Växa, mogna och bära frukt

När vi ska mäta kvalitén på gemenskapen i en församling ska man använda rätt måttstock. I många, många år har jag fått se kyrkvaktare och kyrkvärdar räkna antalet besökare, som vore de gäster, i högmässan. Siffrorna har noggrant noterats i boken för statistik och sedan skickats in till Svenska kyrkans nationella nivå. Det är så vi har kunnat följa nedgången i antalet besökare de senaste decennierna. Det kan ha sitt värde.

Tyvärr har måttstocken också använts på felaktigt sätt. Någon fick för sig att ju fler besökare desto bättre. Som om det vore ett sätt att mäta framgång. Det kan leda helt fel. Det blir än värre när man använder fel måttstock vid planering av församlingens verksamheter. Plötsligt gäller det att "locka" människor till kyrkan. 

Minns ni att jag visade vår fikon planta den 14 december förra året. det är exakt 6 månader sedan och då såg den ut så här.

Då undrade jag om den skulle överleva. jag tänkte också på vår församlingsplantering av St. Filippus på Södermalm i Stockholm. Kommer den att överleva? Om vi hade använt fel måttstock så vi räknat antalet deltagare hade vi säkert lagt ner. men det gjorde vi inte. Vi använde en annan måttstock, den bibliska. Bara en vecka senare såg plantan ut så här:

Plantan lever! Den växer! Så roligt. Det har dessutom skett ganska snabbt. Det finns flera orsaker till skeendet. Det handlar om jorden och dess näring, om ljuset och vatten. Det gäller att säkra att den får vad den behöver. Så är det sannolikt med församlingsplanteringar också. Vi behöver se till att Guds  rena och klara Ord faller i god jord. Vi behöver be den helige Ande ge liv åt plantan om den ska må bra. Nådemedlen Guds ord och sakrament är nödvändiga om det inte bara ska handla om att "samla folk". Hur ser plantan ut i dag, sex månader senare? 

Jag måste säga att jag är förbluffad. Hur har det här gått till? Nu är min bön att också planteringen St. Filippus ska skjuta fart, men jag förstår att tidsperspektivet här är ett annat. Kanske talar vi om många år? Jag vet inte, men jag vet vilken måttstock och vilka nådemedel vi ska använda för att plantan ska växa, mogna och bära frukt.

CREDO och CU

 I går fick jag vara med om något alldeles fantastiskt. För tre år sedan började CREDO på initiativ av nuvarande generalsekreteraren Lasse Axelsson en vill jag påstå unik treårig utbildning. Och i går sattes det punkt på den. Utbildningen är unik så till vida att den innehåller inte endast bibelförklaringar utan ger också tillfälle till gemensamma måltider, mässor, själavårdssamtal, sång, medverkan på skolor med mera. För egen del har jag fått bistå med bibelundervisning. Det har varit en sådan glädje att ha fått vara tillsammans med 12 (sic) bröder och systrar under hela tre år.

För varje nytt år har ytterligare ett antal vänner lagts till undervisningen så gemenskapen har vuxit i antal för varje år. Jag fick höra i går att till augusti senare i år kommer det till ytterligare tio personer. Det betyder sammanlagt 38 ungdomar - så långt. De 12 som nu lämnar, lämnar inte helt. Redan i september blir det en återträff och då kommer vi att samtala om hur en tänkt fortsättning rent allmänt kan se ut.

Tacka Gud!

Frimodig kyrka är ingen rörelse

 I dag har jag upptäckt att jag har ett antal följare eller prenumeranter på den här bloggen. Och jag som inte skriver så ofta nu för tiden ... På senare tid har jag misstänkt att mina läsare tröttnat och att det inte är någon idé att lägga ner jobbet det finns andra skäl också. 

Bloggen har under flera år kritiserat Svenska kyrkan. Det har haft sin tid, men jag gör inte längre det på samma sätt som tidigare. Skälet är inte att det inte finns kritik att framföra utan det att Svenska kyrkan gör ner sig själv och jag tycker inte man ska sparka på den som ligger. Tvärtom borde vi hjälpa henne eller honom upp på benen. Det vill säga om det finns möjlighet.

