när jag en av de första gångerna fick hjälpa en sökare till Kristus, Kamraterna hade bett för honom många gånger. Hans namn var/är Isak och jag berättade för förebedjarna om Löftets Son. Vi skulle resa på läger och Isak skulle komma från Jämtland för att vara med på lägret. När lägret sedan började gick jag runt för att hälsa på ungdomarna. I den första baracken satt två killar som jag aldrig mött tidigare. Jag presenterade mig och de sig. En av dem var Isak. Plötsligt säger han: Håkan, hur kändes det för dig när du blev frälst? Det var överraskande men jag kunde ge honom de fyra punkterna och frågade sedan: Är det något som hindrar dig från att ta emot Jesus som Herren? Nej, det var det inte och vi bad "syndarens bön" sedan tittade han försiktigt upp och sa: men det kändes ingenting. Så fick jag tillfälle att förklara vad det är att lita på Guds Ord. Och det gjorde han. På den första samlingen berättade han sedan för alla om hur han hade tagit emot Guds gåva. Vilken start på ett läger med dryga hundratalet deltagare. Senare ville fler vara med om detsamma.

Jag har haft stor glädje av att ha lärt mig "hur man gör" och tycker det är tråkigt att denna konst knappt är märkbar i vår kyrka längre. Men kanske kommer det nya tider. Det finns förmodligen många människor i vår tid som vill bli kristna.

Om evangelisation

I morgon fredag har jag ett ovanligt uppdrag. Jag ska undervisa om evangelisation. Det kanske inte låter så uppseendeväckande till en början, men det är verkligen ovanligt. Jag undrar om jag någonsin gjort det. Det handlar om hur jag kan bära fram ett trovärdigt vittnesbörd. Det handlar om hur jag kan presentera evangeliet för andra människor. Det handlar om hur jag hjälper andra människor till visshet om frälsningen.

Det är nu ganska många år sedan men vi talade med varandra om bokförsäljning. Då fick jag höra att vad du än gör så ha aldrig, säger aldrig, ordet evangelisation i en boktitel. En sådan bo kommer inte att sälja. Kristna människor är livrädda för att berätta om sin tro. De tycker inte att de duger. De vet inte vad de ska säga och om de utmanas i det avseendet flyr de. Är det så illa? Ja, förmodligen. Men som sagt det är sällan saken kommer på tal.

Alpha-kurserna hade det goda med sig att kontakten med intresserade pågick under en längre tid. Under en längre tid, låt säga 4-6 månader hinner människor lära känna varandra. Det förtroliga samtalet blir möjligt om det inte låst sig från början vill säga.

Till en början brukar jag förklara skillnaden mellan mission och evangelisation. Flertalet kristna har svårt för att skilja mellan de två begreppen. Mission betyder utsänd och riktningen är därför utåt. Gå ut och gör alla folk till lärjungar ... Mission är inte i grund religionsdialog även om det kan innebära religionsdialog. Men syftet med mission är att berätta om Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. Att vittna betyder att jag med mitt liv, min livsstil ärar Herren. Evangelisation är den motsatta riktningen. Det är att hjälpa en människa som befinner sig i utkanten att komma mot Han som är i centrum av allt. Det grekiska ordet evangelizomai (?) syftar på att någon blir evangeliserad, det vill säga någon kommer in i Kristus Jesus. det är egentligen först då som evangelisation har ägt rum.

I morgon får jag förmodligen lägga tonvikt vid vad ett vittnesbörd bör innehålla. Hur det kan tränas så att man vet vad som är väsentligt. Vidare hur jag på ett kortfattat och begripligt sätt kan förklara Guds frälsningsplan, hur man tar emot Herren Jesus och börjar vandra med Honom. Jag borde nog också ge bra med tid till frågor, kommentarer och samtal. Så får vi hoppas att jag kunnat bidra med något. Samlingen äger rum i Pingstkyrkan i Bor, men den får sannolikt en ekumenisk prägel.

Nya vägar

Denna morgon blev signifikativ. Kassören i Lekmannakåren ringde och påminde om årsavgiften. Jag tog ett djupt andetag och meddelade att - tyvärr. Det blir inga pengar från mig nu eller framöver. Jag begär mitt utträde. Det visade sig att hon hade hyfsat stor förståelse för mitt beslut. Lekmannakåren, före detta kyrkobröderna, är på väg ner i graven.

Lekmannakåren bildades 1918 under stort motstånd från biskopar och präster. Det tog fler år innan bildandet kom till stånd. Impulserna hade kommit från Ungkyrkorörelsen som i sin tur var ett svar på frikyrkligheten. Vid den här tiden placerade sig de flesta troende i frikyrkan och Svenska kyrkan ville svara upp emot utmaningen. Kyrkobröderna var en del i detta. Och visst har de betytt en hel del i våra olika församlingar, men de har aldrig, som biskop Fredrik en gång uttryckte saken om Värnamo koinonia, "fått plats i Kyrkoordningen". Kyrkobröderna blev en egen förening och har under senare år, åtminstone i Värnamo, betraktades som "något utanför" för att citera en annan prominent person. Men "vi måste låta dem dö barmhärtigt" fortsatte densamme. Och nu är det på väg att hända.

Kassören, ni får ursäkta att jag inte sätter ut några namn på personer i Värnamo, det är stort att jag alls skriver om situationen i Värnamo, talade om att "nästa år får vi nog låta föreningen bli vilande".

1984 fick kyrkobröderna nytt namn. Det blev Svenska kyrkans Lekmannakår eftersom från och med nu skulle kvinnor äga tillträde till föreningen. Det var nu ohållbart att tänka sig en förening med bara män och en annan kultur tog över.

Det har aldrig varit lätt för lekmännen i Svenska kyrkan. Och det finns inte mycket som talar för att det kommer att bli lättare framöver. Jo, en möjlighet finns; man kan bli förtroendevald. Problemet är bara på vilka grunder kan man bli förtroendevald? Oftast på politiska grunder. Så ser det ut.

Frimodig kyrka framstår som ett alternativ till de politiska partigrupperna. Frimodig kyrka vill verka utifrån den kristna tron det vill säga utifrån Bibeln och Bekännelsen. Att använda sig av Bibeln eller Bekännelsen är knappast någon framkomlig väg i Svenska kyrkan, eller ... Det har gjorts försök genom åren att hitta nya vägar, men jag tror att konventionerna, politikerna och deras regelverk har tagit över på ett sådant sätt att de helt kommit att bestämma spelreglerna. Det är på deras villkor som många goda kristna arbetar "för förnyelsen", något som snart framstår som närmast tragiskt. I varje fall som det ska ske på Svenska kyrkans villkor. Många goda kristna har blivit och blir vilseförda genom att de är "för snälla". De finner sig i situationen, förblir trogna sitt sammanhang, kommer regelbundet till gudstjänsten, ber och kommunicerar och förstår inte att de samtidigt konserverar det politiska systemet.

Det verkar inte finnas någon framkomlig väg. Men så verkade situationen vara också för Israels barn när de passerat genom Röda havet. Hädanefter är vägen väglös, skrev Peter Halldorf i en bok för flera år sedan.

Jag avslutade min bok De heligas gemenskap med tanken att det kunde bildas grupper i våra församlingar som sedan kunde anslutas till Svenska kyrkans Lekmannaförbund. Det hade kunnat vara en lösning. Men det blir allt tydligare att det knappast kan fungera. Kåren får inte plats inom Kyrkoordningen, medelåldern är alldeles för hög och också inom denna kan man inte tänka sig någon förnyelse annat än på de egna villkoren. Jag vet att berätta om det. Vid ett tillfälle föreslog jag att våra cellgrupper kunde få vara med på Lekmannakårens årliga grötfest. Men det gick inte. Man var rädd för att cellgrupperna skulle bli för dominerande. hur var det Jesus sa? Han avrådde oss från att hälla nytt vin i gamla läglar.

Nej, varje gemenskap behöver hitta sin väg i det ökenlandskap vi nu vandrar i. 

Weeping Willows

Nu måste jag avvika lite från mitt vanliga innehåll.

I fredags förra veckan var Kari och jag på Globen och lyssnade på Weeping Willows jubileumskonsert. Den var underbar. Som ni säkert alla vet är bandets sångare Magnus Carlson "bajare" och nu finns det all anledning för alla oss tusentals "bajare" att vara extra stolta. Konserten var mycket bra. När vi gick hem hörde jag en dam säga bakom min rygg: "Jag har varit på hur många konserter som helst men det här var en av de allra bästa!"

Första gången jag fastnade för Magnus Carlson var i TV-programmet Så mycket bättre där han gjorde ett härligt intryck genom sin ödmjukhet.

