Är man kallad så är man

Oj då, nu gick det en vecka igen, men nu kan jag lova en blogg om dagen för veckan som kommer. Just nu sitter jag på tåget till Stockholm för att i morgon döpa och på söndag fira högmässa. På kvällen reser jag så vidare till Uppsala för kyrkomötet nästa vecka. Ska sitta i ekumenik-utskottet och diskutera motioner hela veckan. Jag tror inte att det medför några större svårigheter. Vi får se.

Ett skäl till att jag legat lågt ett tag är att jag gjorts till biskopens tillsynsärende x 2. Jag nämnde om det i en tidigare blogg. För någon eller ett par veckors sedan var jag på förundersöknings-intervju och väntar på att få vidare besked. Det har gjort att jag inte velat skriva på bloggen, i alla fall inte i den saken. Jag är i och för sig inte ängslig för att skriva vad jag tycker, men det känns onödigt att skriva om det skulle påverka saken negativt.

Förhöret gick bra. Jag fick svara på vänliga, men uppriktiga frågor. Även om ärendet gällde att jag firar mässan i hemmen låg det i luften att de ville veta mer om min relation till Missionsprovinsen. Då var det ganska skönt att kunna berätta att jag reser till Stockholm utan förordnande från biskop Bengt eller konsistoriet. Jag reser till Stockholm därför att det finns människor som vill att jag ska komma med nattvarden. Då är det väl närmast en prästs plikt att genast ge sig i väg? Dessutom var det inte relationen till Missionsprovinsen anmälan mot mig gällde.

Jag kunde vidare erkänna (?) att jag är accepterad av och upptagen i Missionsprovinsens prästkollegium utan att ha lämnat Svenska kyrkan. Min förståelse säger att kan man vara med i Frimurarorden (vilket jag inte är, men andra biskopar och präster inom Svenska kyrkan) då kan man väl vara med i Missionsprovinsen?

Nu verkar det som att ärendet inte kommer att gå vidare, men jag har inte fått något besked ännu från stiftet. Jag håller inte längre reda på när domkapitlet sammanträder, men kan konstatera att kvarnarna mal långsamt. Det var väl i april som anmälningarna gick till domkapitlet? Om den anmälde är nervös eller mentalt svag måste det vara plågsamt med sådana handläggningstider.

Nåja, jag berättar för er när beskedet eller beslutet kommer. 

I morgon är det dags för dop - ute på Sandhamn! Drygt två timmars båtresa genom den stockholmska skärgården. Jag har aldrig varit där tidigare, men blev ombedd att döpa ett barn. Och som präst är man (nästan) skyldig att på något svara på en sådan förfrågan, eller ...

Eftersom jag aldrig varit i Sandhamn passade jag på att se några avsnitt av serien Morden i Sandhamn, så nu är jag lite försiktig. Jag kommer att vara obeväpnad. Är man kallad så är man.