onsdag, maj 23, 2018

Värnamo pastorat, del 2

Den kris som pastoratet för närvarande går igenom relaterar till den som Svenska kyrkan i stort går igenom. I dag kom den på tal igen när jag lunchade med en god vän som berättade att han köpt en bok som han fann intressant. Vilken bok är det, frågade jag artigt. Jo, den är skriven av en präst i Svenska kyrkan som heter Helena Edlund. Den heter Konsten att överleva Svenska kyrkan med underrubriken - tolv år på Sveriges farligaste arbetsplats. Jag har berättat om den i tidigare bloggar. Du hittar min kommentar genom att klicka här.

Det finns ganska många orsaker till att det har blivit som det är. men en stor del av förklaringen är den så kallade skilsmässan mellan staten och kyrkan. Det var en olycklig skilsmässa. Det jag tänker på är att prästerna fick lämna sin arbetsgivare biskopen och i stället fick de förtroendevalda till arbetsgivare. Det gjorde att biskopen inte längre kan vårda sig om sina präster. Prästerna fick inte bara de förtroendevalda, läs kyrkopolitikerna, som arbetsgivare utan deras ämbete miste sin kraft. I stället blev de reducerade till tjänstemän med allt vad det för med sig av byråkrati som arbetsledare, ordergivning och fråntaget eget ansvar. Skadan kan minska när rätt person är kyrkoherde. Kyrkoherden kan delegera, uppmuntra prästernas egna initiativ och främja nya gemenskaper. Men kan också uppträda motsatt.

En annan lika stor olycka skedde när den så kallade "stordriften" infördes. Den kunde genomföras av olika skäl och på olika sätt. Huvudskälet torde ha varit ekonomiskt. Personal- och lokalkostnader ska minska. Vi har en alldeles för stor kostym, hette det. Och det kan säkert vara så. En annan vinst man talade sig varm för var att administrationen skulle leda till samordningsvinster. Men det fanns ytterligare en orsak som det inte talades om. Det var att antalet förtroendevalda måste minska därför att de politiska partierna "inte har folk som vill ställa upp." Vill man se igenom den orsaken kan man också säga att makten skulle koncentreras på färre personer. Jag tror att detta var ett starkt skäl i synnerhet för (S). Jag satt med i kyrkomötet när diskussionen fördes och jag förvånade mig över att till exempel (C) men också andra nomineringsgrupper alls gick med på att inför stordriften. Då talade POSK:arna och menade att om vi inför stordriften, det vill säga avlastar de mindre församlingarna stora kostnader för personal och lokaler så kan de i stället "ägna sig åt det andliga", som till exempel församlingarna i Fryele och Nydala. Det skulle vara en vinst, menade man. Att ägna sig åt det andliga utan att kunna bestämma över personalen och lokalerna. Men det finns fler nackdelar. När gudstjänsterna regelbundet lyses samman med det stora pastoratets huvudkyrka, särskilt vid de stora högtiderna som jul, påsk och pingst, så undergräver man effektivt församlingslivet. De så kallade församlingarna förfogar inte heller över egen budget. Hur inspirerande är det att under sådan förhållanden hålla ut? De mindre församlingarna och de före detta distrikten i Värnamo är förlorare. Personalen är förlorare och vinnare är egentlig bara dem som tycker att de kan bestämma. Men bygga församling klarar de inte.

Och ändå skulle jag kunna tänka mig att uppmuntra till nya församlingsbildningar. Varför inte låta gudstjänstfirarna i Mariakyrkan eller Johanneskyrkan bli egna församlingar om de än måste fungera på helt andra villkor än tidigare?

De som vill leva som kristna har det svårt i vår tid. De är sedan mycket lång tid passiviserade. Jag tycker biskop Sven (Thidevall) slog huvudet på spiken när han beskrev lekmännens uppdrag som att delta i något av de fyra k:na, kyrkbänken, kyrkorådet, kaffekokningen eller kören. Förvisso görs det nu försök att engagera lekmännen, göra de mer delaktiga men oddsen för att lyckas är inte särskilt  stora. De blir dessutom förmodligen mest delaktiga av den nya religion som Svenska kyrkan just nu lanserar. Nya religion? Ja, den som Dag Sandahl beskriver som deistisk men benämningarna moralisk och terapeutisk deism. Den kan vara svår att genomskåda även om den står väldigt långt ifrån kristendomen.

En kollega siade om utvecklingen redan för många år sedan. Han sa: "vattnet rinner alltid neråt" och det knappast någon neka till. Förr eller senare kommer den nya religionen med den nya undervisningen och de nya arbetssätten att nå också Värnamo. Jo, vi är där nu.

2 kommentarer:

Andreas Holmberg sa...

En får väl vara tacksam så länge den nya religionen åtminstone är deistisk. Får kh Åke Nordström i Gustav Vasa (och nätverket "kristen bortom Gud") råda så blir den ju ateistisk. MTA: Moralistisk Terapeutisk Ateism.

Anonym sa...

Det är verkligen den största roten till det onda när de styrande politikerna (eller monarken då det begav sig) blandar sig i kyrkan och vill att den ska styras som samhället i övrigt. Istället får man se på hur kyrkan har styrts ända sen apostlatiden. Prästkyrka har ju varit ett skällsord, något verkligt negativt men det är det enda som är i enlighet med Jesu instiftelse. Naturligtvis är det därför stiftsbiskopen som ska vara församlingsprästens chef. Däremot kan församlingen lokalt anställa den vaktmästare som behövs.

Viktigt också att lyfta fram lekmännens roll vilket inte alls står i motsättning till prästkyrkan.

Jonas M