Kyrkan i Bibelns ljus, del 2

Idag, lördag är det Alla Helgons dag och i morgon söndag är det Alla själars dag. Vi påminns därmed om att gemenskapen  ingår i ett sammanhang som är betydligt större än det egna, något många av oss verkligen behöver påminnas om. Det är lätt att bli alltför inåtvänd. Från Hans Küngs bok The Curch hämtar jag information om kyrkan. Jag fortsätter från gårdagens blogg.

3. Den lokala ekklesian är en kyrka, inte kyrkan i bestämd form. Den lokala församlingen är en del av Kyrkan samtidigt som hon helt och full representerar hela Kyrkan. Här har vi en nyckel till vår förståelse av kyrkan/församlingen.

För det första är den lokala församlingen inte att jämföra med en organisatorisk sektion, en provins eller "endast" en del av kyrkan. Den är kyrkan. Den lokala församlingen är kyrkan i sin fullhet, bärare av alla löften och hela tron. Den har odelad nåd och lever i den odelade Kristus. Det betyder att den lokala församlingen inte bara hör till Kyrkan utan den är kyrkan.

För det andra är Kyrkan inte en samling lokala församlingar ellet stift, inte ett råd eller förbund. Ordet ekklesia innehåller flera olika nyanser och används på ett variationsrikt sätt. I den meningen finns ingen enkel eller självklar definition utan hänsyn måste tas till sammanhanget. Men så mycket kan sägas att varje lokal församling har tagit emot samma evangelium, samma uppdrag och samma löften. Så de lokala församlingarna hör inte bara samman i yttre mening utan lika mycket i inre mening. De utgör inte bara en organisation utan en kyrka.

4. Kyrkan är Guds församling. Den består av människor som inser att de tillhör Kristus och hör samman i homom. De utgör verkligen ingen tillfällig eller godtycklig gemenskap.  Församlingen är mycket mer än så.

Kyrkan eller församlingen består förvisso av människor som tagit emot evangelium och döpts. Dessa är synliga. Men kyrkan är mer än en stor skara människor. Den är av den osynlige Guden. Ingen av människorna hade varit med i Guds församling om inte Gud hade kallat och utvalt dem. Det är Guds verk att människor tas in i Guds hushåll, inlemmas Kristi kropp och Andens tempel. Det är detta som gör Kyrkan och drn lokala församlingen till Guds, till något mer än en samling människor som firar gudstjänst. Människor har ingen makt övet Guds församling. Jesus sa: "Jag skall bygga min församling", på grekiska ekklesia. Denna gemenskap är helig och i mycket osynlig.

Så är då kyrkan både osynlig och synlig, både organism och organisation. Aldrig bara det ena.

Denna kyrka är bara möjlig i Jesus Kristus, genom att han dog och uppväcktes. Denna gemenskap av människor är begynnelsen av det eskatologiska Israel. När Jesus dog och uppstod var det en eskatologisk vändpunkt. Den nya tiden har kommit och nu set vi inte längre fram mit att den ska komma. Den är här, vi lever i dess förverkligande och ser fram mot fullkomningen.

De första kristna visste att de placerats i löftenas fullbordan. De hade nått löfteslandet och utgjorde den eskatologiska församling världrn väntat på så länge.

Jag tror bestämt vi behöver en ny reformation.

Kyrkan i Bibelns ljus, del 1

Guds församling, på hebreiska kehal jahve, förstods av judarna inte bara som en beteckning på Israel utan också som en eskatologisk gemenskap bestående av människor av alla folk och stammar som Gud hade kallat och utvalt. Som Paulus skriver; först och främst juden men också greken. Det ord Paulus använde när han ville tala om Guds församling var ekklesia tou theou. Vi översätter det helt enkelt med vårt ord: kyrkan.

Det svenska ordet kyrka är ett germanskt ord. På tyska kirche eller på norska kirke. Går vi längre tillbaka kommer vi till grekiskans kyriakä som betyder det som tillhör Herren, grekiska kyrios. De romanska språken behöll däremot det bibliska ekklesia. Därför heter det iglesia på spanska och église på franska. På den tiden då Nya testamentet skrevs var meningen glasklar. Ordet syftade på dem som samlades. Eller på dem som hade församlats. Mellan samlingarna existerade inte församlingen.

När vi läser Nya Testamentet är inte ordets ursprung det viktiga utan ordets innehåll. När Skriften talar om kehal jahve eller som det kom att översättas till grekiska ekklesia var det Guds församling som åsyftades. Kyrkan består av de människor som kallats samman och valts ut av HERREN, av dem som har honom i centrum. Detta blev allt viktigare för det gamla Israel som i framtiden såg Guds församling som bestående av människor med nya hjärtan och klädda med Guds Ande. I och med att de första kristna tog till sig ordet kehal jahve och ekklesia tou theou identifierade de sig som Guds eskatologiska församling, den sanna Kyrkan. Det är så vi ska förstå ordet kyrka och/eller församling i våra översättningar.

Ordet kyrka/församling används 114 gånger i Nya testamentet, om jag minns rätt, särskilt i Apostlagärningarna och än mer av Paulus. Det handlar om Guds församling eller om dem som är "i Jesus Kristus". Hans Küng drar fyra slutsatser efter att ha studerat ordet i Nya testamentet.

1. Ordet anger för det första en process som syftar på att människor samlas. Församlingen är en församling i vardande. Församlingen består inte av ett territorium eller en medlemsmatrikel. Och för det andra på den församlade gemenskapen. Küng stryker under betydelsen av det första;  att församlingen inte är formad en gång för alla. Det faktum att människor regelbundet kommer samman för att tjäna Gud gör dem till en biblisk församling. De som församlas så utgör Guds folk, Krisi kropp och Andens tempel. Det duger inte, för att knyta an till Modéus avhandling, med en tillfällig gemenskap.

2. På engelska används flera ord för att tala om Guds församling. Küng använder congregation, community och church närmast som synonymer. Det första ordet pekar just på att människor samlas. Det andra att visar att församlingen aldrig är en institution, statiskt frånvarande utan mer en gemenskap som möts regelbundet vid en viss tid. Det tredje orde Church anger att individerna är inlemmade i Kristus, i något mycket större än bara sig själva eller sin ort.

Jag tycker det är oerhört välgörande att få större perspektiv på detta, på svenska, mer eller mindre obegripliga, förstörda ord som kyrka och/eller församling. Kyrkan är helt och hållet till genom Guds kallelse och utkorelse. Den är i vardande och den är lokal. Kyrkan utgörs av människor som ingår i Guds hushåll, Kristi kropp och utgör Andens tempel. Att hon sedan också blir och är historiskt synlig och består av människor som dras med sin syndfulla natur förtar inte Kyrkans väsen.

Men det var lite mer jag ville ha med och som har betydelse för gemenskapen. Det får bli nästa blogg.

Kyrkan som Guds folk

Idag är det ledig dag. Jag försöker tillgodogöra mig anteckningar från Hans Küngs bok The Church. Den är verkligen läsvärd och har det företrädet att innehållet är förankrat i den Heliga Skrift. Här finns flera uppslag att fördjupa sig i. Det för dagen mest intressanta är det eskatologiska perspektivet, kyrkan som Guds folk.

De första kristna betraktade sig själva som fortsättningen av den heliga rest profeterna talat om. De såg sig som det sanna Israel. De utgjorde så att säga en ecclesiola, en liten församling i församlingen. Skriften vet att berätta om det gamla Israels kamp att hålla fast vid det förbund ingått med dem. Under århundraden väntade man på den nya tidsålder då Gud skulle ge dem nya hjärtan och utgjuta sin Ande, en tid då Messias skulle regera.

Jesu Kristi uppståndelse från de döda var tecknet på att den nya tiden anlänt. Utan denna historiska händelse är kyrkan meningslös. Kyrkan står och faller med Jesu uppståndelse från de döda, 1 Kor 15:14-20. Men med uppståndelsen har Guds löften infriats och den messianska tidsåldern är nu.

Det händer att kritiker påpekar att evangelisterna skiljer sig åt i beskrivningen av uppståndelsen. Och så är det, men i en sak är de helt överens; Jesus som korsfästes har uppväckts från de döda och sitter på Faderns högra sida. Exakt hur det gick till är närmast oväsentligt. Det avgörande är att det har skett.

De första kristna grundade sin övertygelse på att faktiskt de hade mött den Uppståndne. Kyrkan grundades inte på bibelord, förhoppningar eller samtal utan på påtagliga händelser de varit med om.

Jesus, predikanten, blev den predikade. Han som kom med budskapet om Guds rike blev budskapet. Han blev nu igenkänd som den han uppenbarade sig som, den Smorde, Människosonen som kommit på himmelens skyar, den lidande Tjänaren, Guds egen Son, Herren. Med denna insikt föddes en ny gemenskap, den vi kallar kyrkan.

Det finns inga historiska källor som vittnar om att de första kristna skulle varit besvikna. Det hade de säkert varit om den historiska händelsen varit osann, om den första församlingen endast hade varit en tillfällig lösning.

Den nya gemenskap som samlades i Jesu namn fröjdade sig i eskatologisk glädje. De tog form som en koinonia genom dopet, bönen, måltiden och det egna ledarskapet (apostlarna). De bröt brödet i visshet om att de nu levde himlen på jorden. De kände igen sig i Skriften och dess löften. De hade fått nya hjärtan, fått kraft att leva i Jesus och alla fick del av Anden som skulle utgjutas i denna nya tid. De visste att de utgjorde den nya frälsningens eskatologiska gemenskap som utlovats, kallade och utvalda av Gud själv med uppdraget att fortsätta vad Jesus sagt och gjort. De är barn i Guds hushåll, Jesu Kristi kropp på jorden och den Helige Andes tempel.

Varje kristen har kallats vid namn av Gud själv och ställt sig under Jesu Kristi herravälde. Varje broder och syster är lika mycket värd genom vad de har tagit emot. Det betyder inte att de är likasinnade, strömlinjeformade genom att "ställa in sig i ledet". Det gjorde inte de första kristna, inte Luther eller någon annan reformator av klass.

Slutligen är det av vikt att slå fast att kyrkan därmed inte stannar vid att vara osynlig. Hon blir och är historisk på gott och ont  och får inte idealiseras.

I historiens ljus ser vi att den första församlingen stod i relation till hela Israel och menade sig vara de första i förnyelsen. Jag tror att kristna gemenskaper vill betrakta sig själva på det sättet, men hur etablissemanget ser på saken är en helt annan historia.

Konventikel

När nationalstaten växte fram uppfattades och användes religionen som ett sammanhållande band. Det skulle vara ett land, ett folk, en kung och som sagt en religion. Sverige låg nära detta ideal på 1600-talet och en bit in på 1700-talet. Idealet ansågs vara så viktigt att inte bara lagar och förordningar brukades utan också yttre våld som bestraffningar, ja till och med krig. Ytterst handlar detta ideal om politisk makt och religionen är en del av denna makt.

Konventikelplakatet infördes 1726. Andakter utanför husandakten blev inte bara förbjudna utan också belagda med höga böter. Den som höll möte hemmet fick böta 200 daler silvermynt alternativt, om inga pengar fanns, två veckors fängelse på vatten och bröd. Straffet ökade om brottet upprepades. Skedde det en tredje gång dömdes till landsförvisning på två år.

Med Upplysningen kom en vidgad syn på religionen. Det stod alltmer klart att ingen kan tvingas till religion. 1763 gav Voltaire ut En traktat om toleransen och revolutionsåret 1789 förkunnades religionsfrihet i Frankrike. Det skulle dröja nästan 200 år innan den kom till Sverige 1951.

Lite intressant är att det vid den här tiden fanns inte bara församlingspräster, lika lite som nu, utan också huspräster som tjänstgjorde hos adeln. Det var populärt att vara präst vid den tid då prästerskapet utgjorde ett eget stånd. Men de blev för många och i ett kungligt brev från 1784 står att läsa:

... att landet slutligen löper risk att uppfyllas med olärda och sysslolösa präster, för kyrkan och staten lika onyttiga.

Men frihetsrörelserna nådde även Sverige, om än något senare än i övriga Europa. En engelsk metodistpastor Georg Scott verkade i Stockholm från 1830 och framåt. Och det med en sådan framgång att han förvisades ur landet. Han efterträddes av lekmannen CO Rosenius (1816-1868) som ledde rörelsen fram till sin död. Han hade namn om sig som predikant men när Scott visades ur landet tvingades Rosenius att fortsätta verksamheten i hemmen eller tillfälliga samlingslokaler. Han trotsade konventikelplakatet som förbjöd sådana samlingar. Myndigheterna ingrep inte trots detta inte eftersom Rosenius var väl respekterad av folket. Men han kände ändå av förföljelsen och skrev i ett brev 1850 medan konventikelplakatet fortfarande gällde:

Nu brann det i alla hus; nu fräste nästan alla tidningar; nu gjorde man allt för att på det förskräckligaste  reta sinnena emot läseriet, som kommit upp med förslaget om den inre missionen och fångat guldfågeln Jenny Lind. Nu stod mitt namn alla veckor i tidningar och de allra grövsta galenskaper om våra sammankomster.

Konventiklar, samlingar med bön, sång och predikan, förekom med andra ord inte bara på landet utan också i städerna. De minskade inte heller i antal utan ökade och pågick också långt efter att förbudet hävts 1858. Så pågick också gyckleriet med de väckta. Aftonbladets ledare skrev 1877:

Den religiösa farsot som kallas läseri har nu brett ut sig och på den senaste tiden  tilltagit på ett sätt som hos varje fosterlandsälskande individ måste väcka stigande oro. Skall landet förvandlas till ett bönehus samt befolkningen till en halvfånig och psalmsjungande människoskara som pungslås av bedragare?

Känns tongångarna igen? Jag tänker närmast på det oväsen som bröt ut när Pingströrelsen kom till Sverige eller när Livets ord bildades, även om i princip varje rörelse ogillas av maktens bevakare.

Hjärtan enigt sammanslutna

Greven Nikolaus von Zinzendorf  (1700-1760) föddes i Dresden, Tyskland. Han föddes rik men var också mycket gudfruktig. Han studerade teologi vid universitetet i Halle och var som många andra vid den här tiden särskilt intresserad av det kristna livet. Reformationen i all ära men den hade också lett till interna lärostrider och till en Romersk-katolsk motreformation. Stämningarna kunde därför vara hätska i kyrkliga sammanhang. Protestantiska grupper i Böhmen och Mähren, nuvarande Tjeckien, flydde för sina liv. För den som glömt sin historia kan det räcka med att jag nämner 30-åriga kriget, 1618-1648, som ett exempel på det klimat som var rådande. 1722 flydde en grupp hussiter, efterföljare till Johan Huss, till Tyskland och anlände till greven Zinzendorfs ägor som upplät en del av sina ägor till flyktingarna.

Zinzendorf förstod att dessa hussiter haft stort inflytande på Martin Luther samtidigt som hussiterna sedan länge var etablerade som "egen" kyrka, Brödraförsamlingen. Bröderna och systrarna byggde en koloni vid berget Gutberg och gav den namnet Herrnhut som betyder "Herren beskyddar". I många avseenden var denna gemenskap långt före sin tid vad gäller ekumenik och mission. Gemenskapen var indelad i mindre och större grupper. De mindre bestod av 3-8 personer och de större av 10-25 personer.

Den helige Ande besökte gemenskapen på ett särskilt sätt fem år efter att de anlänt till och byggt Herrnhut. Detta ledde till en djupgående försoningsakt och den 13 augusti ordnade man bönevakt 24 timmar om dygnet. 24 män och 24 kvinnor delade på dygnets alla timnar och bad en timme i taget. Allt eftersom dagarna gick anslöt sig fler bedjare och bönemötet höll sedan på i inte mindre än 100 år. Världens hittills mest kända och längsta bönemöte.

De större grupperna, 10-25 personer, var homogena. De bestod av män, kvinnor, änklingar eller änkor, äldre och yngre pojkar eller äldre och yngre flickor. Varje större grupp hade sina egna gudstjänster. De mindre grupperna hade också sina träffar med bön, sång och vittnesbörd. Zinzendorf blev herrnhutarnas ledare. Han organiserade grupperna, reste som missionär och blev herrnhutarnas biskop. Han skrev psalmen

Hjärtan enigt sammanslutna, sök i Herrens hjärta ro.
Lågor, ur Guds väsen flutna,  brinn här klart i Kristi tro.
Han är den som oss förenar, solen han,  och vi dess glans.
På hans livsträd är vi grenar. Han är vår och vi är hans.

I Stockholm fanns ett embryo i Eric Tolstadius (1693-1759) som var kyrkoherde på Skeppsholmen men också en sann väckelsepredikant. Redan på 1920-talet samlades man på söndagskvällarna i hemmen där man bad, sjöng och försökte tillämpa förmiddagens predikan.

Tolstadius är en av de viktigaste personerna i den nu till Sverige komna  pietismens historia. Han var mycket frimodig som predikant vilket också gjorde att han låg i långvariga konflikter med myndigheterna. 1726 infördes Konventikelplakatet i ett försök att försvara nationalkyrkan. Förbudet att samlas i hemmen för att hålla bönemöten upphävdes först 1858. Det är lätt att få intrycket att varje gång de kristtrogna finner sin glädje i Gud och hjärtan sluts samman rasar djävulen. Det finns tydligen en djävulsk motvilja mot Kristi kropps gemenskaper. "De ska inte tro att de är något dessa förbannat märkvärdiga splittrare." Jag blir alltmer övertygad om att detta slag av påhopp knappast handlar om välvilja eller organisation. Och tror att Luther träffade rätt när han hävdade att kors och lidande är ett säkert kännetecken på sann kristen tro. Eller som aposteln skriver: "Sådan han (Kristus) är i denna världen sådana är vi."

Romarbrevet

Bland annat på grund av min sjukskrivning har utgivningen av Bibelförklaringarna halkat efter. Nu har vi, det vill säga inspelningar och publiceringar hunnit ikapp. Det betyder att Romarbrevet, så långt vi kommit, nu är tillgängligt. Du kan lyssna till de tolv första delarna genom att klicka i högerspalten. Nästa tisdag, 3 november, fortsätter jag med del 13 och om allt fungerar som det är tänkt kommer kommande delar att läggas ut allteftersom.

Bibelförklaringarna är varje tisdagskväll till och med 15 december sedan får jag nog göra ett litet uppehåll innan det fortsätter igen efter nyår. Det sänds i repris i Värnamo närradio efterkommande måndag kl 19.00 när det flyter på som planerat. Och det är inte alltid.

Romarbrevet är ett oerhört spännande brev. Den senare forskningen som gärna gör kapitel 9-11 till centrala kastar nytt ljus över Romarbrevet. Brevet skrevs sannolikt till en församling som grundats av lekmän hemkomna från Pingstdagen. I Rom fanns en utbredd antisemitism och när judarna tilläts återvända efter kejsar Claudius död år 54 e Kr låg ersättningsteologin i luften. Kan Romarbrevet vara ett försök att ändå undvika ersättningsteologin? Att hålla samman judar och hedningar i samma olivträd?

Så här ser innehållet ut i de tolv första delarna:

  A.     INLEDNING

1. Roms historia

2. Församlingen i Rom

3. När skrev Paulus Romarbrevet?

4. Hur ska vi förstå Romarbrevet?

5. Det nya förbundet

6. Varför skrev Paulus Romarbrevet?

7. Några teologiska begrepp

8. Strukturen i Romarbrevet

B. KOMMENTAR

1:1–15, Brevets inledning

1:1-7, Hälsning

1:8-9, Tacksägelse

1:10–15, Paulus längtan att få komma till Rom

FÖRSTA HUVUDDELEN 1:16–4:25

1:16–17, Brevets tema

1:18–3:20, Guds vrede

1:18–32, Guds vrede anas i tiden

2:1–11, Guds dom över alla människor

2:12-16, Lagen kan inte rädda oss

2:17- 3:9, Guds vrede mot judarna

Smågrupper i Luthers efterföljd

Martin Bucer tänkte aldrig att han skulle behöva välja folkkyrkan eller husförsamlingen. För honom kompletterade de varandra. Men eftersom han ville leva enligt Skriften fann han det nödvändigt att samlas i smågrupper. Det är bara där fördjupningen kan äga rum. Bucer menade också att i de mindre grupperna förenades kristna i en sann enhet. Folkkyrkan och bekännelsekyrkan går att kombinera.

Men Bucer fick skarp kritik. Han anklagades för att splittra folket i A- och B-kristna. Den politiska ledningen tyckte att det gavs för mycket makt åt individerna. Man ska komma ihåg att vi rör oss i mitten och på andra halvan av 1500-talet, i en tid då nationalstaten ska födas. Ett folk och en religion som det sammanhållande bandet. Efter knappt två år gav Bucer upp. Han flyttade till England där han undervisade vid universitetet i Cambridge.

I England utvecklades reformationen annorlunda. De som drev reformationen hårdast var de så kallade puritanerna. Det fanns de som levde för att reformera kyrkan i England och de som uppfattade kyrkan så korrupt att de ville bryta med den. De mindre grupper som nu växte fram höll 1 Kor som ett ideal. De kallade sina möten för profetiska möten. Vi känner dem bäst som konventiklar. De flesta förblev inom den Anglikanska kyrkan och bestod av människor som hungrade efter att lära känna Jesus bättre.

 I Tyskland gick delar av reformationen politikerna förbi. Jag tänker på pietisterna. Philip Spener (1635-1705) växte upp och formades bland annat genom att läsa Johan Arndts Den sanna kristendomen. Spener var Luther-anhängare men likt Bucer intresserade han sig mer för det praktiska livet. Han kom att samla intresserade i sitt hem i Frankfurt. Där samtalade man om söndagens predikan, läste Nya testamentet och uppmuntrade varandra att tillämpa Guds Ord i vardagen. Spener gav upphov till att också andra öppnade sina hem och såg till att varje hemgrupp fick hjälp av kvalificerade lärare. Syftet var trefaldigt; 1) rätt tänkande 2) riktigt leverne och 3) själens enhet med Gud. Dessa mål kom ursprungligen från Johan Arndts böcker om den sanna kristendomen.

I Speners egen bok Pia Desideria framkom sex punkter som särskilt viktiga för reformationen. Dessa punkter är

1. De små grupperna. Spener gjorde allvar av Luthers undervisning om det allmänna prästadömet. 1 Kor 14:26 var ett viktigt bibelställe och syftade på alla döpta.

2. Lekmännen behövdes för att kyrkan skulle kunna utföra sin uppgift.

3. Det kristna livet är praktik och kan därför inte stanna vid teori.

4. Kärleken till dem som inte tror är viktig i en tid då dessa ofta var utsatta från kyrkans och den politiska ledningens sida.

5. Den teologiska utbildningen måste reformeras och innehålla mer av gudstjänstliv.

6. Predikostilen behöver bli mer inriktad på att uppmuntra tron på Kristus.

Spener förordade som sagt de små grupperna och ville få tillbaka apostlarnas husförsamlingar. Han kallade en sådan grupp för ecclesiola in ecclesia, det vill säga för en liten kyrka i kyrkan. Spener tänkte aldrig tanken att dessa mindre grupper skulle ersätta den lokala församlingen.

Naturligtvis, skriver jag,  blev han motarbetad. Motkrafterna växte sig allt starkare och efter att antalet smågruppet växt sig i antal och efter 33 års motstånd beslutade fullmäktige i Frankfurt att förbjuda smågrupper. Spener gav då upp. Trots detta blev hans bidrag till reformationen  av stor betydelse inte minst för vad som skulle komma att hända genom bröderna Charles och John Wesley i England.

I Tyskland fortsatte den av Spener ledda rörelsen genom August Hermann Francke (1663-1727) och fick stor betydelse för herrnutismen, också den en luthersk rörelse.