Jakobs brev finns nu i lager

I morse fick jag telefonsamtal med anledning av gårdagens blogg. Bloggen innehöll ingen anvisning om hur eller var man kan beställa. Nu har jag kontrollerat saken och kan därför säga att böckerna går att köpa från din egen favoritbokhandel, från Adlibris eller Bokus, direkt från:

www.litenupplaga.se

eller från mig via min emejl:

hakan.sunnliden@telia.com

En låda med Jakobs brev är på väg till mig och så fort jag får dem skickar jag böckerna. Förmodligen i slutet av den här veckan.

Ha en bra dag!

Nya beställningar på Jakobs brev

I dag har jag lagt ner tid på ett adressregister som jag haft sedan många år. Det har visst kommit nya regler vad gäller sådant. Så jag skickade ut ett utskick där jag skrev om detta och markerade med fet stil att de som inte vill vara med i detta helt enkelt returnerar mitt mejl. Registret har kommit till när jag har skickat ut information och nyhetsbrev genom åren. Hoppas allt är rätt nu.

I det utskicket meddelade jag också att Jakobs brev nu trycks för andra gången. Det betyder också att priset har gått ner så jag kan sälja kommentaren för 140;- och det är jag glad över. Det kom genast in ett antal beställningar. Ett sådant författarpris kan jag nu också ge för Galaterbrevet, 155;-. När jag ser på Adlibris och Bokus ligger priserna på cirka 175;-. Jag misstänker att de har räknat in en del av portokostnaderna i det. Portot är riktigt dyrt, tycker jag. Jag skickade iväg Motståndsrörelser här om dagen och om jag minns rätt var portot 54;-. Jag har några gamla påsar kvar så om du vill ha båda böckerna, Kommentaren till Jakobs brev och Galaterbrevet skickar jag dem fraktfritt. 140;- plus 155;- blir 295;-. Välkommen med din beställning!

Det är verkligen en förmån att kunna använda sig av Book-on-demand. Jag har flera vänner som ställt frågor om hur det fungerar och med tanke på att läsandet avtar, i synnerhet bibelläsandet, kanske Book-on-demand kan vara en del av framtiden. Det är också betydligt mer inspirerande att skriva när man vet att boken kommer att tryckas. Baksidan är att det blir svårare med korrekturläsning och marknadsföring. Men det finns ju bloggar! Och jag hoppas också snart kunna presentera en hemsida. Där ska man kunna beställa. Sedan ska jag bygga ut den allteftersom. Kanske skulle man ha bibelförklaringar, poddar, intervjuer etc också?

Hur det gick med Kyrkofullmäktiges sammanträde som hölls igår kväll vet jag inte. Jag var inte där och den rapport jag fick i tredje hand sa bara att hela sammanträdet tagit ungefär en timme i anspråk. Det betyder i sådana fall att personalsituationen knappast har diskuterats. Förmodligen har någon endast informerat om att det finns tjänster som är utlysta. Vi får se hur det går för personalsituationen är inte god och den har inte lösts. Fortsättning lär följa.

För övrigt har jag ikväll sett hur IFK Värnamo förlorat mot Falkenberg med 1-4. Det var ingen rolig match. Men i morgon är en ny dag.

Värnamo pastorat, del 3

Det visade sig att det var just idag som Bajen spelade mot Kalmar, inte i morgon som jag hade fått för mig. Men jag tror inte att jag överser Kyrkofullmäktiges sammanträde även om jag skulle kunna. Jag kan inte säga att det lockar precis även om det skull vara intressant att vara fluga på väggen när de ska samtala om personalsituationen. Nu har jag faktiskt tappat räkningen på hur många som har sagt upp sig i förtid på grund av otrivsel. Otrivsel? Har jag belägg för det? Jo det kan man nog säga.

Det är inte bara jag själv som har varit "omöjlig" att ha att göra med. Jag vet vad jag har erfarit men jag känner ju också personligen alla dem som har sagt upp sig. Häromdagen samtalade jag i nästan två timmar med en av de första som fick gå. Jag lyssnade noggrant och känner väl igen mönstret från de andra. Det är trist och eftersom jag ogärna nämner konkreta exempel när jag inte måste och än mindre några namn så får det räcka med att jag antyder ett mönster som jag i sin tur tror till stor del är förorsakat av den så kallade stordriften. Stordriften har fått förödande konsekvenser. Jag nämner gärna två.

Den första katastrofen är att unga män som kallats av Gud att tjänstgöra i en församling på eget ansvar reducerats till tjänstemän. Som tjänstemän är de inte trovärdiga. De är inte trovärdiga därför att om de kallats av Gud och har Honom som Herren kan de per definition inte vara tjänstemän. Om de ändå är det är de inte trovärdiga. Detta är inte mindre än en katastrof. Här har vi unga män som tagit emot Guds kallelse och som bestämt sig för att med hela sitt hjärta tjäna Gud och sina medmänniskor. De är intresserade av Guds Ord, Kristi församling, att vara trogna tjänare och har domedagen för ögonen. De behöver stöd och uppmuntran eftersom de är människor av kött och blod. De behöver utvärdera sin gärning i ljuset av Bibeln och kyrkans historia. De behöver få lära sig av sina misstag, göra nya erfarenheter och rustas för ett livslångt lidande. Men det de möter är det motsatta. De har reducerats till tjänstemän. De har fått kyrkopolitiker som arbetsgivare och fått ställa sig i beroende av en arbetsledare. Denna arbetsledare behöver inte nödvändigtvis ha samma inriktning som de unga männen som till exempel i Värnamo. Plötsligt är det lojalitet och rätt ifyllda arbetsschemana som kommer i centrum. Prästerna kan inte formulera än mindre verka i enlighet med den framtidstro de själva burit på. De kommer inte att orka. Bara de kommer att orka som anpassar sig till stordriften.

Den andra katastrofen är att avståndet mellan gudstjänstfirarna i det som tidigare var distriktskyrkor med deras egna drömmar växer till en avgrund. När gudstjänstfirarna i Mariakyrkan eller Johanneskyrkan inte längre får fira jul, påsk eller pingst i sin egen kyrka utan att alltfler gudstjänster ska sammanlysas till Värnamo kyrka kan man inte räkna med att dessa gemenskaper ska kunna bestå. Det är illa om dessa nedskärningar motiveras av det minskade antalet tillhöriga eller minskad ekonomi som om det vore viktigare än en gemenskap om 50-60 människor. Än värre är det naturligtvis om de förtroendevalda och arbetsledarna är medvetna om detta men kör över dessa fromma och hoppfulla människor. Och de stackars ansvariga prästerna som tvingas från sina fårhjordar för att i stället komma samman i en så kallade stordriften orkar helt enkelt inte med situationen.

Det är sorgligt. Det är också sorgligt att biskopen inte har något att säga till om. Biskopen kan inte i det rådande systemet utöva någon meningsfull tillsyn. Situationen bådar inte gott inför framtiden. Och det finns knappast några andra än de lokala kyrkopolitikerna som åtminstone tillfälligt kan bromsa utvecklingen. Men om de har förståelse för eller kraft för att göra det återstår att se. Det blir spännande att få höra rapporter från sammanträdet i morgon kväll. Om jag själv går dit? Nej, det gör jag inte.

Värnamo pastorat, del 2

Den kris som pastoratet för närvarande går igenom relaterar till den som Svenska kyrkan i stort går igenom. I dag kom den på tal igen när jag lunchade med en god vän som berättade att han köpt en bok som han fann intressant. Vilken bok är det, frågade jag artigt. Jo, den är skriven av en präst i Svenska kyrkan som heter Helena Edlund. Den heter Konsten att överleva Svenska kyrkan med underrubriken - tolv år på Sveriges farligaste arbetsplats. Jag har berättat om den i tidigare bloggar. Du hittar min kommentar genom att klicka här.

Det finns ganska många orsaker till att det har blivit som det är. men en stor del av förklaringen är den så kallade skilsmässan mellan staten och kyrkan. Det var en olycklig skilsmässa. Det jag tänker på är att prästerna fick lämna sin arbetsgivare biskopen och i stället fick de förtroendevalda till arbetsgivare. Det gjorde att biskopen inte längre kan vårda sig om sina präster. Prästerna fick inte bara de förtroendevalda, läs kyrkopolitikerna, som arbetsgivare utan deras ämbete miste sin kraft. I stället blev de reducerade till tjänstemän med allt vad det för med sig av byråkrati som arbetsledare, ordergivning och fråntaget eget ansvar. Skadan kan minska när rätt person är kyrkoherde. Kyrkoherden kan delegera, uppmuntra prästernas egna initiativ och främja nya gemenskaper. Men kan också uppträda motsatt.

