2 Korintierbrevet

Klart! Nedan publicerar jag förordet till kompendiet över 2 Korintierbrevet. Det är visserligen två timmar kvar i Värnamo kyrka. Nästa tisdag kommer Göran Larsson och talar över ämnet Paulus och judarna och sedan återstår två timmars undervisning, avslutningen av 2 Kor. men som sagt förberedelserna är klara. Kompendiet inlämnat till trycket och snart publiceras på hemsidan, adressen finns i högerspalten. Det brukar ta lite tid innan ljudfilerna kommer men det ska inte dröja alltför länge. Så håll till godo kära vänner! Här kommer nu förordet!

Så har jag kunnat lägga ännu en bibelteologisk kommentar till handlingarna. Vi försöker i Värnamo kyrka gå igenom Nya Testamentet i kronologisk ordning. Ordningen kan alltid diskuteras men trots det går det ganska enkelt att följa utvecklingen bland de första kristna. När vi tar oss an böckerna i kronologisk ordning kunde vi börja med Matteusevangeliet, fortsätta med Apostlagärningarna 1-20:6 samtidigt som vi gjort avbrott vid de tidpunkter breven skrevs. Vi har vers för vers gått igenom först Galaterbrevet och sedan Jakobsbrevet. Vidare 1 och 2 Thessalonikerbreven, kompletterat med de unika versarna i Markusevangeliet, sedan 1 Koriniterbrevet och nu det andra.

2 Korintierbrevet är ett krävande brev och innehåller en del svårigheter både vad gäller brevets struktur men också rent innehållsligt. I förstone verkar Paulus ha skrivet brevet för att rättfärdiga sig och visst präglas brevet av ett visst självförsvar. Men när man fördjupar sig i tankegångarna, dröjer kvar i dem, kanske brottas med dem för att förstå, visar det sig att brevet snarare är skrivet för korintiernas skull än för Paulus egen sak. Det är ett pastoralt brev.

Paulus är rädd för att församlingen vilseleds av de kringresande falska apostlarna. De har kritiserat Paulus person och tjänst och även haft framgång med sitt uppsåt att sidsteppa honom. Paulus är rädd för att hans arbete håller på att gå om intet. Det skulle inte främst skada Paulus utan korintierna och Guds rikes utbredande. Därför kämpar Paulus frenetiskt för att försöka ställa tillrätta den skada de falska apostlarna åstadkommit.

Det som verkligen har skakat om mig under dessa djupstudier är att en stor del av vår tids präster och pastorer påminner om de falska apostlarna. Det handlar om ”världslig” kunskap, om positioner och vältalighet. Och det handlar om andlighet utan kroppslighet, syner och uppenbarelser som inte är förankrade i något historiskt skeende.

Paulus tvingas hålla ett försvarstal i 11:1-12:10 och väljer då att ikläda sig dårens roll och att räkna upp sina umbäranden som vore de meriter. När jag stannar upp och inte bara reflekterar teologiskt över vad som sker utan anar vad det grekiska ordet asthenéia, hos oss ofta översatt med det svenska ordet ”svaghet”, faktiskt innebär kan jag röras till tårar. Redan när han första gången anlände till Korint kom han i ”svaghet”, det vill säga svårt misshandlad. Det pris som Paulus fick betala för att vara hedningarnas apostel är skrämmande högt. Kanske var martyrdöden trots allt en befrielse för honom. Vi firar hans åminnelse den 30 juni.

Efter denna genomgång ska vi ge oss på Romarbrevet innan vi fortsätter i Apostlagärningarna 20:7ff. Var vi sedan kommer att placera de så kallade fångenskapsbreven och pastoralbreven återstår att se. Min tanke är att så att säga i efterhand placera in övriga brev som komplement till vad vi gjort fram till Paulus död. När vi kommit till Apostlagärningarnas slut är det dags för fortsättningsboken Lukasevangeliet. Vad aposteln Johannes skrivit placeras sist.

Kyndelsmässodagen 2014

Håkan Sunnliden, präst i Värnamo kyrka

De glömda barnen

Nu har jag fått det svart på vitt. Det jag undrat över ganska länge. Det handlar om de glömda barnen, projektet som Hela Människan startade för ungefär tio år sedan. Jag minns när det startade och när vi för första gången bjöd ner Greger Valve till Värnamo. Först bjöds det in till ett föredrag på temat. Där var nästan 200 personer samlade i Kupolen, Värnamo, alltifrån vår egen personal via lärare till socialtjänstemän. Det fanns ett stort intresse och det ledde till kursen Vara Vettig Vuxen. Jag tror vi var ett 20-tal om jag minns rätt. Svårigheten att få igång arbetet var sedan att hitta barnen. Vem eller vilka vill "komma ut" som ett glömt barn?

Vid ett tillfälle samlade vi stadens rektorer för information. Jag minns det som igår. Jag trodde de lyssnade uppmärksamt men märkte strax hur de blev alltmer avvaktande. Tänk att någon eller några personer kan bestämma en stämning för så är det. Långt senare förstod jag att några var medvetna om att de fanns glömda barn i deras klasser och till och med visade det sig fanns det något eller några glömda barn i rektorernas egna familjer. Mitt intryck var att ingen ville att det skulle komma ut.

Så, för fyra år sedan, anställdes Annsofi Björhag och hon lyckades. Annsofi är en entreprenör av Guds nåde. Men det är så det ska vara, - rätt person på rätt plats! Tänk bara om vi hade haft fler organisationer som kunde rymma sådana personer, om våra ideella föreningar kunde lägga om sitt sätt att arbeta, för att inte tala om våra institutionaliserade församlingar. För visst har också hon mött visst motstånd. Jag har hört invändningar från anställda inom församlingen att "vad kan ni göra som inte socialen kan göra?" eller "Det är inte bra att ni konkurrerar med dagis eller fritids." Frågor är som bekant en sak. Attityder en annan. Men Annsofi lyckades och idag har hon kontakt med ett 70-tal familjer. Den som önskar få veta mer kan antingen gå in på hemsidan här eller på Facebook här.

Nu är det tänkt att arbetet ska utvecklas till ett familjearbete tillsammans med Hela Människan - riks. Vi ska gå från en fas till en annan. Har arbetet hjälpt i Värnamo? Det har säkert hjälpt individer och förändrat livet för några, men framför allt har arbetet visat att behoven är enorma, plågsamt stora. I tidningen Finnveden.nu finns en intervju sektionschefen för medborgarförvaltningen i Värnamo, Ann Andrén. Hon kan berätta att antalet anmälningar som har kommit in i vår lilla kommun har ökat med 22 % under 2013. Hpon säger att vanligast är att det handlar om fysisk och psykisk misshandel, men också om vanvård. Allra vanligast är föräldrarnas missbruksproblem. 22 % är en stor ökning och frågan blir: vad beror detta på? Hon svarar först att det handlar om familjer med pressad ekonomi, men säger sedan: "Det finns en större medvetenhet i samhället idag, barnen har större medvetenhet om sina rättigheter och anmälningsbenägenheten har ökat ... har ökat". Håll i er nu - förra året kom det in 805 anmälningar! I en stad med 20-25 000 invånare!

Då infinner sig nästa fråga: "Finns det verkligen fog för alla dessa anmälningar?" Svaret lyder: "Ja, för det stora flertalet av anmälningarna finns det fog för".

Arbetet med de glömda barnen måste inte bara fortsätta utan också utvecklas! Bor du på en plats där Hela Människan inte finns tycker jag du ska titta på länkarna ovan och sedan fråga Herren om du ska vara initiativtagare till att arbetet kommer igång också där du bor. Det har sagts att det finns 2-3 elever i varje klass som kan räknas som ett glömt barn. Kanske stämmer det.

Försoningsakten

De här avsnitten om försoningen är skrivna som kommentar till 2 Kor 5:19. Där skriver Paulus:

Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna  deras överträdelser och han har anförtrott åt oss försoningens ord.

