Vid lunch ringde Kyrkans Tidning. Jag tänkte att de nog ringde för att gratulera. De kunde nämligen meddela att Kammarkollegiet nu återkallat mitt förordnande som vigselförrättare. Sedan hade vi ett hyfsat långt samtal och ett gott sådant. Jag lovade att hålla tidningen informerad. Bara jag kommer ihåg det nu.
I webtidningen publicerades sedan en mindre intervju som Dagen klippt från. Vi får se om den blir lite utförligare på torsdag. Då kommer ju pappersupplagan. När jag sedan kom hem vid 16-tiden låg beslutet från Kammarkollegiet här. Det togs den 28 mars 2011 och där står:
Återkallelse av förordnande till vigselförrättare
Beslut Håkan Sunnlidens förordnande till vigselförrättare inom Svenska kyrkan återkallas.
Bakgrund
---
Ansökan, m.m.
---
Skäl förbeslutet
Svenska kyrkan har enligt 2 § lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund, vigsellagen, rätt att ansöka om att präst eller annan befattningshavare inom samfundet förordnas som vigselförrättare. Det finns däremot ingen laglig skyldighet för en sådan befattningshavare att vara vigselförrättare inom samfundet. Håkan Sunnlidens begäran om återkallelse av Kammarkollegiets förordnande av honom som vigselförrättare inom Svenska kyrkan ska därför bifallas.
Enligt 5 § vigsellagen får detta beslut inte överklagas.
---
Det är naturligtvis glädjande att i en djupt teologisk fråga som äktenskapet kunna vara överens med Kammarkollegiet! Nu har jag läst skälen för beslutet några gånger och tycker mig kunna konstatera:
- att Svenska kyrkan inte alls behöver ansöka för alla präster kollektivt
- att jag kan ersättas av någon av församlingens vaktmästare
- att det inte finns laglig skyldighet för någon att förrätta vigslar
- att jag således handlat helt rätt i förhållande till staten
Sedan finns det alltid en baksida av allting. Det tråkiga i den här saken är att det är Svenska kyrkan som utgör det riktigt stora problemet, det stora hotet. Har inte denna arma kyrka nog med problem?
Jag fick också ett protokollsutdrag från Domkapitlets sammanträde den 18 mars 2011 och av det framkom att Kyrkostyrelsen meddelat Domkapitlet att jag sänt tillbaka mitt förordnande till Kammarkollegiet. Domkapitlet har då beslutat att inleda ett tillsynsärende mot Håkan Sunnliden. Usch, hör du hur det ekar mot, mot och mot Håkan Sunnliden. Ingen bra början. Min önskan var att Domkapitlet inte skulle motsätta sig saken alls. Varför ska de göra det? Kan någon förklara det för
mig? Jag har ju inte gjort något fel?
Nu väntar jag bara på att domarledamoten Charlotte Brokelind tillsammans med Biskopen ytterligare ska utreda ärendet. Jag hoppas på att få komma till Domkapitlet och själv få lägga fram saken. Men det återstår att se. Jag träffar ju Biskopen i morgon på Stiftsstyrelsen så då får jag väl fråga. Alltså: fortsättning följer.
tisdag, mars 29, 2011
söndag, mars 27, 2011
Jungfrufödseln - ett teologiskt faktum
Idag är det Jungfru Marie Bebådelsedag. Hon har fått en egen dag eftersom hon har fött Guds Son, enligt evangelisten Lukas. Detta är i sig så märkligt att det är en del av Kyrkans bekännelse. Jesus är ”född av jungfrun Maria” eller har, som det uttrycks i den Niceanska trosbekännelsen ”för oss människor och för vår salighets skull stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande och blivit människa”. Jag har i veckan som gått läst Christina Grenholms bok Levande teologi och inser att detta ställer hon inte upp på. Det är kanske inte så märkvärdigt med tanke på att det finns många andra som inte heller gör det. Det märkliga är att hon är Svenska kyrkans chefsteolog.
Liberalteologer och andra som inte tror förklarar denna märkliga berättelse med att Maria haft en utomäktenskaplig förbindelse. Några går så långt att de menar att hon blivit våldtagen av en romersk soldat. Händelsen skulle då vara så skamfylld att Lukas då i stället förklarar den som en jungfrufödsel. Han ljuger med andra ord. Och det kan väl knappast vara en del av Guds evangelium? Varför är då denna jungfrufödsel så viktig? Jag ska ge dig tre skäl.
För det första berättar Lukas redan från början det Kyrkan tror; nämligen att Jesus är den andra människan. Han är den nya skapelsen. När Gud skapade den första människan formade han den av stoft från jorden och blåste sedan in sin livsande. Så blev människan en levande skapelse, 1 Mos 2:7. Detta är avgörande för vår förståelse av Jesus
För det andra. I den hellenistiska kulturen och sedan den västerländska logiken kan inte det gudomliga och det jordiska förenas. De två måste hållas isär somman också gjorde inom gnosticismen och gör inom liberalteologin. Dagens evangelium vittnar om det motsatta. Gud blir människa och det innebär att Gud erkänner och bejakar det jordiska. Guds eviga Ord förenas med mänskligt DNA, gener och kromosomer som Han får av jungfrun Maria. Jesus är med andra ord den Högstes Son. Och det är som sådan han predikar, undervisar, kämpar och lider, dör och uppstår från de döda.
För det tredje är jungfrufödseln ett svar på Israels längtan, en uppfyllelse av profetian. Det händer att människor frågar sig om Maria kunde sagt nej till Jesus. Jag tror det. Hon var bärare inte bara av Guds löften utan också av det judiska folkets längtan. Tillsammans med folket längtade hon intensivt efter Guds Messias, så intensivt som bara en tonåring kan göra. Därför fann hon nåd inför Gud och svarade ja på kallelsen.
När Gud talade till ormen i paradiset lovade Han att kvinnans Säd en dag skulle trampa sönder ormens huvud, det vill säga krossa djävulens makt, 1 Mos 3:15. Denna dag handlar om hur Gud börjar förverkliga sitt löfte genom Jungfrun. Men Maria representerar inte bara Israels längtan utan mänsklighetens längtan. Hennes längtan får idag representera vår längtan. Då är det gott att veta att Gud håller sina löften. Det kallar Kyrkan evangelium.
Liberalteologer och andra som inte tror förklarar denna märkliga berättelse med att Maria haft en utomäktenskaplig förbindelse. Några går så långt att de menar att hon blivit våldtagen av en romersk soldat. Händelsen skulle då vara så skamfylld att Lukas då i stället förklarar den som en jungfrufödsel. Han ljuger med andra ord. Och det kan väl knappast vara en del av Guds evangelium? Varför är då denna jungfrufödsel så viktig? Jag ska ge dig tre skäl.
För det första berättar Lukas redan från början det Kyrkan tror; nämligen att Jesus är den andra människan. Han är den nya skapelsen. När Gud skapade den första människan formade han den av stoft från jorden och blåste sedan in sin livsande. Så blev människan en levande skapelse, 1 Mos 2:7. Detta är avgörande för vår förståelse av Jesus
För det andra. I den hellenistiska kulturen och sedan den västerländska logiken kan inte det gudomliga och det jordiska förenas. De två måste hållas isär somman också gjorde inom gnosticismen och gör inom liberalteologin. Dagens evangelium vittnar om det motsatta. Gud blir människa och det innebär att Gud erkänner och bejakar det jordiska. Guds eviga Ord förenas med mänskligt DNA, gener och kromosomer som Han får av jungfrun Maria. Jesus är med andra ord den Högstes Son. Och det är som sådan han predikar, undervisar, kämpar och lider, dör och uppstår från de döda.
För det tredje är jungfrufödseln ett svar på Israels längtan, en uppfyllelse av profetian. Det händer att människor frågar sig om Maria kunde sagt nej till Jesus. Jag tror det. Hon var bärare inte bara av Guds löften utan också av det judiska folkets längtan. Tillsammans med folket längtade hon intensivt efter Guds Messias, så intensivt som bara en tonåring kan göra. Därför fann hon nåd inför Gud och svarade ja på kallelsen.
När Gud talade till ormen i paradiset lovade Han att kvinnans Säd en dag skulle trampa sönder ormens huvud, det vill säga krossa djävulens makt, 1 Mos 3:15. Denna dag handlar om hur Gud börjar förverkliga sitt löfte genom Jungfrun. Men Maria representerar inte bara Israels längtan utan mänsklighetens längtan. Hennes längtan får idag representera vår längtan. Då är det gott att veta att Gud håller sina löften. Det kallar Kyrkan evangelium.
söndag, mars 20, 2011
Om kristen TV
Skönt med en vilodag. Är egentligen ledig i morgon, måndag, också men måndag och tisdag går åt till att spela in resterande delar av 1 Thessalonikerbrevet för Cymbal TV. Kjell som tillsmmans med sin hustru står bakom CymbalTV gjorde inspelningarna av Galaterbrevet för Kanal 10 , men den här gången är det 1 Thessalonikerbrevet för Visjon Norge . Programmet sänds under rubriken Studio Sverige på tisdagar kl 19.00. Det går att se både som vanlig TV - om man har kanalen förstår - och som på datorn. Visjon Norge bygger just nu en studio i Sverige och räknar med att sända över hela Norden framöver. Jag tror kanalen ska heta Vision Norden. Själv funderar jag på om det verkligen finns underlag för två kristna kanaler, men jag hann inte mer än att tänka tanken så inser jag att det också uppstår en Kanal 316 som också ska vara rikstäckande. Eller hur det nu stod i annonsen? Inte mig emot, men jag tror det blir tufft för dessa och risken att de kristna konkurrerar ut sig själva måste vara uppenbar. Hursomhelst googlade jag Kanal316 för att få veta mer. Det visade sig att det rör sig webbTv och att det finns två kanaler, dels Nornet.tv och dels Glorynet.tv . Jag tittade en stund på den senare. Klicka i överkanten på Watch now. De visade då en häftig konert. Jag börjar förstå att jag rör mig på ett område som är gränslöst. När det gäller webbTv visste jag att Livets Ord sänder sedan några år. Du kan välja mellan en mängd möten och undervisningstillfällen. Det är bara att välja.
Har ni upptäckt allt detta? Tittar ni på det? Det vore kul att höra vad ni rekommenderar.
För övrigt sammanträdde Domkapitlet i fredags. Jag har inte hört ifrån dem, men tydligen går det till så att nu har det faktum att jag skickat tillbaka mitt vigselförordnande blivit ett ärende av något slag. Förmodligen ska detta nu undersökas och sedan ska något bestämmas vid nästa sammanträde som enligt mina anteckningar ska äga rum 5 april. Jag hoppas att jag får ge Domkapitlet lite mer information än media lyckats med. Det är väl rimligt att jag får redogöra för mitt handlande om jag nu på något sätt ska dömas av denna märkliga domstol. Från Kammarkollegiet har jag inte hört något. Men också de lär ha haft sammanträde i fredags. Jag utgår från att de beslutat att ta tillbaka mitt förordnande. Vi har ju religionsfrihet i Sverige. Jag lovar att hålla er informerade.
Oj, jag höll på att glömma. Du kan faktiskt också se predikningarna från Värnamo kyrka . Jag har visst lite svårt att hänga med.
Har ni upptäckt allt detta? Tittar ni på det? Det vore kul att höra vad ni rekommenderar.
För övrigt sammanträdde Domkapitlet i fredags. Jag har inte hört ifrån dem, men tydligen går det till så att nu har det faktum att jag skickat tillbaka mitt vigselförordnande blivit ett ärende av något slag. Förmodligen ska detta nu undersökas och sedan ska något bestämmas vid nästa sammanträde som enligt mina anteckningar ska äga rum 5 april. Jag hoppas att jag får ge Domkapitlet lite mer information än media lyckats med. Det är väl rimligt att jag får redogöra för mitt handlande om jag nu på något sätt ska dömas av denna märkliga domstol. Från Kammarkollegiet har jag inte hört något. Men också de lär ha haft sammanträde i fredags. Jag utgår från att de beslutat att ta tillbaka mitt förordnande. Vi har ju religionsfrihet i Sverige. Jag lovar att hålla er informerade.
Oj, jag höll på att glömma. Du kan faktiskt också se predikningarna från Värnamo kyrka . Jag har visst lite svårt att hänga med.
torsdag, mars 17, 2011
Kan denna väg få några efterföljare?
Hur ska det gå för Svenska kyrkan? Var är vi om fem år? Hur ser vägen ut framöver? Efter de två senaste dagarna är frågorna jag lever med mer berättigade än på länge. Det beror på att jag läst Christina Grenholms bok levande teologi som drar åt ett håll samtidigt som jag varit med stiftsfullmäktige på Tallnäs och fått information om "det nya konceptet" som drar åt ett helt annat håll.
Här är inte platsen för någon ingående analys av Grenholms bok. För den som inte vet det är Grenholm Svenska kyrkans "chefsideolog" så hennes bok ska läsas med intresse. Det har jag gjort även om det gick trögt och utan inspiration. Hon skriver om levande teologi vilket betyder existentiell teologi och nya öppningar på det mesta, kort sagt allmähetens åkning. Mycket av det som står är bra på så sätt att Guds Ord ska hållas levande, vi får tolka och använda nya ord. Här ligger styrkan, men hon har ingen given utgångspunkt och inget mål. Det finns ingen början och inget slut på vägen, bara en mer eller mindre lustfylld resa. Den här boken befinner sig på gungfly! Hon visar vägen ut i periferin. Hon "undervisar" bland annat om arvssynden, ämbetet och äktenskapet. Jag orkat inte redogöra närmare för det, men undrar om denna väg kan få några efterföljare.
I Oxfords stift använder man sedan länge ett koncept som betyder att man har heligheten i centrum.Från heligheten utgår sedan principer om lärjungaskap, ledarskap, evangelisation och små gemenskaper. Om jag känner igen det? Var så säker. Oxfords stift är Växjö stifts vänstift. Nu vill Växjö stift lära av Oxford stft, översätta material och påverka stiftets samtliga församlingar innan år 2014. För detta ändmål har bildats en processgrupp av stiftsanställda som ska arbeta via kontrakten mot församlingarna. I kontrakten ska tillsättas arbetsgrupper som ska informera anställda och lekmän. Processgruppen svarar också mot styrgruppen som jag uppfattade som stiftsstyrelsen. Till detta har också bildats en referensgrupp som representerar församlingarna. Tanken är att alla, säger alla, verksamheter i församlingen ska innehålla helighet och relatera till vårt centrum. Jag tror det är söndagens Högmässa som åsyftas. Det övergripande målet är tillväxt och konceptet kommer att på svenska heta "Till tro". Det får en egen hemsida, www.tilltro.nu från och med 1 april, (varför kunde de inte valt 2 april?). Jag är häpen, imponerad, överväldigad och glad, men undrar om denna väg kan få några efterföljare.
Här är inte platsen för någon ingående analys av Grenholms bok. För den som inte vet det är Grenholm Svenska kyrkans "chefsideolog" så hennes bok ska läsas med intresse. Det har jag gjort även om det gick trögt och utan inspiration. Hon skriver om levande teologi vilket betyder existentiell teologi och nya öppningar på det mesta, kort sagt allmähetens åkning. Mycket av det som står är bra på så sätt att Guds Ord ska hållas levande, vi får tolka och använda nya ord. Här ligger styrkan, men hon har ingen given utgångspunkt och inget mål. Det finns ingen början och inget slut på vägen, bara en mer eller mindre lustfylld resa. Den här boken befinner sig på gungfly! Hon visar vägen ut i periferin. Hon "undervisar" bland annat om arvssynden, ämbetet och äktenskapet. Jag orkat inte redogöra närmare för det, men undrar om denna väg kan få några efterföljare.
I Oxfords stift använder man sedan länge ett koncept som betyder att man har heligheten i centrum.Från heligheten utgår sedan principer om lärjungaskap, ledarskap, evangelisation och små gemenskaper. Om jag känner igen det? Var så säker. Oxfords stift är Växjö stifts vänstift. Nu vill Växjö stift lära av Oxford stft, översätta material och påverka stiftets samtliga församlingar innan år 2014. För detta ändmål har bildats en processgrupp av stiftsanställda som ska arbeta via kontrakten mot församlingarna. I kontrakten ska tillsättas arbetsgrupper som ska informera anställda och lekmän. Processgruppen svarar också mot styrgruppen som jag uppfattade som stiftsstyrelsen. Till detta har också bildats en referensgrupp som representerar församlingarna. Tanken är att alla, säger alla, verksamheter i församlingen ska innehålla helighet och relatera till vårt centrum. Jag tror det är söndagens Högmässa som åsyftas. Det övergripande målet är tillväxt och konceptet kommer att på svenska heta "Till tro". Det får en egen hemsida, www.tilltro.nu från och med 1 april, (varför kunde de inte valt 2 april?). Jag är häpen, imponerad, överväldigad och glad, men undrar om denna väg kan få några efterföljare.
måndag, mars 14, 2011
Hette det Facebook?
Nu har jag läst färdigt boken Läsarna - 1800-talets folkväckelse och det moderna genombrottet av docenten Gunnar Hallingberg. Det var givande att läsa den och den gav mig en djupare förståelse av det nyevangeliska skeendet, det vill säga den väckelse som var innan frikyrkan. Den utspelade sig till stor del i hemmen. Jag visste det men boken gjorde klart för mig att den kristna trons fanns i princip i alla hem i hela Sverige. När tiden för det moderna genombrottet kom var frågorna om den kristna tron ett allmänt samtalsämne, i hemmen, på torgen och andra mötesplatser. När vindarna nådde vårt land andades folket åsiktsfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihetl föreningsfrihet och tillsammans med den kristna tron frigjordes enorma krafter. Överallt lästes det och studerades det. Mestadels kristna postillor, men tron tog sig också i uttryck i handling, i nykterhetsrörelsen, i arbetarrörelsen och en spirande demokratirörelse. Det är fascinerande läsning må jag säga.
Metodismen, och även baptismen, kom så att säga utifrån och hjälpte till att underblåsa skeendet. C-O Rosenius var till dels ett barn av metodismen, vars store ledare hette Georg Scott, en av dem som förvisats ut ur landet. Svenska kyrkan (läs statskyrkan) gjorde vad den kunde för att kontroller och behålla sina positioner, men det fanns gott om frimodiga läsarpräster också. Hallingbergs bok är främst litteraturhistoria, men läsarna var just läsare och dominerade marknaden. Denna historia har moderna litteraturhistoriker på ett skrämmande sätt tystat ner. Man har upphöjt enskilda författare ur den tidens kulturelit som C.J.Love Almqvist, P.D.A. Atterbom, E. Stgnelius, L.J. Hierta, A. Strindberg eller V. Rydberg, men gått förbi storsäljarna C-O Rosenius, P.P. Waldenström, O. Ahnfeldt, L. Sandell-Berg m.fl, m.fl., sannolikt därför att de ledde den kristna rörelse som skulle tystas ner under 1900-talet. Hallingberg har därför gjort en mycket stor insats för svensk litteraturhistoria. Jag ser fram emot del II som handlar om just 1900-talet. Den lär komma ut i år.
Redan på första sidan, sidan 9 kan jag läsa: "Folkväckelsen har förstås sina rötter i pietismen på 1700-talet med allt vi förbinder med dess enkla, innerliga fromhet, allvar och strikta livsföring. Och med herrnutarnas nätverk av gemenskapsceller och missionsiver i hela Nordeuropa."
Det är svårt att tro att denna folkväckelse skulle kunna hända igen. Men har vi inte väl så stora möjligheter att bilda "nätverk av gemenskapsceller" kristna emellan idag som då? Hette det Facebook?
Texten blev lite liten. Placera "markören" på bilden och "klicka" på den så får du bättre läsbar storlek.
Metodismen, och även baptismen, kom så att säga utifrån och hjälpte till att underblåsa skeendet. C-O Rosenius var till dels ett barn av metodismen, vars store ledare hette Georg Scott, en av dem som förvisats ut ur landet. Svenska kyrkan (läs statskyrkan) gjorde vad den kunde för att kontroller och behålla sina positioner, men det fanns gott om frimodiga läsarpräster också. Hallingbergs bok är främst litteraturhistoria, men läsarna var just läsare och dominerade marknaden. Denna historia har moderna litteraturhistoriker på ett skrämmande sätt tystat ner. Man har upphöjt enskilda författare ur den tidens kulturelit som C.J.Love Almqvist, P.D.A. Atterbom, E. Stgnelius, L.J. Hierta, A. Strindberg eller V. Rydberg, men gått förbi storsäljarna C-O Rosenius, P.P. Waldenström, O. Ahnfeldt, L. Sandell-Berg m.fl, m.fl., sannolikt därför att de ledde den kristna rörelse som skulle tystas ner under 1900-talet. Hallingberg har därför gjort en mycket stor insats för svensk litteraturhistoria. Jag ser fram emot del II som handlar om just 1900-talet. Den lär komma ut i år.
Redan på första sidan, sidan 9 kan jag läsa: "Folkväckelsen har förstås sina rötter i pietismen på 1700-talet med allt vi förbinder med dess enkla, innerliga fromhet, allvar och strikta livsföring. Och med herrnutarnas nätverk av gemenskapsceller och missionsiver i hela Nordeuropa."
Det är svårt att tro att denna folkväckelse skulle kunna hända igen. Men har vi inte väl så stora möjligheter att bilda "nätverk av gemenskapsceller" kristna emellan idag som då? Hette det Facebook?
Texten blev lite liten. Placera "markören" på bilden och "klicka" på den så får du bättre läsbar storlek.
söndag, mars 13, 2011
Lördagen den 17 april
Allt fler efterlyser mindre gemenskaper. De kommer sannolikt att växa fram i allt större utsträckning. Många söker nya vägar för församlingen och många söker trons vila för sig själva. Är det möjligt att leva ett normalt Svensson-liv och ändå vara en Jesu Kristi lärjunge? Absolut.
Lördagen den 17 april kommer vi i Värnamo församling försöka dra nytta av de år som ligger bakom oss. Vi vill tro att Herren visar oss nya vägar. I morgon lägger jag ut programmet här på bloggen.
lördag, mars 12, 2011
"Du gav mig en folkkyrka. Här står jag med en sekt."
Rubriken är ett citat från en nyligen pensionerad Biskop i Svenska kyrkan. Han yttrade detta när han skulle redogöra för vår Herre för sin tid som biskop.
En enorm okunskap har blivit synlig genom mediahaussen kring min ansökan om befrielse från vigselförordnandet. Den har nästan uteslutande kretsat kring att jag "vägrar viga homosexuella", som om det någon gång ens varit aktuellt. Media och några bloggkommentarer kan inte se sammanhanget, linjen i den utveckling Svenska kyrkan står i. Därför ger jag en kort översikt av läget stat/kyrka.
1527, vid riksdagen i Västerås, påbörjades statskyrkobygget av Gustav Wasa. Han lyckades inte helt genomföra sina idéer. Han kunde inte ta över kyrkan, inte ta kontroll över Kyrkans lära. Därtill var Kyrkan för stark. I stället bildades Riksdagen som bestod av de fyra stånden; adel, präster, borgare och bönder. I den inkluderades Kyrkan genom prästerna och denna ståndsriksdag bestod ända till 1862-63. Då upplöstes ståndsriksdagen och ersattes med tvåkammar-riksdagen. Året därefter inrättades kyrkomötet. Uppgörelsen ledde till att kyrkomötet bestod av 30 präster (inklusive biskoparna) och 30 lekmän. Det skulle råda balans mellan staten och kyrkan. Ändringar i läran var inte aktuella och låg dessutom utanför kyrkomötets kompetens. Det var Bibeln och Bekännelseskrifterna som skulle gälla.
Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet innebar att Svenska kyrkan ockuperades, inte av politiker, men av rationalismen, humanismen och liberalismen. Kyrkan stod i mycket emot, men tvingades 1949 att "reformera" kyrkomötet. Det kom nu att bestå av 56 politiker, 23 präster, 13 biskopar och 6 från de Teologiska fakulteterna, det vill säga 98 ledamöter. Nu börjar politiseringen med avsikten att omforma Svenska kyrkan inifrån. Det första kraftprovet skedde 1957 då det skulle införas kvinnliga präster. Men det lyckades inte, utan ett nytt kyrkomöte beordrades in 1958 och genom en politisk manöver infördes kvinnliga präster. Inte som en ny lära, utan som en god ordning. Så är det fortfarande även om det finns de som menar att det inte är en bra ordning. Lärofrågan är fortfarande olöst. Den som vet mest om detta är Dag Sandahl.
1982 genomgår Kyrkomötet en dramatisk förändring. Då beslutas att stat och kyrka i princip ska skiljas åt, vidare att kyrkomötet fortsättningsvis ska 251 ledamöter, samtliga ska vara politiker (eller lekmän som det heter mer positivt.) Biskoparna sitter med vid sidan om som några slags experter men får ingen rösträtt. Prästerna som sitter med är inte invalda därför att de är präster utanför för att de representerar ett parti eller en nomineringsgrupp. I princip är därmed det som kallas läroämbetet avskaffat. Biskoparna kan inte längre ansvara för Svenska kyrkans lära. Läran guppar omkring på ett gungfly. Så ser förutsättningarna ut för att till exempel ändra läran om äktenskapet. Kompromissen bestod däri att kyrkomötet inrättade en Läronämnd vid sidan om kyrkomötet. Där skulle lärofrågorna behandlas, men röstningen sker i kyrkomötet. En av biskoperna som röstade för denna, ur kristen synpunkt, katastrofala reform ursäktade sig med orden: "Något annat var inte politiskt möjligt".
2000 "skildes kyrkan från staten". Då hade den sekulära staten, genom utbildnings- och utnämningspolitiken lyckats Svenska kyrkan under sig. Biskoparna isolerades och prästerna sattes under de lokala makthavarna. Ämbetets reella betydelse avskaffades och prästerna gjordes till tjänstemän. Det Gustav Wasa inte lyckades med har dagens poliker lyckats med. Svenska kyrkan är därför inte längre bara ockuperad utan annekterad av staten. Nu har vi en statskyrka, - mer än någonsin tidigare. Så är läget.
Under perioden 2010-1013 ser fördelningen ut på följande sätt:
Socialdemokraterna 71
Moderaterna 41
Centerpartiet 34
Kristdemokraterna 18
Folkpartisterna 13
Miljöpartisterna 8
Sverigedemokraterna 7
Vänsterpartiet 3
Partipolitiskt obundna 33
Frimodig kyrka 13
Öppen kyrka 8
Kyrklig samverkan i Visby 1
Seniorpartiet 1
2009 ändrade staten på lagen om äktenskap och tog i samma veva över ansvaret för vigslarna. Som om det inte räckte beslutade sig samma partier för att köra igenom ärendet också i kyrkomötet. Det var inte särskilt svårt med den överväldigade majoritet de nu har. Sagt och gjort.
Jag tror att det så kallade kyrkomötet kommer att fortsätta på den inslagna vägen allteftersom opinionen blåser. Tänkbara nästa steg är att begravningsverksamheten flyttas över till kommunerna, men prästerna får fortsätta som om ingenting har hänt. Det lär inte vara många som protesterar.
Vad värre är kan kyrkomötet komma att avskaffa vad vi kallar läran om arvssynden. Den som pekar på dopets nödvändighet. Eller omtolka den, se den ur ett annat perspektiv eller vilka ordvändningar man kommer att välja. Och det redan under min mandatperiod! De nya lärorna om äktenskap, arvssynd och dop kommer att synliggöras i den nya Kyrkohandboken.
Ska jag be om ursäkt för att jag protesterar? För att skickar tillbaka mitt vigselförordnande? Tror inte det. Ska jag be om ursäkt för att jag vill verka för en ny reform? För Kyrkans frihet från staten? Tror inte det. Jag skulle vilja ha 73 ledamöter i stället för nuvarande 251, nämligen
30 lekmän (personval)
30 präster (personval)
13 biskopar (självskrivna)
Alltså två listor. De kan delas ut i Högmässan. Men det får vi återkomma till.
En enorm okunskap har blivit synlig genom mediahaussen kring min ansökan om befrielse från vigselförordnandet. Den har nästan uteslutande kretsat kring att jag "vägrar viga homosexuella", som om det någon gång ens varit aktuellt. Media och några bloggkommentarer kan inte se sammanhanget, linjen i den utveckling Svenska kyrkan står i. Därför ger jag en kort översikt av läget stat/kyrka.
1527, vid riksdagen i Västerås, påbörjades statskyrkobygget av Gustav Wasa. Han lyckades inte helt genomföra sina idéer. Han kunde inte ta över kyrkan, inte ta kontroll över Kyrkans lära. Därtill var Kyrkan för stark. I stället bildades Riksdagen som bestod av de fyra stånden; adel, präster, borgare och bönder. I den inkluderades Kyrkan genom prästerna och denna ståndsriksdag bestod ända till 1862-63. Då upplöstes ståndsriksdagen och ersattes med tvåkammar-riksdagen. Året därefter inrättades kyrkomötet. Uppgörelsen ledde till att kyrkomötet bestod av 30 präster (inklusive biskoparna) och 30 lekmän. Det skulle råda balans mellan staten och kyrkan. Ändringar i läran var inte aktuella och låg dessutom utanför kyrkomötets kompetens. Det var Bibeln och Bekännelseskrifterna som skulle gälla.
Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet innebar att Svenska kyrkan ockuperades, inte av politiker, men av rationalismen, humanismen och liberalismen. Kyrkan stod i mycket emot, men tvingades 1949 att "reformera" kyrkomötet. Det kom nu att bestå av 56 politiker, 23 präster, 13 biskopar och 6 från de Teologiska fakulteterna, det vill säga 98 ledamöter. Nu börjar politiseringen med avsikten att omforma Svenska kyrkan inifrån. Det första kraftprovet skedde 1957 då det skulle införas kvinnliga präster. Men det lyckades inte, utan ett nytt kyrkomöte beordrades in 1958 och genom en politisk manöver infördes kvinnliga präster. Inte som en ny lära, utan som en god ordning. Så är det fortfarande även om det finns de som menar att det inte är en bra ordning. Lärofrågan är fortfarande olöst. Den som vet mest om detta är Dag Sandahl.
1982 genomgår Kyrkomötet en dramatisk förändring. Då beslutas att stat och kyrka i princip ska skiljas åt, vidare att kyrkomötet fortsättningsvis ska 251 ledamöter, samtliga ska vara politiker (eller lekmän som det heter mer positivt.) Biskoparna sitter med vid sidan om som några slags experter men får ingen rösträtt. Prästerna som sitter med är inte invalda därför att de är präster utanför för att de representerar ett parti eller en nomineringsgrupp. I princip är därmed det som kallas läroämbetet avskaffat. Biskoparna kan inte längre ansvara för Svenska kyrkans lära. Läran guppar omkring på ett gungfly. Så ser förutsättningarna ut för att till exempel ändra läran om äktenskapet. Kompromissen bestod däri att kyrkomötet inrättade en Läronämnd vid sidan om kyrkomötet. Där skulle lärofrågorna behandlas, men röstningen sker i kyrkomötet. En av biskoperna som röstade för denna, ur kristen synpunkt, katastrofala reform ursäktade sig med orden: "Något annat var inte politiskt möjligt".
2000 "skildes kyrkan från staten". Då hade den sekulära staten, genom utbildnings- och utnämningspolitiken lyckats Svenska kyrkan under sig. Biskoparna isolerades och prästerna sattes under de lokala makthavarna. Ämbetets reella betydelse avskaffades och prästerna gjordes till tjänstemän. Det Gustav Wasa inte lyckades med har dagens poliker lyckats med. Svenska kyrkan är därför inte längre bara ockuperad utan annekterad av staten. Nu har vi en statskyrka, - mer än någonsin tidigare. Så är läget.
Under perioden 2010-1013 ser fördelningen ut på följande sätt:
Socialdemokraterna 71
Moderaterna 41
Centerpartiet 34
Kristdemokraterna 18
Folkpartisterna 13
Miljöpartisterna 8
Sverigedemokraterna 7
Vänsterpartiet 3
Partipolitiskt obundna 33
Frimodig kyrka 13
Öppen kyrka 8
Kyrklig samverkan i Visby 1
Seniorpartiet 1
2009 ändrade staten på lagen om äktenskap och tog i samma veva över ansvaret för vigslarna. Som om det inte räckte beslutade sig samma partier för att köra igenom ärendet också i kyrkomötet. Det var inte särskilt svårt med den överväldigade majoritet de nu har. Sagt och gjort.
Jag tror att det så kallade kyrkomötet kommer att fortsätta på den inslagna vägen allteftersom opinionen blåser. Tänkbara nästa steg är att begravningsverksamheten flyttas över till kommunerna, men prästerna får fortsätta som om ingenting har hänt. Det lär inte vara många som protesterar.
Vad värre är kan kyrkomötet komma att avskaffa vad vi kallar läran om arvssynden. Den som pekar på dopets nödvändighet. Eller omtolka den, se den ur ett annat perspektiv eller vilka ordvändningar man kommer att välja. Och det redan under min mandatperiod! De nya lärorna om äktenskap, arvssynd och dop kommer att synliggöras i den nya Kyrkohandboken.
Ska jag be om ursäkt för att jag protesterar? För att skickar tillbaka mitt vigselförordnande? Tror inte det. Ska jag be om ursäkt för att jag vill verka för en ny reform? För Kyrkans frihet från staten? Tror inte det. Jag skulle vilja ha 73 ledamöter i stället för nuvarande 251, nämligen
30 lekmän (personval)
30 präster (personval)
13 biskopar (självskrivna)
Alltså två listor. De kan delas ut i Högmässan. Men det får vi återkomma till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)