En annan lika stor olycka skedde när den så kallade "stordriften" infördes. Den kunde genomföras av olika skäl och på olika sätt. Huvudskälet torde ha varit ekonomiskt. Personal- och lokalkostnader ska minska. Vi har en alldeles för stor kostym, hette det. Och det kan säkert vara så. En annan vinst man talade sig varm för var att administrationen skulle leda till samordningsvinster. Men det fanns ytterligare en orsak som det inte talades om. Det var att antalet förtroendevalda måste minska därför att de politiska partierna "inte har folk som vill ställa upp." Vill man se igenom den orsaken kan man också säga att makten skulle koncentreras på färre personer. Jag tror att detta var ett starkt skäl i synnerhet för (S). Jag satt med i kyrkomötet när diskussionen fördes och jag förvånade mig över att till exempel (C) men också andra nomineringsgrupper alls gick med på att inför stordriften. Då talade POSK:arna och menade att om vi inför stordriften, det vill säga avlastar de mindre församlingarna stora kostnader för personal och lokaler så kan de i stället "ägna sig åt det andliga", som till exempel församlingarna i Fryele och Nydala. Det skulle vara en vinst, menade man. Att ägna sig åt det andliga utan att kunna bestämma över personalen och lokalerna. Men det finns fler nackdelar. När gudstjänsterna regelbundet lyses samman med det stora pastoratets huvudkyrka, särskilt vid de stora högtiderna som jul, påsk och pingst, så undergräver man effektivt församlingslivet. De så kallade församlingarna förfogar inte heller över egen budget. Hur inspirerande är det att under sådan förhållanden hålla ut? De mindre församlingarna och de före detta distrikten i Värnamo är förlorare. Personalen är förlorare och vinnare är egentlig bara dem som tycker att de kan bestämma. Men bygga församling klarar de inte.

Och ändå skulle jag kunna tänka mig att uppmuntra till nya församlingsbildningar. Varför inte låta gudstjänstfirarna i Mariakyrkan eller Johanneskyrkan bli egna församlingar om de än måste fungera på helt andra villkor än tidigare?

De som vill leva som kristna har det svårt i vår tid. De är sedan mycket lång tid passiviserade. Jag tycker biskop Sven (Thidevall) slog huvudet på spiken när han beskrev lekmännens uppdrag som att delta i något av de fyra k:na, kyrkbänken, kyrkorådet, kaffekokningen eller kören. Förvisso görs det nu försök att engagera lekmännen, göra de mer delaktiga men oddsen för att lyckas är inte särskilt  stora. De blir dessutom förmodligen mest delaktiga av den nya religion som Svenska kyrkan just nu lanserar. Nya religion? Ja, den som Dag Sandahl beskriver som deistisk men benämningarna moralisk och terapeutisk deism. Den kan vara svår att genomskåda även om den står väldigt långt ifrån kristendomen.

En kollega siade om utvecklingen redan för många år sedan. Han sa: "vattnet rinner alltid neråt" och det knappast någon neka till. Förr eller senare kommer den nya religionen med den nya undervisningen och de nya arbetssätten att nå också Värnamo. Jo, vi är där nu.

Värnamo pastorat, del 1

Det har inte blivit så mycket bloggande på senare tid. Förmodligen av flera orsaker. En orsak är i alla fall att det händer ganska mycket här i Värnamo när det kommer till Frimodig kyrka (FK) och personalsituationen. Här bildades inför kyrkovalet i höstas hastigt en grupp. Den fick framgång och när det räknades första gången lika många platser i Kyrkofullmäktige som (S). I slutänden var det något med utjämningsrösterna som gjorde att ett mandat gick från FK till (S). Så kan det bli.

För er som vet hur det går till inom politiska sammanhang räcker det med att jag säger att det går till på samma sätt i till exempel Värnamo pastorat. Möjligtvis med den skillnaden att fulspelet förnekas i kristna sammanhang. Det gör faktiskt saken värre, tycker jag, eftersom de kristna i regel är ärliga människor och gärna vill se sin omgivning på det sättet.

Det finns framföra allt två skäl till att jag inte skrivit så mycket kyrkokritiskt efter valet. Jag tycker mig ha insett att det helt enkelt är lönlöst. Majoriteten i våra demokratiska sammanhang anser sig helt enkelt ha mandat och rätt just genom att de är flest. Därför behöver de inte lyssna annat än möjligtvis av artighetsskäl. Jag finner det inte längre meningsfullt att kritisera systemet. I stället vill jag, och det är det andra skälet,  ägna mig åt alternativen. Ett alternativ är att definitivt att be och arbeta för något annorlunda, något som min bok om Motståndsrörelserna kan vittna om. Till sommaren kommer  jag förresten ut med en ny bok med den troliga titeln Vänner eller fiender? med samma tema. Mer om det senare.

