Sjukkommunion

Det händer att dagarna blir långa. Även om det alltid sker något. Idag har kyrkoherden Pär-Magnus kommit med nattvarden till mig.

Det var nu tredje gången jag fått nattvarden sedan jag kom hem till Sverige, d v s inte så ofta som annars. När jag firar Herrens nattvard tycker jag mig vara intagen i den allmänneliga Kyrka. Det berör mig djupt. Nattvarden är central i en kristens liv.

Jag läste på Dag Sandahls blogg att han inte har fått celebrera mässan sedan den 23/10 20013, då han gick i pension. Ingen på stiftet eller pastoratet har tydligen frågat efter honom eller hans tjänster. Dag kommer naturligtvis regelbundet till nattvardsbordet men att vara prästvigd är att få leda och gå i god för nattvardsfirandet, något som är en livsuppgift.

 Det finns som ni vet olika förståelser av prästämbetet, men i den allmänneliga Kyrkan är det sammanhållande. Jag har själv inte så många år kvar till pension och har svårt att tänka mig att sluta celebrera mässan. En livsuppgift tar inte slut därför att anställningen upphör. 

Här tornar nu ett nytt problem upp sig. Min första tanke är att införskaffa ett resealtare, invigt av en biskop med apostolisk succession,som ger mig möjlighet att leda nattvardsfirandet närhelst.  Det kan inte vara en självklarhet i framtiden att jag ens får tillgång till nattvardsbordet med tanke på det stora avfallet. Jag undrar vilken biskop som vill hjälpa mig med detta? Har ni tips?

När jag ändå funderar över ämbetet slår mig ett annat problem. På medeltiden kunde prästen vara ensam vid nattvardsfirandet utan att det blev mässfall. Det har tydligen ändrats så nu krävs en närvarande församling. Men är det inte så att Kyrkan är närvarande i ämbetet? En präst som ensam firar mässan är inte ensam, om ni förstår vad jag menar.

Det är med glädje jag har noterat att samtalet om prästämbetet på nytt får liv. Vi vet alla att beslutet 1958 inte var grundat i de teologiska frågeställningarna. Kanske kommer det samtalet  inom överskådlig tid?