Här om dagen hade styrelsen för Frimodig kyrka och dess ledamöter i kyrkomötet ett möte. Det var  i och för sig bra. Rörelsen behöver komma samman. Nej, Frimodig kyrka (FK) är ingen rörelse. Nomineringsgruppen FK består av flera olika traditioner och "rörelser". FK är en kyrkopolitisk grupp även om det tar emot att skriva det. FK bildades en gång i tiden som en konservativ utbrytning från POSK. då gällde det främst den så kallade ämbetsfrågan. I dag är läget annorlunda. Flera av dem som deltog i mötet här om dagen verkar ha gett upp ämbetsfrågan med motiveringen att vi kan inte underkänna så många präster. Det är för mig uppenbart att frågan inte diskuterats över huvud taget inom FK och då har jag ändå varit med i kyrkomötet i tio år.

Det talas vidare om den kommande valrörelsen. Det är bra och nödvändigt. Det gäller att synas och höras, men hur? Jag tänker att vi skulle driva bekännelsefrågorna, men hör ämbetsfrågan dit? Hör synen på äktenskapet dit? Eller är det synen på Bibeln vi behöver lyfta? Den typen av frågeställningar borde vara självklara och utgöra grunden för FK. Ändå är det nog så att frågan om att vinna röster, om att samarbeta med andra grupper för att hålla oss kvar är lättare att samtala om.

Det finns en fråga som flera av oss ömmar för, men uttrycker olika. Det är frågan om nystart av församlingar, tillskapandet av nya församlingar, icke-territoriella församlingar och så vidare. Det finns flera grupper som vill se förändringar här, men det verkar nästan omöjligt att få till nyansatser. Det visar sig att nuvarande system förmodligen passar oss bäst trots allt. Jag är böjd att hålla med. Hur kan jag säga så?

Jo, av det enkla skälet att vill man bilda en ny församling, i teologisk mening, är det bara att göra det. Det finns ingenting som hindrar. Vi har religionsfrihet i landet. Vi har yttrandefrihet i landet, Vi har mötesfrihet. Det är bara att göra det. Ingen behöver vara nedstämd för att det inte går.

Examen för PTL

I dagarna har PTL, utbildningen av pastorer i Nepal, haft examen. Det var en skola som iscensattes av TD Hans Sundberg och jag hade glädjen att fp vara med vid ett par tillfällen. Kortet nedan är från ett sådant tillfälle. 

Den som vill läsa mer om arbetet kan gå in på www.pastoralleadershiptraining.org även om det verkar som att det var ett tag sedan sidan uppdaterades.

Kyrklig samling och aKF

 Klockan är 09.00 och jag sitter på ett hotellrum i Wien, Österrike. Jag ska strax packa, checka ut och ta mig ner i centrum. Det skulle vara intressant att få komma in i Stefans-domen innan hemresan.

Under dagen får jag nog låta konferensen sjunka in något. Den har varit innehållsrik. Det var Kyrklig samling som tillsammans med aKF inbjöd till samtal om Chantal Delsols bok Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare.  Vi fick lyssna till och samtala om åtta olika föredrag om boken. Föredrag som bekräftade Delsols tankar, men än mer nyanserade och vissa avseenden något oväntat motsade henne. 

Delsol har inte skrivit boken för svenska läsare så redan där får man tänka sig för. Även om effekterna av Europas sekularisering är desamma i Frankrike och Sverige så är myllan annorlunda. Den franska myllan är inte den svenska. Frankrike är ett katolskt land och Sverige är ett protestantiskt.

Så här dagen efteråt tycker jag ändå att föredragshållarna var lite väl optimistiska. Tror de verkligen på att Svenska kyrkan ska kunna förändras? Det är förvisso sant att för Gud är ingenting omöjligt, men att han skulle tvinga Socialdemokrater och andra att ändra sig förefaller mig osannolikt. Men man ska aldrig säga aldrig.

I ljuset av det ovan sagda hade det varit än mer intressant att diskutera morgondagens kyrkomodeller. Hur kommer svenska kristenheten att överleva? Är det inte ganska uppenbart att en omorganisering av svensk kristenhet är nödvändig? Finns det någon som tror på samfundens överlevnad?

Nu utlovade ändå en fortsättning på samtalen och det redan i september. Det är svårt att änka sig att ytterligare diskutera Delsol så samtalet om framtiden måste nog komma i fråga. Jag ser fram emot fortsättningen och tycker det är ett relativt stort steg  att Kyrklig samling, aKf och Missionsprovinsen med sina fyra deltagare möts. Förhoppningsvis inte bara till samtal utan till snara aktioner!

Gästblogg: Är kyrkan Guds Israel`? av VDM Bengt Birgersson

Svensk kristenhet befinner sig i en omvärdering i sin syn på Israel. Ibland kan diskussionernas vågor gå höga och därför är viktiga och klargörande artiklar nödvändig. En sådan har kollegan i Missionsprovinsen Bengt Birgersson publicerat i senaste numret av tidningen Kyrka & Folk. Efter benäget tillstånd återges den här nedan: 

I en utläggning av Rom. 9:6-9 skriver framlidne biskop Bo Giertz så: ”Därför är det Kyrkan som idag är Guds Israel.” Det avsnitt som biskopen utlägger lyder:

Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Nej, Isaks efterkommande skall räknas som dina barn. Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst men löftets barn räknas som hans efterkommande.

I sin kommentar skriver Giertz bland annat:

Det finns ett äkta Israel, ett löftets folk, som består av alla dem som trott löftesordet, alltså evangeliet om Kristus. Det är inte den naturliga härstamningen från Abraham som gör en människa till Guds barn. Det är tron på de löften som Gud gav fäderna. Därför är det Kyrkan som idag är Guds Israel.

Om man här med ”Kyrkan” skulle förstå alla de historiska kyrkorna, så måste vi säga att det är fel, att ”Kyrkan är Guds Israel”. Majoriteten av de döpta i de gamla folkkyrkorna som lever utan bön och gudstjänst, kyrkliga ledare som medvetet gömmer undan otaliga prästerliga övergrepp på barn och unga, kyrkliga dignitärer, som ställer sig bredvid stormakters diktatorer och välsignar folkrättsliga övergrepp? Nej, det är alldeles säkert inte det som den gamle biskopen menade. ”Det finns ett äkta Israel, ett löftets folk, som består av alla dem som trott löftesordet. Det är ett folk, som består av både judar och hedningar, Jesus-troende judar och Jesus-troende hedningar.”

Den oräkneliga skaran

I Guds stridande kyrka på jorden bör vi ofta lyfta blicken mot den oräkneliga skaran klädd i vitt, den som som Johannes såg från Patmos (Upp 7:9f.). Det står om den att det var en skara från ”alla folkslag och stammar och länder och språk”. Förutom alla andra språk måste ju också hebreiskan ha funnits med och bland alla folk måste också det funnits judiska män och kvinnor. Här sjunger man lovsång till Guds Lamm, han som har tvättat dem och gjort dem vita genom sitt blod. Här förenas judars och hedningars lovsång i en gemensam tro på Kristus.

… att de alla må vara ett

Jesus bad den sista kvällen för sina lärjungar, ”jag ber att de alla skall vara ett …” (Joh 17:21), ett ord som ofta används som anklagelse mot kyrkornas uppdelning i olika samfund. Det är utan tvekan svåra synder och falska läror som är orsak till all splittring. Men frågan är om inte den första och avgörande innebörden i Jesu bön är denna; Jesus ber för dem som genom apostlarnas ord skulle komma till tro på honom. Apostlarna gick allra först till sina landsmän, judarna, men snart nog också till hedningarna. Här ber Jesus att dessa två ”storheter”, troende judar och troende hedningar, ska vara ett. Fadern har hört hans bön. Och de är ett. Tillsammans är de ”Guds Israel”.

