Motion till Växjö stiftsfullmäktige

Motion till Växjö stiftsfullmäktige

Av Håkan Sunnliden

Nya sätt att vara kyrka

Förslag till stiftsfullmäktiges beslut

Stiftsfullmäktige beslutar att tillsätta en arbetsgrupp för att utveckla ”Nya sätt att vara kyrka”.

Motivering

Samtidigt som Svenska kyrkan förlorar antalet medlemmar söker de kristtrogna nya vägar för församlingsutveckling. Andra samfund som till exempel Evangeliska frikyrkan och Equmeniakyrkan ser nu hur nya församlingar bildas. Också inom Svenska kyrkan bildar EFS nya församlingar. Vi inser alltmer att Kristi kyrka tar sig uttryck på många olika sätt. Territorialförsamlingen är ett sätt att förstå kyrkan, men det finns flera sätt. Svenska kyrkan behöver på nytt orientera sig i den mångfald som nu utvecklas.

Den anglikanska kyrkan har sedan år 1994 då utredningen Breaking new ground presenterades föredömligt arbetat fram Mission-Shaped Church, år 2004. Den senare utredningen är för övrigt den enda utredning som har behövt omtryckas på grund av efterfrågan. Bakgrunden är att en mängd nya gemenskaper och församlingar växt fram i England sedan 1970-talet, så många att det kom att bli en stor utmaning för Church of England.[1] Dessa gemenskaper benämns med olika namn som cellkyrkor, husförsamlingar, café-kyrkor med mera och är ofta nätverksbaserade. Utredningen fick tilläggsnamnet Fresh expressions of Church. [2] Prästen Anna Torbrand i Skövde är en av dem som fördjupat sig i just den anglikanska kyrkans arbete med att finna nya sätt att vara kyrka och hon anger följande fyra kriterier:

– den syftar till att nå människor som i nuläget inte finns i församlingens verksamheter
– den äger rum i dessa människors kontext och på deras villkor
– den syftar till att deltagarna skall lära sig att följa Jesus
– den utgör en kyrka[3]

 I Växjö stift lanserades konceptet Till tro, också det inspirerat av den anglikanska kyrkan. I detta koncept understryks behovet av levande gemenskaper. Biskopen Fredrik Modéus har på ett särskilt sätt adresserat utmaningen i sin doktorsavhandling Gudstjänstgemenskap i folkkyrkan.

I inledningen av Kyrkoordningen står att läsa:

Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas (min kurs.), Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

I linje med det ovan anförda formaliserades en gemenskap, grekiska koinonia, i januari månad 2014 i Värnamo. Bröder och systrar förnyade sina konfirmationslöften inför varandra och möts nu regelbundet till gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. I denna gemenskap har nya människor kommit till tro på Herren Jesus och andra hittat vägen tillbaka. Gemenskapen syns utvecklas i en icke-territoriell och ekumenisk riktning. En sådan gemenskap är emellertid inte reglerad i Kyrkoordningen.

Det växer för närvarande fram nya gemenskapsformer inom Svenska kyrkan. Dessa kan upplevas som hot eller möjligheter mycket beroende på den beredskap eller brist på beredskap som finns på den lokala orten. Det är inte alltid lätt att knyta en icke-territoriell, nätverksbaserad och kanhända ekumenisk gemenskap till den lokale pastorn. Många av de redan befintliga uttycken för kristen gemenskap är organiserade som stiftelser eller föreningar. Just i dagarna rapporteras om hur kommuniteten på Berget i Rättvik har konverterat och en del av bakgrunden påstås vara dåligt stöd från Västerås stift och en känsla av hemlöshet.

Det finns nu ett behov av en utredning och ett mer officiellt erkännande av nya gemenskaper. Stiftsfullmäktige skulle genom att besluta att tillsätta en arbetsgrupp i saken kunna ta ett initiativ som förr eller senare ändå är nödvändigt. Det skulle kunna förstås som en del i vårt främjande-uppdrag och bidra till att utveckla vår missionsteologi.

Värnamo den 12 oktober 2015

Håkan Sunnliden

---

[1] http://blogg.svenskakyrkan.se/panyavagar/files/2013/05/Examensarbetet-FX_AnnaTorbrand.pdf

[2] https://www.freshexpressions.org.uk/

[3] http://blogg.svenskakyrkan.se/panyavagar/om-fresh-expressions/

Kyrkan i Bibelns ljus, del 6

Det finns inte med i den Apostoliska bekännelsen men i den Nicenska att Kyrkan är apostolisk. Hans Küng träffar så rätt när han skriver att kyrkan kan bara vara en, helig och allmännelig (eller katolsk) när den är förenad i apostlarnas kyrka. Kyrkan är som Paulus skriver byggd på profeternas och apostlarnas grund där Jesus är hörnstenen. Vi är införlivade i denna kyrka och dess uppdrag. Det kan inte vara på något annat sätt.

Jesus sa till apostlarna; de som hör er, hör mig. Apostlarna gick i Jesu namn för att utföra hans uppdrag. Jesus sa; den som tar emot er, tar emot mig. Apostlarna var befullmäktigade ombud. De var inte längre lärjungar i den gamla meningen utan apostlar. Som sådana satte de ramarna för oss kristna. Herren Jesus talar till oss genom apostlarna. Apostlarnas vittnesbörd, förkunnelse och undervisning är Nya Testamentet!  Det går knappast att överskatta Bibeln.

I söndags hade vi en heldag, nåja halvdag åtminstone, då alla inbjöds att samtala om "förtroendefullt ledarskap" som ingår i Växjö stifts koncept Till tro. Vi kunde välja att gå till tre av sex olika seminarier. Vi samtalade där i ungefär 20 minuter. Tillsammans med kollegan Anders Hallberg och församlingspedagogen Christer Sundström ansvarade vi för seminariet "Jesus som ledare". Till en början gick nog våra tankar till alla de egenskaper vi tänker oss att en ledare av betydelse har, som visionär, stark, övertygande och lätt att få med sig folk. Men eftersom det finns många dåliga exempel och eftersom det inte finns några supermänniskor annat än i platsannonser kom våry samtal att glida övet alltmer till Jesus. Låt oss glömma alla utbildningar,  fortbildningar och kaariärsvägar och i stället se på Jesus som ledare. Hurudan var han? Och så slog vi fast att han sänd av Gud. Han var sänd att tjäna. Han hade ett klart och avgränsat uppdrag. Det skulle utföras när tiden var inne. Han bad ofta vilket lärjungarna såg som en hemlighet de ville lära. Jesus var ett föredöme i sitt beroende till och av Fadern. Jesus var lydig intill döden på korset. Allteftersom såg vi konturerna av en sann ledare.

Jesus gjorde sina 12 lärjungar till Kyrkans grund. Han gav dem förtroende i det att han sände ut dem. "Såsom Fadern har sänt mig, sänder jag er".  Apostlarna levde förenade med Jesus och så fick vi en apostolisk kyrka. Kyrkan kan bara vara en, helig och allmännelig när den är förenad med grunden. Vi är alla kallade att samtycka med apostlarna och att fortsätta detsamma uppdraget. Det är detta som kallas för apostolisk succession.

Varje kristen är upptagen i Guds hushåll, införlivad i Kristi kropp och insatt som en levande sten i den helige Andes tempel. Var och en av oss har tillträde till Fadern. Var och en av oss är kallade att bära fram oss själva som levande offer. Vi är kallade att lyssna, lära och lyda, att ge vidare det Ord vi har tagit emot.  Tillsammans ska vi göra nya lärjungar, döpa,  fira nattvard och förlåta. Det är inte något som är reserverat för vissa personer. Det är givet til den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan. Vi ska lära oss försoningens tjänst.

Det finns många ord som talar om rätt, regler och förordningar, ord baserade på makt, men kyrkan valde ordet diakonia. Det är inte möjligt att knyta något annat ord till Jesus än just det. Hans tjänst är för andras bästa grundad på kärlek. Sådan är kyrkan till sitt väsen. 

Vattnet rinner neråt ...

Det har blivit rätt många bloggar genom åren. Det är för mig ett bra sätt att reflektera. Jag får stanna upp, ta lite tid och ganska ofta också få nya tankar. Sedan händer det att någon eller några kommenterar. Oftare på jobbet eller på gatan än i fältet. Många bloggar har varit kritiska mot Svenska kyrkan eftersom den numera behärskas av karriärister, politiker och ja-sägare och att de inifrån lyckats göra om kyrkan, enligt min mening till oigenkännlighet. Min kritik har, tycker jag, handlat om sak snarare än person. I skrivande stund kan jag inte minnas att jag varit ute efter person även om det har hänt att jag nämnt offentliga personer vid namn, typ KG Hammar, biskopen si eller så, domkyrkopräster et cetera.

Nu anser jag att det viktigaste vi kan göra är att "ge upp" Svenska kyrkan, inse att den är förlorad, men bara för att fortsätta den goda kampen på ett annat sätt. Biskop Giertz menade i motgångens stund att vi ännu har kvar rätten att bygga upp. Jag tror vi ska ta fasta på det. Nyckeln för att det ska lyckas är inte bara präster med tillgång till nej-hatten utan framför allt lekmännen och deras hem. Det har varit en insikt som vuxit sig starkare under mer än 20 år. Men det måste självklart ske lokalt.

Jag har berättat om Värnamo koinonia, men undvikit att öva kritik mot Värnamo pastorat även när det har varit befogat. Det blir liksom för nära och skulle förmodligen inte alls gagna saken. Inte desto mindre har min blogg satts ifråga och även hotats med anmälan till domkapitlet. Såväl biskop, prost som kyrkoherde har utövat påtryckningar. Är bloggen så farlig? Påverkar den min arbetsplats? Är kritiken av Svenska kyrkan känslig? Eller är påtryckningarna bara ett försök att marginalisera mig? Det är frågor jag lägger åt sidan även om de understundom kan tynga mig.

Uppdraget att bygga upp är alltför viktigt för att förespråkare ska låta sig hindras. Jag önskar bara att jag kunde skriva mer om lokala företeelser. Min gode vän och kollega Magnus Lind påminde ofta om att "vattnet rinner alltid neråt". Han menade att det som sker i Kyrkans hus i Uppsala,  på nationell nivå, förr eller senare,  måste nå lokal nivå. I Värnamo har vi alltid sagt att just här är det så bra så vi ska inte klaga. Det har man för övrigt sagt på många platser kan jag berätta,  men förr eller senare når nationell nivå ner. Och hur ser då motståndskraften ut om "allt står väl till"? Vattnet kan dessutom komma så fort och kraftfullt att det påminner om en tsunami. Och en sådan är inte lätt att undkomma.

Det är kanske olämpligt att ge exempel, men ändå. Ta detta med strukturutredningen och hur snabbt en sådan kan beslutas och genomföras. Jag vet att denna förändring förberetts i decennier men ur ett lokalt perspektiv sker det plötsligt. Och när det sker går det knappast att hindra, inte ens i Göteborg eller ...  När det gäller att byta ut det teologiska innehållet har taktiken varit att låta begrepp som synd, nåd och försoning tömmas på sitt innehåll. I flera fall omdefinierar man begreppen som till exempel begreppet äktenskap. Vad är ett äktenskap? ... Kanske är det faktum att församlingen (vad nu det är konkret) blivit en arbetsplats, med samma regler och förordningar som andra arbetsplatser, det tydligaste exemplet. Det finns doktorsavhandlingar som visar att de flesta nuförtiden identifierar församlingen med de anställda.  Sådana förändringar har fått och kommer också fortsättningsvis att få förödande konsekvenser.

Är det möjligt fortsättningsvis att undvika de lokala perspektiven? Är det rätt och rimligt att låta tystnaden råda. Står allt väl till? När hörde du någon av de anställda protestera? Varför hörs inte de? Är de rädda att stöta sig med chefen? Eller är det helt enkelt så illa att de inte bryr sig?

Som du, käre läsare, ser förundrar jag mig över utvecklingen inom Svenska kyrkan samtidigt som jag ser fram emot att predika nästa söndag, 1 advent. I den söndagens predikotext säger Jesus: "Mitt rike är inte av denna världen." Men det får vi åtetkomma till.

Kyrkan i Bibelns ljus, del 5

Idag har vi i vanlig ordning firat högmässa. Vår nye komminister Erling Resare predikade och gjorde det bra. Tänk att man ska behöva skriva så, men det är tyvärr ett faktum att det inte är självklart med goda predikningar. Erling jämförde dagens evangelium, Matt 25, med det österländska tänkandet om karma. Om nepaleserna stoppar in goda gärningar ger det goda resultat, negativa gärningar ger dåliga resultat,  vilket påverkar vårt nästa liv. Sedan konstaterade han att just så tänker många svenskar. Och kristna sådana också vill jag tillägga. Dagens evangelietext kan förstås så och tyvärr utläggas så också. Men, fortsatte Erling, om det än är sant, någon sanning kan det ligga i det, så bryter den Treenige Guden det mönstret genom nåden!  Vilket underbart budskap mot en svår bakgrund. Nåden och sanningen i Jesus Kristus är grunden för den allmänneliga kyrkan.

Eftersom jag själv inte celebrerade, det gjorde kyrkoherfen Pär-Magnus Möller, utan bara assisterade, kunde mina tankar gå i lite andra banor än annars. Jag kunde i högmässan känna igen den allmänneliga kyrkan. Där fanns en församling, om än tillfällig, Ordet var närvarande, Kristi ämbete representerat och eukaristin i centrum. Dessutom stämde vi in i den apostoliska trosbekännelsen. Och just där blev det tydligt: "Vi tro ock på den helige Ande, en, helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse och ett evigt liv."

Kyrkan ovan är den allmänneliga, det vill säga den katolska. Det är den vi sätter vår lit till. Kyrkans identitet är att hon är katolsk. Ordet, som är latin, är sammansatt av kata- och holos. Det betyder i enlighet med helheten. Vi skulle snarare säga allomfattande, universell eller allmän. I trosbekännelsen har detta ord översatts till "allmännelig". Jag tycker nog det börjar bli dags att återta det rätta ordet, latin catholicus, och återge det rätt med en "katolsk" kyrka. Det inte bara finns en katolsk kyrka utan det är också den vi tror på.

Jag vill inte nöja mig med en mindre kyrka. Det räcker inte med en institution som fördelat landets territorium. Jag låter mig inte sorteras in som en siffra i den kyrkliga statistiken. Det går inte att ha sin identitet enbart i Svenska kyrkans historia, inte heller vara prisgiven till en  sociologisk gemenskap hur kär den än kan vara. Jag bekänner mig till en allomfattande, universell, hel och total kyrka som är HERREN själv. Jag känner igen hans närvaro i de bröder och systrar som lever av Ordet och sakramenten och jag förknippar dem med en, helig, katolsk och apostolisk kyrka.

Den katolik-skräck många svenskar lider av hänger naturligtvis samman med det misslyckade försöket att reformera den Romersk-katolska kyrka som fanns i Sverige innan Gustav Wasa tog över på 1500-talet. Misslyckades eftersom vi istället fick en evangelisk-luthersk kyrka sanktionerad av och förenad med staten. Vad vi än anser om reformationen, och tolkningarna spretar, tycker jag att dessa både kyrkor, var för sig och tillsammans,  kunde tävla med varandra om att efterlikna den enda, heliga och allmänneliga eller bättre katolska kyrkan, den vi bekänner oss till.

Mentormammor

Jakob är i Etiopien och lär känna ett arbete som går under namnet mentormammor. Svenska kyrkan engagerar sig i detta, riktigt hur har jag inte klart för mig, men du kan läsa mer om det arbetet genom att klicka här. Här är ännu en rapport från Jakob.


Det är svårt att förstå. Ändå sitter man där på en liten säng i ett rum på 5 kvadratmeter, ett hem för fyra stycken. Det så trångt att vi behöver gå ut för att kunna väga den lilla flickan.
Vi har fått följa med en av mentormammorna på ett av sina hembesök. Den här gången går besöket in i en smal, smal gränd. Fram till ett litet rum. Där finns pappan, som snabbt springer och hämtar mamman och barnet när han ser att deras mentormamma är på ingång.

”Jag är henne evigt tacksam. Hon har blivit som en livspartner för mig och min familj”
Mentormamman förhör sig om hur familjen mår, om barnet har ätit ordentligt, om det finns några frågetecken osv. Den lilla flickan lyssnar uppmärksammat och hennes stora ögon vandrar mellan besökarna på hennes säng. Det är svårt att föreställa sig ett liv som detta. Hyran för det lilla rummet är hög, högre än deras inkomst. Pengarna de tjänar får de genom att sälja Injera, som är basen i en etiopisk middag.

Vi är alla stolta över att få vara med att bidra till mentormammor projektet. Arbetet hemma vid skrivbordet känns långt ifrån och i viss mån helt onödigt mitt i mentormammornas jobb. Att få se betydelsen av detta projekt, höra familjerna berätta, se barn som mår allt bättre och bättre, mammor som vuxit i sitt föräldraskap gör att det är värt varenda krona och vi går berörda men stolta därifrån.

En bit utanför Addis ligger Holeta. Det är ytterligare ett distrikt där mentormammorna tjänar barnen, mödrarna, familjerna och ytterst hela samhället. Intrycken börjar så sakteliga sjunka in. Fattigdomen, smutsen, solen och ljuden är inte det som tar över, utan berättelserna. De kommer närmare idag och sätter sig djupare. Idag har de blivit en del av oss och processen i våra hjärtan fortsätter obönhörligt, därför att det går inte att låta bli att höra det vi hör eller se det vi ser.

Tretton mammor ger av sin tid och av sig själva för att skapa relation med dem de möter. Ett imponerade arbete. Mentormammorna är inte där för att evangelisera eller prata om Jesus. De är där för att hjälpa undernärda barn, villrådiga mammor och kunna visa på en väg framåt. Familjerna ser en vän, någon att anförtro sig åt. Mentormammorna är där och delar smärtan, lidandet, glädjen, sången och hoppet. De är de största evangelisterna av oss alla. De är änglarna som bär grönt.

Är det så enkelt?

Jakob fortsätter att rapportera om sina intryck i Etiopien.

Det ena mötet leder till det andra och rätt var det var så satt vi i vår minibuss på väg ut till stadsdelen Kotobe. I Kotobe bor mr. Saboka som tog emot oss med öppna armar. Hans väg till Kotobe är lång och krokig. Han växte upp på landet i en starkt spirituell miljö. När mamman blev sjuk sa häxdoktorn att de skulle offra ett djur för att hon skulle bli frisk igen. Inget hände. Mamman dog och häxdoktorn sa att det berodde på pappans synder. Detsamma hände hans syster. I denna starkt kontrollerade miljö reste han så till Addis, fick höra det glada budskapet och blev frälst. Hela hans familj började tro på Jesus och då började förföljelsen. Ingen pratade med dem, ingen hälsade på dem. De var utstötta.