De utav er som läser min blogg vet att jag skrivit kyrkopolitiskt därför att jag är kyrkokritisk. Men jag har aldrig direkt skrivit om Värnamo pastorat, bara insinuant vid några tillfällen. Det var tillräckligt för att kyrkoherden, prosten och biskopen skulle försöka tysta mig. Jag hotades. Men det var inte det som var skälet till att jag aldrig skrev direkt om situationen i Värnamo pastorat. Jag ville helt enkelt inte "hänga ut" någon eller några personer. Mitt kall tillät inte det.

Nu är situationen annorlunda. Jag är inte längre delaktig i vad som sker i pastoratet och tycker jag kan vara fri att kommentera sådant som är allmänt känt eller kan vara allmänt intressant. Värnamo Nyheter har mig veterligt inte skrivit ett ord om situationen.

Men vad värre är - inte ens de förtroendevalda förstår vad som händer eller vad som har hänt. Vad har faktiskt hänt? Jo, det har hänt att mellan 10 och 15 personer har sagt upp sig i förtid därför att arbetsmiljön är för dålig. Jag är med andra ord inte ensam om att ha gjort det. Vi är sju stycken präster som har sagt upp oss i förtid och ingen har frågat varför. Jag var nummer fyra. Det är endast en av dessa sju som i skriftlig form har motiverat sin uppsägning. Men vart tog den skrivelsen, adresserad till kyrkorådet, vägen?

Nu har ytterligare sex, sju personer sagt upp sig och troligtvis är det några till på gång trots att det är ett mycket stort steg att säga upp sig från en fast anställning.Nu har allt detta kommit upp till ytan.

Skälet till att jag skriver detta är att jag idag fick del av kallelsen till Kyrkofullmäktiges sammanträde som hålls på måndag. Där stod som punkt 6 kort och gott: Personalsituationen. Är det ett bra sätt att beskriva ett ärende? Borde det inte ha stått Information om personalsituationen eller samtal om personalsituationen eller förslag med anledning av personalsituationen? Är ärendet berett? Hur då? Av vem? Varför får ledamöterna i sådana fall inte tillgång till det? Frågorna hopar sig.

Jag väcker med andra ord inte någon sovande björn. Jag vittnar inte falskt eller går med förtal. Jag kritiserar inte ens utan konstaterar bara att Kyrkofullmäktige ska ... något med ... personalsituationen. Det är klart att det ska bli spännande att höra i efterhand om detta möte. Sammanträdet är öppet för allmänheten! Det är ett offentligt möte så vem som helst kan gå dit och lyssna. Ni Värnamobor som läser detta ska gå om ni är intresserade, tycker jag. Om jag ska gå? Nej, det tror jag inte eftersom Bajen spelar mot Kalmar FF samma tid.

15 maj 2014

Inne i i bilen sitter från vänster Hans Sundberg, undertecknad och Samuel Robertsson.
Kort är taget när vi anlände Hetauda för att undervisa blivande pastorer.

I dag är det fyra år sedan olyckan, en händelse som kom att förändra mitt perspektiv. Jag är tacksam för att jag lever och vill förvalta den tid jag har kvar på bästa sätt. Så hjälp mig Gud.

Mina tankar har idag särskilt gått till familjen Robertsson som förlorade sin Samuel i olyckan. I går kväll var jag och talade över Galaterbrevet i Ulriksbergskyrkan i Växjö. Efter bibelförklaringen fick jag en fråga om Gal 6:5 där det står att var och får bära sin börda. Frågan gick ut på att det i v 2 står att vi ska bära varandras bördor. Hur hänger det ihop? Det finns olika slag av bördor. Självklart ska vi bistå varandra så långt som möjligt, MEN det finns också bördor som vi måste leva med, själva bära genom livet. Dit hör sorgen efter en älskad.

Vi kan inte styra än mindre befalla livet. Det är bara att begripa att livet alltid har två sidor, en positiv och en negativ. Tillvaron i den här världen är genomsyrad av synd och ofta tar den ut sin rätt. Då är det gott att veta att vår Gud alltid är med oss oavsett vad som sker. Den Gud som har visat sig själv för oss i Jesus Kristus och som har uppväckt honom från de döda är vår Gud. Och Han har fött oss till ett levande hopp om att vi en dag ska få se Honom sådan Han är. Det hoppet är vårt och vi gläder oss över det också i våra lidanden. Honom tillhör äran i evighet.

Samuel Robertsson

Grattis, Israel 70 år.

Nu har det tydligen lugnat ner sig för stunden mellan Iran och Israel. Hoppas det fortsätter så. I morgon är en stor dag för Israel då det är 70 år sedan staten Israel blev till. Dagen efter anföll arabstaterna med avsikten att utplåna nationen. Det misslyckades och Israel har nu lyckats hålla stånd i 70 år, men det har kostat på och tyvärr lär det göra det också fortsättningsvis.

Det är 51 år sedan Jerusalem blev Israels odelade huvudstad. I Sex-dagars kriget som pågick mellan 5 och 11 juni. Arabstaterna, med sina 99,5 miljoner invånare det lilla landet Israel med sina 2,5 miljoner invånare, anföll på flera fronter samtidigt. Arabstaterna anlände med 410 000 man, 2 200 stridsvagnar och 810 flygplan. Rent operationsanalytiskt skulle inte Israel ha en chans även om de kunde mobilisera 264 000 man, 800 stridsvagnar och 300 stridsplan. Vid den här tiden var Egypten huvudmotståndare och därför gav sig Israel på dem först. Tidigt på morgonen anföll Israel 17 egyptiska flygbaser och vid middagstiden var det egyptiska flyget praktiskt utplånat. Även om segern därmed inte var klar blev den inte oväntat det inom några dagar.

Då var det mer oväntat att Jordanien som "ägde" halva Jerusalem, den östra delen, skulle anfalla inne i själva staden. Men så gjorde de. Israel försvarade sig till en början men när araberna inte gav sig utan fortsatte gick de till motattack och intog staden kvarter för kvarter. Till sist var de ända framme vid Klagomuren, det andra templets västra mur! Dit judarna aldrig haft tillträde. En israelisk soldat tog sig upp på Tempelplatsen och ville hissa den israeliska flaggan men hindrades av legendaren Moshe Dayan. Han menade att tempelplatsen skulle bli judisk först när Messias kommer för att befria den. Men Jerusalem som omnämns 650 gånger i Skriften annekterades och blev nu judarnas odelade och eviga huvudstad.

Den 9 juni slog israelerna tillbaka mot Syrien. De gick upp på Golanhöjderna och gick ända fram till staden Quneitra. Där stannade de och dagen efter inträdde vapenstilleståndet.

Och nu har det gått 70 år. Och liksom för att fira det har USA bestämt sig för att erkänna det uppenbara - liksom vore det också en födelsedagsgåva - att flytta sin ambassad till Jerusalem. Nu hoppas jag att många stater följer efter och att det snart blir fred i regionen.

Iran bekänner färg

När jag vaknade i morse fick jag veta att Iran skjutit raketer mot israeliska ställningar på Golanhöjderna. Kanske borde jag inte vara förvånad, kanske är jag inte det, men plötsligt har kriget ryckt närmare. Det kan inte vara någon hemlighet för någon enda människa att Iran önskar att Israel inte finns. Iran önskar lidande, död och krig över Israel även om svensk media bara antytt det tidigare. Iran gör vad de kan för att underblåsa hatet mot Israel. De är närvarande på Gazaremsan. De har säkerligen påverkat valet i Libanon då Hizbollah kom till makten förra veckan.

Det var för tre dagar sedan som man började rigga raketerna i Libanon som nu avfyrats mot Golanhöjderna. Israel har varit kunnat följa trupprörelserna hela tiden och varit medvetet om detta. Jag får regelbundet information via e-mejls från kristna ambassaden. Den som vill följa senaste nytt kan klicka här men jag får också information från andra. Det är sant som det sägs i svensk media att Israel har bombat iranska ställningar inne i Libanon enligt regeln bättre förekomma än att förekommas.

Men det var sak till som hände i morse. I min dagliga läsningen och meditation över Psaltaren läste jag Psalm 129.

Hårt har de trängt mig ända från min ungdom - så ska Israel säga - hårt har de trängt mig ända från min ungdom, men de har inte besegrat mig ...
Alla som hatar Sion ska skämmas och vika tillbaka. De ska bli som gräs på taken som vissnar innan det rycks upp ...

Jag lär få fortsätta att mediterar över denna vers, kanske också i relation till många andra verser i Skriften som talar om ändens tid.

När USA sa upp handelsavtalet med Iran brände de den amerikanska flagga i parlamentet! Helt otroligt! Här blir det väldigt tydligt vad som finns i dessa människors hjärtan, något som nu förmodligen kommer att uppenbaras alltmer. Tänk om det hade räckt med den lilla detaljen? Eller behövs det större kraftuttryck för att ögonen ska öppnas på västerlänningarna?

Det ska bli gott att idag få fira Kristi Himmelsfärds dag och att kunna glädja sig över att jag känner Honom som sitter på tronen.

Dop av ung

Denna dag har varit en högtidsdag för familjen Sunnliden. Ett barnbarn har döpts in i Kristi kyrka. Jacob och hans familj har valt att vänta med dopet till barnen blivit lite större och eftersom Elia ska konfirmeras nästa lördag fick han bli döpt idag. Och det är ordentligt med exorcism, olja och en dopgrav. Det är annars inte så vanligt när vi följer Svenska kyrkans ordning. Här kommer några bilder från dagens högtidlighet.

Doptalet innehöll tre punkter. 1. Dopet är personligt. Det är givet till Elia. 2. Dopet har en utsida som består av läsningar, vatten, olja etc. Det kan vi bidra med. 3. Dopet har en insida. I det förklaras vi som nya skapelser, rättfärdiga etc. Det kan bara Gud göra.

Oljan ges vid två tillfällen. Först som här efter exorcismen och sedan i bönen om Anden efter "begravningen".

Elia Carl Jacob Jag döper dig i Faderns, Sonens och den helige Andes namn.

United, Malmö

På torsdagskvällen den 26 april började Uniteds årliga konferens. det var den 16:e konferensen och för att citera Magnus Persson "den minsta men den bästa". För Karis och min del var det det andra gången vi var med. Vi anmälde oss redan förra året eftersom vi dels finner Uniteds resa spännande och dels eftersom det här uppstår ett viktigt nätverk. Jag tyckte inte det blev riktigt klart hur det nätverk Magnus Persson annonserade förra året skulle gå vidare. Kanske är det så att det kommer att se annorlunda ut nu när United bestämt sig för att vara anslutna till EFS. Min bön är att denna resa in i det lutherska sammanhanget inte ska innebära att de tappar bort pingstens Ande. Den lutherska traditionen är som bekant relativt andefattig, åtminstone i våra skandinaviska länder där ortodoxin knutit den helige Ande så starkt till nådemedlen och de karismatiska tjänsterna och gåvorna  underskattats. Denna min egen tradition lider också för närvarande av sina strukturer och det i en tid då vi mer än på länge behöver nya strukturer.

Det var talare från olika sammanhang, alla allmänkyrkliga sammanhang. Där var förutom huvudtalaren James K A Smith som du kan få veta mer om genom att klicka här också Peter Halldorf, Mikael Löwegren, Kerstin Oderhem och Karl Inge Tangen. Den senare hittar du genom att klicka här.

Fredagen började med mässa och f Mikael celebrerade som du kan se på bilden nedan. Det var en härlig kombination av högkyrklighet och karismatik. Här använder jag ordet karisamtik i den vidare mening. Det var en levande mässa, med lovsång och gudomlig närvaro.

Huvudtalare var som sagt James K A Smith som talade utifrån sin bok You are what you love. EFS kommer att publicera boken på svenska till hösten. Budskapet kommer väl till sin rätt i bokens titel. Vi har som bekant vårt hjärta fästad vid det som vi anser mest angeläget för oss, vid det vi förtröstar på och tar vår flykt till i nödens tid. Det handlar om att älska Herren vår Gud. Nu är den inre drivkraften viktig men också de vanor och den miljö vi lever med. Liturgin är genom sin återkommande rytm något som formar oss och därför är den viktig.

Konferensens höjdare tycker jag ändå att Peter Halldorf stod för når han talade om vår syn på och vårt bruk av Bibeln. Om det föredraget läggs ut på Uniteds hemsida rekommenderar jag det varmt. Frågan om hur vi kristna ska betrakta och förhålla oss till Bibeln har varit het så länge jag varit med. Peter hävdar att problemet i grund är att vi försöker förhålla oss till Bibeln som till något. I själva verket är Bibeln inte något utan någon. Det är någon vi ska förhålla oss till lyssna till och lära oss av.
Det är någon som vill beskydda oss, trösta och vägleda oss. Det är Herren som talar till oss och möter oss i den heliga Skrift. Riktigt bra föredrag.

Nej nu måste jag återgå till arbetet med min bok om motståndsrörelser. Det är ju arbetarnas dag idag.