Det äkta olivträdet

Den välkända bilden från Romarbrevet 11 om det äkta olivträdet säger här något viktigt. Aposteln skriver här om grenar som blev bortbrutna, medan andra blev kvar. Och han talar om inympade grenar från ett vilt olivträd. Bilden beskriver målande hur hedningar genom tron på Kristus blir inlemmade i ”Guds Israel”. I brevet till församlingen i Efesus avslöjar Paulus att det är en hemlighet, som Gud har uppenbarat för honom, att också hedningarna genom samhörigheten med Guds Son har fått del i Guds Israel. 

Den avgörande frågan här är Kristus och vårt förhållande till honom. Antingen vi är judar eller greker. Jesu sista vecka i ­Jerusalem innehöll en rad konfrontationer med den fromma judiska eliten, som sade i stort sett nej till honom. När ­Paulus mötte den atenska eliten på Areopagen (Apg 17), sade de flesta nej också där. Men en minoritet tog vara på budskapet. Så också i ­Jerusalem. På den frågan hänger hela frågan om vad Guds Israel är.

Två vägar till Gud?

Det talas i ibland om att det finns två olika vägar till Guds rike, en för judar och en annan för hedningar. Judarna håller den mosaiska lagen och vi hedningar har fått Kristus. När Jesus stod inför sitt lidande gav han sina ­lärjungar bland annat detta välkända ord: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6) Jesus gav inget undantag. ”Ingen kommer … utom genom mig.” Om vi vet detta, och vet att tiden går mot sitt slut, skulle då inte vi, som fått komma till tro på Kristus och får leva i den sakramentala gemenskapen med honom, skulle inte vi då arbeta för att evangeliet kommer tillbaka till det judiska folket? Från dem har evangeliet kommit. Till dem kom Kristus, och Paulus säger att de är Guds ”älskade” (Rom 11:28). 

Men deras priviligierade ställning frälser inte till evigt liv. Också de behöver evangeliet om honom, som burit deras synder. Därför är det vår skyldighet att stå med i arbetet för ”försoningens ord” tillbaka till Herrens eget folk, till både dem som lever i landet Israel och dem som ännu bor kringspridda bland folken, till exempel i Ukraina. Då föds en Kyrka bestående av judar och hedningar, vilka tillsammans är Guds Israel. •

 

Ny bibelkommentar ute till påsk

2 Korintierbrevet

​​Ur boken

​

Problemet är att korintierna vilseförts att använda en annan måttstock än evangeliets. De har använt sig av världslig visdom, förlitat sig på de falska apostlarnas vältalighet, syner och uppenbarelser. Så tog de denna falska måttstock och tillämpade den på Paulus och på sig själva. Det kan med andra ord vara så att vi är «i Kristus», men beter oss som om vi inte vore det. Men detta är en väg som leder oss vilse. Det är inte rätt väg ty vi kan ju inte göra något mot sanningen …

​

 Kyrkoherden i Bredaryd Anders Hallberg skriver:

 

 

Ännu en gång vill Håkan Sunnliden hjälpa oss in i Bibelns värld. Som alltid när Sunnliden är vägvisare får vi kunskap om hur samhället såg ut när Paulus skrev sina brev. Allt för att bättre kunna förstå det sammanhang Paulus levde i.

Den bibelläsare som inte enbart vill läsa bibelordet som ett tidsdokument utan också förstå vad Gud vill säga oss genom Skriften, har i Sunnlidens kommentar en utmärkt följeslagare.

2 Korintierbrevet är kanske det mest personliga av Paulus brev. Det är fjärran från ett teologiskt traktat, i stället möter vi Paulus som herde för kyrkan i Korint. Den som vill lära känna Paulus och förstå honom kan inte gå förbi 2 Korintierbrevet. Få kan som Sunnliden hjälpa oss med just detta.