Saboka började läsa teologi men efter studierna fanns inget jobb som pastor. Men han upplevde att han skulle be för Kotobe. Varje dag gick han de 18 km till Kotobe – bad för området och gick hem igen. Efter 6 månader dag fick han be tillsammans med en pojke som han träffat. Och efter ytterligare 6 månader ännu nen. Nu var de tre stycken och Saboka tyckte det var dags att fira gudstjänst. Sagt och gjort. Nyheterna spred sig och nu har han startat 13 kyrkor.

De kristna i området Degagora började förföljas för sin tro skull. Människorna började skända deras gravar och brände upp deras hus. De fick fly hals över huvud. De kom till Saboka som lät dem bo i tält på kyrkans område. Först efter 8 år kunde de återvända hem igen.
Berättelse efter berättelse, som träffar en direkt i hjärtat, får en av komma att längre bort från verkligheten i Sverige. Dessa människor lider för Jesu skull. När led jag för Jesu skull senast? Samtalet med Saboka och hans vänner mynnade ut i den givna fråga ”Ser ni optimistiskt på framtiden”?

De svarade; Vi tror. Vi ser alltså inte Jesus fysiskt, utan vi tror utan att se. Det gör att vi inte kan annat än att leva i en förväntan på vår Herre. Och vi vet att Gud bara har goda saker som väntar oss.
Är det så enkelt? Om en man som fått vara med om att starta 13 församlingar och 12 stycken ”outreach” (ställen där människor i nöd kan söka hjälp) säger att han förväntar sig saker genom sin tro på den uppståndne. Kan det vara så då? Har vi tappat vår förväntan? Är vi nöjda med hur vi är kyrka?

Jakob i Etiopien

Jakob är i Etiopien. Är inte helt säker på vad han gör där. Men han har uppenbarligen fått hjärta för landet. Här får du ett utdrag ur en av hans bloggar:

Redan efter ett par dagar kom kärleken till människorna och landet. Den dök upp i vår minibuss när vi körde genom stadens gator och torg.

Stora torg med tiggare, poliser, människor som promenerade och jäktade i jobbet. Mindre gator med små affärer och stånd. Där människor säljer det de har i hopp om att kunna få ihop en liten slant. När vi körde på bakgator som gav oss en skymt av skjulen och livet ”hemma på deras gata i stan”. När vi plötsligt kände igen oss och fick en känsla av sammanhang.

Det var på väg till Mekane Yesus Seminariet och vår träff med Agne Nordlander. Kärleken och känsla av sammanhang fördjupades i samtalet med Agne. Vi fick ett historiskt perspektiv på den Etiopiska kristna kyrkan. En kyrka som är en av de äldsta statskyrkorna i världen. Med rötter tillbaka på 300-talet. Berättelser om drottning Saba, som var från Etiopien, och hur förbundsarken ska finns här. Allt detta kryddat med alla dessa människoöden som på något sätt bidragit till kyrkans växt och etablering här i landet. Och då inte minst många av de svenska missionärer som drabbade av Guds kärlek fått hjälpa till här. Vi har bidragit till kristenheten avsevärt och det ska vi vara stolta över. Men det är heller inte helt fritt från konflikter eller svårigheter. Spänningen inom och mellan kyrkorna här finns kvar och lever i allra högsta grad. Lika mycket som spänningen mellan Mekane Yesus kyurkan och dess systerkyrkor runt om i världen.

Seminariet vi besökte jobbar stenhårt och otroligt målinriktat. I deras måldokument, som får vilken Svensk kyrklig församlingsinstruktion som helst att blekna, satsar de på att vittna för 30 miljoner människor och deras förhoppning är att minst 10 miljoner av dessa blir kristna och medlemmar i församlingen. Mekane Yesus kyrkan växer så att det knakar. Nästan lite för fort. Man hinner omöjligt utbilda tillräckligt med präster för att kunna leda de människor som lämnar sina liv till Jesus. Men på något konstig sätt fungerar det ändå.