Har varit en vecka i Uppsala och Stockholm. Fortfarande semester, men är hemma nu och går igenom diverse email, tar några telefonsamtal och försöker få ihop en offert till lite renovering här hemma. Nu tänkte jag bara skriva några i mitt tycke självklara saker om Kyrkan, bibeln, bibelläsningen, förkunnelsen och samtalet kring dessa. Jag har nämligen fått en del mail om mina bloggar om ekumeniken och vill undanröja ett missförstånd. Rosenius, som jag återger, skriver att det är hjärtats sång till till Jesus som förenar de kristna. Men frågan som uppstått är om detta verkligen är tillräckligt? Både ock.
Det är för mig självklart, men vid närmare eftertanke långt ifrån självklart för alla kristna, att den allmänneliga Kyrkan både existerar och utgör den självklara normen. Visst är det viktigt att ifrågasätta förkunnelsen, samtala om de kritiska frågorna och till och med diskutera bibeln som norm. Men det jag inte skrev därför att det är självklart är att den allmänneliga Kyrkan står för ramarna. Det betyder att jag har någonstans i livet bestämt mig för att vara kristen, det vill säg ingå i den historisk-kristna gemenskapen, kyrkan. De tre symbola sammanfattar till stor del vad jag menar. Bibeln är insatt i det sammanhanget och det är naturligtvis innanför de ramarna vi samtalar med varandra. Jag skulle för egen del aldrig komma på tanken att ifrågasätta bibeln som norm, Jesus som sann Gud och sann människa, Treenighetens mysterium eller den Helige Andes verk med mera. Visst kan vi diskutera också sådant om det behövs. Och visst ska vi kunna ge svar på frågor kring vår allraheligaste tro.
Jag inser också att det nyväckta intresset för ekumenik är viktigt att uppmärksamma och förbereda sig för. Det var den jag bloggade om. Kyrkor och samfund har under hela min livstid visat sig vara i stort sett inkompetenta att göra ekumenik. Jag tror vi kan glömma kyrkorna och samfunden i den här saken. Ekumeniken bygger på det faktumet att alla vi som håller oss innanför ovan antydda ramar hör samman. Vi har fått syndaskulden borttagen, renade och pånyttfödda hjärtan och vi älskar varandra. Vi behöver inte prata oss samman än mindre kompromissa med den allmänneliga tron för att bli ett. Denna ekumenik utspelar sig i vardagen och min tro är att detta kommer att ta sig rent konkreta uttryck i celler allteftersom kyrkorna och samfunden töms på sitt innehåll eller ägnar sig åt att bygga på sitt eget tempel snarare än på Herrens.
Sedan kommer ekumeniken att utspela sig på en annan nivå som vi samtidigt ska varna för. Den kallas snarast för religionsdialogen, men kyrkomötet har nu beslutat att inkludera andra religioner i de ekumeniska samtalen. Det går knappast att stoppa även om några tycker så. Jag tycker religionsdialogen är OK. Den är resultatet av en globaliserad värld men ska inte sammanblandas med religionssynkretismen. Det är på den punkten vi behöver se upp. Förresten har jag under senaste veckan läst ytterligare fem böcker däribland Jonas Gardells bok Om Jesus. Skrämmande läsning för en sådan som mig. Det är betänkligt att sådan kyrklig inkompetens kan ge ett hedersdoktorat i teologi. Det säger en hel del om situationen.
Det är för mig självklart, men vid närmare eftertanke långt ifrån självklart för alla kristna, att den allmänneliga Kyrkan både existerar och utgör den självklara normen. Visst är det viktigt att ifrågasätta förkunnelsen, samtala om de kritiska frågorna och till och med diskutera bibeln som norm. Men det jag inte skrev därför att det är självklart är att den allmänneliga Kyrkan står för ramarna. Det betyder att jag har någonstans i livet bestämt mig för att vara kristen, det vill säg ingå i den historisk-kristna gemenskapen, kyrkan. De tre symbola sammanfattar till stor del vad jag menar. Bibeln är insatt i det sammanhanget och det är naturligtvis innanför de ramarna vi samtalar med varandra. Jag skulle för egen del aldrig komma på tanken att ifrågasätta bibeln som norm, Jesus som sann Gud och sann människa, Treenighetens mysterium eller den Helige Andes verk med mera. Visst kan vi diskutera också sådant om det behövs. Och visst ska vi kunna ge svar på frågor kring vår allraheligaste tro.
Jag inser också att det nyväckta intresset för ekumenik är viktigt att uppmärksamma och förbereda sig för. Det var den jag bloggade om. Kyrkor och samfund har under hela min livstid visat sig vara i stort sett inkompetenta att göra ekumenik. Jag tror vi kan glömma kyrkorna och samfunden i den här saken. Ekumeniken bygger på det faktumet att alla vi som håller oss innanför ovan antydda ramar hör samman. Vi har fått syndaskulden borttagen, renade och pånyttfödda hjärtan och vi älskar varandra. Vi behöver inte prata oss samman än mindre kompromissa med den allmänneliga tron för att bli ett. Denna ekumenik utspelar sig i vardagen och min tro är att detta kommer att ta sig rent konkreta uttryck i celler allteftersom kyrkorna och samfunden töms på sitt innehåll eller ägnar sig åt att bygga på sitt eget tempel snarare än på Herrens.
Sedan kommer ekumeniken att utspela sig på en annan nivå som vi samtidigt ska varna för. Den kallas snarast för religionsdialogen, men kyrkomötet har nu beslutat att inkludera andra religioner i de ekumeniska samtalen. Det går knappast att stoppa även om några tycker så. Jag tycker religionsdialogen är OK. Den är resultatet av en globaliserad värld men ska inte sammanblandas med religionssynkretismen. Det är på den punkten vi behöver se upp. Förresten har jag under senaste veckan läst ytterligare fem böcker däribland Jonas Gardells bok Om Jesus. Skrämmande läsning för en sådan som mig. Det är betänkligt att sådan kyrklig inkompetens kan ge ett hedersdoktorat i teologi. Det säger en hel del om situationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar