Svensk kristenhet befinner sig i en omvärdering i sin syn på Israel. Ibland kan diskussionernas vågor gå höga och därför är viktiga och klargörande artiklar nödvändig. En sådan har kollegan i Missionsprovinsen Bengt Birgersson publicerat i senaste numret av tidningen Kyrka & Folk. Efter benäget tillstånd återges den här nedan:
I en utläggning av Rom. 9:6-9 skriver
framlidne biskop Bo Giertz så: ”Därför är det Kyrkan som idag är Guds Israel.”
Det avsnitt som biskopen utlägger lyder:
Ty Israel är inte alla som kommer från
Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Nej,
Isaks efterkommande skall räknas som dina barn. Det vill säga: Guds barn är
inte de som är barn genom naturlig härkomst men löftets barn räknas som hans
efterkommande.
I sin kommentar skriver Giertz bland annat:
Det finns ett äkta Israel, ett löftets folk, som
består av alla dem som trott löftesordet, alltså evangeliet om Kristus. Det är
inte den naturliga härstamningen från Abraham som gör en människa till Guds
barn. Det är tron på de löften som Gud gav fäderna. Därför är det Kyrkan som idag är Guds Israel.
Om man här med ”Kyrkan” skulle förstå alla de
historiska kyrkorna, så måste vi säga att det är fel, att ”Kyrkan är Guds
Israel”. Majoriteten av de döpta i de gamla folkkyrkorna som lever utan bön och
gudstjänst, kyrkliga ledare som medvetet gömmer undan otaliga prästerliga
övergrepp på barn och unga, kyrkliga dignitärer, som ställer sig bredvid
stormakters diktatorer och välsignar folkrättsliga övergrepp? Nej, det är
alldeles säkert inte det som den gamle biskopen menade. ”Det finns ett äkta
Israel, ett löftets folk, som består av alla dem som trott löftesordet. Det är
ett folk, som består av både judar och hedningar, Jesus-troende judar och
Jesus-troende hedningar.”
Den oräkneliga skaran
I Guds stridande kyrka på jorden bör vi ofta
lyfta blicken mot den oräkneliga skaran klädd i vitt, den som som Johannes såg
från Patmos (Upp 7:9f.). Det står om den att det var en skara från ”alla
folkslag och stammar och länder och språk”. Förutom alla andra språk måste ju
också hebreiskan ha funnits med och bland alla folk måste också det funnits
judiska män och kvinnor. Här sjunger man lovsång till Guds Lamm, han som har
tvättat dem och gjort dem vita genom sitt blod. Här förenas judars och
hedningars lovsång i en gemensam tro på Kristus.
… att de alla må vara ett
Jesus bad den sista kvällen för sina lärjungar,
”jag ber att de alla skall vara ett …” (Joh 17:21), ett ord som ofta används
som anklagelse mot kyrkornas uppdelning i olika samfund. Det är utan tvekan
svåra synder och falska läror som är orsak till all splittring. Men frågan är
om inte den första och avgörande innebörden i Jesu bön är denna; Jesus ber för
dem som genom apostlarnas ord skulle komma till tro på honom. Apostlarna gick
allra först till sina landsmän, judarna, men snart nog också till hedningarna.
Här ber Jesus att dessa två ”storheter”, troende judar och troende hedningar,
ska vara ett. Fadern har hört hans bön. Och de är ett.
Tillsammans är de ”Guds Israel”.
Det äkta olivträdet
Den välkända bilden från Romarbrevet 11 om det
äkta olivträdet säger här något viktigt. Aposteln skriver här om grenar som
blev bortbrutna, medan andra blev kvar. Och han talar om inympade grenar från
ett vilt olivträd. Bilden beskriver målande hur hedningar genom tron på Kristus
blir inlemmade i ”Guds Israel”. I brevet till församlingen i Efesus avslöjar
Paulus att det är en hemlighet, som Gud har uppenbarat för honom, att också
hedningarna genom samhörigheten med Guds Son har fått del i Guds Israel.
Den avgörande frågan här är Kristus och vårt
förhållande till honom. Antingen vi är judar eller greker. Jesu sista vecka i Jerusalem
innehöll en rad konfrontationer med den fromma judiska eliten, som sade i stort
sett nej till honom. När Paulus mötte den atenska eliten på Areopagen (Apg
17), sade de flesta nej också där. Men en minoritet tog vara på budskapet. Så
också i Jerusalem. På den frågan hänger hela frågan om vad Guds Israel är.
Två vägar till Gud?
Det talas i ibland om att det finns två olika
vägar till Guds rike, en för judar och en annan för hedningar. Judarna håller
den mosaiska lagen och vi hedningar har fått Kristus. När Jesus stod inför sitt
lidande gav han sina lärjungar bland annat detta välkända ord: ”Jag är vägen
och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6)
Jesus gav inget undantag. ”Ingen kommer … utom genom mig.” Om vi vet detta, och
vet att tiden går mot sitt slut, skulle då inte vi, som fått komma till tro på
Kristus och får leva i den sakramentala gemenskapen med honom, skulle inte vi
då arbeta för att evangeliet kommer tillbaka till det judiska folket? Från dem
har evangeliet kommit. Till dem kom Kristus, och Paulus säger att de är Guds
”älskade” (Rom 11:28).
Men deras priviligierade ställning frälser inte
till evigt liv. Också de behöver evangeliet om honom, som burit deras synder.
Därför är det vår skyldighet att stå med i arbetet för ”försoningens ord”
tillbaka till Herrens eget folk, till både dem som lever i landet Israel och
dem som ännu bor kringspridda bland folken, till exempel i Ukraina. Då föds en
Kyrka bestående av judar och hedningar, vilka tillsammans är Guds Israel. •
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar