Inget för någon

Den som läste den förra bloggen fick veta att kyrkokritikern Dag Sandahl är en i raden av många kyrkokritiker. I boken Inget för någon analyserar eller blottlägger Dag vad som har hänt SvK under 1900-talet. Så får kapitel tre rubriken "Omgörningen" och kapitel fem "Utskåpningsprocessen". De avslutande kapitlen bär rubriken "Sammanbrottet" och med ett citat från Olof Hartman, " Det går åt helvetet,begriper du väl". Under de år jag själv tjänstgjort inom SvK har det stått allt klarare för mig hur organisationen blivit överordnad, eller glidit ifrån, organismen. Jag tänker på SvK dels som en tjänstemannaorganisation med statligt uppdrag och dels på henne efter sin bekännelse, som en del av Kristi Kyrka. Den förra är inte i sig kristen utan att förstå som vilken arbetsplats som helst. Den senare är kristen. Det har varit plågsamt att se de båda glida isär, men insikten befriande.

Vad säger då Dag Sandahl ? I kapitel åtta, "Sammanbrottet", frågar han: Var SvK en annan kyrka då jag prästvigdes 1971?  Och han svarar med både ja och nej.

Vad jag förstår skulle han kunna hålla med mig i min förståelse och ändå inte. Att han inte tydligare skiljer mellan organisation och organism är enligt min mening hans dilemma. Dag skriver att SvK styrs av en oförändrad bekännelse (?), men samtidigt att bekännelsen inte styr. Han skriver att Bibeln fortfarande läses i gudstjänsterna, men att förkunnelsen förändrats från att ha Gud i centrum till att ha människan i centrum. Från tydliga gränser till gränslöshet o.s.v. Hur har det blivit så här?

Dag lyfter särskilt fram en orsak. När debatten mellan socialetiker och högkyrkliga förgiftades uppstod en tydlig spricka, ett vi och dom. Det var denna oförsonlighet som fick Olof Hartman att utbrista "Det går åt helvete, begriper du väl!" Det var "folket", liberaler och politiker som stod bakom socialetiska  delegationen, som gick i bräschen för den "demokratism" som ledde till en förödande splittring inom SvK. Medkristna blev motkristna när enheten sprängdes sönder. Att kyrkosplittringen aldrig ledde till bildandet av en ny kyrka menar Dag Sandahl till stor del berodde på biskop Bo Giertz.

Det finns dock en skrämmande logik, fortsätter Dag. När minoriteten börjar definieras bort, dröjer det inte heller särskilt länge förrän den ska bort. Det var detta Olof Hartman förstod när han utbrast: Det går åt helvete. Hans syns få rätt.

Här slutar boken. Dag presenterar ingen lösning utan sista meningen blir en fråga: "Så vad bör göras?"  

Jag tror själv inte det finns någon lösning. Organisationen har redan blivit dominant över organismen. Om organismen ska överleva ska de som vill finna varandra, bilda nya gemenskaper och fortsätta troget gå till mässan där så är möjligt. Om det inte skulle vara möjligt att gå till mässan kan de nya koinoniorna kunna ansluta sig till SvK sådan hon är enligt sin bekännelse, d.v.s. Missionsprovinsen.