Det första kapitlet i Rosenius bok lyder i sin helhet Bröders gemenskap - gör oss till ett i den "sanna kyrkan". Det är denna sanna församling som jag fått upp ögonen för under senare år. Mer exakt sedan jag började förstå att den aldrig kan förverkligas organisatoriskt även om kyrkor och samfund på olika sätt försökt under århundraden. Och är inte detta en central frågeställning också för Svenska kyrkan och särskilt för de församlingar som likt Värnamo församling vill arbeta för en upprättelse av levande gemenskaper?
Skälet till att våra församlingar försöker bygga levande gemenskaper inom ramarna för den egna organisationen, tror jag, kan beror på en oförståelse för kyrkans sanna väsen. När därför kyrkor och samfund töms på sitt egentliga innehåll kommer många att få upp ögonen för den sanna kyrkan, den ekumeniska eller som det heter i bekännelsen "en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka".
Rosenius skriver: Först bör vi då ha klart för oss att med denna Guds stad, den sanna kyrkan, avses inte en församling i yttre mening, som kan omfatta ett helt lands invånare. Inte heller kan det här vara tal om ett eller annat samfund, som hålls samman av nådemedlen, Sådana församlingar talas det om i apostlarnas skrifter, t. ex. församlingen i Jerusalem, i Rom, i Korint o.s.v.. I dessa fanns ju både skrymtare och falska bröder. Nej, här är det fråga om den heliga och allmänneliga församling, som omtalas bl. a. i Ef 5:23-32 och Hebr 12:22-23.
I Skriften kallas denna församling inte bara för Guds stad utan också till exempel för bruden eller Kristi kropp. Rosenius frågar om denna församling finns här på jorden och citerar från bekännelsen: Vi tror på "en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund". Den sanna kyrkan kallas här för de heligas samfund. Finns det på riktigt, frågar Rosenius och svarar först med ett citat från Luther:
En kristens härlighet är så fördold att han inte ens ser den själv. Han ser bara synd och brist hos sig själv. Därför kan inget förnuft i världen se den heliga kyrkan, även om det tog all världens glasögon på sig. Djävulen kan så väl dölja kyrkans helighet under söndring och splittring och allt annat ont, att du inte ser något av den. Ja, Gud kan också dölja den heligheten under allt slags skröplighet och brist, så att du helt förs bakom ljuset och bedömer det helt felaktigt. Kort sagt: vår helighet är i himmelen, där Kristus är. Den är inte utställd här i världen som en vara på torget."
Men Rosenius stannar inte där utan fortsätter med att tala om den sanna kyrkans kännetecken. Då tar han bland annat hjälp av Upp 14:1ff där bara de som hade Lammets namn och dess Faders namn skrivna på sina pannor kunde sjunga den nya sången. Rosenius skriver att det utmärkande för dem är just den nya sången. Kristus har blivit hjärtats evigt nya sång! I det här avseendet är alla kristna lika. I andra avseenden kan vi vara olika. Vi kan komma från olika länder och kulturer. Vi har olika läggning, olika meningar om än det ena och än det andra. Men på en punkt är vi alla lika: Kristus! Kristus är deras liv och deras sång.
Det går med andra ord att känna igen sanna kristna. Är det inte spännande? Jag påminns om James Dunns bok Baptism in the Holy Spirit och skrev ett par bloggar om. Jag såg samma anda hos N.P. Wetterlund och skrev om än antydningsvis också om honom. Och här kommer Rosenius. Det går att känna igen och koppla till andra sanna kristna, säger tesen.
Rosenius fortsätter att hålla sig till Uppenbarelseboken och skriver att "att denna Guds stad ligger mitt i det brusande havet", att "en ström går fram, som ger glädje åt Guds stad" och att "de som bor i den staden behöver inte frukta". Där är vi medborgare!
Det handlar således inte alls om så kallade kristna organisationer. Hur en organisation nu kan vara kristen? Det handlar om människor som i och för sig kan känna igen varandra, ja till och med mötas under otvungna former som till exempel i hemmen. Torsten Nilsson skrev i introduktionen till boken att när Rosenius talar om den sanna församlingen står det klart att det handlar om
bilden av en grupp kristna människor, samlade till samtal och gemensam uppbyggelse kring Guds ord: det norrländska läsarmötet. Vilken enorm betydelse den lilla kristna gemenskapsgruppen hade för Rosenius framgår inte minst av hans brev, kanske särskilt av breven till Maja-Lisa Söderlund i Storkåge, denna märkliga kvinna, som framstår som själasörjaren för den unge Rosenius. När han under studietiden inte har någon sådan läsargrupp att sluta sig till, känner han sig som en pelikan i öknen.
Kan det vara så enkelt som att det gäller att upptäcka de bröder och systrar Gud har gett mig? Att älska dem i och genom samtal, bön och sång? I cellen fick vi lära oss att "älska alla lika mycket" trots att vi efter några månaders gemenskap upptäckte fel och brister hos varandra. Kan det vara så att det gäller att se in i himmelen redan här i tiden. Det är ju trots allt samma människor här som här. Det var tankar som dessa som gav upphov till psalmen 720;- , mer känd som 59;-:
Med Gud och hans vänskap, hans Ande och ord
samt bröders gemenskap och nådenes bord
de osedda dagar vi möter med tröst
oss följer ju Herden, oss följer ju Herden,
oss följer ju Herden, vi känner hans röst.
Skälet till att våra församlingar försöker bygga levande gemenskaper inom ramarna för den egna organisationen, tror jag, kan beror på en oförståelse för kyrkans sanna väsen. När därför kyrkor och samfund töms på sitt egentliga innehåll kommer många att få upp ögonen för den sanna kyrkan, den ekumeniska eller som det heter i bekännelsen "en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka".
Rosenius skriver: Först bör vi då ha klart för oss att med denna Guds stad, den sanna kyrkan, avses inte en församling i yttre mening, som kan omfatta ett helt lands invånare. Inte heller kan det här vara tal om ett eller annat samfund, som hålls samman av nådemedlen, Sådana församlingar talas det om i apostlarnas skrifter, t. ex. församlingen i Jerusalem, i Rom, i Korint o.s.v.. I dessa fanns ju både skrymtare och falska bröder. Nej, här är det fråga om den heliga och allmänneliga församling, som omtalas bl. a. i Ef 5:23-32 och Hebr 12:22-23.
I Skriften kallas denna församling inte bara för Guds stad utan också till exempel för bruden eller Kristi kropp. Rosenius frågar om denna församling finns här på jorden och citerar från bekännelsen: Vi tror på "en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund". Den sanna kyrkan kallas här för de heligas samfund. Finns det på riktigt, frågar Rosenius och svarar först med ett citat från Luther:
En kristens härlighet är så fördold att han inte ens ser den själv. Han ser bara synd och brist hos sig själv. Därför kan inget förnuft i världen se den heliga kyrkan, även om det tog all världens glasögon på sig. Djävulen kan så väl dölja kyrkans helighet under söndring och splittring och allt annat ont, att du inte ser något av den. Ja, Gud kan också dölja den heligheten under allt slags skröplighet och brist, så att du helt förs bakom ljuset och bedömer det helt felaktigt. Kort sagt: vår helighet är i himmelen, där Kristus är. Den är inte utställd här i världen som en vara på torget."
Men Rosenius stannar inte där utan fortsätter med att tala om den sanna kyrkans kännetecken. Då tar han bland annat hjälp av Upp 14:1ff där bara de som hade Lammets namn och dess Faders namn skrivna på sina pannor kunde sjunga den nya sången. Rosenius skriver att det utmärkande för dem är just den nya sången. Kristus har blivit hjärtats evigt nya sång! I det här avseendet är alla kristna lika. I andra avseenden kan vi vara olika. Vi kan komma från olika länder och kulturer. Vi har olika läggning, olika meningar om än det ena och än det andra. Men på en punkt är vi alla lika: Kristus! Kristus är deras liv och deras sång.
Det går med andra ord att känna igen sanna kristna. Är det inte spännande? Jag påminns om James Dunns bok Baptism in the Holy Spirit och skrev ett par bloggar om. Jag såg samma anda hos N.P. Wetterlund och skrev om än antydningsvis också om honom. Och här kommer Rosenius. Det går att känna igen och koppla till andra sanna kristna, säger tesen.
Rosenius fortsätter att hålla sig till Uppenbarelseboken och skriver att "att denna Guds stad ligger mitt i det brusande havet", att "en ström går fram, som ger glädje åt Guds stad" och att "de som bor i den staden behöver inte frukta". Där är vi medborgare!
Det handlar således inte alls om så kallade kristna organisationer. Hur en organisation nu kan vara kristen? Det handlar om människor som i och för sig kan känna igen varandra, ja till och med mötas under otvungna former som till exempel i hemmen. Torsten Nilsson skrev i introduktionen till boken att när Rosenius talar om den sanna församlingen står det klart att det handlar om
bilden av en grupp kristna människor, samlade till samtal och gemensam uppbyggelse kring Guds ord: det norrländska läsarmötet. Vilken enorm betydelse den lilla kristna gemenskapsgruppen hade för Rosenius framgår inte minst av hans brev, kanske särskilt av breven till Maja-Lisa Söderlund i Storkåge, denna märkliga kvinna, som framstår som själasörjaren för den unge Rosenius. När han under studietiden inte har någon sådan läsargrupp att sluta sig till, känner han sig som en pelikan i öknen.
Kan det vara så enkelt som att det gäller att upptäcka de bröder och systrar Gud har gett mig? Att älska dem i och genom samtal, bön och sång? I cellen fick vi lära oss att "älska alla lika mycket" trots att vi efter några månaders gemenskap upptäckte fel och brister hos varandra. Kan det vara så att det gäller att se in i himmelen redan här i tiden. Det är ju trots allt samma människor här som här. Det var tankar som dessa som gav upphov till psalmen 720;- , mer känd som 59;-:
Med Gud och hans vänskap, hans Ande och ord
samt bröders gemenskap och nådenes bord
de osedda dagar vi möter med tröst
oss följer ju Herden, oss följer ju Herden,
oss följer ju Herden, vi känner hans röst.
1 kommentar:
Uppenbarelseboken klargör om staden att den saknar tempelbyggnad emedan Gud själv är templet. Staden är obevakad och i den går människor som vandrar i Gud, utanför staden utan att hindras av varken Gud eller andra, går de som vandrar i sig själva. Det är skillnaden på de jaglösa i "jag är den jag är" och de jaguppfyllda, dvs skillnaden på pneumatiska och själisks människor som St Paulus beskriver dem. NP Wetterlund kallar de som vandrar i Gud för sionsfolket utifrån sin genomgång av bergen i Gt och NT. Wetterlund klargör att detta sionsfolket aldrig har makt här! Det är samma distinktion som ex Hugo Odeberg gör mellan den som ser med Jesus att den tiggande bönen är högre än tackbönen och lovsångsångabönen, vilket det motsatta var fariséernas syn då liksom nu. Därför är inte minst Rosenius viktig som korrelat till mycken sk andlighet av fromt slag i nuvarande del av denna tid. / Magnus Olsson
Skicka en kommentar