Det visade sig att det var just idag som Bajen spelade mot Kalmar, inte i morgon som jag hade fått för mig. Men jag tror inte att jag överser Kyrkofullmäktiges sammanträde även om jag skulle kunna. Jag kan inte säga att det lockar precis även om det skull vara intressant att vara fluga på väggen när de ska samtala om personalsituationen. Nu har jag faktiskt tappat räkningen på hur många som har sagt upp sig i förtid på grund av otrivsel. Otrivsel? Har jag belägg för det? Jo det kan man nog säga.
Det är inte bara jag själv som har varit "omöjlig" att ha att göra med. Jag vet vad jag har erfarit men jag känner ju också personligen alla dem som har sagt upp sig. Häromdagen samtalade jag i nästan två timmar med en av de första som fick gå. Jag lyssnade noggrant och känner väl igen mönstret från de andra. Det är trist och eftersom jag ogärna nämner konkreta exempel när jag inte måste och än mindre några namn så får det räcka med att jag antyder ett mönster som jag i sin tur tror till stor del är förorsakat av den så kallade stordriften. Stordriften har fått förödande konsekvenser. Jag nämner gärna två.
Den första katastrofen är att unga män som kallats av Gud att tjänstgöra i en församling på eget ansvar reducerats till tjänstemän. Som tjänstemän är de inte trovärdiga. De är inte trovärdiga därför att om de kallats av Gud och har Honom som Herren kan de per definition inte vara tjänstemän. Om de ändå är det är de inte trovärdiga. Detta är inte mindre än en katastrof. Här har vi unga män som tagit emot Guds kallelse och som bestämt sig för att med hela sitt hjärta tjäna Gud och sina medmänniskor. De är intresserade av Guds Ord, Kristi församling, att vara trogna tjänare och har domedagen för ögonen. De behöver stöd och uppmuntran eftersom de är människor av kött och blod. De behöver utvärdera sin gärning i ljuset av Bibeln och kyrkans historia. De behöver få lära sig av sina misstag, göra nya erfarenheter och rustas för ett livslångt lidande. Men det de möter är det motsatta. De har reducerats till tjänstemän. De har fått kyrkopolitiker som arbetsgivare och fått ställa sig i beroende av en arbetsledare. Denna arbetsledare behöver inte nödvändigtvis ha samma inriktning som de unga männen som till exempel i Värnamo. Plötsligt är det lojalitet och rätt ifyllda arbetsschemana som kommer i centrum. Prästerna kan inte formulera än mindre verka i enlighet med den framtidstro de själva burit på. De kommer inte att orka. Bara de kommer att orka som anpassar sig till stordriften.
Den andra katastrofen är att avståndet mellan gudstjänstfirarna i det som tidigare var distriktskyrkor med deras egna drömmar växer till en avgrund. När gudstjänstfirarna i Mariakyrkan eller Johanneskyrkan inte längre får fira jul, påsk eller pingst i sin egen kyrka utan att alltfler gudstjänster ska sammanlysas till Värnamo kyrka kan man inte räkna med att dessa gemenskaper ska kunna bestå. Det är illa om dessa nedskärningar motiveras av det minskade antalet tillhöriga eller minskad ekonomi som om det vore viktigare än en gemenskap om 50-60 människor. Än värre är det naturligtvis om de förtroendevalda och arbetsledarna är medvetna om detta men kör över dessa fromma och hoppfulla människor. Och de stackars ansvariga prästerna som tvingas från sina fårhjordar för att i stället komma samman i en så kallade stordriften orkar helt enkelt inte med situationen.
Det är sorgligt. Det är också sorgligt att biskopen inte har något att säga till om. Biskopen kan inte i det rådande systemet utöva någon meningsfull tillsyn. Situationen bådar inte gott inför framtiden. Och det finns knappast några andra än de lokala kyrkopolitikerna som åtminstone tillfälligt kan bromsa utvecklingen. Men om de har förståelse för eller kraft för att göra det återstår att se. Det blir spännande att få höra rapporter från sammanträdet i morgon kväll. Om jag själv går dit? Nej, det gör jag inte.
Det är inte bara jag själv som har varit "omöjlig" att ha att göra med. Jag vet vad jag har erfarit men jag känner ju också personligen alla dem som har sagt upp sig. Häromdagen samtalade jag i nästan två timmar med en av de första som fick gå. Jag lyssnade noggrant och känner väl igen mönstret från de andra. Det är trist och eftersom jag ogärna nämner konkreta exempel när jag inte måste och än mindre några namn så får det räcka med att jag antyder ett mönster som jag i sin tur tror till stor del är förorsakat av den så kallade stordriften. Stordriften har fått förödande konsekvenser. Jag nämner gärna två.
Den första katastrofen är att unga män som kallats av Gud att tjänstgöra i en församling på eget ansvar reducerats till tjänstemän. Som tjänstemän är de inte trovärdiga. De är inte trovärdiga därför att om de kallats av Gud och har Honom som Herren kan de per definition inte vara tjänstemän. Om de ändå är det är de inte trovärdiga. Detta är inte mindre än en katastrof. Här har vi unga män som tagit emot Guds kallelse och som bestämt sig för att med hela sitt hjärta tjäna Gud och sina medmänniskor. De är intresserade av Guds Ord, Kristi församling, att vara trogna tjänare och har domedagen för ögonen. De behöver stöd och uppmuntran eftersom de är människor av kött och blod. De behöver utvärdera sin gärning i ljuset av Bibeln och kyrkans historia. De behöver få lära sig av sina misstag, göra nya erfarenheter och rustas för ett livslångt lidande. Men det de möter är det motsatta. De har reducerats till tjänstemän. De har fått kyrkopolitiker som arbetsgivare och fått ställa sig i beroende av en arbetsledare. Denna arbetsledare behöver inte nödvändigtvis ha samma inriktning som de unga männen som till exempel i Värnamo. Plötsligt är det lojalitet och rätt ifyllda arbetsschemana som kommer i centrum. Prästerna kan inte formulera än mindre verka i enlighet med den framtidstro de själva burit på. De kommer inte att orka. Bara de kommer att orka som anpassar sig till stordriften.
Den andra katastrofen är att avståndet mellan gudstjänstfirarna i det som tidigare var distriktskyrkor med deras egna drömmar växer till en avgrund. När gudstjänstfirarna i Mariakyrkan eller Johanneskyrkan inte längre får fira jul, påsk eller pingst i sin egen kyrka utan att alltfler gudstjänster ska sammanlysas till Värnamo kyrka kan man inte räkna med att dessa gemenskaper ska kunna bestå. Det är illa om dessa nedskärningar motiveras av det minskade antalet tillhöriga eller minskad ekonomi som om det vore viktigare än en gemenskap om 50-60 människor. Än värre är det naturligtvis om de förtroendevalda och arbetsledarna är medvetna om detta men kör över dessa fromma och hoppfulla människor. Och de stackars ansvariga prästerna som tvingas från sina fårhjordar för att i stället komma samman i en så kallade stordriften orkar helt enkelt inte med situationen.
Det är sorgligt. Det är också sorgligt att biskopen inte har något att säga till om. Biskopen kan inte i det rådande systemet utöva någon meningsfull tillsyn. Situationen bådar inte gott inför framtiden. Och det finns knappast några andra än de lokala kyrkopolitikerna som åtminstone tillfälligt kan bromsa utvecklingen. Men om de har förståelse för eller kraft för att göra det återstår att se. Det blir spännande att få höra rapporter från sammanträdet i morgon kväll. Om jag själv går dit? Nej, det gör jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar