Storsamling

I går hade vi storsamling här hemma. Det var en god kväll. Det var andra gången vi hade en sådan hemma hos oss. Förra gången var vi nio stycken och i går var vi sju stycken. Storsamling? Jo, det är nämligen stort att få sitta ner med goda vänner, lovsjunga Gud, dela liv och be för varandra. Storsamlingarna har starkt bidragit till gemenskapens överlevnad. Värnamo Koinonia är ett uttryck för en gemenskap som nu vuxit "på bredden, höjden, djupet och längden" under femton års tid.

Allt stort och fint börjar i det lilla. Det rotar sig och växer sakta - förutsatt att Herren Jesus får vara i centrum.

I morgon är det storsamling igen. Vi har två storsamlingar sista veckan i varje månad. Då ska vi samlas hemma hos Thomas och Ann-Charlotte. De har visserligen konverterat till Romersk-katolska kyrkan men hör ända till samma familjära gemenskap som Kristi kyrka och församling utgör. Då kommer med stor säkerhet över 20 personer att samlas, kanske mellan 25-30 personer. Fler än så får inte rum i våra hem. Det är därför vi nu har två storsamlingar. Vår förhoppning är att Gud ska fortsätta att bekräfta sin egen närvaro och utrusta och välsigna oss. För min del får det mer än gärna bli fler gemenskaper, grekiska koinonia.

 Vad betyder det att Herren Jesus är i centrum? Konkret betyder det att vi förbereder oss i bön innan vi samlas. Vi förbereder oss för att möta Herren Jesus.

När vi sedan möts brukar vi använda en timme till att mingla och småprata. Alla känner varandra väl och det blir lätt en hög stämning. Sedan hälsar husvärden välkommen, ber en bön och kanske läser ett ord, inte sällan "dagens Stinnisen" men det kan även vara något annat. Strax går vi sedan vidare. Oftast serverar husvärdarna något att dricka med tilltugg av lättare slag.

Efter typ 30 minuter sjunger vi Guds lov och ära. Lovsångerna varvas med spontana böner. Gärna tacksägelser till en början så Herren Jesus känner sig riktigt välkomnad. 15 kanske 20 minuter senare blir det undervisning. Vi håller oss "till apostlarnas undervisning" vilket har visat sig vara mycket klokt. Inte sällan brukar vi upp emot en timme till denna undervisning.

Avslutningen kan se olika ut. Kanske blir det frågor och samtal, kanske förböner och allra sist sjunger vi "Vår Fader", åkallar och tar emot den aronitiska välsignelsen. Så ser våra storsamlingar ut. Inte svårare än att de kan genomföras var som helst.

I går, hemma hos oss, följde vi inte det vanliga upplägget. När vi inte är fler än ett tiotal går mycket av tiden åt till att lära känna varandra, dela bakgrund, tala om vårt förhållande till Gud. det öppnar förvisso också upp för förbön, lovsång och välsignelse.

I morgon kan Kari och jag inte vara med. Vi ska på konsert i huvudstaden - Weeping Willows, men storsamlingen står inte och faller med vår närvaro. Det är också stort.

Storsamlingar rekommenderas! Kan vi hjälpa till så hör av er.

Från Albanien

Dear brothers and sisters in Christ,

It is with great pleasure that we would like to inform you hereby about the seminar had with pastor Hakan Sunnliden in Tirana, organized in our church on March 24 -25. This was the 10th seminar arranged, in the chain of seminars led by our pastor Jorgen Boytler and pastor Klas Lindberg, starting from year 2013.

Friday evening we celebrated Holy Communion in a service that was really blessed, to be followed Saturday by the seminar with leaders and potential leaders from the five different areas where we work: Bathore, Elbasan, Burrel, Pogradec and Tirana. Teachings were led by Hakan Sunnliden; the main purpose was to know and understand how the Word of God builds fellowship and how we can be equipped with practices to be used in our groups in the long run. The seminar was blessed; people felt engaged, motivated and encouraged to go back to their working areas and share what they have learned with their children, youth and adults. We shared meals together in the church and had the opportunity to have informal talks during the breaks.

We as staff and leaders would like to express hereby special thanks to Hakan Sunnliden for the time spent with us and for their big heart for the work in Albania.

Till Albanien

Klockan är tidig på morgonen och jag ville bara berätta att jag inom en timme reser till Albanien, via Istanbul av alla städer.

Den här gången kommer undervisningen att handla om The Church - ur ett bibliskt perspektiv. Jag kommer att visa hur Jesus inte grundade en ny kyrka utan snarare fullbordade "den gamla". Att det sedan steg för steg sker en expansion är det nästa steg som Apostlagärningarna berättar om. Paulus ser med viss förvåning och sorg hur kyrkan sedan kommer att gå sin egen väg. Det ska bli spännande.

Bilden är från ett tidigare seminarium

Detta betyder att det inte blir någon blogg förrän på tisdag i nästa vecka. Den dagen blir också en spännande dag eftersom vi går in på avslutningen av Bibelförklaringarna i Värnamo kyrka och sedan har vi ett öppet möte med en intressenter till Frimodig kyrka. Vi får se vart det tar vägen. Kanske är det ingen som bryr sig eller blir det en grupp.

Ha en god vecka, folk, och en god helg så hörs vi när jag kommer hem.

Gladare församlingsliv, eller ...

När det nu drar ihop sig till kyrkoval eller rättare sagt att upprätta listor till valsedlarna börjar det röra lite på sig. I lördag var jag på Frimodig kyrkas årsmöte i Växjö och där restes en del frågor hos mig. Dessa frågor berör framför allt det lokala arbetet. Vi förra valet talade jag med Joakim Axelsson som då var ordförande för det opolitiska Gladare församlingsliv om att bilda en Frimodig kyrka-grupp i Värnamo eller att hitta vägar för ett samarbete. Gladare församlingsliv fick förra valet 36 % av rösterna om jag är rätt underrättad. Nå då rann det hela ut i sanden och inte berodde det på mig kan jag säga. Den här gången är läget likadant. Problemet med Gladare församlingsliv, eller ett av problemen, är att gruppen på grund av sitt höga röstantal redan tidigt hamnade i "regeringsställning". Det betyder att det på ganska många år inte har funnits någon som helst opposition i Värnamo pastorat. Och det märks.

Nu är det snart nytt val och jag hade ärligt talat tänkt att strunta i alltihop. Det går inte att förnya Svenska kyrkan som redan hamnat långt ner i diket. Ett skäl till att jag slutade var just detta att utvecklingen mot stordrift nått också lokalplanet. Här råder numera ett företagstänkande som är förödande, Det går fort utför och personalen far illa. Inte bara präster utan även diakoner och andra. Nåja. Jag är inte med på utvecklingen. Tack och lov.

Men så inställer sig andra frågor. Det finns ingen som helst opposition. Borde det inte finnas motkrafter på lokalplanet? Också för "regeringens" skull? För allas skull? Men det gör det inte. Har vi som fortfarande är tillhöriga något ansvar?

Är det rätt att säga att vi inte bryr oss? För det gör vi inte. Eller är det så att vi har ett ansvar för varandra? Måste det inte finnas en opposition? Någon som de anställda kan vända sig till? Behöver vi inte tänka på vilsegångna kristna och sökare? Borde det inte finnas ett alternativ till alla de programverksamheter som erbjuds? Varför har församlingsrådet ingen verklig delegation som på andra orter? Borde det inte finnas fler koinonior?

Kan det vara så att Frimodig kyrka skulle kunna bidra med något. Ja, i alla fall om man läser de olika foldrarna. Då framstår Frimodig kyrka som det verkliga alternativet.

Usch, jag känner att jag inte utan vidare kan skaka av mig detta. Här finns så många goda bröder och systrar som är värda något bättre än det närvarande. Be med mig om vägledning. Förresten borde vi inte be för andra platser runt om i vårt land också?

Antingen fortsätter vi att strunta i - varandra - eller så låter vi våra gemenskaper utgöra brohuvuden från vilka vi kan slå broar in till pastoraten. När jag bad för egen del fick jag ett tilltal: "När du blir äldre ska ...l en annan ... leda dig dit du inte vill gå."  Men det var nog bara inbillning eller ...

Gladare församlingsliv? Det borde kanske heta sannare församlingsliv i stället eller Frimodig kyrka.

Rapport från PLT

Hemma igen efter en oerhört givande och intressant start på PLT:s nya projekt i Siluguri, Indien. Siliguri är en stad på kanske närmare 1 miljon människor i nordöstra Indien, i delstaten West Bengal. En plats som bara ligger 1 timmes bilresa till Nepal och c:a 1 timme för att sedan börja klättra uppför Himalayas vackra vyer.  Där har vi startat upp PLT tillsammans med AnnaSara och Diwas Lama, som leder ett arbete kallat ”Friendship churh Ministries”

Diwas har startat detta arbete som framförallt är en församlingsplanterande rörelse. Han började för några år sedan med att nå sin egen hemby uppe i bergen där han några år tidigare blivit utkastad på grund av att han blev en kristen. Nu är över halva byn varmt Jesustroende och Diwas kusin är deras pastor. Idag består rörelsen av c:a 20 församlingar, de flesta i Himalayaområdet. De flesta ligger på den Indiska sidan men ett fåtal också i Nepal. Även vid gränsen till Bhutan finns en församling som hittar vägar att nå in över gränsen. Längtan finns också att nå in till Bangladesh.

Tankar att starta upp utbildning för pastorerna har funnits under lång tid. Detta tog en mer tydlig form när Hans Sundberg kontaktade AnnaSara och Diwas och erbjöd ett samarbete med PLT. Att jag fick vara med i detta känns som en stor nåd men också ett svar på en längtan jag haft att få hjälpa till med undervisning bland dessa underbara pastorer och ledare, tillsammans med min egen dotter AnnaSara.

Måndagen 13 februari körde vi igång, tillsammans med ett 30-tal hungriga pastorer och ledare. Hungriga på Guds ord var ingen tvekan på att de var. Många av dessa har väldigt liten utbildning, både vanlig skolutbildning och ännu mindre teologisk utbildning. Sista kvällen då vi lärare avtackades så fanns det inte nog med ord hur glada och tacksamma de var och hur mycket de lärt sig under dessa två veckor. Själv kände man sig oerhört ödmjuk och tacksam, tacksam att ha fått vara en del i denna så viktiga process i deras liv och tjänst.

Ämnena den här första gången var: genomgång av GT:s historia och en översikt av GT:s olika böcker. Där hade de fått tag på - som genom ett under – en 31årig Kille från södra Indien, Issac, som bara tillfälligt befann sig i Siliguri. Otroligt duktig teolog med GT som specialitet. Hans svåger Philip som tog sig an Pauls liv, och så Philips fru Dakkem (AnnaSaras nepalilärare) som gick igenom 1:a och 2:a Thessalonikebreven. Själv fick jag förmånen att gå igenom Galaterbrevet och 1:a korintiebrevet. Väldigt lärorikt för en gammal pingstpastor som mig, som bara predikat tematiskt i hela mitt pastorsverksamma liv. Att systematiskt gå igenom bibelböcker tvingar en att ta tag i sådant som man kanske tidigare hoppat över. AnnaSara och Diwas har givetvis också varit med och bidragit med undervining, AnnaSara med en fantastisk introduktion om Ordets betydelse i liv och tjänst. 3 entimmarslektioner om dagen, smågruppssamling före middag och en avslutande kvällssamling. Det en stor utmaning för dessa ledare att sitta ner och samtala om undervisningen, vana som de är att bara lyssna och aldrig ifrågasätta. Tror att detta dock lossnade mer och mer under tidens gång.

Tiden där nere avslutades med att personligen få följa med upp till en av de mest avlägsna byarna. Där fick jag möta församlingen och predika över ”friheten i Kristus” ett behov som jag förstod fanns där. Detta var en församling som nyligen anslutit sig till Friendship church Ministry och som under flera år utan pastor hade utvecklat en ganska gammaltestamentlig och lagisk tro. Så långt jag kunde förstå togs det emot med öppna hjärtan och blev en start för deras nya pastor att gå vidare i ämnet.

Nu får vi se fram mot nästa session, någonstans runt okt/nov-skiftet. Så tar vi ju tacksamt emot förbön för detta arbete. Be för AnnaSara och Diwas som just nu förhandlar om en tomt där de kan bygga ett center som klarar av att serva det växande arbetet där.

Allt gott! P-M Börefelt

Frimodig kyrka

I går hade Frimodig kyrka i Växjö stift sitt årsmöte. Det var inte särskilt spännande förutom att det är uppenbart att vi närmar oss ett kyrkoval. Vad är det som upptar mitt intresse?

Det går ganska enkelt att konstatera att uppgivenheten är stor. Partipolitiseringen är alltför påtaglig. Det blir mer och mer uppenbart att det stora problemet heter Lagen om Svenska kyrkan. Riksdagen har bestämt att Svenska kyrkan ska vara territoriell, demokratiskt och öppen, det vill säga fel, fel och återigen fel. Men så ser det ut och partipolitikerna har lagt sig som en våt filt över hela organisationen men uppriktigt sagt i gott samarbete med Svenska kyrkans ledning. Det är väldigt svårt att se hur det ska kunna gå att vända utvecklingen. Och ändå finns där ett litet hopp. Inte så stort. Många potentiella väljare till Frimodig kyrka konverterar och många har slutat bry sig. Kanske går de och röstar, men inte ens det är säkert.

Ett litet hopp? Ja, Berlin-muren föll, järnridån togs bort och det syntes oväntat. Som om det hände över en natt, men missnöjet har pyrt länge. Gräsrötterna hade genomskådat systemet, sett något annat i västvärlden och i takt med att knorrandet tilltog ökade hoppet. Sedan plötsligt förändrades allt. Kan det hända med Svenska kyrkan? Mänskligt sett knappast, men man ska aldrig säga aldrig.

Och ändå - om det hände - skulle restaureringsarbetet i sig vara en gigantisk uppgift. Samtidigt kanske vi skulle få god hjälp av andra kyrkor kanske tack vare Borgåöverenskommelsen.

Är det här ett tillräckligt hopp?

Det var annars glädjande att höra att det inte tycks vara särskilt svårt att få ihop en lista för Frimodig kyrka. Jag hörde siffran ungefär 40 stycken, om det nu stämmer. Andra grupperingar tvingas lägga ner eftersom, det inte folk som vill ställa upp. Men Frimodig kyrka tycks leva upp till devisen. Människorna är inte alltid glada. Hur skulle de kunna vara det? Men de är frimodiga och frimodighet s'ger Skriften har med sig stor lön. Här gäller det kanhända att hålla ut.

Men är det verkligen meningsfullt? Nja, det måste väl vara meningsfullt att bry sig om sina medkristna? Sina bröder och systrar? Det finns bröder och systrar i tron som far illa i våra pastorat. Också i Värnamo pastorat. Ganska mycket illa dessutom. De kan vara anställda. De kan vara gudstjänstfirare. De kan vara deltagare i olika verksamheter. De kan vara svältfödda, bekymrade, oförstående eller frågande inför utvecklingen. De kan ha personliga bördor att bära men inte veta hur de ska få hjälp. De kan bära på sorg eller egna sjukdomar och så vidare. Jag tror jag skulle kunna ge exempel på allt. Kan det vara så att människor som behöver Gud och varandra också kommer att hitta varandra?

För att knyta an till just det meningslösa kyrkovalet kanske det skulle behövas lokala Frimodig kyrka grupper. Grupper som kunde mötas regelbundet. Kanske inte före att bli kyrkopolitiker, men för att hjälpa varandra? Kanske för att i hemmen kunna prata fritt och öppet om våra gemensamma problem. Vår Svenska kyrka lider till stor del av en tystnadens kultur. Tänk om vi kunde bryta denna? Ja, vi kan bryta den - i hemmen! Där kan vi också förenas i tron på Kristus, sjunga och be och hitta nya vägar för Guds folk utan att behöva lämna Svenska kyrkan. Kanske kunde man just genom kyrkovalet slå en brygga från husförsamlingarna till pastoratet?

Ja, så kan jag fundera. I morgon ska jag tillsammans med f Dag till Jönköping. De vill visst starta en Frimodig kyrka grupp.

Alternativa fakta

Om Bibelförklaringarna

I kväll har jag gjort del 53 på Romarbrevet och nu går det mot slutet. Kanske blir det tre timmar till så jag blir klar till påsk. Bäst att låta det vara osagt. Sedan ska det tryckas på något sätt dock inte som bok - än. Jag har låtit kopiera materialet från tidigare bibelböcker men någon bok har det inte blivit. Men nu är den första bokkommentaren på gång. Den blir över Jakobs brev. Det är inte klart med något bokförlag. Det visade sig när jag kontaktade några kristna sådana att ingen tror att bibelkommentarer kan sälja. Jag har pratat med fyra-fem stycken men ingen vill ta den ekonomiska risken. Jag kan förstå det, men beklagar naturligtvis att svensk kristenhet inte intresserar sig för Bibeln. Det är inte bara det att den är helig Skrift. Den är också normen för oss kristna. Utan Bibeln skulle du över huvud taget inte kunna kalla dig för kristen.

Det kan bli så att ingen vill ge ut en kommentar till Jakobs brev skriven för lekmän, för vanliga bibelläsare. Men det finns en lösning och den kallas för Book-on-Demand. Jag har bestämt mig för att använda mig av den men måste avvakta tills jag får definitivt besked från ett förlag som just nu ska titta på manus.

Bibelförklaringarna ligger ute på nätet och du kan finna dem genom att klicka på dem i spalten till höger. Där hittar du de böcker jag förklarat med hjälp av senare tids forskning. Det har hänt revolutionerande mycket inom exegetiken efter 1970. Det beror framför allt på att forskningen inom litteraturvetenskap, sociologi och psykologi utvecklats och tillförts bibelkunskapen.

Romarbrevet på nätet har stått still ett antal månader därför att vi har haft problem med hanteringen. Det är inte bara jag som ska tala utan det ska spelas in, redigeras, sändas i närradio och läggas ut på nätet. Det är åtminstone fyra personer inblandade i hanteringen. Men nu har allt hänt på en gång. Nu hittar du alla delar utom två tror jag som förfelats på något sätt. Del 12 försvann. Del 14 och 15 visade sig vara en och densamma. Del 45 försvann i en kraschad hårddisk. Så kan det gå och därför är det så mycket roligare när det nu 'r ordning och reda på det igen.

Jag återkommer när det händer något med Jakobs brev och när Romarbrevet är färdigt. Så här ser det ut så långt och om det är någon vers du funderat över är det bara att gå in klicka och lyssna.

1.       Rom

2.       Rom

3.       Rom

4.       Struktur

5.       1:1-6

6.       1:7-15

7.       1:16-17

8.       Guds rättfärdighet

9.       1:18

10.   1:18-32

11.   2:1-16

12.   Saknas

13.   3:1-20

14.   3:21-26

15.   3:27-4:1

16.   4:2-13

17.   4:13-22

18.   4:23-25

19.   5:1-11

20.   5:12-21

21.   6:1-5

22.   6:6-11

23.   6:12-23

24.   7:1-6

25.   7:7-13

26.   7:14-25

27.   8:1-4

28.   8:5-8

29.   8:9-11

30.   8:12-13

31.   8:14-15, dopet i den helige Ande

32.   8:16-23

33.   8:24-27

34.   8:28-39

35.   9-11, en översikt

36.   Ta bort

37.   9:1-5

38.   9:6-18

39.   9:19-29

40.   9:30-33

41.   10:1-5

42.   10:6-10:21

43.   11:1-12

44.   11:13-16

45.   Saknas ?

46.   11:17-36

47.   Förmaningens betydelse

48.   12:1-2

49.   12:3-8

50.   12:9-21

51.   13:1-10

52.   13:11-14:4

53. 14:5-22

2 i Fastan

Mark 14:3-9

Vid tre olika tillfällen har Jesus förutsagt vad som väntar honom, Mark 8:31fff, 9:30ff, 10:32ff. Även om det inte var möjligt för lärjungarna att förstå meningen med hans lidande, död och uppståndelse fick de ändå höra om den. Och det de hade hört skulle den Helige Ande senare påminna dem om och ett förklarande ljus skulle komma att lysa allt starkare.

När vi nu har kommit till den andra veckan i fastan börjar det dra ihop sig på allvar. Nu väcks onda anslag mot Jesus. Översteprästerna och de skriftlärde sökte efter ett sätt att gripa Jesus och Judas Iskariot, en av Jesu egna, skulle komma att hjälpa dem. Men innan det sker har evangelisten Markus skjutit in en berättelse om en kvinna som smörjer honom till hans begravning. Det är en symbolladdad och profetisk händelse.

Jesus hade kommit till Betania, en liten by ett par kilometer utanför Jerusalem på Olivbergets östra sida mot Jeriko till. Betania kan översättas till ”fattighuset” något som lyser igenom i berättelsen. Jesus brukade övernatta i Betania, se 11:11f. Evangelisten Markus berättar nu om hur det gick till när Jesus besökte Simon den spetälskes hus. Om han fortfarande var spetälsk eller inte förtäljer inte historien men om han verkligen var spetälsk bröt Jesus kraftigt mot lagarna i 3 Mos 13-14. Men det hade hänt förut att han satt enskilda människor före lagens bokstav.

Då kommer en kvinna med en alabasterflaska med dyrbar äkta nardus. Nardus växer på Himalayas sluttningar. Nardusen är starkt välluktande. Den är dyr och exklusiv och användes ibland som läkemedel. Hur kvinnan lyckats äga en sådan flaska vet vi inte. Kanske hade det varit en bröllopsgåva, en livförsäkring ifall hon av någon anledning skulle bli ensamstående. Enligt en av lärjungarna kunde de fått 300 denarer för den om de sålt den. 300 denar motsvarar en årslön! Den grekiska texten säger att hon bröt av halsen på flaska. Hon krossade den, kanske genom att slå sönder den med hjälp av bordskanten. En stark doft sprider sig i hela huset när hon sedan häller oljan över Jesu huvud.

Reaktionerna hos de närvarande är blandade. Några vet inte vad de ska säga. De tittar på varandra som om de behövde få hjälp. Men kanske var de alla ense om att detta var ett oerhört slöseri. Hade det inte varit bättre att sälja flaskan och ge pengarna till de fattiga i Betania? Att ge allmosor till de fattiga var den största dygd. Och de grälade på kvinnan eftersom de inte förstod vad som skett. Då ger Jesus oss ett predikoutkast:

1. Hon har gjort en god gärning mot mig, v 6

a) uttrycket god gärning är närmast en teknisk term som handlar om en människas förhållande till Gud. Termen går att använda just om att ge allmosor.  

b) Några blev upprörda. Nardusen hade bara förspillts, men Jesus såg in i kvinnans hjärta.

c) Sådan var och är hemligheten med det kristna livet; att vi tjänar honom av hjärtat, ärligt och helt uppriktigt om än inte fullkomligt. De fattiga kommer alltid att finnas ibland oss och visst ska vi bistå tiggarna, men det finns något annat som är viktigare. Om kvinnan var medveten om detta eller inte berättar inte evangelisten Markus, men Jesus ger henne onekligen sitt erkännande.

2. Hon har gjort vad hon kunde, v 8

a) Jesus uttrycker sig som om detta var kvinnans uppgift. Det var hennes kallelse skulle vi säga, hennes livsuppgift kulminerade när hon av kärlek fick smörja Jesus till hans begravning. Den döde skulle tvättas och sedan skulle kroppen smörjas med väldoftande salvor och lindas innan den lades graven.

b) Den här berättelsen stryker under vem Jesus är. Han är den Smorde, på hebreiska Messias. Han är Kungen som Gud själv insatt. Berättelsen handlar därför inte så mycket om kvinnan som den handlar om Jesus. Det är viktigt att komma ihåg att storleken på den insats vi gör inte är avgörande. Gud ser till hjärtat. Minns bara berättelsen om den fattiga änkan som endast kunde ge två kopparmynt, ett par ören, eftersom det var allt hon ägde. Hon fick beröm av Jesus. Gud ser till hjärtat.

c) Varje människa har sin livsuppgift. Den är viktig men kan bara fulländas genom hjärtats gemenskap med Gud, genom Jesus Kristus och i den Helige Ande. Så avslutas berättelsen om hur Jesus smordes till sin begravning av kvinnan med alabasterflaskan med att Jesus vill att vi ska

3. Berätta vad hon gjorde, v 9

a) Människor kämpar för att komma närmare Gud. Kvinnan ”fullgjorde sin uppgift” genom att ge allt till Jesus. Hon visade genom handling att hon ville älska Gud ”av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sin kraft”. Då hände det oväntade, det paradoxala som övergår allt förstånd; när hon gav allt fick hon själv allt. Det Jesus skulle komma att göra för hela mänskligheten blev plötsligt en verklighet för kvinnan. Hon upptäckte och tog emot syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet. 

b) Vi kan ge mycket eller allt till Jesus, men det är inte skälet till att vi blir frälsta. Vi blir frälsta därför att den Treenige Guden älskar oss. För många människor är det en kamp att närma sig Gud. Men hör då; det är en god kamp! Det är en god kamp därför att Gud själv vill ge dig sitt allt. Kvinnan kom till och visar på Jesus. Det är han som är kungarnas Kung och herrarnas Herre.

c) Nu kan vi påminna oss om, berätta för varandra och andra vad kvinna med alabasterflaskan gjorde. Vi kan använda händelsen för att beskriva hur mycket Jesus betyder för henne … och för oss själva. Han gav sig till oss ”av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sin kraft”. Så förändras människors liv och det mitt i deras kamp. 

Pastoral Leadership Training (PLT), del 2

forts.

Sista kvällen firade vi gudstjänst i stor tacksamhet då alla lärare var närvarande plus en del av familjemedlemmar och församlingsmedlemmar till deltagarna. Vi avskilde en av våra kvinnliga medarbetare som pastor under tårar av tacksamhet och upprättelse. Deltagarna tackade lärarna med tal och presenter, men lärarna uttryckte inte mindre tacksamhet till eleverna. Vi funderade på om de har förstått att detta bara är avslutet av en åttondel av träningen? Men det är en del av kulturen, man säger inte tack ofta, men när man säger det är det ordentligt. En av deltagarna gjorde oss extra rörda när han ville uttrycka sitt största tack till sin fru som var hemma, fastade och bad och tog hand om deras tre barn på 7, 4 och 1 för att han skulle kunna åka.

Sista dagen sände de, i bön två och två, tillbaka varandra till sina respektive fält och det blev en helig stund med mycket kramar och tårar.

Från de tacktal som hölls och de skriftliga utvärderingarna vill vi bara bjuda på några exempel:

”Nu förstod jag att jag inte kunde nånting om Bibeln tidigare!” uttryckte en av våra ungdomspastorer med en ödmjukhet som bara nepaleser kan bjuda på.

”Tidigare har jag förstått pärmen på Bibeln, nu känns det som jag börjar förstå insidan!” sa en annan av våra pastorer.

”Förut läste jag och förstod mest av Nya testamentet men nu förstår jag att Gamla Testamentet är som en skugga av Nya Testamentet och vi kan förstå nya testamentet mycket bättre när vi förstår gamla testamentet.” uttryckte ytterligare någon.

Flera andra utryckte hur de nu förstår mer av hur Gamla och Nya Testamentet förhåller sig till varandra. I vissa församlingar var det tidigare stor förvirring kring tillämpandet av Bibeln. I en lite äldre församling tillät man t.ex. inte en familj som nyss fått barn att vara med i gudstjänsterna under en tid, på grund av att de var orena.

Vi har redan fått se direkta resultat hos våra pastorer och evangelister. De verkar fått en ny glöd och extra gnista för att arbeta lite ytterligare. De går till nya byar, undervisar redan det dom precis lärt sig och hälsar på varandra.

Det som hände under två veckor med hjälp av närmare 10 personers undervisning och ca 40 lektioner hade vi inte kunnat åstadkomma på många, många år, ens om vi hade haft all den kunskapen. PLT var den största gåvan vi kunde få till vårt/Herrens arbete.

Nu väntar mellan tre till fyra år av dessa underbara sessioner, men i en förnyad förtröstan på Gud funderar vi inte lika mycket på hur resurserna till nästa session ska komma in (vem skulle inte vilja med och satsa i nåt sånt här?) som på frågan ”vad gör vi när de här 3-4 åren är över?” ”Det här får inte ta slut” uttryckte vår 31-åriga lärare som tagit oss igenom Moseböckerna.

Jag sitter hemma och känner mig lite mer redo att dela intrycken från träningen efter att ha fått smälta det hela i ett par veckor medan Diwas, som hämtat sig efter en långdragen förkyldning, är iväg med en av evangelisterna på de farligaste vägarna han tagit jeepen på hittills. Dom besöker en by i Nepal där en ny församlingsplantering är i sitt första stadie efter att en 20 årig tjej vunnit sin man till tro, som lät döpa sig i lördags. En by i ett stort område dit varken vägar, elektricitet eller evangeliet har nått än. Diwas hälsar från en ovanligt bra telefonlinje att han kan se staden Mirik i Indien högt upp på ett av bergen på andra sidan floden, så hur långt kan det vara egentligen? Nästa gång kanske vi får ta oss dit till fots som våra medarbetare gör, det verkar säkrare…

Guds rika välsignelse från oss som är tacksammast av alla!
/Diwas & AnnaSara Lama

Det är fantastiskt att få vara med i ett arbete som detta. Vill du veta mer om PLT kan du besöka hemsidan genom att klicka här eller höra av dig direkt till mig.

Pastoral Leadership Training (PLT), del 1

Missionen i Nepal har haft motgångar som övervinns. Nu har arbetet spridit sig till Indien och den första sessionen har hållits. Här kommer en rapport i två delar från de ansvariga på plats, Anna-Sara från Norrland någonstans som gifte sig med Diwas från Indien. Där driver de sedan en tid tillbaka ett missionsarbete och nu har de begärt hjälp av PLT. Här kommer rapporten.

Vi har sparkat igång på topp!

Redan kort efter att jag träffat Diwas, min man, förstod Hans, tidigare än någon av oss, att vi snart skulle vara i behov av PLT. Efter ett år som gifta och tillsammans i tjänst i Indien förstod vi att han hade haft rätt. Vi började planera för att arrangera PLT, men hur vi skulle kunna genomföra den utan tillräckligt med lärare, utan tillräckligt med ekonomi och utan tillräckligt utrymme för att husera eleverna, visste vi inte. De senaste två åren i Indien har vi dock gång på gång fått erfara hur Gud oftast väntar med att visa hela sin lösning tills vi tagit ett lydigt steg i tro, så vi bestämde oss tillslut för att ändå boka in och annonsera den första sessionen av PLT i Siliguri.

Jag tror vi såg det lite som ett sätt att i alla fall sparka igång kursen och kanske lite som ett första test. Sällan hade vi förväntat oss en bråkdel av det vi skulle få vara med om. På underliga vägar fick vi, förutom min pappa, Per-Magnus Börefelt från Sverige, med oss ytterligare fyra välutbildade indiska lärare. På kvällarna hade vi ibland dessutom gästande pastorer och evangelister från andra arbeten i Siliguri. Ekonomin till den första sessionen löste sig dagarna innan vi började och vad det gäller utrymmet kan man säga att; har man hjärterum…

Vid våra medarbetarträffar är vi i snitt 18 personer, men då många har andra jobb räknade vi inte med att alla kunde komma. De tog ledigt från jobbet och kom mangrant och vi blev istället 29 deltagare varav 12 kvinnor. Med lärare och personal var vi 40 personer som skulle vistas dag som natt på en liten yta och dela på två toaletter. Männen hade vi ordnat annan logi för i en närliggande kyrka, men efter bara två nätter flyttade de in till oss andra, golvet i den lilla undervisningslokalen var ju ändå ledigt nattetid. Jag vet inte om det var på grund av myggen, som de skyllde på, eller om de hade svårt att lämna gemenskapen på kvällarna. Men att ”tvingas” vara tillsammans på det sättet förde oss verkligen närmre varandra och flera utryckte hur de kände sig som en stor familj.

Förutom några barn som följde med sina föräldrar fyllde den yngste deltagaren 16 år under träningen och den äldste var närmare 70. Samden, som 16-åringen heter ledde oss inför Gud på ett föredömligt sätt i lovsången och Joshua ställde alla frågor i undervisningen som ingen annan vågade ställa. En del av pastorerna har funnits med sedan starten av Friendship Ministry för ca 7 år sen, medan andra har kommit med det senaste året. Några få av de yngre har god utbildning medan ett par av de lite äldre är analfabeter. Men nu suddades gränserna ut och det fanns inte längre gammal eller ung, ny eller erfaren, lärare eller deltagare, kvinna eller man (vi studerade bl.a. Galatiebrevet ;) ). Det blev en fantastisk enhet och värme som jag inte tror hade kunnat uppnås på år av månatliga träffar.

Gud var med i allt från planeringen med schema och lektioner, sånt som är särskilt svårt första gången, till samtalen kring undervisningen. Men det var tydligt att även den onde var aktiv. Första dagen blev vi utan el och därmed även utan vatten (vilket sällan händer under vinterhalvåret). Det blev en lite tuff start med snabba omkast och smutsiga toaletter. Nästa dag dog en av våra evangelisters mamma efter lång tids sjukdom, så Diwas och några utav deltagarna vart plötsligt tvungna att åka upp i bergen en heldag och hålla i begravning. Men all röra glömdes när våra lärare undervisade pedagogiskt och systematiskt och vi började se hur den Helige Anden verkligen hade förberett de många olika lärarna så att varje dag hade en övernaturlig röd tråd av det Gud hade att säga oss.

Bibelundervisningen var förstaklassig men stannade inte vid det teoretiska. Med Guds hjälp och ledning fick vi och eleverna med oss två veckors undervisning som var direkt tillämpningsbar. Som exempel på hur Gud ledde undervisningen så fick indier lära sig av andra indier hur dom har lika mycket ”muskler” som västerlänningar att arbeta, försörja sin familj, sin församling och andra missionärer och om hur alla arbeten, inklusive att hämta sopor och köra taxi är bra, och sätt att ära Gud. Från 1 Moseboken fick vi lära oss om hur Gud befaller mannen att jobba, från introduktionen om Paulus liv om vad det är att vara tältmakare och ha en skyldighet att dela evangeliet oavsett hur vi får vårt underhåll, från Thessalonikerbrevet om att jobba för vårt levebröd och inte ha något att göra med de troende som inte vill arbeta.

På samma sätt blev vi genom Andens vägledning undervisade i vikten av att jobba i team från Moses svärfar i öknen ända till Paulus medarbetare i de första församlingarna, om lagen i GT och friheten från lagen i breven, om principen av 10e ihop med att arbetaren förtjänar sin lön, om hur Gud använde kvinnor i GT och om kvinnligt ledarskap i NT och mycket annat. Allt lett med Guds kärleksfulla och varsamma hand.

Många svåra bitar togs upp då kulturen och situationen i den här delen av världen ligger så otroligt nära den i Nya Testamentet och församlingarna på samma sätt är nya och oerfarna. Här är problemen Paulus adresserar ofta lika aktuella som de var för de första församlingarna. Undervisningen i nya testamentet behöver inte mycket tillämpning utan kan ges som den är. Bitar som att mannen (och inte kvinnan som det är i Indien) ska lämna sin far och mor, om vi fortfarande har är kallade att ”uppfylla jorden”, om man kan äta griskött eller den svårare frågan om kött offrat till avgudar, om att täcka huvudet vid bön, kvinnans plats i församlingen, togs upp och blev klarare.

Re-formatio

Under den senaste tiden har begreppet re-formation kommit till ytan och inte så sällan missförståtts, används felaktigt eller dekonstruerats, gjorts om och fått nytt främmande innehåll. Det är inte säkert att "vanliga" människor genomskådar det. Vad är tragiken? Är tragiken att det finns folk som utnyttjar tanken på reformation på ett otillbörligt sätt? Eller är tragiken att "vanliga" människor inte begriper det? Jag vet inte. Kanske både ock.

Ordet reformatio är latin och betyder att återge något dess ursprungliga form, förnya eller ge ny form åt samma innehåll. Det senare kan kanske hävdas i vår tid. När det kommer till kyrkan behöver den ständigt förnyas, latin semper reformanda, men inte till innehållet utan till formen! Det är inte tillåtet att lägga till och dra ifrån hursomhelst. Man kan inte göra som 25% av prästerna i Västerås stift deklarerar i Kyrkans Tidning att man inte bryr sig om Jesu uppståndelse från de döda! Sådant är högförräderi och inget annat. Det är ett kraftig brott mot den bekännelse de lovat att hålla sig till i prästlöftena. Nu har vi inte dödsstraff i vår tid och det är bra, men förr fanns det. "Häxor" brändes som bekant på bål. Som sagt är det för väl att vi inte har kvar det, men principen "syndens lön är döden" är fortfarande giltig. Rent kyrkorättsligt är väl ändå en så kallad "avkragning" på sin plats. Jag vet inte hur många 25% präster är i Västerås stift. Kan det vara 100 personer? Knappt skulle jag tro. Men det gäller inte bara Västerås stift. det gäller också Stockholms stift. Och även om det saknas belägg kan det finnas fler stift. Hur har det blivit så här? Är det bara ett utslag av liberalteologin? Nej, det tror jag inte. Det fanns och finns fromma liberalteologer.

Men så mycket är klart att det rör sig om präster som aldrig har lärt känna Jesus.

De är inte heller kloka nog att hålla sig kyrkans bekännelse.

F Dag Sandahl har igår skrivit en utmanande blogg i ämnet. Bloggen heter Mot Hillert. Du kan läsa den genom att klicka här. Hillert heter Sven Hillert och har tidigare utbildat präster. Nu är han visst präst i Gävle. Han är tydligen lärjunge  till KG Hammar. Det utmanande med Dags blogg är att han hänger ut Hillert med namn. Får man göra så? Jag vet inte. det visar sig nog. MEN ur ett kyrkligt perspektiv får man det. Ja, man är nog skyldig att göra det. Det ska varnas för sådana. Så gjorde Paulus. Så gjorde Johannes ...

Det har varit och till stor del är det fortfarande så att i kyrkan råder en tystnadens kultur på det här området. När tystnaden bryts kan det förvisso bli ett förfärligt hojtande. det vittnar kyrkans historia om. Men kanske var det avgörande? Kanske är det avgörande i vår tid?

Jag hoppas tystnaden bryts och att förrädarna avslöjas för människornas skull. Är jag då ond? Nej, jag kanske är god?

Världen Idag hade en bilaga om reformationen. Läs den gärna genom att klicka här. Det finns anledning att återkomma i ämnet och att lära känna reformationen, det vill säga det rätta innehållet av Guds evangelium till människorna - om än i andra former än Medeltidens.

S:t Pauli i Göteborg

Idag har jag firat högmässa i S:t Pauli kyrka i Göteborg. Det var mycket angenämt. Kyrkan var i princip fullsatt och det brukar den visst vara. Förutom läktarna förstås. Det går att få in ett par hundra till gissar jag. Och kanske kan det behövas eftersom folk tydligen reser från alla delar av Göteborg för att få fira högmässan där. Som S. som satt vi samma bord som R. och mig vid lunchen; hon firar högmässan i S:t Pauli men betalar kyrkoavgift till en annan församling- När ska kyrkomötet ändra i systemet?

Kyrkoherden Daniel Bennsten celebrerade och predikade. Han hölls sig till den GT-liga berättelsen och gav oss goda insikter. Till exempel står det i texten om djur "som HERREN Gud hade gjort." Och sedan när Eva frestas säger ormen: "Har Gud verkligen sagt ..." Som ni ser av texten står det först två namn på Gud: HERREN, som är det personliga namnet och sedan Gud som är det allmänneliga ordet för Gud. Tolkningen blev att HERREN är personlig och vill ha en personlig relation med oss, men att ormen vill se bort från den personliga relationen. Genast är Eva ute på farlig mark eftersom hon plötsligt glömt bort den Gud som umgåtts med henne personligt och nära. Nu är Gud opersonlig och långt borta. Ja, det är sannerligen tänkvärt. Tänk vad viktig den personliga relationen ändå är?!

Efter kyrklunchen talade jag och svarade på frågor. Ämnet för dagen var de smågruppernas stora betydelse. Ämnet är inte särskilt nytt eller på det sättet utmanande för mig efter 20 år. Men jag tyckte verkligen att de var lyhörda. Jag kunde se hur många längtade efter att få praktisera det jag berättat om. Och kanske får de det. Kyrkoherden vill tydligen uppmuntra livet i hemmen. Det kan jag förstå. Om nu folket är utspritt över hela staden kan de träffas i sina hem och sedan på söndagen komma samman till en härlig högmässa och en gång i månaden ha en storsamling som den idag. Det behöver inte vara ett långt steg från tanke till handling.

Annars får jag nog förutom några "obligatoriska" TV-inslag ägna kvällen år förberedelser. I morgon börjar jag fortbildningen av kontraktets präster och diakoner. Ja, det vill säga med dem som har anmält sig. Vi är ett drygt tiotal som ska studera Romarbrevet och jag ser mycket fram emot det. Min bön är naturligtvis att studierna ska ha betydelse för deras fortsatta kamp inom Svenska kyrkan. Och till glädje förstås. Kanske vara en uppmuntran i den personliga relationen med Gud.

TV-programmen? Ja, först Idévärlden. I kväll handlar det om nationalismen. Jag har tyckt ända sedan Sverigedemokraterna fick luft under vingarna att problemet knappast är deras människosyn. Inte heller att hela partiet skulle vara nazistiskt för det tror jag inte på. Jag har förundrat mig över att media inte har adresserat just nationalismen! Tvärtom har de andra partierna tävlat om vilka som kan vara mest nationalistiska! Kom ihåg Almedalen.

I kväll kommer idéhistorikern Sven-Eric Liedman att varna för nationalismen som sprider ut sig i Europa. Men mot honom och hans tes ställs statsvetaren Katarina Barrling och historikern Lars Trädgårdh. Både dessa opponenter har respekt med sig så jag ser verkligen fram emot att få lyssna till dem kl 20.00. Om du vill går det säker att se det i efterhand på SVT-play.

Det andra programmet jag vill se är förstås Agenda men vad det innehåller har jag i skrivande stund ingen aning om. Det har över tid varit rätt blandad kvalité på inslagen och lite för många inslag på den korta på kort tid programmet har till förfogande, men Aktuellt-redaktionen och Agenda har skärpt sig sedan Trump blev president. Det går inte att beklaga sig över att 63 miljoner amerikaner röstat fram Trump hur länge som helst. Nu har tiden kommit att i stället tänka över de egna reflektionerna. Kanske Trump säger något, till exempel om Sverige, som vi svenskar behöver höra? Jag tror det.

Nej, innan dess blir det lite förberedelser. Återkommer i morgon.

1 veckan i Fastan

Mark 1:12-13

Inledning: Är det skillnad mellan att bli prövad eller frestad? Kommer dessa från Gud eller satan? Det grekiska ordet peirazo ger oss ingen ledtråd. Ordet är snarast ett konstaterande att vi prövas eller frestas. Frågan är snarare hur vi förstår prövningarna och hur vi hanterar prövningen. Kanske kan veckans evangelium lära oss något.

1. Anden drev Jesus ut i öknen

a) Vi får veta att Anden är närvarande men kan inte uppfatta det som extraordinärt. Jesus är Guds Son och Anden är hjärtat, drivkraften i hans liv. Det skulle nu prövas vem Jesus är. I Matt börjar frestelserna med orden ”Om du är Guds Son … ” Jesus får nu möjlighet att visa vem han är och att han håller sig till Guds vilja. ”Människan lever av allt som utgår från Guds mun … och Honom endast ska hon tillbe och ära.”

b) Det var viktigt för honom och det är viktigt för oss alla att veta vilka vi är och att hålla sig till Guds vilja. Vem är du? Håller du dig till Guds vilja? Och vad betyder det i sådana fall? Du bekänner att du är Guds barn och det ska Anden pröva.  

c) Alla som drivs av Anden är Guds barn, Rom 8:14. Anden leder oss in i prövningar, men också ut ur prövningar, 1 Kor 10:13. Det finns alltid en utväg.

2. Jesus var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan

a) Vi kan inte lägga alltför stor vikt vid att prövningen pågick i öknen eller att den varade i 40 dagar. Våra prövningar stannar inte vid en eller flera händelser. Inte heller begränsas de till fastetiden. De pågår hela livet. Däremot kan vi ta med oss att det var satan som satte Jesus på prov, jämför GT-texten, 1 Mos 3:1–13. Vad är det som prövas? Vår identitet. Det är vår relation till Herren som prövas. Vår trosgemenskap. Vi ska hålla oss nära Herren för att kämpa den goda kampen och för att en dag fullborda loppet.

b) Vi vet alla att ingen är fullkomlig såsom Gud vill att vi ska vara. ”Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet ifrån dig.” Genom Adams olydnad blev vi alla syndare. Det är ofrånkomligt.

c) Men det finns en sak till som är ofrånkomlig och det är Jesu lydnad och seger, episteltexten Hebr 5:7–10. Det är hans sätt att fullborda loppet. Adam skyllde ifrån sig och lade skulden på Gud. Han hanterade sin olydnad fel men Gud vände förlusten till seger och uppväckte Herren Jesus från de döda. Den fasansfulla döden räknade Gud som ett offer, ett offer som gav Gud juridisk rätt att förlåta synder. Jesus tog skulden. Han betalade priset. Han blev lydig intill döden och vi blir erbjudna förlåtelsen.

3. Han levde bland de vilda djuren och änglarna betjänade honom

a) Hela jorden och hela himlen, hela tillvaron omger honom. Men Jesus kunde urskilja vad som kom från de vilda djuren och vad som kom från Guds änglar, vad som kom från satan och vad som kom från vår käre himmelske Fader.

b) Vi kan också lära oss att känna hur satan prövar och hur Gud talar. Den Onde talar om för dig hur dålig du är eller hur bra du är. Den onde riktar in sig på din person, har fokus på dig. Gud talar också till dig och Han säger: JAG har inte gett upp dig. Jag förlåter dig. Du är mitt älskade Barn. Skulden är betald och så fokuserar Gud på sin älskade Son. Jesus är Herren.

c) Så får vi vandra genom världen ”i Honom”, med många och stora möjligheter att hålla oss till Herren. Då blir fastetiden inte främst en tid då vi kämpar med oss själva, utan en tid då vi fördjupar vårt förhållande till den gode Guden, så vi lär oss att tro att Anden är också oss. Han leder oss till Jesus.

Avslutning: Så lär vi oss att förstå syftet med prövningarna och att hantera dem på rätt sätt.

Albanien

I dag har det varit begravning. Det kändes lite ovant men det gick bra. Begravningen ägde rum i Tånnö kyrka, en fantastiskt liten fin kyrka. Det skulle vara roligt att få komma dit till en högmässa någon gång framöver. Nu på söndag går det inte eftersom det blir S:t Pauli men någon annan söndag. Undrar just hur ofta de firar högmässa där men det går väl att ta reda på.

Jag har tidigare berättat om hur vi har stöttat en framväxande församling i Tirana, Albanien. Värnamo församling var tidigt ute i mission i Albanien. Själv har jag rest dit i tio år. Ett böneämne har varit att få dit en präst. Församlingen har ända sedan den blev till saknat en herde. Familjen Edi Masi har fått vara det sammanhållande bandet. Nja, inte riktigt rätt eftersom prästen Jörgen Böytler, Danmark rest regelbundet flera gånger per år och under många år dit, döpt och firat nattvard. Men de har aldrig haft någon egen präst.

Så för ett år sedan fick jag höra om Jimmy Svenfeldt från Finland. Han prästvigdes av biskop Roland eftersom han läst sin teol kand på Församlingsfakulteten i Göteborg. Han prästvigdes i Tirana och har nu flyttat ner tillsammans med fru Malena och två barn. Nedan är han på det nya kontoret.

Det är tänkt att jag ska resa ner i slutet på månaden och då tänker jag hälsa på dem. Vi har ett ledarseminarium fredag-lördag, men på söndagen tänket jag fira högmässan hos Jimmy och församlingen där. Bilden på huset visar kyrksalen på nedervåningen och familjen Svenfeldts lägenhet på övervåningen.

Nu är familjen på plats och de har redan firat högmässa fem söndagar i rad. Det vet jag eftersom han berättat om det i ett nyhetsbrev som du kan läsa genom att klicka här. Jag tror jag lägger ut länken i min högerspalt under rubriken Albanien.

Men nu har vi ett nytt böneämne nämligen att de två församlingarna en herrnhutisk-luthersk och en evangelisk-luthersk ska finna varandra. Tänk om de kunde be tillsammans, hjälpa varandra med undervisning, seminarier och konferenser, om de kunde samsas vid nattvardsbordet. Nu finns det ju en präst.

Det är ett böneämne därför att jag vet hur erbarmlig ekumeniken är bland de kristna. Är det lättare på missionsfältet? Det återstår att se. Var gärna med mig i bön för detta.

Bråda dagar

Det har varit bråda dagar.

Det är nämligen så att jag nu har bestämt att ge ut min kommentar till Jakobs brev. Och då handlar det plötsligt om att inte bara renskriva manus utan också korrekturläsa. Jag får god hjälp med det men det har ändå tagit timmar. Boken kommer att komma ut på Recito förlag eftersom de kristna bokförlagen inte vågar satsa på kommentarer. Det är inte ekonomiskt lönsamt och innebär därför risker. Alltså ger jag ut på "eget" förlag eller rättare sagt på Book-on-demand.

Förhoppningsvis kommer det inte att dröja alltför lång tid innan jag kan berätta mer. Till exempel vad den kommer att kosta. Jag ska försöka få den under 200;-, men det är svårt att komma ner i pris med små upplagor.

Nu har 40-dagars fastan börjat. Vi var några stycken som firade mässan i Rydaholm. Askonsdagens mässa har en stark liturgi trots eller på grund av sin stramhet.

Idag har jag som varje torsdag varit på mässan i Mariakyrkan. f Anders vill försöka fira den ökenmässa som firades på Bjärka-Säby. Till den behövs ett antal liturger och kanske får jag vara en av dem. Det ser jag fram emot.

I morgon har jag lovat en begravning med minnesstund och på söndag ska jag till St Pauli församling i Göteborg. På måndag börjar fortbildningen av präster i Västbo-Östbo kontrakt. Det är ett tiotal anmälda men det är en bra storlek för goda samtal. Det är mycket med "prästeriet" nu. Jag är så glad för att ämbetet inte är grundat i en anställning.