Universitet

Nu har jag äntligen fått en given möjlighet att skriva av mig något om våra universitet och den förändring som pågår där. Förändringar på skolans område tycks förfölja mig. När jag 1964 började årskurs 4 genomfördes den så kallade du-reformen. Jag glömmer aldrig hur vi elever hutades åt när vi räckte upp handen och obetänksamt sa "fröken" eller "magistern" i stället för "du". Det var en ganska plågsam och onödig (?) reform. Det dröjde inte länge förrän vi elever blev varma i kläderna och respektlöst skrek "hörru du dö" efter lärarna.

Jag tror det var när vi började årskurs 7 som vi inte längre fick arbeta självständigt. Allt skulle göras som "grupparbete". För min del var det förödande. Jag fungerade sällan bra i grupp och gör det knappast idag heller, även om det nu är annorlunda. Talar vi om förnyelse eller förändringar inom församlingen vet alla att det inte är något enmans-jobb. Men å andra sidan verkar vi inte lösa bekymren inom församlingen genom grupparbete heller. Här är det andra kvalitéer vi behöver.

Ibland talar vi om förändringarna i samhället och om hur dessa sker över generationer. Så har det naturligtvis alltid varit, men är inte förankringen i historien viktigt? I SvD, 29 augusti, recenserades boken La Universidad secuestrada. Testimonios de un naofragio, red Hernández, Delgado-Gil och Pericay av professorn i spanska vid Lunds universitet Inger Enkvist. Titeln är spanska och lyder översatt till svenska "Det kidnappade universitetet. Vittnesbörd om en förlisning." Den kommenterades också på en ledarblogg skriven av Ivar Arpi med rubriken "Kommer det på tentan?" Båda dessa artiklar är läsvärda inte minst i ljuset av vad som nu sker med Lundsbergs internatskola. Problemet i all korthet kan sägas vara att universiteten numera styrs av pengar, byråkrati och krav. Eller som Arpi formulerar det; Det handlar mer om utbildning än om bildning. Det gäller att klara tentan och få sitt intyg så man kan ta sig vidare, inte om bildning, forskning eller om att ta mänskligheten vidare.

Jag har egna erfarenheter av detta eftersom jag så sent som år 2007 skrev min licentiatavhandling om Cellkyrkan. Men jag var tvungen att i all hast på slutet skriva färdigt. Dels därför att min handledare fick handleda mig på sin fritid och tillbringade stor del av mitt skrivande i USA och dels eftersom jag måste bli av med denna avhandling fort eftersom Linköpings universitet skulle anta och gå över till Bologna-processen och då försvinner möjligheten till lic-avhandlingar. Då hade jag istället tvingats till att bli doktor, men det var knappast någon professor som var intresserad av att jag skulle forska i "den lilla gemenskapens betydelse för kyrka och församling". Reglerna är också sådana att du är tvungen att själv garantera ditt uppehälle för de fyra år det tar att skriva en doktorsavhandling för att alls kunna bli antagen för vidare forskning. Det sker oftast genom att man söker pengar och de som har pengarna bestämmer med andra ord vilken typ av forskning man vill "köpa". Så ser det numera ut över hela Europa eftersom den så kallade Bologna-processen likriktar Europas universitet och studenter. Jag gjorde ändå ett försök genom att söka ett forskarstipendium inom Svenska kyrkan. Vi var 30 studenter som sökte  fyra platser. De fyra platserna gick till unga tjejer som ville forska om feministisk etik och om genus. Svenska kyrkan "köper" den forskning man vill ha, påstår jag.

Min handledare blev sedan professor men verkade som sagt understundom som gästprofessor i USA. Jag minns hur han berättade om hur svårt det var för honom att bedriva forskning här hemma i Sverige. Praktiskt taget all tid gick åt till sammanträden, undervisning av studenter och att söka pengar till verksamheten. Det gick åt mycket fritid och han hade svårt att hinna med mig och inte var han överbetald heller. När han var i USA var villkoren helt annorlunda. Han undervisade inte lika mycket, hade gott om tid för sin forskning och behövde sällan eller aldrig jaga pengar.

I Europa förser staten universiteten med pengar i förhållande till hur många studenter man tar emot. Ju fler studenter desto mer pengar. Det gör att kvalitén inte bara styrs utan också sjunker med ökat antal studenter. När ungdomsarbetslösheten är hög som den är nu utvidgar man antalet platser på universiteten. Sedan att dessa studenter är omotiverade är det få som bryr sig om. Tänk om det blir på universiteten som det är på högstadiet och gymnasiet? Om respekten för kunskap, bildning och lärare försvinner? Om universitetslärare tvingas att lära ut sådant studenterna redan skulle kunna, som till exempel lästeknik, svensk grammatik eller hur man uttrycker sig? Eftersom jag själv undervisade en del på Linköpings universitet vågar jag påstå att vi redan är där.

Till Bologna-processen hör också att det som sker ska "utvärderas". De som "utvärderar" universiteten är ofta politiker, byråkrater och ekonomer, inte universitetslärare. De har reducerats till tjänstemän. 

Då behövs inte bara internatskolorna som Lundsberg utan också de privata universiteten. Jag var i Uppsala förra vecka och kunde då till min glädje konstatera att Uppsala har fyra universitet: Uppsala Universitet, Johannelund, Newmaninstitutet och Livets Ords Universitet. Det gillar jag.