Vårt motstånd

Nu börjar jag återhämta mig efter eländet i Uppsala. På förmiddagen var Kari och jag i Högmässan. Det är inte ofta vi kan sitta tillsammans men idag har jag varit predikoledig. Det är underbart att få kunna vistas i en gudstjänstfirande församling. Lyssna gärna till kyrkoherdens predikan, en uppgörelse med helvetet och ett tröstens ord från vår Gud. Det visade sig också att vi har förlovningsdag idag, en 39-årig sådan.

När jag fortsätter att reflektera över SvK tycker jag mig inse att organismen Kristi kyrka liksom rinner ur organisationen SvK. Saltet mister sin sälta och organisationen duger inte till annat än att tjäna som hedningarnas dörrmatta. Det är trist men det går inte längre att bara trösta sig med att "det är så bra i vår församling" eftersom vår syn på kyrkan inte är kongregationalistisk. SvK har inte fallit direkt från himlen utan härstammar från apostlarna. Den har formats genom historien, men nu förskingras arvet med hast.

Den ena metaforen efter den andra blir till. Det är kanske 20 år sedan jag för första gången  hörde  att SvK nu "faller sönder i sina beståndsdelar". För kanske 15 år sedan menade någon att SvK "befinner sig i fritt fall" och häromdagen sa någon att "SvK är som en ballong ur vilken luften nu pyser ut". Bilderna talar för sig själva. Nu har vi kommit en bit på väg. Om något ska kunna behandlas framgångsrikt krävs först en rätt insikt. Analysen måste få leda till en riktigt diagnos även om diagnosen är ond. Det är i det perspektivet jag måste fråga mig om det är möjligt att fly enligt orden "bättre fly än illa fäkta" eller om det tvärtom kräver att jag som "kapten på den sjunkande båten" är nödgad att stanna kvar.

Det var uppmuntrande att finna ett citat från bloggen Stefan Olsson i senaste numret av SPT, nr 24/13. Olsson skriver:

Jag vet att flera av biskoparna inte tror på jungfrufödelsen, att de inte tror att Jesus verkligen gick på vattnet, att han inte alls botade sjuka. Men kyrkan tror det, och kyrkan är större än biskoparna, och jag kommer att vara kvar i kyrkan av just den anledningen. Jag tillhör motståndsrörelsen i det här fallet, och jag kommer att vara precis så jobbig som motståndsrörelser brukar vara. Jag tänker inte ändra uppfattning och jag tänker inte flytta på mig.

Är det inte underbara ord! Jag kände inte till bloggen tidigare men har nu lagt till honom i min högra spalt.

Det viktiga förefaller mig nu inte vara vad som händer med organisationen inklusive kyrkbyggnader och de anställda, utan vad händer med organismen? Vad händer med, vad framlidne professorn Anders Nygren, kallade "andelivet"? Eller annorlunda uttryckt: Hur ser motkraften till förfallet ut? Hur organiserar de kristna sig? Vilket är deras sätt att uttrycka tron? Hur lever de frimodigt i vardagen? Plötsligt känner jag mig hemma. Ni som läser denna blogg vet att jag vurmar för celler som samlas i mindre och större hem. Om detta kan jag skriva mycket.

Ett annat sätt är just att fungera och aktivt verka som en motståndsrörelse. Jag läser nu boken Patrik Hagmans bok Efter folkkyrkan och den ger mig ammunition och jag ber att få återkomma till den. Eller kanske ska vi, som någon föreslog mig, vända folket mot folkkyrkan? Kanske lite för revolutionärt för min smak, men inte helt främmande. Vad händer om vi fortsätter att undergräva kyrkopolitikernas orättfärdiga ställning? Vad händer om vi tipsar journalisterna om prästernas löner? För att inte tala om alla utköpen som kostat medlemmarna miljoner och åter miljoner. Som sagt lite väl revolutionärt men tror ni journalisterna på kvällstidningarna bryr sig om det? Eller ens dem på SvD och DN?

Se, där har vi redan två förslag:

1. organisera oss i celler
2. göra revolution?

Det har hänt förr i kyrkans historia. Det kallas oftast för reformation. De kristtrogna har gett upp, hållit ut, växt till och reformerat. Det är knappast möjligt för någon människa att åstadkomma en andlig sådan, men den Helige Ande har gjort det förr.

Tänk om vi skulle sluta tala om väckelse och i stället tala om vårt motstånd.