Frågan hur morgondagens församling kommer att se ut har upptagit mig i decennier. Nu funderar jag mer än någonsin. Jag tror inte det beror på att jag blivit äldre. Snarare på min övertygelse att ett paradigmskifte pågår och att det går lite långsammare än jag trodde. Det hör ändå till saken att just kyrkan och skolan är de institutioner där det går långsammast. Kyrkan därför att den är konservativ till sitt väsen och skolan därför att de vill undervisa som den alltid gjort.
Under åren har jag ändå stannat vid Augsburgska bekännelsen ord att Kyrkan är en, att den är där Guds ord förkunnas rent och klart och där sakramenten rätt förvaltas. Men det har också blivit allt tydligare för mig i min bibelforskning att här ingenting sägs om några för ändamålet särskilda lokaler eller om några anställda. Det var inte heller så det befann sig på nytestamentlig tid, men det var då ... Inte heller utgjorde de kristna något auditorium. De var då sannerligen några konsumenter. Om detta går att läsa.
Tidningen Världen idag publicerar sedan en tid en artikelserie, Församlingen som Kristi kropp, av pastorn Sven Nilsson. Den serien intresserar mig särskilt, dels därför att han berör det sagda ämnet, dels därför att han knyter an till 1970-talet, tiden för den karismatiska väckelse jag var en del av. Den tredje artikeln bär rubriken Svårt förena karismatiskt Kristi kropp-liv med föreningstänk. Den som vill läsa artikeln kan klicka här. Jag uppfattar det som att han gjort en liten ny upptäckt eller i vart fall gjort ett sent erkännande. Det finns ingenting som uppmuntrar församlingen att bilda en förening som kan få statliga och eller kommunala bidrag. Det är inte så Kristi kropp ser ut. Tvärtom varnar Sven Nilsson för det. Men hur gör man då för att administrera särskilt ekonomiska förehavanden gentemot staten?
.jpg)
Jag minns så väl när Sven Nilsson under Katarina-konferensen varnade oss för att bilda nya församlingar. Han betonade i stället omvändelsen och Andens vädjan att kärleken skulle förena oss. Detta upprepades på konferensen 1981. Det här var, enligt mig, ett skäl till att det blev ett sådant ramaskri när Ulf Ekman bildade Livets ord 1983.
Nu läser jag som sagt med stort intresse hur Sven Nilsson tänker sig att morgondagens församling kommer att se ut. De tre artiklar som publicerats så här långt ger inga anvisningar. Fortsättning följer.
4 kommentarer:
Aktualiseras även i följande blogg: https://bengtmalmgren.com/2022/07/19/sven-nilsson-den-andliga-vackelsen-fran-1970-talet-kan-bara-ny-frukt-for-guds-rike-idag/
Tack för tipset. Bengt Malmgren var med på den tiden och det var intressant att läsa vad han skrivit ur katolsk synvinkel. Men också hos honom saknar jag det profetiska som ger oss vägledning. Det rätt och riktigt att vi ska leva i omvändelse, kärlek och så vidare, men hur ser det ut rent organisatoriskt? Det är den fråga jag bearbetar ur ett paradigmatiskt perspektiv.
Alla de gamla kristna föreningarna. Det är inte där en väckelse är möjlig, tror jag. Och bidragen från samhället, gör det inte lättare att stå fria. Kristna församlingar, skall endast ledas, styras av Gud, Sonen och den helige anden. Du har skrivit tidigare om vinet och läglarna. Som att, det går inte att slå nytt vin i gamla läglar. Där ligger nog mycket sanning. Nytt vin, det sanna ordet. I dom gamla församlingarna, läglarna,är inte säkert lätt att slå i. Det går lättare i nya läglar, små församlingar, grupper. Och naturligtvis utan offentliga bidrag, inte ens till ledare eller förkunnare. Behövs någon att styra får de kristna själva bekosta. Allt annat tycker jag mer och mer visa sej helt omöjligt. Om församlingen vill stå fria , under och med den helige anden. Bo Josefsson
Jag la ut min förra kommentar i samma sekund din kom in. Jag tror du har helt rätt, MEN kan inte bortse från att det finns gamla vinläglar. På något sätt behöver vi både gamla (vare sig vi vill eller inte) och nya!
Skicka en kommentar