Kyrkomötets grund, innehåll och form

Jag försöker smälta min upplevelse av årets andra session av kyrkomötet. Vad är det jag ser? Hur tänker jag om detta? Det är ganska många tankar som ska bearbetas eftersom det finns många skäl, inte bara att vara kritisk mot kyrkomötet, utan faktiskt att underkänna det. Jag har försökt att inte bara hålla mig kritisk till det sådant som är uppenbart tokigt utan också vara konstruktiv, men undrar om det gör någon skillnad. Jag tror inte det.

Det finns ett problem som kyrkomötet till varje pris tycks vilja undvika. Det kallas verkligheten. Biskopar och ledamöter döljer verkligheten genom att inte lyssna, genom att stå emot, förtränga och ivrigt försöka hålla fast vid en annan grund än Kyrkans. Det kommer inte att lyckas eftersom Kristus är Sanningen, den sanning som kommer att bestå och slutligen visa sig i härlighet. En del av massproblematiken i kyrkomötet är att det har förlorat sitt rättesnöre, sin kanon. Det finns ingen given norm och utan norm blir debatterna värdelösa. Vi vet inte längre vad som är rätt eller fel. Debatterna går runt, runt och runt som i en evighetsmaskin. Maskinen spottar ut pengar som håller igång dem som debatterar och ger dem kraft att fortsätta. Det är riktigt tragiskt att se på nära håll. 

Allt står väl till! Allt står väl till, ropar lögnprofeterna. Men allt står inte väl till. Kyrkomötet är byggt på en annan grund än den som Gud lagt en gång för alla. Jag tror inte att merparten av ledamöterna har en susning om den grunden. Inte av debattinläggen att döma i varje fall. Det hela blir därför ett spel för gallerierna. Jag har inga problem med att förstå hur bokstav och ande hänger ihop. Jag vet att organismen behöver en organisation och att en organisation aldrig kan bli perfekt. Det är inte det. Men här syftar den människogjorda organisationen inte längre till att underlätta för eller gagna organismen, utan den har blivit bokstaven som dödar. Det räcker inte med att vänta på förnyelse för det finns ingenting att förnya i en organisation som i sig blivit grunden, innehållet och formen. Organisationen är tom och ligger som en tung blöt matta över de kristtrogna inom Svenska kyrkan. Men detta är ledamöterna främmande för. De vill naturligtvis inte lyssna till sådant prat som detta. Tvärtom vill de tysta munnen på dem som försöker göra sig till tolkar för Herren ord. Kyrkomötet saknar, förstår inte eller vill inte veta av Kyrkans tro i sin historiska tappning.

I dagens SvD (pappersbilagan sid 8-9) ifrågasätts regeringens utnämningspolitik. Det visar sig att en allt större del av de statliga toppjobben går till personer med politiskt förflutet. Detta har, menar jag, också bärighet inom SvK. Nu väljs Karin Perers till ordförande i kyrkomötet därför att hon är (C). (S) går med på detta därför att de hellre vill ha toppjobben inom kyrkostyrelsen där det egentliga arbetet äger rum. Då ryktas det i korridorerna att partistyrelsen (!) har bestämt att förre LO-chefen Wanja Lundby Wedin (S) ska ha den platsen. Så får Levi Bergström (S) istället bli förste v ordförande i kyrkomötet. POSK (politiskt obundna!) hade den största valframgången i kyrkovalet och därför är det inte oriktigt att Carina Etander Rimborg får bli andre v ordförande. Så går det till när vi sugs in i maskinen. Men lika illa tycker jag det är att KR (Kristdemokraterna) som förlorade stort i valet och som ville bli opolitiska väljer att samverka med de borgerliga partierna därför att de på det sättet får bäst utdelning. För att få bättre platser i kyrkomötet närmar de sig politiken och fjärmar sig från de opolitiska grupperingarna. Nåja, jag kan inte se att det gör någon större skillnad om man flyttar runt ledamöterna. Det förändrar inte särskilt mycket.

Men hur är det då med den andliga ledningen? Som sagt biskoparna tycker att vi ska hoppas på framtiden och ledamöterna att vi ska inkludera. Det är emellertid ingen som mer direkt adresserar problemet. Då ser jag att en fantastiskt intressant och viktig debatt blossat upp i Kyrkans Tidning (KT) eller är det bara reaktioner jag ser, typ dödsryckningar? Biskopen KG Hammar hävdar att Kristus är en tankekonstruktion och får mothugg. Det är bra, men i själva verket borde han ställas inför Domkapitlet för att sedan avkragas. Men vad är det djupare problemet med hans förnekelse? Sannolikt att han går i täten för en postmodern epistemologi. Han har tillägnat sig ett postmodernt sätt att tänka. Jag minns för många år sedan när jag läste hans bok, den som användes i prästutbildningen, hette den Det som hörs? Här förstod jag för första gången att den postmoderne konstruktivisten bygger på vad han hör och förstår. Det viktiga är då hur jag hör, uppfattar och förstår verkligheten. Det är på så sätt "jag" bygger "min värld". Hur det sedan var i verkligheten kan ingen veta. Det får vi lämna till Gud. Den postmoderne tänkaren agerar helt utifrån sin egen hjärna och i bästa fall med sannolikheter. Och det är knappast sannolikt att Jesus föddes av en jungfru. Men de som tror så får tro så bara det inte stör andra människors tänkande. Därför kan vi inte ha skolavslutningar i kyrkan. Problemet är därför inte jungfrufödseln, Jesu gudom eller uppståndelsen från de döda utan tankemönstret. Paulus upplevde detsamma och skriver i 2 Kor 10:3ff:

Jag lever i världen, men strider inte med världsliga varpen. 

Ty de vapen jag brukar i min kamp hör inte denna världen till utan får kraft av Gud att bryta ner starka fästen. Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud ...

Som kristenhet måste vi hjälpa varandra att strida som Paulus. Det finns ingenting som tyder på att kyrkomötets ledamöter vare sig tänker eller agerar som Paulus. Det kommer heller aldrig att nå de resultat Paulus nådde.

Vår blivande ärkebiskop Antje Jackélen verkar också höra till den postmodernistiska konstruktivistiska skolan. Därför kommer hon knappast att sätt ner foten vare sig det gäller jungfrufödseln eller Jesu gudom. Hon kommer fortsätta att säga ungefär som KG Hammar. Men kunde hon inte begripa att hon är den historiska kyrkans högste representant? Nej, det är inte säkert.

Det är en tröst, om än klen sådan, att vi i eländet får höra biskopen Ragnar Persenius säga:

Inkarnationen äger inte rum i våra egna tankar utan i historien