Kyrkan är praktik

Här kommer så ytterligare några tankar om vårt tänkta motstånd. Det finns naturligtvis mycket att säga i detta ämne och mycket är nytt också för  mig och därför inte färdigt. Men sådan är vår tid. Det går säkert att börja resonemanget i olika ändar. Det finns många perspektiv, aspekter och dimensioner när vi talar om vår syn på kyrkan och om hur kyrkan ska gestaltas i vår tid. Några tycker att det blir alltför teoretiskt men teorin kan vara avgörande för utformningen så låt oss vara öppna och modiga.

Jag har läst färdigt boken Efter Folkkyrkan av Patrik Hagman och tänkte försöka ge en resumé, men inser att det blir alltför omfattande. Hur som börjar han med en bakgrund där han beskriver folkkyrkans prekära situation och försöker beskriva folkkyrkans position. Sedan kommer en grundlig uppgörelse med den så kallade tvåregementsläran. Jag tycker att han skjuter den läran i sank. Och detta är uppgörelsen med en lära som håller oss fångna och som vi därför måste göra upp med. Kritiken går i korthet ut på att kyrkan under långa tider definierat sig själv i förhållande till staten. Detta har varit fallet sedan kejsar Konstantins tid då kyrkan gick från att vara förbjuden till att bli påbjuden. Kyrka och stat har "använt varandra" till bådas gagn. Han gör en ganska utförlig genomgång av detta. Grundskottet är det att vi inte längre kan tala om vare sig kyrka eller stat i den gamla meningen. Kyrkan på 2000-talet ser inte ut som kyrkan under tidigare gjorde och inte heller staten fungerar som den gjorde förr. Staten har förändrats så till den grad att man kan ifrågasätta om det verkligen är staten som regerar i nationalstaten. Är det inte lika mycket marknaden som styr? Påverkar inte medierna i allmänhet och de social medierna i synnerhet utvecklingen lika mycket? För övrigt bekänner sig inte staten längre som kristen utan som sekulär. Och ändå försöker folkkyrkan förstå sig själv som den stora enheten i förhållande till den andra stora enheten, staten.

Så visar Hagman hur Bonhoeffer försökte tackla problemet genom att hävda att Kristus regerar över dem båda. Men Hagman menar uppenbarligen att Bonhoeffers resonemang är otillräckligt. I stället tar han hjälp av två andra teologer, mennoiten John Howard Yoder och den numera romersk-katolske teologen Stanley Hauerwas. De är båda stora och erkända teologer som är relativt okända i våra nordiska sammanhang av det enkla skälet att de inte utan vidare passar in i folkkyrkans självbild och därför har vi inte tagit till oss dem. Yoder som kommer ur en anabaptistisk tradition behandlar staten som en enhet bland andra. Kyrkan har att relatera till staten men lika mycket till företagsvärlden eller föreningslivet med flera. Här gör Hagman en särskild utläggning av Rom 13 som handlar om hur vi ska lyda överheten. Sammanhanget visar att Paulus menar att vi ska övervinna det onda med det goda och plötsligt är det inte lydnaden per se som är viktigast utan hur vi övervinner. Lydnaden kan vara en del i vårt sätt att göra motstånd eller kämpa. Kyrkan lever förvisso i världen men inte av världen. Kyrkans kallelse är i stället att återspegla Guds rike eller Guds närvaro och endast när kyrkan strävar efter att göra Guds rike på jorden fyller hon sitt givna uppdrag, att vara just kyrka. Detta är vad vi ska arbeta mot och med för att vara trovärdiga och för att alls kunna fungera. Därför kan vi inte låta oss begränsas av tvåregementsläran. Vårt anspråk är både större och viktigare. Plötsligt är kyrka-stat-frågan en liten fråga.

En annan direkt avgörande aspekt är att kyrkan är gemenskap. Den består av människor som delar berättelsen om Jesus med varandra, som har erfarit berättelsens giltighet i sina liv och som därför organiserar sig utifrån detta enkla faktum att berättelsen (ordet) blir kött. Om det inte framstår som kött som kropp finns den inte. Hagman visar också hur just begreppet Kristi kropp förskjutits från att syfta på Jesu Kristi historiska kropp till att vara just en gemenskap. Hos Paulus är församlingen Kristi kropp. I den fortsatta utvecklingen kom begreppet att knytas till brödet och vinet. I urkyrkan, hävdar Hagman, hölls dessa tre aspekter samman och det är dit vi måste komma igen. Och det är här Hauerwas kommer in i bilden.

Hauerwas började läsa teologi på grund av sin otro, skriver Hagman. Han var sedan barndomen förtrogen med metodisterna men började som student och forskare besöka olika församlingar. Först den lutherska församlingen och senare den romersk-katolska. Här upptäckte han hur församlingen levde av nattvarden. Nattvardsfirandet var deras sätt att uttrycka sin tro så genom att "göra" nattvarden åstadkoms vad de trodde. Tron synliggjordes i liturgin och liturgin var trovärdig. Hagman tycks ansluta sig till dessa båda teologer och plötsligt äger en osannolik kombination rum mellan anabaptismen och högkyrkligheten. Nu känner jag att vi är på rätt spår.

Både Yoder och Hauerwas uppfattar kyrkan som en reell existerande enhet, men den är eskatologisk till sin natur. Den är redan och ännu inte. Den himmelska gudstjänsten - nattvarden - gemenskapen är nyckelorden. Här ser vi kyrkan och ur denna verklighet följer den kristna livsstilen mer eller mindre, beroende av nåden.

Det Gud har börjat göra med, i och genom kyrkan vill Han göra med hela sin skapelse. Härav följer tillämpningen i den öppna folkkyrkan.

Bäste bloggläsare märker att detta kan vara djupsinnigt och att jag tvingats förklara mig mycket kort. Det är trots allt en blogg det handlar om. Jag kan emellertid se en ny syn på kyrkan växa fram för mitt inre som påminner ganska mycket om vad jag upptäckte när jag studerade Paulus breven till församlingen Korint. I Korint handlade det just om realiserad eskatologi i gemenskapen med kerygmat (berättelsen) och liturgin/diakonin (förverkligandet) i centrum. Till saken hör också att det var cellerna eller kanske bättre husförsamlingarna som utgjorde den praktiska grunden för liturgin. Relationen till staten, avgudarna och köttmarknaden (sic) var alla underordnade det enda nödvändiga. Nu känner jag igen mig och boken har gett mig kraft att gå vidare med just det som är det viktiga. Och det viktiga är inte tjänstemannaorganisationen SvK utan hur de kristtrogna förverkliga sin kallelse. Kyrkan är praktik.  

Vårt motstånd

Nu börjar jag återhämta mig efter eländet i Uppsala. På förmiddagen var Kari och jag i Högmässan. Det är inte ofta vi kan sitta tillsammans men idag har jag varit predikoledig. Det är underbart att få kunna vistas i en gudstjänstfirande församling. Lyssna gärna till kyrkoherdens predikan, en uppgörelse med helvetet och ett tröstens ord från vår Gud. Det visade sig också att vi har förlovningsdag idag, en 39-årig sådan.

När jag fortsätter att reflektera över SvK tycker jag mig inse att organismen Kristi kyrka liksom rinner ur organisationen SvK. Saltet mister sin sälta och organisationen duger inte till annat än att tjäna som hedningarnas dörrmatta. Det är trist men det går inte längre att bara trösta sig med att "det är så bra i vår församling" eftersom vår syn på kyrkan inte är kongregationalistisk. SvK har inte fallit direkt från himlen utan härstammar från apostlarna. Den har formats genom historien, men nu förskingras arvet med hast.

Den ena metaforen efter den andra blir till. Det är kanske 20 år sedan jag för första gången  hörde  att SvK nu "faller sönder i sina beståndsdelar". För kanske 15 år sedan menade någon att SvK "befinner sig i fritt fall" och häromdagen sa någon att "SvK är som en ballong ur vilken luften nu pyser ut". Bilderna talar för sig själva. Nu har vi kommit en bit på väg. Om något ska kunna behandlas framgångsrikt krävs först en rätt insikt. Analysen måste få leda till en riktigt diagnos även om diagnosen är ond. Det är i det perspektivet jag måste fråga mig om det är möjligt att fly enligt orden "bättre fly än illa fäkta" eller om det tvärtom kräver att jag som "kapten på den sjunkande båten" är nödgad att stanna kvar.

Det var uppmuntrande att finna ett citat från bloggen Stefan Olsson i senaste numret av SPT, nr 24/13. Olsson skriver:

Jag vet att flera av biskoparna inte tror på jungfrufödelsen, att de inte tror att Jesus verkligen gick på vattnet, att han inte alls botade sjuka. Men kyrkan tror det, och kyrkan är större än biskoparna, och jag kommer att vara kvar i kyrkan av just den anledningen. Jag tillhör motståndsrörelsen i det här fallet, och jag kommer att vara precis så jobbig som motståndsrörelser brukar vara. Jag tänker inte ändra uppfattning och jag tänker inte flytta på mig.

Är det inte underbara ord! Jag kände inte till bloggen tidigare men har nu lagt till honom i min högra spalt.

Det viktiga förefaller mig nu inte vara vad som händer med organisationen inklusive kyrkbyggnader och de anställda, utan vad händer med organismen? Vad händer med, vad framlidne professorn Anders Nygren, kallade "andelivet"? Eller annorlunda uttryckt: Hur ser motkraften till förfallet ut? Hur organiserar de kristna sig? Vilket är deras sätt att uttrycka tron? Hur lever de frimodigt i vardagen? Plötsligt känner jag mig hemma. Ni som läser denna blogg vet att jag vurmar för celler som samlas i mindre och större hem. Om detta kan jag skriva mycket.

Ett annat sätt är just att fungera och aktivt verka som en motståndsrörelse. Jag läser nu boken Patrik Hagmans bok Efter folkkyrkan och den ger mig ammunition och jag ber att få återkomma till den. Eller kanske ska vi, som någon föreslog mig, vända folket mot folkkyrkan? Kanske lite för revolutionärt för min smak, men inte helt främmande. Vad händer om vi fortsätter att undergräva kyrkopolitikernas orättfärdiga ställning? Vad händer om vi tipsar journalisterna om prästernas löner? För att inte tala om alla utköpen som kostat medlemmarna miljoner och åter miljoner. Som sagt lite väl revolutionärt men tror ni journalisterna på kvällstidningarna bryr sig om det? Eller ens dem på SvD och DN?

Se, där har vi redan två förslag:

1. organisera oss i celler
2. göra revolution?

Det har hänt förr i kyrkans historia. Det kallas oftast för reformation. De kristtrogna har gett upp, hållit ut, växt till och reformerat. Det är knappast möjligt för någon människa att åstadkomma en andlig sådan, men den Helige Ande har gjort det förr.

Tänk om vi skulle sluta tala om väckelse och i stället tala om vårt motstånd.

Kyrkomötets grund, innehåll och form

Jag försöker smälta min upplevelse av årets andra session av kyrkomötet. Vad är det jag ser? Hur tänker jag om detta? Det är ganska många tankar som ska bearbetas eftersom det finns många skäl, inte bara att vara kritisk mot kyrkomötet, utan faktiskt att underkänna det. Jag har försökt att inte bara hålla mig kritisk till det sådant som är uppenbart tokigt utan också vara konstruktiv, men undrar om det gör någon skillnad. Jag tror inte det.

Det finns ett problem som kyrkomötet till varje pris tycks vilja undvika. Det kallas verkligheten. Biskopar och ledamöter döljer verkligheten genom att inte lyssna, genom att stå emot, förtränga och ivrigt försöka hålla fast vid en annan grund än Kyrkans. Det kommer inte att lyckas eftersom Kristus är Sanningen, den sanning som kommer att bestå och slutligen visa sig i härlighet. En del av massproblematiken i kyrkomötet är att det har förlorat sitt rättesnöre, sin kanon. Det finns ingen given norm och utan norm blir debatterna värdelösa. Vi vet inte längre vad som är rätt eller fel. Debatterna går runt, runt och runt som i en evighetsmaskin. Maskinen spottar ut pengar som håller igång dem som debatterar och ger dem kraft att fortsätta. Det är riktigt tragiskt att se på nära håll. 

Allt står väl till! Allt står väl till, ropar lögnprofeterna. Men allt står inte väl till. Kyrkomötet är byggt på en annan grund än den som Gud lagt en gång för alla. Jag tror inte att merparten av ledamöterna har en susning om den grunden. Inte av debattinläggen att döma i varje fall. Det hela blir därför ett spel för gallerierna. Jag har inga problem med att förstå hur bokstav och ande hänger ihop. Jag vet att organismen behöver en organisation och att en organisation aldrig kan bli perfekt. Det är inte det. Men här syftar den människogjorda organisationen inte längre till att underlätta för eller gagna organismen, utan den har blivit bokstaven som dödar. Det räcker inte med att vänta på förnyelse för det finns ingenting att förnya i en organisation som i sig blivit grunden, innehållet och formen. Organisationen är tom och ligger som en tung blöt matta över de kristtrogna inom Svenska kyrkan. Men detta är ledamöterna främmande för. De vill naturligtvis inte lyssna till sådant prat som detta. Tvärtom vill de tysta munnen på dem som försöker göra sig till tolkar för Herren ord. Kyrkomötet saknar, förstår inte eller vill inte veta av Kyrkans tro i sin historiska tappning.

I dagens SvD (pappersbilagan sid 8-9) ifrågasätts regeringens utnämningspolitik. Det visar sig att en allt större del av de statliga toppjobben går till personer med politiskt förflutet. Detta har, menar jag, också bärighet inom SvK. Nu väljs Karin Perers till ordförande i kyrkomötet därför att hon är (C). (S) går med på detta därför att de hellre vill ha toppjobben inom kyrkostyrelsen där det egentliga arbetet äger rum. Då ryktas det i korridorerna att partistyrelsen (!) har bestämt att förre LO-chefen Wanja Lundby Wedin (S) ska ha den platsen. Så får Levi Bergström (S) istället bli förste v ordförande i kyrkomötet. POSK (politiskt obundna!) hade den största valframgången i kyrkovalet och därför är det inte oriktigt att Carina Etander Rimborg får bli andre v ordförande. Så går det till när vi sugs in i maskinen. Men lika illa tycker jag det är att KR (Kristdemokraterna) som förlorade stort i valet och som ville bli opolitiska väljer att samverka med de borgerliga partierna därför att de på det sättet får bäst utdelning. För att få bättre platser i kyrkomötet närmar de sig politiken och fjärmar sig från de opolitiska grupperingarna. Nåja, jag kan inte se att det gör någon större skillnad om man flyttar runt ledamöterna. Det förändrar inte särskilt mycket.

Men hur är det då med den andliga ledningen? Som sagt biskoparna tycker att vi ska hoppas på framtiden och ledamöterna att vi ska inkludera. Det är emellertid ingen som mer direkt adresserar problemet. Då ser jag att en fantastiskt intressant och viktig debatt blossat upp i Kyrkans Tidning (KT) eller är det bara reaktioner jag ser, typ dödsryckningar? Biskopen KG Hammar hävdar att Kristus är en tankekonstruktion och får mothugg. Det är bra, men i själva verket borde han ställas inför Domkapitlet för att sedan avkragas. Men vad är det djupare problemet med hans förnekelse? Sannolikt att han går i täten för en postmodern epistemologi. Han har tillägnat sig ett postmodernt sätt att tänka. Jag minns för många år sedan när jag läste hans bok, den som användes i prästutbildningen, hette den Det som hörs? Här förstod jag för första gången att den postmoderne konstruktivisten bygger på vad han hör och förstår. Det viktiga är då hur jag hör, uppfattar och förstår verkligheten. Det är på så sätt "jag" bygger "min värld". Hur det sedan var i verkligheten kan ingen veta. Det får vi lämna till Gud. Den postmoderne tänkaren agerar helt utifrån sin egen hjärna och i bästa fall med sannolikheter. Och det är knappast sannolikt att Jesus föddes av en jungfru. Men de som tror så får tro så bara det inte stör andra människors tänkande. Därför kan vi inte ha skolavslutningar i kyrkan. Problemet är därför inte jungfrufödseln, Jesu gudom eller uppståndelsen från de döda utan tankemönstret. Paulus upplevde detsamma och skriver i 2 Kor 10:3ff:

Jag lever i världen, men strider inte med världsliga varpen. 

Ty de vapen jag brukar i min kamp hör inte denna världen till utan får kraft av Gud att bryta ner starka fästen. Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud ...

Som kristenhet måste vi hjälpa varandra att strida som Paulus. Det finns ingenting som tyder på att kyrkomötets ledamöter vare sig tänker eller agerar som Paulus. Det kommer heller aldrig att nå de resultat Paulus nådde.

Vår blivande ärkebiskop Antje Jackélen verkar också höra till den postmodernistiska konstruktivistiska skolan. Därför kommer hon knappast att sätt ner foten vare sig det gäller jungfrufödseln eller Jesu gudom. Hon kommer fortsätta att säga ungefär som KG Hammar. Men kunde hon inte begripa att hon är den historiska kyrkans högste representant? Nej, det är inte säkert.

Det är en tröst, om än klen sådan, att vi i eländet får höra biskopen Ragnar Persenius säga:

Inkarnationen äger inte rum i våra egna tankar utan i historien

Inget gott att säga

Så har det gått ännu en dag, - nästan. Och vi har beslutat och behandlat. Besluten gick i förväntad riktning och det är inte så mycket att säga om. Lite tråkigt att inte Bert Lönndahls tilläggsyttrande om att kyrkostyrelsen skulle förtydliga kyrkans grundläggande uppdrag inte gick igenom. Inte heller blir det några kyrkliga begravningsbyråer framöver. Frågan hänger ihop med huvumannaskapet. Så länge SvK är huvudman för begravningsverksamheten anses det olämpligt att bedriva begravningsbyråer. Möjligheten att själv välja vilken församling man ska tillhöra försvann också. Men FK tycks mena att frågan som drivits under många år nog får anses överspelad. På sikt blir det så ialla fall. När vi får en gemensam begravningsavgift över hela landet och sedan en gemensam kyrkoavgift för hela landet (?) försvinner behovet att hålla medlemmarna inom en ett visst territorium. Den som lever får se. Ärendet gick till röstning och 135 bejakade utskottets avslag, 96 protesterade och 8 avstod att rösta.

Men det fanns ändå anledning att göra några reflektioner. Igår diskuterades huruvida biskoparna skulle vara med i kyrkomötet, det vill säga ha rösträtt. Självklart kan man tycka i förstone. Men vid närmare eftertanke kan jag förstå att biskoparna själva inte vill dras in i systemet utan hålla sig utanför. Det ger dem en friare ställning. Samtidigt betyder det att de inte behöver ta ansvar för de beslut kyrkomötet tar. Om de skulle tvingas till det skulle vi sannolikt få se ett splittrat biskopsmöte. Men är de inte lite betänkligt att de inte vill vara med och ta ansvar?

Jag funderade flera gånger på att gå upp och tala, men måste erkänna att jag hade svårt att mobilisera någon gnista när vi ändå aldrig blir lyssnade till. Samtidigt var det så att flera av FK:s ledamöter var uppe och gjorde mycket goda inlägg så varför säga samma sak igen?

Det blev en lång, märkvärdigt lång debatt om detta med vegetarisk kost. Till och med själva ärkebiskopen var uppe och talade för motionen med motivationen att det "var en kul motion". Ett något svagt argument, tycker jag. När debatten fortgick blev jag påmind om situationen i Korint och Rom där detta också var aktuellt. Får vi äta kött eller inte? Paulus tog aldrig ställning men tillförde diskussionen ett bibliskt perspektiv. "Guds rike består inte av mat eller dryck, utan av frid, rättfärdighet och glädje i den Helige Ande". Det tycker jag är ett bra argument. Men det är klart att han knappast hade ett miljöperspektiv.

Lika lång och märkligt blev debatten om HBT-certifiering. Här gick argumentationen åt två olika håll. Förespråkarna menade helt riktigt att alla människor måste få känna sig välkomna till kyrkan. Men Berit Simonsson menade att vi inte skulle låta just RFSL certifiera oss och det har hon rätt i. De två linjerna mötte aldrig varanda. Alltså blir det förslag på HBT-certifiering för församlingarna i SvK. Jag lämnade in ett instämmande till Berits argumenation.

Lika besvärlig blev diskussonen om det ofödda barnets rätt till liv. Utskottet klistrade på oss etiketten abortmotståndare och Lennart Sacrédeus avfärdade etiketten genom att att säga att vi inte ska tala om vare sig abortmotståndare eller abortanhängare. Det handlar om att visa respekt för det ofödda barnet. Här menar jag att kyrkomötet borde ha ställt upp på motionen som handlar om att vi måste lyfta frågan och samtala vidare om den. Den kommer hur som helst att återkomma. Någon av de våra frågade: "Finns det foster som Gud inte vill?"

Och så kom dagens bottennapp levererat av ÖKS:s Bo Hansson. Han har plumpat till det förr. När Dan Sarkar talat för sin motion om att vi ska förbereda oss för polygami ifrågasatte Hansson detta å det kraftigaste. Han ifrågasatte Dans motiv och menade att syftet med motionen inte var allvarlig. Den var endast avsedd att genera kyrkomötet, att motionen var en provokation och att motionären först och främst men sedan också hela FK skulle skämmas. Om jag känner Dan rätt var och är han seriös. Men Hansson har misskrediterat motionärer förr och jag är ledsen för att jag inte försvarade Dan. Men jag tror vi alla blev överrumplade. Dan sa endast i en replik: "Jag har inget gott att säga om detta påhopp därför avstår jag". Så kan det gå till.
 

Kyrkomötet - ett spektakel

Nu är behandlingen av ärenden i full gång. Men det har gått ovanligt fort så här långt och jag tycker mig ana en viss uppgivenhet när ledamöterna argumenterar. FK:s ledamöter har varit uppe i några ärenden. Först ut var Leif Nordlander som gjorde ett tilläggsyrkande redan på första betänkandet. Det första betänkandet handlar om ekonomin på den nationella nivån. Leif visade sig missnöjd framför allt med vad som kalla GIP och GAS. Här spenderas miljoner och miljoner på att samordna datasystemen, men det går långsamt och kompetensen är sådan att Leif tyckte vi skulle yrka på en revision. Imorgon ska det röstas.

Lite grann i samma riktning gick det när Niclas Grahn (POSK) beklagade sig över att det beslut vi tog för fyra år sedan om en nationell plan för konfirmationsverksamheten ännu inte verkställts. Efter några inlägg försvarade sig utskottet med att motståndet varit för stort ifrån stiften. Jag förundras.

När sedan Anders Novak (KR) menade att databasen för inomkyrklig clearing var svåråtkomlig och behövde uppdateras och utskottet höll med började jag fråga mig själv vad de håller på med i Kyrkans Hus.

Så kom vi till frågan om evangelister. Ingen talare var föranmäld förutom att biskop Tuulikki Koivunen Bylund talade för utskottet och Marianne Kronbäck (KR) la ett ord för sin motion. Och biskopen slog mig med häpnad. Hon gjorde två uttalanden. Hon sa att "alla är evangelister" och vidare att "det räcker med fyra evangelister, eller kanske fem". Det var allt. Men hur kan en biskop bete sig så? Vi är inte alls alla evangelister. Evangelisten är ett särskilt ämbete i Nya Testamentet. Vet hon inte det? Vidare räknar man med att ungefär 10% av församlingens medlemmar sannolikt bär på evangelistens kallelse. Men det låg tydligen bortom biskopens horisont. Och med de fyra evangelisterna åsyftade hon Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Men vem är den femte, frågade ordföranden, varvid biskopen går fram och säger Johan Sebastian Bach och sedan går och sätter sig. Jag häpnar och inser att det inte är någon idé att yttra sig i detta ärende.

Sedan var det dags för mötet att behandla frågan om arbetsledande komministrar. Bo Hansson (ÖKA) vill att alla arbetsledande ska skriva på ett papper där de lovar att samarbeta med motsatt kön. Här fanns en rad talare. Vilka? I tur och ordning Anna Sara Walldén (C), Dag Sandahl (FK), Bertil Olsson (KR), Bert Lönndahl(FK), Torbjörn Lindahl (FK) och Fredrik Sidenvall (FK). Alla dessa var kritiska till förslaget och hade mycket goda argument. Den enda som talade för utskottets vilja var Karin Långström Vinge (FiSK), - tyvärr. Och vilka argument de bar fram! Dag talade om att tragedin håller på att övergå till komedi. Bertil om att vi nu plötsligt har två olika slag av komministrar, några som behöver skriva på och andra som inte behöver skriva på. Det hierarkiska systemet byggs ut. Bert menade att att inget papper behövs eftersom arbetsledningen sker på delegation från kyrkoherden. Torbjörn berättade att det inte varit någon behandling i utskottet utan bara ett konstaterande att ett sådant papper måste vi ha. Han frågade sedan: "Vad är problemet" och hävdade att vi behöver försoning i ämbetsfrågan. Fredrik menade att detta är en fråga som hör hemma i svensk arbetsrätt och kan bli ett ärende för EU. Vad blir det då av alla dessa goda argument? Sannolikt ingenting. Det hela känns rätt meningslöst måste jag säga. Jag tappade fullständigt lusten att över huvud taget yttra mig idag eller imorgon.

Sedan diskuterades vilka titlar som ska gälla för prästerna. Någon menade att det ska släppas fritt eftersom det redan är fritt och någon annan menade att detta ska styras upp. Men handen på hjärtat; gör inte pastoratet som arbetsgivare som det vill? Ibland upplever jag det som att SvK faller sönder i sina beståndsdelar.

Sedan behandlades också Betil Murrays och min motion om det sätt SvK hanterar sin demokrati. Motionen har behandlats välvilligt och det låter som att demokratin kommer att diskuteras mer framöver. Den motion som kommer att gå igenom är skriven av Sven Kragh (C) och han uttryckte att vi "måste göra något för samtalet mellan förtroendevalda och vigda, - för det gnisslar". Jag förvånas över tonen och kastas plötsligt mellan hopp och förtvivlan. Tänk om det blir goda samtal eller tänk om det blir kompromisser som gör det ännu svårare för meningsskiljaktligheter.

Jag är inte ledsen för att nästa mandatperiod slippa det här spektaklet.

Ekumenik- och Kyrkorättsutskottet

Nu är det två utskott kvar med sammanlagt elva betänkanden att fundera kring. Jag har läst dem denna eftermiddag. Först har vi Ekumenikutskottet med fyra betänkanden. Det första handlar om att direkt stödja förföljda kristna. Det blir avslag och argumenteringen är den att det redan görs en hel del och att gå in mer direkt synligt sannolikt skapar än större problem för de kristna i Syrien, Egypten, Nigeria och andra länder där man systematiskt förföljer kristna. För den som vill läsa mer om förföljda kristna hänvisar jag till hemsidan World Watchlist. Ska vi gå in och göra mera direkta aktioner? Anders Novak och Margit Borgström, båda KR, anser det liksom vänsterpartisten PO Flodström.

Lennart Sacrédeus och Karl-Gunnar Svensson, båda KR, skrev en motion där de vill att kyrkomötet ska utreda konsekvenserna av beslutet om samkönade äktenskap. Saken är den att Mekane Yesus kyrkan, den största lutherska kyrkan, tillsammans med SvK och Evangelical Lutheran Church in America (ELCA), har i januari brutit nattvards- och predikstolsgemenskapen med SvK och ELCA. Något allvarligt med andra ord. Utskottet konstaterar emellertid att ingen splittring föreligger (sic!). Här har Anders Novak och Margit Borgström (KR) reserverat sig och våra ersättare, Fredrik Sidenvall och Kjell Petersson (FK) stämt in i denna reservation tillsammans med Lilian Nilsson (KR). Reservanterna påminner om att SvK fattade sitt beslut trots invändningar som pekade på splittring på en punkt där det tidigare rådde enhet. Nu hade det varit på sin plats att visat respekt för ett annat förhållningssätt än vad som beslutats.

Vidare meddela här att det har kommit två nya konvergensdokument från Kyrkornas världsråd. Dessa har mycket hög ekumeniska status eftersom de involverar ortodoxa, katoliker, anglikaner, protestanter och pentekostala kyrkor. Tidigare har det bara åstadkommits ett sådant dokument, nämligen det så kallade BEM-dokumentet (Baptism, Eucharist and Ministry). De nya dokumenten handlar om kyrkosyn och mission. Dessa kommer nu att spridas på alla nivåer inom SvK. Bra. Dokumentet finns på SvK:s hemsida, klicka här och går att ladda ner. Ska det verkligen behövas en motion från Eva-Maria Munck, Ola Isacsson och Anders Roos, samtliga POSK för att vi ska få veta sådant?

Sedan är det till sist mitt eget utskott, Kyrkorättsutskottet. Här har vi satt ihop sju betänkanden. Här konstaterar jag att det förordas avslag på motionen som vill att ledamöterna ska beredas möjlighet till tjänstledighet för förtroendeuppdrag och på motionen om att utreda följderna av ett förändrat huvudmannaskap för begravningsverksamheten. Skälet? Jo, regeringen vill inte detta! Också här finns det reservationer. Där står att läsa:

Genom de förändringar som skett i samhället och i begravningssed och de av staten ensidigt fattade besluten om förändringar i folkbokföringen och införandet av en gemensam begravningsavgift det inte längre finns den samsyn som rådde vid relationsförändringen mellan Svenska kyrkan och staten år 2000. 

Det tycker jag är välformulerat. Vi går in i en annan tid och den särskilda Lag om Svenska kyrkan håller inte måttet. Bort med den!  Nu fanns det faktiskt också en motionär, Birgit Friggebo (FiSK) som ville att kyrkomötet ska verka för att lagen upphör. Men det vill inte utskottet därför att staten har ju bestämt att den lagen ska finnas. Liknande motioner har behandlats 2001, 2009 och 2012 och nu igen 2013. Förstår vi att tiden arbetar för oss? I reservationen som skrivits under av inte mindre än 5 ordinarie och 5 ersättare sägs bland annat:

... anser vi att Svenska kyrkan aktivt måste förbereda sig på en utveckling där dess offentligrättsliga stä'llning blir liknande den för andra registrerade trossamfund.

Under de år som gått sedan relationerna mellan Svenska kyrkan och staten förändrades har staten ensidigt fattat beslut som i ett längre perspektiv riskerar att göra lagen om Svenska kyrkan obsolet.

Det borde bli en del inlägg i den här frågan innan beslut fattas. Självklart hör Hans Weichbrodt och jag (FK) till dem som stämmer in i reservationen.

Det var det. Nu återstår att åka ner till expeditionen, fixa lite, hem opch äta för att sedan packa väskan. Imorgon bitti bär det av till Uppsala, - förutsatt att tågen går. Nästa blogg skrivs i Uppsala efter att FK haft sin första genomgång. 

Kyrkolivs- och Gudstjänstutskottet

Nu har jag, på lediga stunder, tagit mig igenom Kyrkolivsutskottets betänkanden och Gudstjänstutskottets, två spännande utskott.

Först Kyrkolivsutskottet där jag konstaterar att betänkande 2013:5 bifalls. Det är ovanligt. Med bifall. Betänkandet behandlar en motion som vill ha en nationell samling kring konfirmationen och som handlar om att stiften särskilt ska uppmärksamma konfirmationen. Jag trodde det redan gjordes, men för all del ...

Betänkande 2013:6 går tack och lov inte igenom. Motionären Ylva Wahlström, som representerar och därför driver Miljöpartiets politik får jag förmoda, föreslår att SvK i första hand serverar vegetarisk mat och vidare att kyrkostyrelsen uppmanar alla  församlingar att välja vegetariskt under fastetiden. Jag kan tycka att detta är något som enskilda kristna själva kunde få bestämma om. Det kan knappast var Kyrkans sak att föreskriva sådant, särskilt inte efter att Paulus skrev Galaterbrevet som utgör en del av SvK:s bekännelse.

Sedan kommer ett betänkande som är nästa lika tokigt men med den skillnaden att 2013:9 föreslås gå igenom. Det är Irene Gustafsson, som driver sossepolitik, som vill att kyrkomötet uppdrar till kyrkostyrelsen att stiften ska i möjligaste mån genomför HBT-certifikat på sina arbetsplatser. Betänkandet ägnar en del utrymme åt att förklara vad HBT med tillägget Q betyder och uttrycker sin oro över att arbetet på sina håll går så långsamt. Men motionen driver på utvecklingen vilket bör uppmuntras. Nu är det så lyckat att RFSL erbjuder just HBT-certifiering. Det innebär att församlingen, förlåt pastoratet fortsättningsvis, åtar sig att en genomförandeplan som innefattar utbildning och internt utvecklingsarbete. Genomförandet tar 6-8 månader får jag veta. I min värld är detta helt sanslöst tokigt. Det är närmast ett förnekande av diskrimineringslagen och att tillmäta dessa frågor gränslös betydelse. Men visst somliga blir glada och andra ledsna, särskilt ledsna blir de som har en annan uppfattning än kyrkomötets majoritet. Jag konstaterar med tillfredsställelse att Frimodig kyrkas ledamöter, visserligen inte ordinarie eftersom vi inte har sådana i kyrkomötet, men ersättare med rätt att skriva särskild mening, också har gjort det. Bert Lönndahl och Berit Simonsson menar att SvK inte borde dela RFSL:s uppfattningar kring sex och samlevnad. Tror jag det.

Betänkande 2013:12 vill att vi avslår förslaget om en Framtidskommision. Utskottet anser att det redan pågår samtal om framtiden. Tjena, säger jag och skyndar vidare.Sedan kommer Betänkande 2013:14 vill säkra, som det heter nuförtiden, att kyrkomusiken också fortsättningsvis ingår i svenska folkets kulturarv och fortsätter att påverka svenskt samhällsliv. Detta är en uppgift för nationell nivå. Jag nämner bara om den därför att den föreslås bifall.

2013:15 föreslås avslag. Det är Lennart Sacrédeus och Margit Borgström, båda Kristdemokrater, som föreslår solidaritet med det ofödda barnets rätt till liv som en skyddsvärd individ. Här hänvisas till ett stort MEN. Läronämnden har nämligen redan tidigare sagt (ex catedhra?) att

Kyrkan lär att fostret har integritet och orubbligt värde, och att mänskligt liv startar i konceptionsögonblicket. Kyrkan vill förmedla respekt och ödmjukhet inför livet.

... (MEN, min anm)

Här finns utrymme för olika ställningstaganden på den angivna grunden ...

Utskottet förtydligar genom att säga att det finns olika kristna sätt att se på abort och att motionen därför strider mot utskottets hållning. Avslag.

Jag tycker det är svagt, men förstår naturligtvis att tillämpningen av ett ja/nej till abort i vissa gränsfall kan vara svår. Svagt i alla fall och det tycker tydligen Marianne Kronbäck (KR), Bert Lönndahl (FK) och Berit Simonsson (FK) också. Sammanlagt har utskottet levererat 17 betänkanden.

Ett annat spännande utskott är Gudstjänstutskottet. Här föreslår Nils Gårder och Erik Sjöstrand (POSK) att kyrkostyrelsen ska initiera ett samtal om kristen människosyn. I en tid som är gnostiskt präglad tycker jag också det, men inte kyrkomötet, eller ... Vi får se, men förslaget är avslag. Motiveringen är att sådana samtal redan förekommer på församlingsnivå. Tillåt  mig tvivla. Utskottet förstår att det handlar om vad en människa är, hur en människa relaterar till Gud och vad den kristna tron får för konsekvenser. Britt-Marie Danestig (?) har skrivit en särskild mening eftersom hon menar att den tekniska utvecklingen ställer oss snabbt inför nya krav och att vi behöver fördjupa vår kunskap. Den tysta diskussionen om surrogatmammor utgör ett exempel. I Värnamo församling har vi ännu inte haft någon diskussion om surrogatmammor.

Slutligen måste jag berätta att Dan Sarkar (FK) önskar initiera ett teologiskt och ekumeniskt arbete om polygami. I utskottets betänkande lägger jag märke till formuleringen:

Vid kyrkomötet 2009 fattades beslut om att förändrar äktenskapsbegreppet ...

Jaså, tänker jag. Var inte huvudargumentet att vi inte förändrar äktenskapsbegreppet utan endast utvidgar det?! Det är riktigt tröttsamt att se hur politiker maler ner motioner, argument och invändningar i en och samma kvarn för att sedan göra som "de flesta vill". Nu är det emellertid så att polygami förekommer i till exempel det kristna Afrika och med tanke på utvecklingen i väst kanske det inte är så dumt att förbereda sig på nästa steg av det sluttande planet. Jag tror inte att "de flesta" har tillräckliga argument för att tala emot polygami. Vad skull de flesta anföra i sådana fall? Utskottet har nio betänkanden. Den som vill läsa dessa betänkanden kan klicka här.

Efter att ha kommit så här långt känns det som att jag kanske får gå upp i plenum också denna gång. Naturligtvis utan att vinna gehör, men ändå. Det är inte alltid rätt att tiga. Tänk på det käre bloggläsare.