Till de mer kända bibelorden ur brevet hör bland andra: ”Bokstaven dödar, men Anden ger liv” i kapitel 3, ”skatt i lerkärl” i kapitel 4 och ”När jag är svag, då är jag stark” i kapitel 12.

Där Paulus motståndare lyfter framgång och vältalighet som tecken på att de tjänar Gud, där visar Paulus på ödmjukhet, enkelhet och offervilja. Där andra pekar på sig själva, pekar Paulus på Kristus. 2 Korintierbrevet är ett mycket Kristuscentrerat brev, exemplifierat både i Paulus eget liv och i hur församlingarna bör leva sitt liv.

Frimodig kyrka

I dagarna två har den grupp som sitter för Frimodig kyrka i kyrkomötet 2022-2025 varit samlade i Stockholm. Själv var jag i Stockholm ett dygn tidigare för att fira högmässan i St Filippus på söndagen, så det var rätt skönt att komma hem i går kväll. Det har varit bra dagar. Vi höll oss till dagordningen, arbetade metodiskt och det var god stämning. 

Uppe från vänster Bert Löndahl, Jörgen Eriksson, Hans Weichbrodt och Leif Nordlander. 
Nere från vänster Fredrik Sidenwall, Elisabeth Sandlund och David Castor.

Jag skulle till och med vilja påstå att där fanns ett litet, litet hopp för Svenska kyrkan eller som jag själv föreslog ett litet, litet, litet hopp. Det går förmodligen inte att vända oceanångaren eller väcka jätten, men det verkar ändå som att här pågår en intressant process. Någon i gruppen hävdade att 68-vänsterns tid är slut och Gud give att han har rätt. Ändå är det så att 68-vänstern har lagt grunden för lång tid framöver. För att inte tala om makten över alla dessa miljarder kronor.

Vi har inte längre 68-rörelsens biskopar utan nya, mer krismedvetande biskopar. De inser förmodligen att deras makt är ytterst begränsad. De har praktiskt taget inga möjligheter att styra vare sig nationellt eller lokalt och risken att de går till historien som symboler är uppenbar. Vidare verkar de mer angelägna att tala om och peka på Jesus än de tidigare. Det har under många år varit svårt att tala om Jesus och samtidigt bli tagen på allvar. När någon hänvisar till bibeln som helig Skrift sprider sig ofta en nervös och lätt generad stämning. Det verkar som att det ändrar sig. Och uppriktigt sagt är det väl knappast för mycket begärt.

Frimodig kyrka är insatt i och har möjlighet att bidra till en långsiktig förändringsprocess. Hur det slutar vet bara Gud, men det är vår plikt att bidra på bästa sätt. Därför kommer Frimodig kyrka att under våren se över sitt program. Vi befinner oss plötsligt i en annan tid än för tio eller tjugo år sedan och programmet behöver uppdateras. Det är en grannlaga uppgift och det gäller att komma rätt.

Jag tror tillsammans med andra att det nu är viktigt dels att knyta an till och bejaka ämbetet, dels att samarbeta med andra grupperingar. Jag tänker inte bara på Kristdemokraterna eller Borgerligt alternativ utan lika mycket på POSK - om de vill ha med oss att göra. Frimodig kyrka kommer från början ur POSK vilket fortfarande kan vara en belastning, men med Svenska kyrkans bästa för ögonen borde det inte längre vara det.

Här kommer ett foto från högmässan i igår, söndagen Sexagesima. Det var prästen Toni Bäck som nu tjänstgör 30 % på Gotlandsgatan 46 på Södermalm. Han firar tre söndagar av fyra och så har den  blivande församlingen bett mig att leda den fjärde. Det gör jag mer än gärna.

Det verkar som att det kommer att bli en ny församling på Gotlandsgatan, något vi bett om under en längre tid. I bland undrar hur Gud verkar. Det ska b li intressant att en gång få veta lite mer om.

I kväll är det annars dags för Galaterbrevet kapitel 2. Här ligger vi inte på latsidan. Ha en bra dag!

Lyckat bibelstudium

I går hade jag glädjen att få börja en serie  bibelförklaringar över Galaterbrevet. Det var gemenskapen St Filippus i Stockholm som anordnar en serie om sju. Tanken är att den ska få vara en del av vår fördjupning under fastetiden. I går var ett tjugotal samlade på länk.

Eftersom jag själv tidigare undervisat en hel del från Galaterbrevet och håller på att fördjupa mina insikter om den politiska, sociologiska och religionsvetenskapliga situationen i Romarriket vid den här tiden var det en glädje att få inleda den här serien. Vi ska försöka ta ett kapitel varje måndag.

Det första man behöver ta upp är frågan om datering. Det kan låta mindre väsentligt med tanke på brevets innehåll, men tiden och dess händelser kastar ljus över tolkningen. På kartan nedan kan du se landskapet Galatien. Området beboddes av invandrade folk som kallades galler, det vill säga en folkstam som levde och verkade utefter floden Donau, från Schweiz, södra Tyskland, norra Italien Frankrike. De lär ha anlänt Mindre Asien ett par hundra år f Kr och integrerats i det romerska riket. Du kan se området på den högra kartan nedan.

Äldre forskare menade att Paulus reste genom området först på sin andra missionsresa och då blir Galaterbrevet skrivet relativt sent, kanske från Korint år 56 eller 57 e Kr.

Men 25 år f Kr gjorde romarna Galatien till en provins och den ser du på den vänstra kartan. Där reste Paulus redan på sin första missionsresa. Vi kan läsa om den i Apg 13 och 14. Den ägde rum år 46-48 e Kr och brevet skrevs till de församlingar Paulus grundat under resan. Det betyder att brevet kan dateras tidigare, redan till år 48. Det som gör tolkningen av Galaterbrevet extra intressant är att det är skrivet före det så kallade Apostlamötet som ägde rum år 49 i Jerusalem.

Vid en jämförelse mellan Galaterbrevet och beskrivningen i Apostlagärningarna går det att dra slutsatsen att han redan vid sitt andra besök i Jerusalem, den så kallade kollekt resan i Apg 11:30 och 12:25, var överens med Jakob, Kefas och Johannes om att evangeliet kunde räckas till hedningarna. Det är därför uppträdet med Kefas vid dennes besök i Antiokia blir så illa. Kefas bröt överenskommelsen. Han hycklade.

Högmässa i Mariakyrkan

 Nyss hemkommen från Mariakyrkan, en före detta distrikts-kyrka inom Värnamo församling. Det var arkitekten Anders Berglund som ritat ett flertal kyrkbyggnader i södra Sverige som ritade Mariakyrkan och som byggde 1977. Kyrkorummet är inrymt i en putsad basilika liknande byggnadskropp med kor i öster, ett sidoskepp i norr samt ingång och vapenhus integrerade i församlings delen. Kyrkan reser sig över torget med en karaktäristiskt svängd tak kontur och ett där bredvid fristående klocktorn. 

1981 var jag fortfarande skolpräst i Stockholm när några kollegor och goda vänner hörde av sig från Värnamo. De ville bestämt att jag skulle komma till Mariakyrkan och ansvara för ungdomsarbetet och så blev det. Det var inspirerande eftersom prästerna bad och hoppades på väckelse i distriktet. På den tiden var Christer Fjordevik distriktspräst och tillsammans med en skara kristna syskon arbetade de upp en underbar gudstjänst. Det hände regelbundet att kyrkan var i det närmaste fullsatt. Jag fick vara med i knappt två år och har mycket att berätta från de åren främst om bibelundervisning, bön, ungdomsarbetet och lovsång. Karis och min tid blev alltför kort.

När vi sedan kom tillbaka till Värnamo 2004 hade Magnus Lind ett mycket lovande arbete. Han var distriktspräst fram till dess han tvingades sluta. Nu förändrades mycket till det sämre. Det skulle ske en nedmontering av arbetet. Ekonomin var så dålig, sades det, att vi nog måste sälja kyrkan. Alfa-arbetet lades ner, cellerna upphörde och inget ko i dess ställe. Så förra året kunde alla gudstjänster ställas in med hjälp av pandemin och försäljningen av kyrkan genomföras. Det är möjligt att inge bryr sig, men det hade varit fint om den neråtgående spiralen kunde bevaras som ett minne. Här finns mycket som bli kyrkohistoriskt intressant och som beskriver hur en församling läggs ner eftersom Svenska kyrkans "ekonomi" är så dålig.

I dag var jag i Mariakyrkan och firade högmässan med de nya ägarna, den Romersk-katolska Marie födelses församling. Flera av våra vänner sedan tidigare har konverterat och fler lär göra det.

Jag gick dit väl medveten om att jag inte anses värdig att ta emot sakramentet. Jag satt kvar i bänken, men utan att känna mig utanför. Kyrkan är en och större än Marie födelses församling in Värnamo. Jag går gärna dit igen bara för att paradoxalt nog få känna att jag tillhör.

The New Testament in its world

 I går fick jag en ny bok och jag har redan läst en hel del i den. Ja, fick och fick. Den kostade mig nästan 500 ; -! Så här var det: Jag fick tips på den av en kollega som menade att detta är en enastående bok. Den är skriven av N.T. Wright, en pensionerade biskop i engelska kyrkan, men lika mycket en av de ledande forskarna i Nya testamentet. Han har skrivit ett femtiotal böcker, bland annat kommenterat hela Nya testamentet. Den här boken är en introduktion, på 1 000 sidor, av Nya testamentet insatt i den tidens värld. Boken heter The New Testament in its world - an introduction to the history, literature and theology of the first christians. Min gode kollega, själv disputerad, menade att N.T. Wright är den bäste vi har när det gäller forskningen kring Jesus. Enligt kollegans uppgifter inte fullt lika skarp när det gäller Paulus.

Hur som helst jag gick ut på Adlibris för att införskaffa ett exemplar. Tyvärr fick jag beskedet att den inte fanns kvar i lager. Slutsåld. På inrådan gick jag då till Amazon där jag aldrig tidigare har handlat. Jo, då där fanns det några ex kvar. Så i går kom den från England förmodar jag.

Boken består av nio huvuddelar och innehåller massor av grafer, tabeller och andra uppställningar. Boken gavs ut 2019 så den är tämligen ny och innehåller de senaste forskningsrönen. För mig som själv skriver bibelteologiska kommentarer är den sannolikt en guldgruva. Jag har sedan i går läst den första  huvuddelen om Reading the New Testament, delar av den andra The world of Jesus and the early Church samt kapitlet om Galaterbrevet.

Kapitlet om Galaterbrevet slukade jag eftersom jag tänker hålla en föreläsningsserie om sju delar under fastan via zoom. Det kan jag berätta mer om i nästa blogg. 

Till dig som tänker fördjupa dig i Nya testamentet och dess värld rekommenderar jag den här boken. I alla fall om du är ung och vill studera bibeln resten av livet. Då har du en utmärkt bas i Wrights bok.

God fortsättning på 2023!

 Kari och jag började det nya året 2023 i Stockholm och på Nyårsdagen firade vi mässan tillsammans med biskop Göran och församlingen St Stefanus i Aspudden. Det blev en god stund tillsammans med vännerna.

Vi kom i god tid till högmässan och bilden är tagen när vi anlände. Här är den uppförstorad och därför lite suddig, men ljusen är tända! Vi var ingen stor skara, men det kändes symptomatiskt. 

Ibland tänker jag att vi kristna är ganska många trots allt, kanske hundratusentals i Sverige. Andra gånger känner jag mig som Elia som trodde han var ensam, men då visade det sig att där fanns 7 000 som inte böjt knä för Baal. Det är gott att kyrkan är Herrens och att vi inte behöver ta ansvar för den utan får leva med Kristus i Anden.

Så önskar jag er allt en god fortsättning på det nya året 2023.