Kyrkan i Bibelns ljus, del 4

Häromdagen läste jag Andreas Holmbergs blogg där han fått tillåtelse att återge det förord biskop Anders Aborelius skrivit till Ulf och Birgitta Ekmans bok Den stora upptäcken. Det innehöll en hel del tankestoff som Andreas lovat kommentera på sin blogg framöver. Det ser jag fram emot att läsa. Det Andreas skriver kan också jämföras med Mikael Karlendals blogg. Båda bloggarna kan du nå genom att klicka på mina länkar.

Utan att behöva göra något stort av det bekräftar biskop Anders tanken att den Romersk-katolska kyrkan är den (enda) sanna kyrkan. När vi människor upptäcker det kan vi bli frälsta genom att konvertera eller förmodar jag gå förlorade genom vår olydnad. Självklart för den som blir överbevisad och långt ifrån självklart för andra.

När jag läste Hans Küngs bok The Church gjorde han skillnad mellan "a church" och "the Church". Om jag inte missförstått honom syftade the church aldrig på den Romersk-katolska kyrkan utan på Kyrkan, det vill säga den vi kallar den allmänneliga (latin catholicus) och som betyder att kyrkan är allomfattande, universell. Ordet är sammansatt av kata- och holos och började användas om kyrkan på 100-talet för att visa kyrkans allomfattande karaktär. Så används också ordet i våra trosbekännelser. Att detta sedan per automatik skulle syfta på en del av kyrkan, den Romersk-katolska, ställer jag mig tveksam till av flera skäl. Det ska bli intressant att följa debatten framöver.

Självklart tror också jag att kyrkan är en, även om jag tvivlar på påståendet att hon är en institution i meningen en organisation. Det verkar rätt uppenbart att många kyrkor och samfund lever med anspråket att vara den rätta kyrkan. Själv vill jag uttrycka det som att många kyrkor och samfund var för sig manifesterar den enda Kyrkan, må vara bättre och sämre. Küng skriver att kyrkan som historisk företeelse består av ofullkomliga och syndiga människor och därför är begränsad. Han påstår vidare att ingen kyrka kan befria sig själv från synd. Kyrkor och samfund måste be om förlåtelsen för att få den.

Küngs undervisning om enhet kan sammanfattas i fem punkter med mina kommentarer. .

1. Vi är förenade i Kristus. Denna bibliska självklarhet, eftersom det bara finns en Jesus Kristus, måste vara utgångspunkten för enheten hur fördunklad enheten än blivit.

2. På basis av p 1 söker vi enheten. Detta sökande är förpliktande.

3. Ekumeniken, detta att vi alla hör samman, börjar i det egna sinnet. Vi är kallade att ha våra bröder och systrar för ögonen. Det är lättare om vi börjar praktisera detta i mindre sammanhang, som i en cell eller koinonia.

4. Överge inte sanningen, men återupptäck den. I ivern att vara ett är det lätt att kompromissa men en sanning är en sanning. Vi behöver aldrig överge vad Gud visat oss men kanske återupptäcka och tillföra större perspektiv.

5. Jesu Kristi evangelium, i sin helhet, är vårt mått och vår standard. Ingen kristen vem det än är äger rätt att lägga till eller dra ifrån något.

Vi kommer ganska långt genom att bara hålla oss till den allmänneliga, den katolska, tron. Jag har vid ett flertal tillfällen sett att en sådan som Dag Sandahl kallar sig själv för reformkatolik.  Det är inte så dumt. Luther var mån om att vara katolsk och när reformationen genomfördes i Sverige var det viktigt att behålla det katolska. Det var vissa missbruk inom den Romersk-katolska kyrkan som skulle avskaffas, inte den kristna tron.

Också den Romersk-katolska kyrkan reformerades på 1500-talet och senare i flera omgångar. Det kanske är dags att sluta protestera.

Fars dag

Idag blev Kari och jag bjudna på brunch. Mest av allt gläder mig barnens kärlek och omsorg.

Finns det en tredje modell?

Det är verkligen en intressant och spännande tid vi lever i. Det händer att jag avundas kyrkan i Asien, Afrika och Sydamerika, - men inte alltid. Där går väckelsen fram som aldrig tidigare i kyrkans historia med hundratusentals omvändelser varje vecka. I Västeuropa är situationen den motsatta. Tusentals lämnar kyrkor och samfund varje vecka. Vi lever i ett efter-kristet sammanhang. Det tycker jag är mycket intressant och spännande. Vi ställs inför utmaningar vi inte varit med om tidigare. Vi har mycket lite att lära av svensk kyrkohistoria. Jag ska förklara.

I Sverige finns två grundläggande kyrkomodeller.  Den ena och enda fram till för 150 år sedan är statskyrkomodellen eller som den numera kallas folkkyrkomodellen. Alltfler,  praktiskt taget alla, utom Bengt Olof Dike, svensk kyrkopolitiker som många av oss lärt känna genom Dag Sandahls blogg, är överens om att folkkyrkomodellen hör hemma i 1900-talet, om ens då. Men eftersom vi de facto lever i den måste vi lära oss att förhålla oss till den. Praktiskt taget alla anställda och förtroendevalda väljer att blunda, hålla för öronen och upprepa: "Allt står väl till, allt står väl till, allt står väl till". Det finns naturligtvis skäl till att de säger så, främst politiska och ekonomiska, inte minst privatekonomiska.

Det händer regelbundet att makthavarna i Kyrkans hus i Uppsala utsätts för kritik. Även om jag tycker att det sker alldeles för sällan och alldeles för svagt. Makthavarna i Uppsala,  biskopar och många andra är inte dummare än att de vet att folkkyrkomodellen har passerat bäst-före-datum. Deras sätt att hantera situationen beskrivs bäst med begrepp som anpassning. Svenska kyrkan skjuter frågeställningar om mission, dop, undervisning till att mer handla om interreligiösa samtal, HBTQ, miljöfrågor, kyrkbyggnader et cetera. När man av oftast tvingande skäl tvingas till förändringar i synen på äktenskap, abort eller ska göra om handböckerna justeras kyrkans tro mot civilreligionens.

Finns det då inga andra vägar att gå?

Den andra modellen är frikyrkomodellen. Den växte fram i slutet på 1800-talet och dess främste företrädare tycker jag prästen och EFS:aren P.P. Waldenström är. Han ville verkligen göra något åt situationen så han förespråkade vad han kallade "den nytestamentliga församlingen". Det kan tyckas lovvärt men i historiens ljus både ohistoriskt och naivt. Ohistoriskt därför att det går inte att vrida klockan tillbaka med nästan 2000 år. Dessutom, anser jag,  räcker det inte att återvända till NT och Paulus-breven. Vi måste i sådana fall tillbaka till Jesus och se hur han gjorde och vad han menade med orden: "Jag skall bygga min församling". Till detta ska de faktum läggas att kyrkan i begynnelsen bestod av husförsamlingar, som till exempel i Korint och Rom. Nej, jag tror inte att frikyrkomodellen är något för framtiden. Den växte fram för en annan tid än vår. Den utvecklades till en demokratiskt styrd förening och betraktas snarast som ideell.

Finns det då andra vägar att gå?

Det är jag övertygad om. Men hur de ser ut är jag inte säker på. Den 16-18 november har kyrkomötet att besluta om en motion, skriven av kyrkoherden i Vara, Leif Nordlander. Motionen, 2015:055, har överskriften "Nya vägar att vara kyrka". Normalt sett förpassas motioner av det slaget till handlingarna i synnerhet om avsändaren är Frimodig kyrka. Men mirakulöst sett verkar den gå igenom. Det betyder självklart inte att den kommer att resultera i något, men frågan har blivit aktuell, kommit på bordet och ledningens sätt att hantera den kommer att sannolikt att betyda mer än de själva förstår.

Om, säger om, det blir tillåtet att verka för nya vägar att vara kyrka är det, trots att det i sig är sensationellt därför att det öppnar för en tredje modell, endast ett steg i rätt riktning. Om ett positivt beslut i kyrkomötet inte leder till något är jag säket på att en tredje modell kommer att växa fram i alla fall. Det är därför vi lever i en både intressant och spännande tid. 

Kyrkan i Bibelns ljus, del 3

Även om det var några dagar sedan jag skrev så fortsätter jag att fördjupa ekklesiologin. Det finns hos mig ingen som helst tvekan om att de som vill leva som kristna måste leva mer trovärdigt framöver. Med det menar jag ett organiserat vardagsliv. Tidigare kompletterades söndagens gudstjänst med psalmsång och bön i hemmen. Om det senare är borta är också trovärdigheten borta. Det räcker inte med att gå till kyrkan någon gång då och då eller att vara aktiv i någon av kyrkans verksamheter. En felaktig slutsats av min tanke är att tro att om jag går flitigare och deltar mer i kyrkans verksamheter blir jag en bättre kristen. Så trodde man på 1900-talet men så är det inte alls. Vad är det då som gäller? Hemmen? Nja,  nu måste vi vara grundligare än så.

Kyrkan i biblisk mening är Kristi kropp. Du blir medlem genom doper. Helt avgörande är naturligtvis det Jesus Kristus gjort men allt det blir ditt och mitt på ett personligt sätt genom dopet och tron. Det var först när staten och kyrkan ändrade sitt förhållande till varandra som det blev möjligt att göra dopet som medlemsgrundande. Men det gick inte utan ordentliga stridigheter. Beslutet skulle komma att göra skillnad på människor. Enhetssamhället skulle få sig en knäck. Elitismen skulle göra framsteg och Svenska kyrkan tvingas att utesluta människor. Nåja, beslutet gick igenom. MEN vad som föll bort var tron på Jesus Kristus. Ingen talade om tron! Och när den fördes på tal blev beskyllningarna än värre. Tron är osynlig, sa man. Den är privat, sa några. Bara Gud kan ge tron, sa andra. Det blev i det närmaste tabu att tala om den kristna tron. Först nu, år 2015, tycker jag mig förstå att talet om tron på Jesus Kristus är möjligt igen om än inte i alla sammanhang.

När jag läser mitt Nya testamente ser jag att Jesus Kristus är primär, men efterföljelsen kopplar samman människor med Jesus Kristus. Omvändelsen och dopet hör samman.  Tron och dopet hör samman så de båda begreppen i princip blir synonyma. Var för sig är dop och tro otillräckliga. Vem vågar säga det högt? Dop utan tro har inget värde, skriver Hans Küng i sin stora bok The Church. Det är tre faktorer, enkelt uttryckt, som gör en kristen. Dessa är Jesus Kristus,  dopet och  tron. Alla tre anser jag nödvändiga i ett bibliskt ljus.

Det senare kan ge anledning till flera av mina kollegor att protestera. Det gör man dels genom att tala luddigt om tron. "Vi läser evangeliet" när vi döper.  Eller "vi frågar om de vill bli lärjungar" innan vi döper. Eller "vi konfirmerar när de blir större". Jag förstår,  men vad gör vi i en tid då människor inte vet vad evangelium är? Vad ska dopföräldrarna säga när de ställs inför frågan? Har de något val om de vill döpa?  Och vad gör vi när alltfler döpta aldrig lär sig be och sjunga psalmer i hemmen?  Om föräldrarna och samhället påverkar de små barnen i annan riktning än den kristna? Här finns många frågor få vill ta i.

Och ändå finns det betydligt mer att säga. Till exempel att dopet och tron till Jesus Kristus upprätthålls vid nattvardsbordet. När vi döps in i honom blir han vårt bröd och vin. Det är vid nattvardsbordet ekklesian blir till. Den som inte är där är inte där. Tyvärr har statskyrkan lyckats göra den kristna tron privat. I mer än hundra år har det stått på kyrkopolitikernas agenda att låta tron vara privat. Det var och är ett slugt sätt att glida undan den kristna utmaningen, att slippa samtala om kristet liv och kristen tro. Hela den bördan lades på individen och där befinner vi oss nu. Det finns bara ett sätt att bryta detta och det är genom att de på Jesus Kristus troende och döpta hjälper varandra. Och när två eller tre kommer samman för att be och sjunga till Herrens ära, då är han mitt ibland dem. Så sant som att han har lovat det. 

Joh Upp 3:20

Jag kunde inte låta bli att lägga till denna på en gång roliga och allvarliga illustration av Joh Uppenbarelsebok 3:20.

Ta på dig nej-hatten

Det är dyrt att prenumerera på SvD men jag måste medge att den är till stor glädje mellan varven. Förra veckan publicerades en intervju med professorn i psykologi, Svend Brinkmann, som fortfarande gläder mitt hjärta. Jag använde en del av materialet i gårdagens predikan.

Brinkmann vill lära oss att säga stopp! Han menar att vi lever under ett utvecklingstvång som mer skadar än hjälper oss. Våga vägra våt tids utvecklingstvång,  strävan efter förbättring och lycka.  Säg nej, slut känn efter och tänk efter i stället. Han tycker vi ska hålla igen på sökandet efter fel i vårt inre, sträva efter förbättringar och tro på "lyckan". Det gäller tyvärr inom arbetslivet men lika mycket i privatlivet. Hela vår kultur säger oss att vi ska utvecklas, få en "flott kropp, en flott karriär, en flott familj". Det fullständigt sköljer över oss från vaggan till graven. "Vi är fast i ett system som skapar meningslöshet,  sjukskrivningsepidemier, tomhet, stress och ensamhet."

Brinkmann får frågan hur han ser på chefens utvecklingssamtal och säger att en chef bör intressera sig för halva människan, den halvdel som är på arbetet. Som individ ber jag att få slippa intimitetstyranneriet och få bevara den del av mig som inte ska kapitaliserad.

Det finns naturligtvis en hel del forskning och erfarenheter bakom hans utsagor, men också filosofi. Brinkmann har tagit intryck av sociologiprofessorn Zygmunt Bauman och han nämner skiftet från äldre tiders förbuds-kultur till vår tids påbuds-kultur."Du ska, du ska, du ska ... vi utformar normerna utifrån påbud. Det ger andra problem."

"När jag säger att man ska ta på sig nej-hatten" fortsätter Baumann och säger att det inte betyder att man alltid ska ha den på sig. Men ibland är det viktigt att säga nej. "I dag är det ja-sägarna som blir chefer och går först i ledet."

Jag önskar att en sådan psykolog kunde få ingång i Svenska kyrkan, ja till och med i Värnamo pastorat. Mer än så kan jag bara tänka.

Brinkmann ger sju råd:

1. Sluta känna efter i dig själv.
2. Fokusera på det negativa i ditt liv.
3. Ta på dig nej-hatten.
4. Håll tillbaka dina känslor.
5. Avskeda din coach.
6. Läs en roman - ingen självhjälpsbok eller biografi.
7. Dröj vid det förflutna.

Det här är punkter inspirerade av stoicismen, men det hände ofta att Paulus knöt an till stoikerna och hade Paulus levt idag är jag säker på att hållit med Brinkmann i det mesta. Drn som vill läsa intervjun och råden kan klicka här.

Alla själars dag

En kristen människa kan vara en modig människan. Idag är Alla själars dag och vi tänker på våra döda. Men i det lilla ordet "alla" räknas också du och jag in. Vi är fortfarande kvar i striden och behöver få vara vid gott mod.

1. Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen

a)      V 1-3 berättar om tiotusentals människor. Mycket står på spel och konstigt vore det om inte lärjungarna var rädda. Jesus varna för hyckleri, korruption och känslopjunk. Stämningen är spänd. Människor är opålitliga och kan göra oss illa. Det är lätt att falla för människofruktan.

b)      Det är lätt att fångas av rädslor när mycket står på spel eller när många människor är inblandade. Samtidigt vill vi vara modiga, utveckla vårt mod.  En danska professor, Svend Brinkmann i Aalborg, intervjuades i SvD 26 okt 2015. Han säger där att psykologin inte ger svar på alla frågor. Den räcker inte till. Jag citerar:

Psykologin används på alltför många områden. Vi går inte till prästen utan till psykologen, coachen eller terapeuten. Vi strävar inte efter frälsning utan självförverkligande. Vi bekänner inte våra synder men går i terapi ... psykologin saknar det som religionen har, en förståelse för moral ... dygder som plikt, ansvar och förnuft blir aldrig omoderna.

Och lite längre ner:
Vi är fast i ett system som skapar meningslöshet, sjukskrivningsepidemier, tomhet, stress och ensamhet.

Journalisten skriver:
Samtidens svar är ofta att vi ska lära oss att vara mer i kontakt med oss själva,  söka inåt ...

Då säger Brinkmann:
Det är precis det som är problemet.  Vi måste lära oss titta ut från oss själva

De egna känslorna och psykologin räcker inte till för att upprätthålla plikt, ansvar eller moral.

c)      Lärjungarna var rädda för alla dessa människor. Vad de skulle tycka och tänka. Vad de kunde tänkas göra. Vi människor fruktar mycket. Vi står och faller ofta med våra känslor. Känslor som dåligt självförtroende, stress … kan vara viktiga  men en kristen måste grunda striden på Guds ord och löften. Det duger inte med känslor som går både upp och ner och är helt opålitliga. Vi behöver Gud. Jesus säger att vi inte ska låta oss skrämmas av människor. De kan inte fördöma oss, förpassa oss in i den eviga döden.

2. Frukta honom som kan döda

a)      Lärjungarna hade anledning att vara rädda men Jesus vill befria oss från människo- och dödsfruktan. Vi ska i stället lära oss att frukta honom som har verklig makt, omsorg och kärlek.

b)      Djävulen har inte makt att förgöra oss. Den makten ligger bara hos Gud. Jag löste att Lina Sandell Berg satt och såg in i väggklockan. Pendeln svängde fram och tillbaka. Då kom ordrn till henne: "Blott en dag, ett ögonblick i sänder … allt ju vilar i min Faders händer …”

c)      Som kristna kämpar vi i förtröstan på vad Gud har gjort och de värderingar Jesus ger oss. Bara när vi hänger upp våra liv på honom och vad han har gjort för oss uppnår vi trygg helhet. Vi får integritet.

3. Ni är mer värda än aldrig så många sparvar

a) Ingen av oss är glömd av Gud. Gud håller reda på oss, till och med våra hårstrån är räknade. Sådan omsorg har Gud om oss. Jesus jämför lärjungarnas värde med sparvar och försäkrar dem att de är mer värda än så.      
b) Många människor söker kärleken på fel ställe. De söker på flera olika ställen. De kan söka hela livet. Men kärleken finns hos Gud, den Gud som "så älskade världen att han gav den sin ende Son för att var och en som tror på inte honom inte ska gå förlorad men ha evigt liv." Det livet börjar redan här i tiden, Vi är så värda att Jesu ger sitt liv för oss.

c)      Vi är älskade av Gud. Fortsättningen i v 12 hjälper oss att vidga sammanhanget. Jesus talar om hur den helige Ande ska hjälpa oss. Det gör han genom att i samvetet påminna oss om vad Jesus har sagt. Det om något borde göra oss trygga och frimodiga i striden.

Så lär oss Jesus att inte frukta människor. "Frukta inte", sa änglarna till herdarna på marken. Så sa också ängeln Gabriel till jungfrun Maria när hon förskräcktes. Så sa den Uppståndne Herren till de förskräckta lärjungarna och så säger Jesus till oss idag. En kristen människa kan vara en modig människa, en frimodig människa.