Gräsrötterna växer till

Det är tveklöst så att SvK förändras. De som hade levt för bara 30-40-50 år sedan skulle knappast ha känt igen SvK. Förändringen har skett gradvis. Jag tror att Magnus O gett oss en nyckel till förståelse i en av kommentarerna till förra bloggen. Han menar om jag förstår honom rätt att den framväxande hierarkin är logisk. När till exempel en präst avancerar i hierarkin från komminister till arbetsledande komminister eller en kyrkoherde till superherde eller domprost kommer hen nödvändigtvis att trampa på dem som är underställda.  Det behöver inte vara medvetet, oftast är det inte medvetet, men logiskt. På samma sätt är det nästan omöjligt för någon överordnad att vinna förtroende bland underlydande av det enkla skälet att om en överordnad sviker sina jämställda förlorar hen i förtroende bland de överordnade. Det är logiskt.

Jag har i veckan som gått bland annat repeterat  vad jag lärt om kulturella förändringar. Det finns klara orsaker till att en kultur förändras. Ronald Inglehart (1934-), professor i USA redovisar i sin forskning tre skäl till att en kultur förändras. För det första når välfärdssamhället en gräns där kostnaderna blir så höga att det inte längre går att höja standarden. Där befinner sig till exempel Sverige. För det andra kan han konstatera att förändringar i kulturen aldrig, säger aldrig, kommer ovanifrån. De sker alltid genom att gräsrötterna växer upp. Här snuddar han vid vad jag tror Magnus O menar. Det måste finnas en balans mellan under- och överordnade för att inte rörelsen ska köra i diket. Min fråga blir då om SvK håller på att köra i diket. Kan det vara så att biskopar, superherdar och kyrkopolitiker fjärmar sig från dem som lever i och firar Högmässa, att de har olika intressen, men riskerar att komma i obalans? Jag tycker det verkar så.
För det tredje visar det sig att när välfärdsstaten når en övre gräns minskar intresset bland vanligt folk att arbeta för förbättringar. Jag tänker direkt att så är det i SvK. Ingen bryr sig längre. Men samtidigt som tron på institutioner och förbättringar försvinner väcks intresset för hur jag som person kan utvecklas. Individualiseringen tar vid. Och det personliga sökandet efter andlighet tar vid. Det lär inte vara så att sökandet sker i institutionen utan individen söker nya spännande vägar.

En av dem som har föregått Ingleharts forskning är den amerikanske teologen Richard Niebuhr (1894-1962). Han menade nämligen att kristendomen till sitt väsen, redan från början, var och är en rörelse, inte en institution. Institutioner försöker alltid överleva. De har en mycket stark självbevarelsedrift, men den första kristnas stora intresse var och är att sprida budskapet om Guds rike. Om vi ska förstå Kyrkan måste vi förstå den som en rörelse, menar Niebuhr. Vi behöver ha en organisk förståelse, snarare än en organisatorisk, av kristet liv och kristen tro. Efter Niebuhr finns det många religionssociologer som går vidare på och förstår kristen tro på samma sätt.

Jag har i veckan haft förmånen att tala för samtliga präster, pastorer och kyrkligt anställda i Värnamo kommun. Detta med anledning av den ekumeniska veckan. Då berättade jag om Paulus syn på församlingen i Korint. Den är genomgående organisk eller rättare sagt eskatologisk. Paulus bemöter en rad problem i Korint genom att lägga till det eskatologiska perspektivet. Om vi drar slutsatsen av hans undervisning förstår vi att alla (riktiga) kristna är förenade genom tron på Jesus Kristus och att det är en skandal att vi inte bejakar detta.

Det är troligt att kristna i Sverige kommer att orientera sig åt det hållet. Det finns mycket som talar för det och det skär genom alla kyrkor och samfund. Gräsrätterna har börjat växa till sig.

Superherden

I Kyrkans Tidning upprepas orden "superpastorat" och "superherde". Jag kan inte riktigt släppa tanken att tidningen tydligen vill etablera dessa begrepp. Varför då?

Det debatterades en del i kyrkomötet i höstas över de olika titlar som nu används frikostigt och som leder till lätt förvirring för att inte säga helt döljer vad det är frågan om. Några motionärer menade att kyrkomötet skulle sätta ner foten och andra att vi skulle uppdra till kyrkostyrelsen att ... Ytterligare några, jag vill minnas göteborgsstiftare, menade att det spelade ingen roll hur vi beslutade i ärendet. Pastoraten, som numera är arbetsgivare, gör väl som de vill hur som helst. Och det kan nog ligga en del i det. Alltså har vi ni

superherdar
kyrkoherdar
pastoratschefer
församlingsherdar
arbetsledande komministrar
komministrar
pastorsadjunkter

Kanske finns det fler. Varför är detta bra? Säger det något om distributiv makt? Självklart gör det det. Kan det vara så att lönesättningen kommer att visa detta? Självklart. Superherdarna, de som är minst präster, kommer att ha mest betalt, runt 70 000;- i månaden och de som "bara" är präster ska ha minst betalt, 25 000;- i månaden. En superherde kan med andra ord vara nästan tre gånger så mycket värd som en komminister. Är detta bra? Förmodligen beror det på vem du frågar. Men är det bra ur kristlig synvinkel. Det tror jag inte.

