Kyrkan är praktik

Här kommer så ytterligare några tankar om vårt tänkta motstånd. Det finns naturligtvis mycket att säga i detta ämne och mycket är nytt också för  mig och därför inte färdigt. Men sådan är vår tid. Det går säkert att börja resonemanget i olika ändar. Det finns många perspektiv, aspekter och dimensioner när vi talar om vår syn på kyrkan och om hur kyrkan ska gestaltas i vår tid. Några tycker att det blir alltför teoretiskt men teorin kan vara avgörande för utformningen så låt oss vara öppna och modiga.

Jag har läst färdigt boken Efter Folkkyrkan av Patrik Hagman och tänkte försöka ge en resumé, men inser att det blir alltför omfattande. Hur som börjar han med en bakgrund där han beskriver folkkyrkans prekära situation och försöker beskriva folkkyrkans position. Sedan kommer en grundlig uppgörelse med den så kallade tvåregementsläran. Jag tycker att han skjuter den läran i sank. Och detta är uppgörelsen med en lära som håller oss fångna och som vi därför måste göra upp med. Kritiken går i korthet ut på att kyrkan under långa tider definierat sig själv i förhållande till staten. Detta har varit fallet sedan kejsar Konstantins tid då kyrkan gick från att vara förbjuden till att bli påbjuden. Kyrka och stat har "använt varandra" till bådas gagn. Han gör en ganska utförlig genomgång av detta. Grundskottet är det att vi inte längre kan tala om vare sig kyrka eller stat i den gamla meningen. Kyrkan på 2000-talet ser inte ut som kyrkan under tidigare gjorde och inte heller staten fungerar som den gjorde förr. Staten har förändrats så till den grad att man kan ifrågasätta om det verkligen är staten som regerar i nationalstaten. Är det inte lika mycket marknaden som styr? Påverkar inte medierna i allmänhet och de social medierna i synnerhet utvecklingen lika mycket? För övrigt bekänner sig inte staten längre som kristen utan som sekulär. Och ändå försöker folkkyrkan förstå sig själv som den stora enheten i förhållande till den andra stora enheten, staten.

Så visar Hagman hur Bonhoeffer försökte tackla problemet genom att hävda att Kristus regerar över dem båda. Men Hagman menar uppenbarligen att Bonhoeffers resonemang är otillräckligt. I stället tar han hjälp av två andra teologer, mennoiten John Howard Yoder och den numera romersk-katolske teologen Stanley Hauerwas. De är båda stora och erkända teologer som är relativt okända i våra nordiska sammanhang av det enkla skälet att de inte utan vidare passar in i folkkyrkans självbild och därför har vi inte tagit till oss dem. Yoder som kommer ur en anabaptistisk tradition behandlar staten som en enhet bland andra. Kyrkan har att relatera till staten men lika mycket till företagsvärlden eller föreningslivet med flera. Här gör Hagman en särskild utläggning av Rom 13 som handlar om hur vi ska lyda överheten. Sammanhanget visar att Paulus menar att vi ska övervinna det onda med det goda och plötsligt är det inte lydnaden per se som är viktigast utan hur vi övervinner. Lydnaden kan vara en del i vårt sätt att göra motstånd eller kämpa. Kyrkan lever förvisso i världen men inte av världen. Kyrkans kallelse är i stället att återspegla Guds rike eller Guds närvaro och endast när kyrkan strävar efter att göra Guds rike på jorden fyller hon sitt givna uppdrag, att vara just kyrka. Detta är vad vi ska arbeta mot och med för att vara trovärdiga och för att alls kunna fungera. Därför kan vi inte låta oss begränsas av tvåregementsläran. Vårt anspråk är både större och viktigare. Plötsligt är kyrka-stat-frågan en liten fråga.

En annan direkt avgörande aspekt är att kyrkan är gemenskap. Den består av människor som delar berättelsen om Jesus med varandra, som har erfarit berättelsens giltighet i sina liv och som därför organiserar sig utifrån detta enkla faktum att berättelsen (ordet) blir kött. Om det inte framstår som kött som kropp finns den inte. Hagman visar också hur just begreppet Kristi kropp förskjutits från att syfta på Jesu Kristi historiska kropp till att vara just en gemenskap. Hos Paulus är församlingen Kristi kropp. I den fortsatta utvecklingen kom begreppet att knytas till brödet och vinet. I urkyrkan, hävdar Hagman, hölls dessa tre aspekter samman och det är dit vi måste komma igen. Och det är här Hauerwas kommer in i bilden.

Hauerwas började läsa teologi på grund av sin otro, skriver Hagman. Han var sedan barndomen förtrogen med metodisterna men började som student och forskare besöka olika församlingar. Först den lutherska församlingen och senare den romersk-katolska. Här upptäckte han hur församlingen levde av nattvarden. Nattvardsfirandet var deras sätt att uttrycka sin tro så genom att "göra" nattvarden åstadkoms vad de trodde. Tron synliggjordes i liturgin och liturgin var trovärdig. Hagman tycks ansluta sig till dessa båda teologer och plötsligt äger en osannolik kombination rum mellan anabaptismen och högkyrkligheten. Nu känner jag att vi är på rätt spår.

Både Yoder och Hauerwas uppfattar kyrkan som en reell existerande enhet, men den är eskatologisk till sin natur. Den är redan och ännu inte. Den himmelska gudstjänsten - nattvarden - gemenskapen är nyckelorden. Här ser vi kyrkan och ur denna verklighet följer den kristna livsstilen mer eller mindre, beroende av nåden.

Det Gud har börjat göra med, i och genom kyrkan vill Han göra med hela sin skapelse. Härav följer tillämpningen i den öppna folkkyrkan.

Bäste bloggläsare märker att detta kan vara djupsinnigt och att jag tvingats förklara mig mycket kort. Det är trots allt en blogg det handlar om. Jag kan emellertid se en ny syn på kyrkan växa fram för mitt inre som påminner ganska mycket om vad jag upptäckte när jag studerade Paulus breven till församlingen Korint. I Korint handlade det just om realiserad eskatologi i gemenskapen med kerygmat (berättelsen) och liturgin/diakonin (förverkligandet) i centrum. Till saken hör också att det var cellerna eller kanske bättre husförsamlingarna som utgjorde den praktiska grunden för liturgin. Relationen till staten, avgudarna och köttmarknaden (sic) var alla underordnade det enda nödvändiga. Nu känner jag igen mig och boken har gett mig kraft att gå vidare med just det som är det viktiga. Och det viktiga är inte tjänstemannaorganisationen SvK utan hur de kristtrogna förverkliga sin kallelse. Kyrkan är praktik.