Nu är vi framme vid några av de begrepp Paulus använder sig av när han talar om försoningen, en händelse så stor att orden inte räcker till. Han behöver använda olika bilder för att peka på ett och detsamma.

Offra (sona, he kippär)

På det gamla Israels tid sköts försoningen på framtiden med hjälp av allehanda offer som vi kan läsa i Moseböckerna.[1] Man lät en ställföreträdare ta straffet. I 3 Mos 16 berättas om den stora Försoningsdagen. I v 15f läser vi om hur översteprästen gick in i helgedomen, stänkte blodet från syndoffren på nådastolen och på detta sätt åstadkom försoning.[2] Paulus talar i Rom 3:25 om Jesus som ett syndoffer och Golgata omtalas som en nådastol, se också Hebr 9:11f.

Honom har Gud … ställt fram som en nådastol (FB)

… honom som Gud har ställt fram som ett medel till försoning (Giertz)

Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer (Bibel 2000)

Gud sänder sin Son och låter dennes död vara ett försoningsoffer. Denna död innebär slutet på synden. När ”syndaren” dör försvinner också ”synderna”. Det finns andra sätt att uttrycka detsamma. Vi talar om att Jesu offerdöd renar oss från eller tvättar bort syndens fläckar. Vidare neutraliserar hans offerdöd det dödliga virus som hotar oss. Hans blod blir ett motgift. Detta äger rum ”i Kristus”, se Rom 8:3, 1 Kor 5:7 och 2 Kor 5:21. Den älskade Sonen som försoningsoffer gör det som skedde på Golgata så värdefullt att hädanefter behövs alls inga offer, annat än tacksägelser.

Samtidigt har Gud nu visat att han är rättfärdig och även låtit oss förstå att Han vill förklara oss rättfärdiga genom tron, Rom 3:26.

Förutom Jesus som syndoffer är det möjligt att använda ytterligare fyra associationer. De två första är den om syndabocken i 3 Mos 16:21f och den om den lidande tjänaren i Jes 53:4f. I Båda bilderna talar om hur synderna förs över från syndarna till offret, bocken eller tjänaren. Vi måste bara komma ihåg två saker. För det första är det i Skriften alltid Gud som är subjektet. Det är han som försonar oss med sig. För det andra var det avgörande att offret i Skriften var felfritt. Det skulle inte dö på grund av sina egna synder utan på grund av andras. Med hjälp av dessa två tankar förstår vi bättre varför Jesu på en gång måste vara den som offrar och offret.

Den tredje associationen handlar om ”den älskade sonen” som vi läser om i 1 Mos 22 och i liknelsen om de onda vingårdsarbetarna, Mark 12:6ff. Paulus antyder detta i Rom 8:32 där han skriver om Gud: ”Han som inte skonade sin egne son …”

Den fjärde associationen handlar om lagen och går till 5 Mos 21:23 där det sägs att ”den som har blivit upphängd” på korsets trä drabbats av Guds förbannelse. Denna skymf var ett resultat av en synd som förtjänar döden och innebar att den döde uteslutits ur förbundsgemenskapen. I 5 Mos 27:26 drabbar förbannelsen den ”som inte upprätthåller alla ord”. När Paulus tar upp dessa tankar i Galaterbrevet är tanken den att Jesus genom att bli korsfäst utanför stadens murar får lämna förbundsgemenskapen och överlämnats till hedningarna. Så skulle Abrahams välsignelse gå till hedningarna.

Avslutningsvis kan tilläggas att Jesus inte dör i vårt ställe i den meningen att vi inte behöver dö. När det sägs att Jesus dör i vårt ställe ska det snarare förstås som att han dör vår död och att vi får möjlighet att förenas i honom. Paulus talar om detta när han skriver att ”vi har blivit döpta till hans död”, Rom 6:3.

Friköpa (återlösa, he gaal)

Det är också för det andra möjligt att tänka på försoning i termer av ”friköpa”, ”förlossa” eller ”återlösa”. Då betalas en lösensumma. I Jes 41:14, 43:14, 44:6 och 47:4 talas om Herren som vår Förlossare. Människan är slav under synden och inte i stånd att köpa sig själv fri, se till exempel 1 Kor 6:20 och 7:21–23. Men Gud betalade inte med silver eller guld, utan med Kristi dyra blod när han gav sitt liv åt oss.[3] Paulus använder även bilden i Rom 3:24.

Försona (stifta fred, he shalom)

Det tredje sättet Paulus använder sig av handlar utgår från den fiendskap som råder mellan människorna och Gud. Här är huvudtexten 2 Kor 5:18–20 och eftersom den här artikeln ingår i kommentaren till 2 Kor hänvisar jag till utläggningen nedan.

Jesus talar om ”dem som stiftar fred”, Matt 5:9 och syftar då på det paradisiska, himmelska tillståndet. Målet att ”stifta frid” ska med andra ord förstås i det större sammanhanget. I Kol skriver Paulus om Jesus ”Ty Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom och genom honom försona allt (grekiska ta panta) med sig sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors”, Kol 1:19f. Försoningen antar här kosmiska dimensioner, jämför Rom 8:19–23 och Fil 2:10f.

Också när det gäller enskilda människor ska deras försoning sättas in i det större sammanhanget. Det framgår särskilt tydligt av Ef  2:16f där skiljemuren runt templet skilde hedningar och judar åt. Det var inte bara förlåten i templet som rämnade när Jesus gav upp andan utan också skiljemuren revs. När Jesus dog på Golgata miste muren sin betydelse och människor av alla slag förenas ”i Kristus”. Vi är försonade med Gud genom Kristus och har vår frid i honom.

---

[1] Skriften redogör för en mängd olika offer. Offren indelas i sex olika grupper, brännoffer, spisoffer, tackoffer, syndoffer, skuldoffer och rökoffer.  Syfte med alla offer är att förverkliga och förnya gemenskapen med Herren Gud. I vår text ovan handlar det om synd- och skuldoffer. Det hebreiska ordet för synd och syndoffer är ett och detsamma. Därför kan sägas att Jesus blev gjord till synd eller till syndoffer, se 2 Kor 5:21. I 3 Mos 4 talas om syndoffer. Syndoffret var förordnat för ouppsåtliga synder och beroende på synden skulle blodet antingen bäras in i helgedomen eller inte bäras in.

[2] Nådastolen är locket på arken som stod i det allra heligaste. Locket är den särskilda platsen för Guds närvaro och den plats på vilken översteprästen stänkte av offerblodet.

[3] Av 3 Mos 17:11framgår att livet finns i blodet.

Blodiga offer

Här följer den andra delen om försoningen. Om den första visar oss nödvändigheten av försoning vill jag här visa på detsamma ur ett religionshistoriskt perspektiv. Jag hoppas inte det uppfattas som långt, svårt eller tråkigt. Försoningen utgör faktiskt själva hjärtpunkten i kristen tro. I nästa del vill ha med de vanligaste sätten att tala om försoningen, nämligen offra, friköpa och försona (stifta fred). Texten är hämtad från mitt kompendium till 2 Korinthierbrevet.

Ett religionshistoriskt perspektiv

Ur ett religionshistoriskt perspektiv har människan alltid försökt blidka Gud med hjälp av blodiga offer. Inom hinduismen pågår det fortfarande där oftast höns eller getter får sätta livet till. I andra sammanhang fordras att människan offrar blommor eller gör goda gärningar för att hålla guden på gott humör. På Abrams tid skedde detta i den omkringliggande världen, men frågan för oss är dels hur försoningen ska gå till och dels vad den betyder för oss.

Verbet för att sona eller försona är på hebreiska kippär men det är osäkert var ordet kommer ifrån. Somliga tror att det kommer från ett assyriskt ord som betyder ”rena” eller ”utplåna”. Då är blodet ett reningsmedel. Andra tror att ordet härstammar från arabiskan och att det betyder ”täcka över”, ”skyla” eller ”dölja”. Men det som intresserar oss är hur försoning ska förstås ur ett bibliskt perspektiv och hur Paulus förstod det. Guds helighet och rättfärdighet kräver försoning för att vi människor inte ska gå förlorade. Men eftersom blommor, höns eller getter inte förändrar någonting griper Gud själv in med sin lösning.[1]

Redan i GT ger Gud de blodiga offren en mening. Vi förstår detta redan när vi läser om Israels barns uttåg ut ur Egypten, 2 Mos 12. Det slaktade Lammets blod skyddade dem från den dödsängel som gick fram genom Egypten. Det slaktade lammet betraktades inte ursprungligen som ett offerlamm, men senare, under profeten Hesekiels tid 590-570 f Kr, förbands försoningen med påsken, Hes 45:18-22. Så var fallet också under Jesu tid och Paulus kallar Jesus för vårt påskalamm, 1 Kor 5:7.

I det gamla Israels historia ser vi att profeterna vänder sig mot offerkulten därför att den blivit slentrianmässig. Profeter som Jesaja, Mika eller Hosea förkastar offerväsendet och säger att Gud inte har behag till dem. Det offer som behagar Gud är ett förkrossat hjärta, ett hjärta som vänder sig till Herren, hans nåd och barmhärtighet. Avståndet mellan Israels barn och Guds goda vilja ökar och blir till en avgrund. Var och en ville gå sin egen väg, skriver profeten Jesaja. Men det finns en helig rest som väntar på Guds ingripande. Det finns en önskan om att Gud själv en gång för alla ska lösa det till synes olösliga problemet. Drömmen om ett slut på lidande och ondska, ett borttagande av skulden, alltings återupprättelse, den nya skapelsen. Bara Gud själv kan åstadkomma något sådant. Och det är här som Guds Messias, Jesus från Nasaret, hans lidande, död och uppståndelse kommer in i bilden. Där på korset stiftar Gud slutlig frid. Jesus Kristus är försoningen för våra synder, inte bara för våra utan för hela världens samlade skuld. Här ges den fullkomliga förlåtelsen och här får vi på nytt tillträde till Gud själv.

När Gud ingick förbund med Abram fick denne hämta ”en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva”. Abram hämtades dessa, styckade dem och ”lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. Och rovfåglar slog sig ner på de döda kropparna, men Abram drev bort dem.” På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram.

Det är tveklöst så att Paulus betraktar Jesu död på Golgata som försoningens kärna. Jesus blir gjord till synd och utlämnas till döden och så fullbordas lagens krav. Detta är helt och hållet Guds eget verk och det är Jesu Kristi eviga ära. Han är den som offrar och han är offret. Det går inte att tala om försoningen på uttömmande sätt eftersom den inte stannar inom juridiken utan äger rum därför att Gud älskar oss, Joh 3:16. Paulus använder sig av olika begrepp när han beskriver försoningen. Jag visar på de tre viktigaste, de om att offra, friköpa och försona.

---

[1] Det svenska ordet sona förklaras i Svenska Akademins Ordlista med betydelsen ”gottgöra” eller ”göra bot” för ett brott, medan det svenska ordet försona förklaras med orden ”bli sams”, antingen med något, med sig själv eller andra.  

Försoningens nödvändighet

Under de senaste dagarna har jag gjort klart kompendiet till 2 Kor. Det blir allt klarare för mig att bibelundervisningen behöver få en betydligt starkare ställning än den har i SvK. Nu senast tänker jag, inte på förnekandet av jungfrufödseln, utan på ifrågasättandet av försoningen. Därför tänkte jag i några bloggar framöver ge de viktigaste pusselbitarna för att kunna förstå försoningen som utgör en grundbult i kristen tro. Ta bort den och alltet faller samman. Här kommer så första delen:

Försoningen

Försoningen utgör den grundval på vilken den kristna tron bygger. Som bakgrund påminner jag om att Gud ingick ett förbund med Abram, 1 Mos 15. Det förbundet var på liv och död. Det förnyades med Moses och folket, 2 Mos 19-24 och med Kund David till evig tid, 2 Sam 7:11b-16. Om endera av de båda parterna bryter förbundet pliktas detta med döden, men Israels historia visar att Gud står fast vid förbundet även när människor är otrogna. Detta heter på hebreiska berit och översätts till svenska med ordet nåd. Men förr eller senare måste de båda parterna försonas med varandra. Det är en fråga om Guds helighet och rättfärdighet. Det är naturligtvis inte Gud som är problemet utan människans ställning. Vi behöver därför inrikta oss på begrepp som synden, döden och lagen. Vad är synd? Och vad är död? Vad gör lagen? Hur ser Paulus på detta?

Synden, döden och lagen

Jag begränsar mig i detta stora ämne till det grekiska ordet hamartia, hos oss översatt med det svenska ordet ”synd”. När Paulus talar om synd avser han den onda makten. Vi har studerat Paulus i kronologisk ordning med början i Galaterbrevet. I Gal 2:17 talar han om att ”vara tjänare åt synden”. När vi sedan kommer till 1 Korintierbrevet 15:56 får vi veta att synden är ”dödens udd”. Döden stinger oss med hjälp av synden. Men vi får också veta att ”synden makt kommer av lagen”, jämför Rom 3:9. Synden är en makt vi inte kan undgå. I Rom 3:23 låter han oss förstå att ”alla har syndat och saknar härligheten från Gud”. Just i Romarbrevet använder han ordet som mest och 41 gånger av 48 i avsnittet 5:12–8:3. Vi får i 5:12 veta att ”genom en enda människa kom synden in i världen”, i 6:12 att ”synden ska därför inte härska i er dödliga kropp”, 6:14 ”den skall inte vara herre över er”, i 6:16–23 talar han om synden som en ond herre och i 6:23 att ”synden lön är döden”.  Paulus beklagar sig i 7:14 över att han som köttslig är ”såld till slav under synden”.

James D.G. Dunn har i sin utmärkta bok The Theology of Paul the Apostle visat på hur Paulus utifrån Romarbrevet beskriver syndens effekter på tre olika sätt. För det första leder synden till missriktad religion, Rom 3:21–23. Detta gäller inte bara hedningar utan också judar, en stötesten för de senare. För det andra leder synden oss bort från Gud till självtillräcklighet som gör att vi missar målet. Här finns ett samband mellan högmod-avgudadyrkan och otukt, Rom 1:23–27. För det tredje emanerar vad vi kallar verksynder från syndens inflytande. Vad beträffar de syndakataloger vi finner i till exempel Gal 5:19–21, 1 Kor 5:10–11 och 6:9–10 påpekar Dunn att synderna framför allt förstör mänskliga relationer. Paulus betraktar syndens inflytande som förödande på de heligas gemenskap och som ett gift i samhällskroppen.[1]

Döden lurar bakom synden. Den är den onda makten och syndens givna slutresultat, se till exempel Rom 5:12, 15, 21, 23, 7:5, 13 eller 8:2. Ingen av oss kan fly vare sig från synden eller från döden. Döden är därför nödvändig och den härskar oinskränkt, Rom 5:14, 17.  

I Rom 7:7 konstaterar Paulus att ”det var först genom lagen jag lärde känna synden”. Där inte lagen verkar är synden död. De tre makterna synden, döden och lagen hör samman. Detta är skälet till att Paulus i 2 Kor 3:6-9 talar om lagen som ett ”dödens ämbete” eller ”fördömelsens tjänst”, något som hör hemma i ”det gamla förbundet”. I Gal 2:19 kan han skriva att han ”genom lagen har dött bort från lagen”. Lagen har här en negativ tjänst, liksom i Rom 3:20, 4:15, 5:13 eller 7:13. Det är ändå viktigt att ha klart för sig att detta bara är en av flera tänkbara sätt att tala om lagen.[2] Paulus kan också tala om att den skyddar eller vägleder oss, något jag förbigår i det här sammanhanget. Makterna är inte farliga i sig, men de är farliga för oss som lever under dem eftersom vi människor är svagare än dem. Synden förleder oss. Lagen plågar oss och enda utvägen är döden. Sammanfattningsvis konstaterar jag att utan försoningen kan vi inte ha frid med Gud. Gud måste försona oss med sig. Ingen annan kan göra det. Därför blir han människa för att rädda oss från dessa makters förödande inverkan på oss.

I de stora lärobreven Gal, 1-2 Kor och Rom blir det synligt hur Paulus förstod Guds räddningsaktion.

”När tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna ställd under lagen för att han skulle friköpa dem som stod under lagen.”, Gal 4:4

”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd för att vi i honom skulle stå rättfärdig inför Gud.”, 2 Kor 5:21

”Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol att tas emot genom tron. ”, Rom 3:25.   

---

[1] Dunn förtydligar: “The effect of sin is seen at its most serious not so much vices practiced in private, but in the breakdown of human relationships.”, Dunn, sid 124.

[2] Den som önskar kan studera andra aspekter av lagen i inledningen av min kommentar till Galaterbrevet.

Enhet och endräkt

Förra onsdagen hade jag förmånen och glädjen att få hålla en Bibelförklaring på hemmaplan. Det var ju den ekumeniska böneveckan. I Värnamo har det oftast stannat vid predikstolsbyte, men detta år samlades alla vi som är anställda i församlingsvårdande tjänst. Mitt ämne var Enheten i Kristus. Jag berättade då om en man, nu hemma hos Herren, som hette George Cromnow. Han bodde i Malmköping inte långt ifrån Katrineholm där jag växt upp. Han var en av dem som initierade bibelstudiet i vårt avlånga land. Det måste ha varit någon gång på 1930-talet. Han reste runt, presenterade metoder och startade bibelstudiegrupper. När jag kom hem till honom frågade han mig om jag förstod skillnaden mellan kristen enhet och kristen endräkt. Han visade mig sedan hur alla kristna ÄR ett, eftersom det bara finns en Kristus. Antingen är vi i Kristus eller är vi det inte. Det är ett faktum. Sedan är det också tyvärr ett faktum att vi är oeniga, att vi inte lever i endräkt och det är ingenting mindre än en skandal betonade han. En skandal! Paulus använder just det grekiska ordet skandalon. Jag använde mig för övrigt av just Paulus och hans första brev till församlingen i Korint, kapitel 1 och 3. Det tredje kapitlet handlar om vikten att bygga församling på rätt sätt. Men nu var inte min avsikt att återge vad jag sa utan att fästa uppmärksamheten på påven Franciskus tal i söndags. Han talar nämligen som Paulus skulle ha gjort.

Jag hittade klippet på Bengt Malmgrens blogg och på samma blogg finns tio punkter hämtade ur påvens tal som ger oss ett handlingsprogram för ekumeniken, också för den lokala ekumeniken. Jag drar mig för att klippa ut det i sin helhet utan länkar dit i stället. Den sidan är värd ett besök, klicka här.

Jag är ganska övertygad om att kyrkorna och samfunden i Sverige har tappat greppet om vårt lands kristenhet. Kritiken på de historiska kyrkorna fungerar som grundskott och antalet kritiker tycks växa i antal. Samtidigt syns något fantastiskt äga rum. Något som det av förklarliga skäl inte talas om. Vi ser förändringar i infrastrukturen. Den kyrkliga geografin ritas om, nya gemenskaper växer fram och jag tror vi kommer att få se hur människor ifrån olika traditioner kommer att finna varandra.  De tio punkterna på Bengt Malmgrens blogg är värda att ta vara på. Det ska åtminstone jag göra, - till nästa gång det är dags att tala ekumenik.  

Mission i Asien

Kära vänner, förebedjare och understödjare

Hoppas allt är bra med er, att året har börjat bra.

I går fick jag nyhetsbrev ifrån Håkan Gabrielsson, se foto längst ner, mannen som sedan 30 år arbetat med mission i Asien. (Det är hans son, Joel, som är gift med Sundbergs dotter, Sofia.) Det brevet blev en bekräftelse på vad jag tidigare har förstått. Arbetet i Nepal har, trots att vi förmodligen inte kommer att nå målet med 900 pastorer,  fallit så väl ut att Håkan vill göra det också i Indien, se klippet nedan. Jag mailar ut det till er eftersom jag tycker det är intressant och mycket bra initiativ samt därför att det blir möjligt för er att stödja på något sätt.

