Frikyrkligheten och postmodernismen, del 3

Häromdagen recenserades boken Läsarna - 1800-talets folkväckelse och det moderna genombrottet. Boken är skriven av Gunnar Hallingberg. Jag har inte hunnit införskaffa den ännu, än mindre läsa den, men av recensionen att döma är den väl värd att läsa. Hallberg visar att av de tre rörelser som uppstod vid förra sekelskiftet arbetar-, nykterhets,- och väckelserrörelserna, var det väckelserörelserna som uppstod först och i den meningen ligger till grund för de övriga två. Frikyrkligheten är ett resultat av denna 150-åriga rörelse, men nu är tiden förbi, enligt postmodernisterna och jag tror de har rätt. Vi kan inte längre tala om någon arbetarrörelse eller någon nykterhetsrörelse och inte heller om någon frikyrkorörelse. De har alla stagnerat. Modernismen har nått en slutgräns och det samhälle som nu växer fram kommer inte att återvända till det gamla.

Problemet för frikyrkligheten, som jag ser det, är främst att den inte har hittat tillbaka till den historiska kyrkan, lika lite som den har funnit nya former, medel eller metoder. Och de som springer i förväg, ivrarna, trampar på det gamla, misstolkar Bibeln och förkastar dogmerna. Det är just där det går fel. De har blivit gnostiker som i sin stora andlighet talar om "bara Jesus". Jo, vi känner igen det.

2000-talets stora fråga tycks vara kyrkosynen. Vi borde kunna återupptäcka själva grundvalen. Till grundvalen hör att Jesus är hörnstenen, apostlarna och profeterna hör också till grunden och till byggnaden, för att använda en av de bibliska bilderna, hör också alla dem som har låtit sig infogas i det givna. Jesus har avslöjat Kyrkans himmelska mönsterbild för oss och sedan dess har generation efter generation fogats in. Kyrkan består av människor som låtit sig infogas i det givna. De utgör en en odelbar organism som uppträder varhelst människor samlas "i Jesus namn", i hemmet, i husförsamlingar eller i den gemensamm gudstjänsten.

Frikyrkligheten kom att i mångt och mycket arbeta emot den historiska kyrkan. Den ville nystarta med den bibliska församlingen som föredöme. Hur de kunde glömma att det gått 1800 år sedan dess är för mig en gåta. Det går inte att bortse från att den Helige Ande verkat i 1800 år innan frikyrkligheten ser dagens ljus. Den nya unga frikyrkliga generationen, de postmoderna kristna, gör nu om frikyrklighetens misstag, - fast långt värre. De bortser inte bara från de historiska kyrkorna utan bortser också från sina egna föräldrar. Det finns all anledning att vara orolig.

Jag känner att jag vågar kritisera de frikyrkliga eftersom jag tidigare och än grundligar har kritiserat Svenska kyrkan. Men till oss alla skulle jag vilja säga att det finns hopp. Vi kanske kan backa tillbaka till mitten av 1800-talet, med brinnande hjärtan samlas i hemmen, men denna gång utan att förneka vår tillhörighet till Kristi kyrka såsom Bibeln vittnar om henne och som dogmerna uttrycker så underbart. Är det att hoppas för mycket? Eller lär vi aldrig av historien?

Frikyrkligheten och postmoderniteten, del 2

Det finns många sanningar mellan Bibelns pärmar men alla är inte lika centrala. För oss som är kristna har det emellertid alltid varit viktigt att kunna härleda sanningarna till Herren Jesus själv. Han är Gud som har blivit människa och det han förkunnar, undervisar och vittnar om är av Gud. "De ord jag talar till er, talar jag inte av mig själv. Och gärningarna, dem utför Fadern som är i mig", säger Jesus bland annat i Joh 14:10. De kristna lyssnar till Herren Jesus av det enkla skälet att han är Gud som blivit människa. Han är Guds Son, den andra personen i gudomen. Det är också det som gör att hans död på Golgata förstås som Guds vilja och tillmäts avgörande betydelse. Döden på Golgata genljuder än idag i den andliga världen och får sitt uttryck i uppståndelsen från de döda som är Faderns verk. Gud väntar på oss på den andra sidan med öppna armar. Allt detta hör till det centrala. Det är en del av den kärna Jesus förmedlade till oss. Jag är medveten om att jag inte gjort någon fullständig beskrivning av denna och att jag i vissa stycken kunde ha uttryckt det på annat sätt.

Den kärna av tro och liv som Jesus gav till sina apostlar, som Kyrkans folk tagit emot, förvaltat och gett vidare har alltid hotats på olika sätt. Den som har läst om hur Kyrkans folk brottades med frågan om Jesu person, läran om Treenigheten eller sakramenten vet vad jag talar om. Ur dessa strider har det vuxit fram oomstridda formuleringar, dogmer, som postmoderna kristna idag ifrågasätter.

Ordet dogm betecknar en oföränderlig sanning som är allmänt erkänd genom tron och bindande för att vi ska kunna kallas kristna. Dogmen är ett sätt att med ord uttrycka liv. Det finns andra sätt. Jag tänker på Kyrkans liturgi som också uttrycker liv. Den kända principen lex orandi est lex credendi betyder "som vi ber så tror vi" eller "som vi tror så ber vi". Det ena ger det andra. Det går inte att skilja Ord och Ande åt. Just därför att människor i alla tider har hotat Jesu Kristi gudtjänst, gärningar och lära har Kyrkans folk brottats med hur det ska kunna bevara det mest väsentliga. Det var så dogmerna växte fram.

Jag är rädd för att många postmoderna kristna saknar den historiska förståelsen av Kyrkan som Kristi kropp. De saknar historiska rötter. De förstår inte sitt sammanhang och kan därför inte stå emot postmodernitetens tilltagande vindar. De fångas av dessa och "driver omkring för varje vindkast i läran" som hjälplösa barn, Ef 4:14. Inom postmodernitetn finns en motvilja mot allt vad institutioner, dogmer och förklaringsmodeller heter, ibland gränsande till avsky. Så kastar man ut den historiska med dogmerna på samma sätt som han som kastade ut barnet med badvattnet. Det sker i affekt.

Jonas Lundström har nu fått stå exempel för något som börjar bli mycket utbrett. Han förnekar Kyrkans grundläggande dogmer, men säger samtidigt på typiskt postmodernistiskt sätt att han "inte utesluter dem". Det betyder att all diskussion blir meningslös. Det går inte att nå ett äkta samförstånd. Det är på den punkten jag kan känna mig sorgsen, maktlös och pessimistisk. Om vi inte förstår att Bibeln blivit till i, hör hemma i och bara kan förstås i Kyrkans gemenskap och om vi inte förstår vårt historiska sammanhang hur ska vi då kunna stå emot de vindar som blåser idag? När vi talar om vårt historiska sammanhang talar vi om Kyrkan och frågan om Kyrkan är den kanska allra mest brännande av alla. Det får nog bli en blogg om den också.

Frikyrkligheten och postmoderniteten, del 1

Idag har tidningen DAGEN uppmärksammat den annalkande krisen. Oavsett hur det går i ärendet med Jonas Lundström tror jag vi har en djup kris på gång inom frikyrkligheten. Den kommer inte att stanna inom EFK eftersom den handlar om den postmodernistiska varianten av kristendom. Den drar redan som en kall vind genom alla kyrkor och samfund och samhället för övrigt också för den delen. Det är därför jag menar att vi talar om en riktig kris som nu synliggörs. Den som vill kan läsa Stefan Swärds blogg eller Jonas Lundströms blogg. Jag beklagar krisen eftersom jag anser den onödig. Postmodernismen är nog här, men det går att förhålla sig till den på åtminstone fem olika sätt. Vi kan förneka att postmoderniteten är här, vi kan använda andra beteckningar för att beskriva fenomenet postmodernitet, vi kan lämna förnuftet och ge oss hän åt den, vi kan anpassa våra former och metoder efter den eller vi kan anpassa själva evangeliet till postmoderniteten. Tyvärr är det det senare Jonas Lundström förespråkar. Under alla de år jag studerat och arbetat med Cellkyrkan har min övertygelse varit att vi måste ändra våra former, medel och metoder för att överleva som kristen församling. Jag tror det fortfarande, men det visar sig vara mycket svårt. Det alternativ som Jonas Lundström och andra nu väljer är det sista och jag tror de väljer det i oförstånd. De vill distansera sig från de historiska kyrkorna och gör det på bekostnad av den sunda läran och traditionen, inklusive Bibeln. Men deras uppväxtmiljö är frikyrkans, inte katolska, ortodoxa eller ens gamla Svenska kyrkans. Frikyrkliga och postmoderna kristna har ingenting att hålla fast vid när det börjar blåsa. Och blåser gör det om det än inte stormar.

I den här bloggen nöjer jag mig med att säga något om hur postmoderna kristna läser Bibeln. De läser utifrån sina egna förutsättningar. De ger sig själva tolkningsföreträde och menar sig ha postmodernistiskt stöd för detta. Och det har de säkert, men de har inte Kyrkans stöd. Bibeln växte fram i Kyrkan. Den skrevs av Kyrkans folk och den kanoniserades av Kyrkans folk. Den måste också förstås i och tillsammans med Kyrkans folk. Bibeln är Traditionens ryggrad. Men postmoderna kristna frigör Bibeln från Kyrkan och låter den bli en egen enhet som rör sig fritt genom tid och rum. I det läget spelar det ingen roll om vi kallar Bibeln för Guds Ord, Skriften eller något annat fint. Den förvandlas ändå närmast till ett monster. I den meningen att vem som helst kan tolka hur som helst. Det är livsfarligt. Jag ska ge ett exempel.

Jonas Lundström antyder att det inte står i Bibeln om Treenigheten och det har han rätt i. Men läran om Treenigheten fanns hos Jesus och de första kristna. Den fördes vidare från generation till generation eftersom den är bärande i vår förståelse av Gud. Det är sant att det kom att dröja några hundra år innan man till slut lyckades formulera detta med ord. Innan dess hade det gjorts många försök. Det var Kyrkans folk som skrev Bibeln, som traderade det kristna livet och den kristna läran och det var Kyrkans folk som formulerade de grundläggande dogmerna. Om vi släpper denna förståelse förlorar vi helt möjlighten att ståp emot postmoderniteten.

Dogmer är också sådant postmoderna kristna tar avstånd från därför får nästa blogg hadla om dogmernas nödvändiget.

Nu synliggörs frikyrklighetens kris

Man behöver inte analysera det andliga läget inom Svenska kyrkan särskilt länger för att förstå att det är kris. Men krisen gäller lika mycket eller kanske än mer frikyrkligheten. Jag brukar emellanåt läs Stefan Swärds blogg. Tycker att han han ibland lyfter viktiga frågor även om det mesta är riktigt internt. För något år sedan brukade Jonas Lundström besöka denna blogg och framföra sina diskreta åsikter. Nu har jag besökt Stefans blogg och ser hur han och Jonas blottar krisen inom EFK. Den är tydligen värre än jag trodde. Vad saken gäller? Jo, ingenting mindre än den kristna tron.

Det verkar som att den yngre generationen helt anammar postmodernismen, men eftersom den inte har koll på kyrkohistorien, utan medveten eller omedvetet bortser från den uppstår rent kaos. Det ska bli intressant att se hur Stefan Swärd som inte heller han är traditionens man ska reda ut det här. Alla centrala dogmer ifrågasätts, som till exempel läran om Treenighetem, jungfrufödseln, Jesu gudomlighet, uppståndelsen och den dubbla utgången. I en av kommentarerna beskylls Jonas för att inte vara kristen. Är detta ifrågasättande kännetecknande för de unga inom EFK? Det verkar så eftersom bloggen fått nästan 100 uppskattande kommentarer.

Det finns mycket som ska ifrågasättas i de historiska kyrkorna. Jag tänker på seder och bruk, men för all del vad Svenska kyrkan beträffar också utbildning och utnämningspolitik. Några av de grundläggande dogmerna ifrågasätts utifrån ett liberalt perspektiv och det är inget att förvåna sig över, men EFK-ungdomarna verkar ifrågasätt utifrån ett postmodernt perspektiv. De vill vara goda Jesu lärjungar, men på sina egna villkor. Då är det kanske inte så konstigt att dogmerna försvinner. Dogmerna kom ju till för att vi inte intellektuellt kan begripa mysteriet.

Det är inte bara Svenska kyrkan som befinner sig i kris, utan också frikyrkligheten. När jag tänker på frikyrklighetens utspel mot Svenska kyrkan, särskilt i början på 1900-talet, förstår jag bättre varför det har gått som det gjort. Den svenska kristenheten kommer inte helt lätt att ta sig ur det här. Så mycket är säkert.

Kan det bli så i slutänden att de ortodoxa kyrkorna och den Romersk-katolska kyrkan visar sig bestå i längden? Är det dessa som ska bäst kommer att representera Kristi kyrka i framtiden? Det verkar så.

Jag passar på att surfa runt lite

Idag är det ledig dag. Jag passar på att surfa runt lite bland bloggarna. Det händer regelbundet att jag tar del av Karin Långström-Vinges blogg . Igår recenserade hon chefsteologen Christina Grenhpls bok Levande teologi. Jag borde kanske läsa boken, men fruktar att den leder till missmod och vrede. Recensionen tycks bekräfta just det. Karin skriver att Christina stänger dörren för fundamentallism och kärlekslöshet, och antyder metoden för detta. Metoden är nytänkande och gränssprängande. Jag skakar på huvudet och surfar vidare via Karins blogg till FiSK (Folkpartister i Svenska kyrkan) och konstaterar att de har haft årsmöte den 2 oktober 2010. Jag läser den enda motionen och känner att jag fort måste därifrån. Motionen handlar om att kyrkoråden ska utvärdera prästens predikningar. Jag citerar:

Svenska kyrkans medlemmar blir allt färre. Folk flyr gudstjänsterna, vars viktigaste inslag är predikan. Vad kan Fisk göra åt detta?
Predikningar är offentlig verksamhet som vi förtroendevalda har ett ansvar för. Det är viktigt att ställa samma krav på präster och predikanter som på andra ledare i samhället. En början till utveckling på detta område vore att låta åhörarna aktivt utvärdera gudstjänsternas predikningar i våra kyrkor, ett grepp som ibland förekommit i media (TV-programmet Magasinet t ex), dock ytterst sällan, eller någonsin (?) inom kyrkan själv.
Utvärderingen kunde genomföras på lokal nivå av kyrkoråden.

Det är svårt att ur ett allmänkyrkligt perspektiv tro att detta alls händer. Den som själv vill läsa kan klicka här . Jag hittar inget protokoll och vet inte hur motionen behandlades, men kanske dyker den upp som motion i kyrkomötet till hösten. Vi får se.

Nu är det nog färdigsurfat för min del. I allafall i den här riktningen. Jag har en annan länk som jag inte hunnit med. Det är kyrkofadern Chrysostomos utläggningar av 1 Korintierbrevet. Jag tror jag går dit i stället.

Bibelförklaringar

Igår satt jag nästan hela dagen med förberedelserna inför Bibelförklaringarna. Jag går nu igenom 1 Korintierbrevet, vers för vers. Det är ett spännande brev och särskilt spännande är det att läsa Raymond Collins kommentar till detsamma. Han menar nämligen att brevet är skrivet till och för de heligas gemenskap. Praktiskt taget alla frågor i 1 Kor ska ses i ljuset av gemenskapen. Det påverkar faktiskt tolkningarna av brevet, men jag kan inte här fördjupa mig i det. För övrigt har jag nu spelat in 19 avsnitt av 1 Thessalonikerbrevet för Visjon Norge . Det ryktas att första avsnittet ska sändas 1 mars kl 19. Själv kan jag inte se det för jag har Bibelförklaringarna i Värnamo kyrka samma tid. Men uppriktigtigt sagt är jag inte särskilt intresserad. Möjligen för att se hur jag kan förbättra mig. De första avsnitten var jag inte riktigt nöjd med. Resterande avsnitt ska spelas in 21-22 mars.

Det är inte färdigt ännu, men Bibelförklaringarna som nu börjar uppmärksammas och som ligger ute på nätet kommer att flyttas till församlingens hemsida. Jag är naturligtvis glad för det och hoppas att ni också fortsättningsvis ska hitta fram dit. Om inte annat kommer ni att göra det genom att klicka i marginalen här till höger.

När jag tänker på det är det ganska kaxigt att kalla det för bibelförklaringar, men amibitonen är just den att läsa Nya Testamentet i Kyrkans ljus, inte den profana vetenskapens. Biskop Bo Giertz introducerade begreppet. Det gäller att förklara vad som står och menas. Tolkningar kommer vi aldrig ifrån, men vad säger Kyrkan? Det är frågan. Raymond Collins kommentar ingår i den Romersk-katolska serien av kommentarer som kallas Sacra Pagina. Den rekommendera jag varmt även om jag använder andra lutherska och evangeliska kommentarer också.

Återkallelse av vigselförordnande

Nu har jag äntligen fått iväg min ansökan till Kammarkollegiet. Det känns verkligen bra. Jag kommer ju att kunna viga folk ändå, även om det inte är juridiskt giltigt. Juridiken ska staten sköta om.

Nu ska det bli intressant att se vad som händer särskilt i Domkapitlet för Kammarkollegiet kommer nog att skicka skrivelsen dit för ett betydelselöst utlåtande. Jag lovar att rapportera på denna blogg allteftersom ärendet fortskrider så att alla ni som vill göra likadant vet vad det innebär. Här ser du nu den skrivelse som går med posten senare idag. Bloggen först, kammarkollegiet sedan och slutligen Domkapitlet. Var det rätt ordning?



Kammarkollegiet
Förvaltningsrättsliga enheten


Återkallelse av förordnande att vara vigselförrättare
Regeringen beslutade den 1 april år 2009 om könsneutral vigsel. Det är ingenting att säga om.
Mitt problem uppstod när Svenska kyrkan bejakar denna ordning genom att kollektivt ansöka om vigselrätt för sina präster samt ändra ordningen för vigsel i Kyrkohandboken. Genom denna anpassning fortsätter Svenska kyrkan sin myndighetsutövning som om ingenting har hänt. Dessutom har Svenska kyrkan därigenom ändrat på förutsättningarna för äktenskap och en mängd frågor främst av teologisk art uppstår. Det är frågor som rör den kyrkliga demokratin, Svenska kyrkans lära, de ekumeniska relationerna, församlingarnas pastoraler för att inte tala om prästens egen identitet.

Det här är inte platsen att diskutera dessa frågor, men kampen för att få tillstånd ett civiläktenskap skilt från det kyrkliga äktenskapet har börjat och kommer förhoppningsvis att fortgå tills målet är uppnått.

Den allmänneliga kyrkan tror på äktenskapet som ett livslångt förbund mellan man och kvinna. Detta äktenskap är instiftat av Gud med avgörande betydelse för identitetsskapande, normbildning, hälsa och välmående. Den utveckling som ägt rum under 1900-talet har emellertid tagit andra vägar. Jag beklagar djupt att Svenska kyrkan låter sig ledas på dessa vägar och vill på intet sätt medverka till denna utveckling.

Jag önskar därför att kammarkollegiet prövar och beslutar att mitt vigselförordnande återkallas.


Med vänliga hälsningar


Håkan Sunnliden

Bif. Förordnande, Dnr 422-1412-10

Skytte missriktad

En god vän berättade för mig om Skyttes krönika och den debatt som sedan uppstått. Den handlar om att präster inte går till kyrkan när de är lediga. Jag känner naturligtvis igen debatten. Mer än en gång har församlingsbor skällt på mig när jag varit ledig och inte gått i kyrkan. Det är något tröttsamt. Men tänk att ta så billiga poäng på andras bekostnad. Jag tycker definitivt att Skytte är fel ute. Det tyckte visst en viss herr Jaktlund också. Jag länkar till hans svar och vill du läsa Skytte har du en länk hos Jaktlund. Men Skytte är väl bra? Jovisst, är han det, en verklig gåva till vår arma kristenhet, men här missar han målet, menar jag. Särskilt av tre skäl.

För det första firar de flesta präster gudstjänst i princip varje dag, inte så sällan flera gånger per dag. Det är sant att de har bra betalt för det, men också sant att de kan bli trötta. Istället för att kritisera dem borde vi fråga oss vad som är det egentliga felet.

För det andra berör Skytte utan att själv förstå det själva begreppet gudstjänstfirande församling. Om inte prästen går varför ska då andra gå? Bra fråga. Om andra inte går för sin egen salighets skull - varför ska det då gå alls? De går väl inte för prästens skull? Tänk om de går för prästens skull och prästen inte är där - vilken besvikelse. Dumma prästen.

För det tredje kanske prästen inte går därför att där saknas en gemenskap värd namnet eller för det är så tråkigt. När han har betalt är det en sak. Då vore det tjänstefel om han inte gick, men när han är ledig måste han väl få bestämma själv om han ska orka eller vill gå. Är det så illa? Det är möjligt att det är. Det kanske till och med är så illa att prästen stannar hemma för att överhuvud taget överleva i tron! Då ska vi inte skälla på prästen utan be Gud om förändringar.

Skytter siktar in sig på fel måltavla. Det är i allmänhet inte prästen det är fel på. Det är församlingen det är fel på om prästen inte orkar vara där. Sedan kan man säga att det är prästens fel att församlingen är så dålig. Det tror jag inte. Det är nog andra saker som bestämmer det, men det ryms inte i den hör bloggen.

För den som undrar kan jag meddela att jag själv går till Högmässan också när jag inte tjänstgör, men det är för att jag älskar den församling Gud har satt mig i. Det kunde ha varit annorlunda.

Nattvarden är ett sakrament

Här kommer fortsättningen på mitt yttrande om alkoholfri nattvard.

Nattvardens sakrament var ett av de stora tvisteämnena Martin Luther hade att brottas med. Det var och är nämligen viktigt att både lyda Jesus och att hjälpa kommunikanterna att lita på Jesu närvaro i brödet och vinet. Det ena förutsätter liksom det andra. Martin Luther kommenterar vikten av lydnad och tro i sin Stora Katekes på följande sätt:

"Dessa ord (instiftelseorden, min anm.) är vår grundval, vårt skydd och värn mot alla villfarelser, förförelser som hittills uppkommit eller ännu kan uppkomma."

Herren Jesus har gett Kyrkan i uppdrag att förmedla evangelium till alla människor genom Ord och Sakrament och han har förbundit sig till att själv vara närvarande och verka genom dessa nådemedel. Kommunikanterna måste kunna lita på att sakramenten ”förvaltas rätt” och det är därför fel att särbehandla människor med alkoholberoende. Särbehandling ger, enligt min mening, stöd för likgiltighet mot Herrens ord, leder till en felaktig förståelse av sakramentet och försvårar för människor att nå en verklig omvändelse och troslydnad, något som jag självfallet inte vill medverka till.

Jag inser att resonemanget kan verka tossigt för dem som inte lägger samma sakramentala vikt vid Herrens instiftelse, men frågan har behandlats tidigare inom den allmänneliga kyrkan, alltid med samma resultat; sakramentet består av ”bröd och vin”. Det är därför nödvändigt att hålla sig till ”bröd och vin”, också med hänsyn till dem som är alkoholberoende. Vad innebär det då att visa barmhärtighet?

III. Vad innebär det att visa barmhärtighet?
Hela Människan kan och ska arbeta för minskad alkoholkonsumtion. Det är en del av det profetiska uppdraget att avslöja den misär som långdraget alkoholmissbruk för med sig. Hela Människan kan och ska oförtrutet arbeta vidare med projekt som De Glömda Barnen, Vara Vettig Vuxen eller med öppen verksamhet som RIA. Hela Människan kan och ska så långt det är möjligt stödja människor med alkoholberoende genom att finnas i deras närhet, samtala om människans värdighet och det egna ansvaret. Men ingen annan än alkoholisten själv kan ta ansvar för dennes sjukdom. Därför är det en felaktig tanke att prästen utifrån barmhärtighet och respekt ska ta det ansvaret, som om det vore obarmhärtigt och respektlöst att följa de vigningslöften prästen avgett. Jag menar att det dessutom kan vara nedvärderande för den alkoholberoende att särbehandlas på detta sätt. Den människa som drivs av sitt alkoholberoende tar varje chans att skylla på något för att få dricka mer och blir knappast hjälpt av att prästen inför ”alkoholfri nattvard”. Alkoholism är en sjukdom som behandlas bättre på andra sätt.

Den alkoholist som räds att gå till nattvarden kan istället erbjudas enskild själavård, sällskap för resten av dagen, använda sig av intinktion, avstå kalken eller helt och hållet avstå kommunionen, så länge sjukdomen kräver det.

Hela Människan ska emellertid inte föreskriva den allmänneliga kyrkan hur den rätt ska förvalta sakramenten. Som prästvigd i den allmänneliga kyrkan betraktar jag det närmast som tjänstefel att inte avge detta yttrande.

Alkoholfri nattvard - finns det?

Diskussionen har pågått sedan 70-talet. Jag har mött den förut, men aldrig uipplevt den som något hot. Men nu är vi där. Det motioneras om det på Kyrkomötet. Det har redan genomförts i ganska många församlingar. Och nu lobbar nykterhetsrörelserna för det överallt. Det kom upp på Hela Människans sammanträde hjäromdagen. Jag har avgett ett särksilt yttrande. Inte uttömmande men ändå. Det är emellertid såpass långt att det får bli två bloggar. Här kommer den första:

Alkoholism är en utbredd folksjukdom som Hela Människan vill arbeta mot, gärna på ett förebyggande sätt, som till exempel genom arbetet med De Glömda Barnen, Vara Vettig Vuxen eller genom den öppna verksamheten RIA. Arbetet mot alkohol, narkotika, tobak och doping hör till Hela Människans kärnverksamhet. Det betyder inte att hela Människan är en nykterhetsrörelse i historisk mening. Krafter inom Hela Människan försöker nu verka för ”nattvard utan alkohol” som det heter i debatten och i protokollen. Enligt min uppfattning kan det inte vara Hela Människans uppdrag att försöka göra om de historiska kyrkornas tusenåriga traditioner. I ett kort yttrande som detta vill jag endast antyda tre huvudinvändningar.

I. Ärendet ligger utanför Hela Människans uppdrag
Denna fråga har aktualiserats, menar jag, därför att vi blandar samman kampen mot alkoholism och nykterhetspolitik med nattvardens sakrament och själavård. Hela Människan bör värna om alkoholister på andra sätt än att utöva påtryckningar på Svenska kyrkans präster och nattvardspraxis. Det hjälper vare sig alkoholisten eller prästen i en svår situation att införa ”alkoholfri nattvard”.

Argumenten för ”nattvard utan alkohol” är ofta osammanhängande. Ibland handlar det om alkoholisten och dennes luktsinne eller halten av alkohol, andra gånger om prästen eller instiftelseorden. Intrycket av debatten blir därför att här bedrivs alkoholpolitik. Hela Människan kan och ska driva alkoholpolitik som en del av sin verksamhet, men det är olämpligt att använda nattvarden som ett instrument. Varför är det då så viktigt att nattvarden innehåller bröd och vin också i vår tid? Det har att göra med den allmänneliga kyrkans tro på nattvarden som sakrament.

II. Nattvarden är ett sakrament
Att nattvarden är ett sakrament innebär att Jesus har befallt detta, att vi lyder honom i detta avseende och han uppfyller sitt löfte att närvara ”i, med och under gestalterna av bröd och vin”, som vår Svenska kyrkas Bekännelseskrifter säger. Det är också vad prästen lovade i samband med sin vigning och det är en svår sak att gå emot Bibeln, Bekännelseskrifterna och vigningslöftena.

Det finns förespråkare för ”nattvard utan alkohol” som menar att vin inte nödvändigtvis behöver innehålla alkohol, ett förvirrande argument. Då anförs Jesu ord från Matt 26:29 om att han ska ”dricka av det som vinträdet ger”. Förespråkarna menar att dessa ord kan syfta på druvsaften innan den jäst, innan det blivit vin. Det kallas i Nya Testamentet för ”nytt vin” eller i gamla översättningar för ”must”. Sverre Aalen, professor i nytestamentlig teologi har emellertid utförligt analyserat orden i ”dricka av det som vinträdet ger” och konstaterat att uttrycket alltid används i samband med vin, det som dricks vid måltiderna. Vin är alltid en alkoholdryck och på Jesu tid var vinet i regel så starkt att det vanligtvis späddes med vatten. Vin är emellertid inte i första hand ett kemiskt begrepp utan en mänsklig erfarenhet, alla vet vad som är vin och vad som inte är vin. Vinet kan visserligen övergå till surt vin, ättika eller vara alltför utspätt med vatten, men då upphör det att vara vin i ordets egentliga mening.

Jacobs blogg

Fick just veta att Jacob lagt ut en predikan jag höll för någon vecka sedan i Pingstkyrkan, Värnamo. Det var ju predikstolsbyte och kyrkoherden skickade mig till Pingstkyrkan. Där kämpar de intensivt för att hitta ny föreståndare, ny ungdomspastor och nya vägar framåt. Min predikan över 1 Kor 3 träffade visst mitt i prick, men det kunde den ha gjort på andra platser också. Vill du lyssna hittar du den på Jacobs blogg .

Biskopar kommenterar - vad då?

Nu har fyra biskopar kommenterat Biskop Lennarts önskan om en kriskommision, men eftersom de fortfarande är i tjänst måste de naturligtvis väga sina ord så att ingen blir ledsen. Hur det låter när ärkebiskopen talar vet vi redan: "Läget är allvarligt, men inte hopplöst". Den blivande biskopen i Linköping Martin Modéus pekar på det viktiga; "att vi lever med Kristus". Jag vet inte om jag är överkänslig men jag trodde vi först levde "i Kristus" tillsammans med våra syskon. Hur ska vi annars kunna leva med Kristus? Tuulikki Koivunen Bylund i Härnösands stift framstår som rena katastrofen. Hon upplever Svenska kyrkan som "en kyrka som är full av vitalitet".

Eftersom jag anser mig mer eller mindre färdig med analysen och inte vill fastna i hopplösheten utan försöka hitta nya vägar, koncentrerar jag mig istället på Biskopen i Växjö stift, Jan-Olof. Han håller med Biskop Lennart och säger att "det finns en stor längtan ute i församlingarna att tala om de inre frågorna". Biskop Jan-Olof anser att vi nu kan ägna mindre tid åt struktur, ekonomi och kyrkobyggnader och att vi måste få igång samtalet om det inre livet. Det är verkligen lovande, men låt mig hissa en varningsflagg till Biskopen eftersom just de tunga frågorna fortfarande väntar på sin lösning. Vi behöver nya strukturer, en ny Kyrkoordning och vi behöver bli av med alla mögliga kyrkobyggnader. Den utmaningen lär följa med oss också framöver. Blivande Biskop Martin säger också, enligt Kyrkans Tidning, 6/11, att "det är inte formen eller organisationen som är det centrala ...". Det är bara till hälften rätt eftersom lära och liv, organisation och organism är två sidor av samma fenomen. Låt oss inte gå från det ena diket till det andra!

Biskop Sven Thidevall förstod att "den andliga förnyelsen måste tas tillvara genom att kanaliseras i en ny organisation". Det liv och den makt som visar sig i Högmässan måste nå ut i hemmen, menar jag. Det paradoxala i sammanhanget är att den andliga makten redan fungerar så, men det verkar inte som att lekmännen inser det. Inte heller underlättar organisationen den förståelsen. Jag är ändå optimist när det gäller kristen tro och kristet liv i hemmen av det enkla skälet att kristna bor och alltid kommer att bo i hus och hem, aldrig i själva kyrkbyggnaden. Det här har jag skrivit mycket om och det ska jag fortsätta att göra. Kristna människor och deras hem är framtiden! Det var ingen av biskoparna som ens antydde detta. De kanske inte har tänkt så långt än. Det finns ju så mycket annat de behöver ta tag i. Vad var det egentligen de kommenterade?

Apropå Biskop Lennarts krisanalys

Nu har jag funderat några dygn på Biskopens efterlysning av en rejäl krisanalys. Då blir det uppenbart för mig att jag har gjort krisanalyser under hela min tid som präst. Och jag har talat om dem. Och jag har skrivit om dem. Och jag är inte ensam om det. Vi är många, många som ropat ut krisanalyserna i decennier. För min del är den redan gjord och klar. Jag behöver ingen krisanalys. Det vi behöver nu är en förändring värd namnet. En förändring som går långt utöver en ny psalmbok, kyrkohandbok eller bibelöversättning. Vi behöver en ny Kyrkoordning! Och det är inte något litet arbete. I en sådan regleras allt som rör Svenska kyrkan. Jag hoppas att Frimodig kyrka kommer att ta sig an ett sådant jättearbete för de kommer att göra det bra. Sedan blir det förslag efter förslag efter förslag efter förslag i Kyrkomötet. Det mesta kommer att avslås som vanligt, men tiden arbetar för oss. Det är som någon sa: Den som röstar på Frimodig kyrka får mycket motion för pengarna! Så sant som det är sagt. Vi, ledamöter för frimodig kyrka i Kyrkomötet, ska förresten resa bort några dagar för att tala igenom det kommande arbetet. Jag ser fram emot det. Det är go i dessa ledamöter.

Idag har jag förresten också skrivit till Kammarkollegiet under rubriken "Återkallelse av förordnandet att vara vigselförrättare". Nu får det ligga till sig några dagar så skickar jag det i början av nästa vecka. Det känns bra att jag har gjort det. Det är nästan så man piggnar till lite. Kamplusten infinner sig och jag ska villigt svara på alla frågor från Domkapitlet. Apropå Domkapitlet. har du läst Sandahls blogg om Talibandomstolen?

Det går fram

Vad är bäst för Egypten?

Kanske är det dags att säga något om krisen i Egypten. Men det är inte lätt. Som teolog har jag hört om Egypten i 5 000 år, det vill säga sett ur det lilla landet Israels perspektiv. Det har alltid varit en kamp om världsherraväldet mellan Assyrien/Babylonien, nuvarande Iran/Irak och Egypten. Israel har varit ett genomgångsland, eftersom det i fredstider varit ett genomgångsland när de stora handelskaravanerna vandrat mellan stormakterna. Och nu är vi där igen! Hur ska vi då förstår det som sker i Egypten i dag?

Det finns inget självklart svar, men jag lutar år det borgeliga alternativet. President Mubarak ska bort och kommer att försvinna, men frågan är vad som kommer efteråt. Det är avgörande att det läggs en rätt grund, en demokratisk grund. Sedan får det innebära att president Mubarak avgår nästa vecka eller i september, Jag har faktiskt ingen synpunkt på det, därför att det vet vi inte förrän vi har facit i hand. Och kanske inte ens då.

Det finns en annan insikt jag vill förmedla, nämligen att islam inte är ett entydigt begrepp. Jag har försökt att följa med nyhetsutvecklingen. Det blir mer och mer uppenbart för mig att islam inte är ett entydligt begrepp lika lite som begreppet kristenhet. Det finns många ortodoxa muslimer, liberala muslimer och allt däremellan. Det muslimska brödraskapet vill gärna införa Sharialagarna, men bara på demokratisk väg. Låt oss be till Gud att Hans vilja sker. Fråga mig inte vad som är bäst, men låt oss be att inte bara Guds vilja sker framöver utan också att vi svenskar får upp ögonen så vi rätt kan urskilja och värdera islam. Det är inte minst viktigt med tanke på problemet med terroristerna. Det är lätt att rent generellt vara emot islam därför att vi är kristna, men hur är det ur en politiskt vinkel? Det är frågan.

Skam på torra land

För en stund sedan damp Kyrkans tidning ner i brevlådan. Som vanligt tog jag tag i den per omgående och kom strax till uppslaget med rubriken Dags för krisanalys och självrannsakan. Detta är ju helt otroligt, tänkte jag. Det var dags för krisanalys för flera decennier sedan och kanske för sent för ett decennium sedan. Det är förre biskopen Lennart Koskinen som nu menar att det börjar bli hög tid att idka självrannsakan. Tror jag det när man gått i pension! Han tror att det kan vara för sent om fem år. Hoppas han har rätt och jag fel. Intervjun innehåller fyra påstående som jag vill lyfta.

För det första menar Koskinen att det handlar om ekklesiologin. Kanske inte underligt att jag reagerar när jag själv slitit med frågan och drivit den till och med vid olika nationella sammanhang i snart 20 år! Låt mig ta det kronologiskt. Koskinen menar att det var fel att lägga arbetsgivaransvaret på pastoraten, tidigare var vi präster anställda av biskopen. Sedan säger han: "Alla visste att det var 'fruktansvärt dumt' ... ändå genomfördes nyordningen, trots att kompetensen inte finns i de små församlingarna. De orkar inte med uppgiften." Koskinen inser också att "idén om att vi har den dubbla ansvarslinjen med vigda och förtroendevalda håller på att urholkas". Jamen, det visste vi också. Inte bara det utan i många församlingar strider präster och kyrkoråd mot varandra inför öppen ridå. Vem som vinner? Kyrkopolitikerna så klart. Det är ju de som sitter på pengarna.

För det andra påstår Koskinen att "tunga tjänstemän sitter på pengarna och makten och är föredragande. Politikerna har inte en chans att vara insatta i alla ärenden. De är gisslan. Det ser jag i alla sammanhang och det är ett uttryck för en kyrkosyn som är så oerhört främmande. Det påverkar också demokratin och medbestämmande. Vart tar kyrkans själ vägen?" Jag låter de orden stå för sig själv.

Det tredje som får mig att börja känna inre spänningar är när Koskinen talar om bristen på ideologisk debatt. Mina läsare bör förstå detta som bristen på teologi. Koskinen säger att det finns en tradition inom biskopsmötet att visserligen ventilera teologiska frågor, men att vara tysta utåt. Jo, jo. Det vet vi alla. Men den förre biskopen Lennart Koskinen förklarar det med biskoparnas "rädsla och tröghet och att man inte vill stöta sig med någon". Nu känns det som om jag kan explodera vilken minut som helst och jag bestämmer mig för att skriva denna blogg. Om detta är förklaringen till biskoparnas tystnad ska de offentligen be svensk kristenhet om förlåtelse, ingenting mindre är då längre trovärdigt. De borde dessutom skämmas för att ha svikit alla oss präster och andra som stått på barrikaderna under 30 års tid. Men jag tror det kan vara värre än så. De har vad jag förstår ingen teologisk samsyn och inga framtidsvisioner för det sjunkande skeppet. Men då är det kanske dags att skaffa sig det - om det inte är för sent.

Det fjärde och sista jag måste ta med i denna blogg är att Koskinen blivit allergisk mot medlemsbegreppet "tillhörig". "Vi håller på att bli en föreningskyrka för likatänkande, en tjänstemannastyrd medlemsförening där man gullar med betalande medlemmar, de tillhöriga, och där kyrkan räknar med att det finns en lojalitet att vara med och betala".

Jag orkar inte mer, men var så säker på att jag återkommer. Hursomhelst är jag glad för intervjun och vill du läsa den sin helhet kan du gå till
krisanalys När jag gör länken dit upptäcker jag att Kyrkans Tidning inte toppar dagen med dnna intervju. Intervjun kommer som nr 8. Överst och därmed viktigast förmodar jag kommer en artikel med rubriken "Homosexuella bojkottar kycklingkedja" och som nr fyra kommer "Österrikiska katoliker föreslår kvinnliga präster". Också det säger något om Svenska kyrkans tillstånd. Nästa vecka utlovar Kyrkans Tidning en kommentar av vår biskop Jan-Olov Johansson. Tala om att jag lever i ett spänningstillstånd.

Värnamo församling - en missionell församling

Insamlingen till Albanien går åt rätt håll. För någon vecka sedan kunde vi skicka 10.000;- till det översvämmningsdrabbade Shokdra i norra Albanien. Jag ska försöka lägga ut några bilder framöver från vår insats. På söndag ska vi samlas några stycken för att diskutera hur vi ska gå vidare med missionen i Albanien. Vi har tre möjliga projekt på gång. För det första ska vi fortsätta att hålla vår bibelvecka i Pogradesh på platsen där diktatorn Hoxha (död 1985) hade sitt sommarresidens. Tänk att vi kunnat ha vår bibelvecka på just den platsen! Nu planerar våra vänner att bygga ett konferenscenter på tomten bredvid som de köpte för ett år sedan. På bilden ser du en modell av hur det hela är tänkt. I de mindre husen ska det bo om jag minns rätt 8 lägerdeltagare.


För det andra har det projekt vi först satsade på gått i stå, men nu verkar det som att det kommer att nystarta. Det handlar om arbetet bland de unga i slumstaden Bathore strax utanför Tirana. Där bor flera av våra vänner och nu vill Elona som arbetar inne på kontoret i Tirana under ett års tid åka dit för att undervisa dem som redan är med i "vårt kristna arbete" (de kallar det så) i datakunskap och engelska. Projektet kommer att kosta drygt 50.000;-. Jag tror vi ska satsa på detta.
Bilden nedan visar barnen från vårt första besök för några år sedan. Jag undrar var de befinner sig idag?


För det tredje har vi god kontakt med andra vänner som ännu inte är kristna. De önskar få med oss i ett jorbruksprojekt i en av bergsbyarna öster om Tirana. Jag har ännu inte varit där men hoppas kunna komma dit senare i år. Den största utmaningen här är att hjälpa byborna att inse att vi som missionärer inte kommer för att ersätta kommunistregimen, det vill säga bara ge dem vad de behöver. Vi vill se en tankens omvändelse, mänsklig värdighet och eget ansvarstagande!