Magnus jobbade under många år som bartender på kvarterskrogen Kvarnen på Söder alldeles invid Medborgarplatsen och 1997 kunde han tillsammans med de övriga i bandet ge ut skivan Broken promise land. Det betyder att konserten i fredags var en 20-årig jubileumskonsert. Om du vill lyssna till titellåten ska du klicka här

https://www.youtube.com/watch?v=8W2oQuzNVT0&spfreload=5

Aftonbladet gav konserten 4+ och DN hade en fin recension. Du kan läsa den genom att klicka här.

Nu hoppas jag bara att SVT varit kloka nog att spela in det hela så vi kan få se konserten en gång till - på TV.

5 veckan i Fastan

Joh 3:11-21

Inledning: Idag vänder sig Jesus till en blivande lärjunge, Nikodemus som vill veta mer om Guds rike. De samtalar om den nya födelsen och i vår text om förutsättningen; försoningen. När två parter ligger i krig med varandra krävs försoning för att det ska bli fred.

1. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen

a) Det är ingen tillfällighet att Jesus talar om ormen. i 1 Mos 3:15 förbannar Gud ormen som har lurat Eva att äta av frukten. Att Adam åt av frukten var däremot ingen tillfällighet. Han hade fått förbudet av Herren, men valde att äta ändå, även om han sedan skyllde ifrån sig på Eva. Men i grund var allt ormens fel. Gud säger till ormen: Förbannad vare du som gjorde detta. Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din säd och hennes säd. Denna ska söndertrampa ditt huvud och du ska stinga den i hälen.

b) i GT-texten får vi ett första tecken på vad som ska hända. Jungfrun säd ska trampa sönder ormens huvud, krossa dess makt och segra.

c) Liksom Mose hängde upp ormen ... I Ps 22 står att läsa om hur Jesus hängdes upp på korset, om hur han blir gjord till en förbannad, till en orm men att Gud själv ska räkna detta som ett försoningsoffer. Gud själv ska lägga detta som en juridisk rätt, en rätt som ger Honom rätt att sedan dela ut syndernas förlåtelse fritt och för intet. Priset är betalt! 

2. Människosonen måste upphöjas

a) Det lilla ordet ”måste” betyder ”måste för att” … försoning ska äga rum, Rom 6:23. Ormens makt att förgifta oss måste upphöra och ormgiftet måste ut ur våra kroppar. Gud måste krossa ormens huvud och låta var och en av oss genomgå en blodtransfusion. Det är också vad som sker när Jesus uppstår från de döda, svpsb 147:3 och hans blod blir till räddning.

b) Jesus förklarar för Nikodemus att han talar om det himmelska. Han försöker förklara hur vi kan födas på nytt och hur vi blir delaktiga av det himmelska. Försoningen är en förutsättning.

c) Som lärjungar kan vi följa Jesus, men som kristna är vi förmer än lärjungar. Vi är inlemmade i Jesus Kristus och ”i honom” är vi försonade med Gud. Gäller det alla?

3. var och en som tror på honom skall ha evig liv

a) Nikodemus blev en lärjunge. Han var en av dem som var med om att ta ner Jesu döda kropp från korset. Jesu samtal med Nikodemus visar att det var möjligt för honom att födas på nytt. Därför skriver Johannes: var och en … Tro, förtröstan, tillit och trofasthet hör samman. Det är förmågor som tillhör Gud, men som han gärna delar med sig av.

b) Det finns människor som ännu inte tror men många frågar sig om det finns räddning för evigheten och några frågar om det finns räddning redan här i tiden. Går det att få en nystart? Det var vad Nikodemus samtalade med Jesus om.

c) Många här i kyrkan kan berätta om hur de fått nytt liv genom tron på Herren Jesus. Hur de såg upp till honom, blev förvandlade och började leva det eviga livet redan här i tiden, Det betyder inte att vi är syndfria, men frimodiga. Hur lever vi då? Se ep. Syndabekännelsen och trosbekännelsen blir vår livsstil. Inte för att bli försonade med honom utan därför att vi (i Jesus Kristus) är försonade med honom.

Avslutning: Den här veckan riktar vår blick mot Försonaren. När två parter ligger i krig med varandra krävs försoning för att det ska bli fred. Jesus Kristus är den plats där Gud och människa kan mötas i frid. När vi idag går fram för att äta och dricka av Jesus Kristus själv