Projektet i Nepal som Värnamo församling med mig som representant deltar i kommer vad jag förstår att flyttas in under TOUCHING ASIA som är betydligt mer etablerat än www.empowermentnepal.com. Hans Sundberg står kvar som ansvarig projektledare för Nepal och kommer att vara det för Indien också. Informationen nedan har jag saxat från Håkan Gabrielssons nyhetsbrev. Vill de veta mer får du gärna kontakta mig.

Dårskap eller ....?

Varje Guds verk startar i människans hjärta genom att Gud ger ett ord, en idé, en befallning, en inspiration, osv, och när tilltalet tas emot och blir planterat i oss gensvarar vi i tro. Dock måste vi beräkna kostnaden innan vi sätter igång…

Lukas 14:28

"Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig då inte först ner och beräknar kostnaden för att se om han har råd att slutföra bygget?"

När vi sätter igång ser det ofta ut som dårskap i människors ögon. Planerna vi har för 2014 skulle kunna hamna i den kategorin eftersom kostnaden är långt utöver vad vår inkomst är. Vi behöver också ta hänsyn till att jag inte längre har 50 % lön som pastor från församlingen. För en del är dessa kostnader ingenting, men för oss är det en jätteutmaning och det är spännande att kliva ur båten och börja gå på vattnet igen. Vi har varit vid detta vägskäl många gånger förut och vad är det värsta som kan hända? Misslyckande? Än sen då! Om vi missar Guds ledning och allt inte blir som vi trodde det skulle bli…Vi vågade i alla fall kliva ur båten och göra ett försök. Jag tror inte att vi kommer att misslyckas. Guds nåd är mer än tillräckligt för oss och han kommer att uppenbara ännu mer av sin kärlek och godhet i år och han kommer att möta alla våra behov.

Pastorskonferenser, seminarier och kampanjer

Under de senaste tre åren sedan vi flyttade till Sverige har jag inte haft några pastorskonferenser, seminarier eller kampanjer i Asien på grund av tidsbrist. Det går inte så bra att vara lokal pastor i Sverige och samtidigt ha en resande tjänst i Asien. Det här året 2014 vill jag återigen börja göra det.

Ny ledarskapsutbildning i Orissa, Indien

Som vi också tidigare skrivit om startar vi en treårig speciell Pastors/Ledarskapsutbildning som kommer att beröra 900 pastorer och ledare under en treårsperiod. Pastor Hans Sundberg är ansvarig för Ledarskapsprojektet och vi har redan handplockat trettio regionala ledande pastorer från delstaten Orissa. Det finns två församlingsgrupper som medverkar i detta projekt:

 Den ena är den församlingsrörelse vi varit involverad i från starten 1997 med pastor Pratap Pradhan som ledare. Den har vuxit från noll till cirka  250 kyrkor från 1997.

Den andra gruppen är ungefär lika stor, ca 250 kyrkor. Ledaren är Gabriel Pradhan, ytterligare en av huvud ledarna i delstaten Orissa.

• Vi har valt ut 15 pastorer från varje grupp och var och en av dessa trettio pastorer har redan valt 30 andra pastorer och ledare .
• Utbildningen sker i moduler under fjorton dagar varje kvartal i tre år .
• De trettio pastorerna kommer i sin tur samla "deras" trettio ledare under fyra dagar i sina egna hemdistrikt efter varje modul. Under dessa fyra dagar ska de undervisa det de själva fått ta emot i modulen .
• Platsen för programmet är vårt missionscenter i Sundergarh, Orissa. Vi har redan byggt sovsalar för detta projekt .
• Startdatum är mars 2014. 

 

 FÖR KONTAKT OCH GÅVOR: 

 www.outofashes.org   www.touchingasia.org

hälsningar

Håkan Sunnliden

Smultronvägen 48

331 43 Värnamo

Telefon 070 38 409 03

www.hakansunnliden.blogspot.se