Det som förr kallades prästämbetet hör numera till den del av arvet som helt förskingrats. Och ändå är det helt avgörande för att kyrkan ska kunna vara kyrka. Det särskilda prästämbetets uppgift är att predika Guds Ord. Om inte Guds Ord förkunnas kan inte tron uppstå och då kan heller aldrig församlingen byggas. Den kan inte utan ett levande Guds Ord vara just levande. Detta är allmänkyrklig tro och erfarenhet. Så om jag vore djävulen själv skulle jag naturligtvis sätta in anfallen på denna punkt.

Jag skulle se till att politikerna tog makten över ämbetet, att motståndarna slogs ner, att utbildningen förstatligades, att prästerna blev tjänstemän, att pastoraten ombildades till superpastorat som samtidigt fick vara arbetsgivare, att kyrkoordningen skrevs om så att den kom att se ut ungefär som den ser ut nu, att tjänstemännen vändes emot varandra genom en utpräglad hierarkisk uppbyggnad, att det infördes vissa spärrar på karriärstegen och att karriärstegen bekräftades med hjälp av lönesättningar.

Nu är det tyvärr bara det att det är väl ungefär så det är. En följd blir säkert att församlingarna dras isär. Den etablerade kyrkobesökaren orienterar sig mot sin superherde som de ser upp till på ett världsligt sätt. Tänk vilken karriär han gjort! Han måste vara en blivande biskop. Men vilket stort ansvar han har. Han behöver verkligen allt stöd han kan få. Det är klart att han är värd sin lön.

Men bland alla dem som går i kyrkan finns fortfarande en del troenden. De lyssnar efter den gode Herdens röst. De vill höra evangelium, det evangelium som säger att det finns en Jesus Kristus som har betalat priset för att återlösa mig arme.

Björn Helgesson är enligt egen utsago överbetald komminister i  Örebro. Det var han som utmanade superherdarna att gå ner i lön, med förslagsvis 20 000;- i månaden. I detta nummer av Kyrkans Tidning återkommer han med denna utmaning, men adresserar den nu direkt till sin biskop Hans-Erik Nordin och sin egen blivande superherde Ingemar Söderström. Den som vill kan läsa Björns andra debattinlägg genom att klicka här. Den första debattartikeln möttes med tystnad. Det kan nog den andra också göra, men säger det ändå inte något om läget bland oss som innehar vad som numera kallas vigningstjänsten, en tjänst vi delar med diakonerna? Det fanns för övrigt ytterligare en artikel på insändarsidan, skriven av diakonen Lars Sundberg i Norrköping, som menade att Svenska kyrkan behöver få sin eller sina visselblåsare. I Bibeln talas om basunen som ljuder men OK för en visselpipa. Bättre än ingenting. Jag tror att vi kommer att höra signalerna, men det blir inte lätt att göra sig hörd i den apparat Svenska kyrkan gjorts till. Det är väl allmänt känt att de där uppe inte lyssnar? Men kanske folket kommer att göra det. Folket - makthavarnas skräck!

För övrigt visar väl de här signalerna att något är riktigt fel inom Svenska kyrkan.

Boken

Niklas Rådström är en numera både känd och erkänd författare. Han började intresseras sig för Bibeln för ett tiotal år sedan och hade redan då en tanke om att skriva något om Bibeln. Han fick snart möjlighet att skriva för scen, det vill säga dramatisera berättelserna. Det hela ledde till att han skrev Boken som kom ut 2013. Nu har jag läst den.

Det är knappast en bok som man sträckläser. Den är väl att betrakta som en roman, men liknar ingen annan bok jag läst. Rådström återgestaltar de bibliska personerna och berättelserna. Med början i skapelseberättelsen och sedan genom hela Bibeln med en avslutning där Uppenbarelseboken möter den korsfäste Jesus på Golgata kors.

Boken har fem huvudpersoner. De är Mannen och Kvinnan (Adam och Eva) och tre änglar av vilka den andre visar sig vara satan. Boken är skriven av Rådström naturligtvis, men ibland verkar det som att det är Gud själv som skriver. Tidigt i boken försätts läsaren i himlen och där sitter Herren själv och skriver en bok. Han har tomma sidor till en början och så börjar han berätta och skriva. Vi får följa Mannen och Kvinnan, deras liv och levnadsöden genom tusentals år. Det är de som vandrar genom Boken åtföljda av de tre änglarna. Ibland tar figurerna över handlingen och gör sådant som, författaren inte har tänkt sig. Det händer till och med att författaren ångrar sig. Vill stryka ut somligt. Det gör att berättelsen som vi känner den från Bibeln på ena sidan är välkänd och på andra sidan väntar på sin lösning,

Till en början är det lätt att följa de bibliska berättelserna som kommer i kronologisk ordning. Det är först när vi nalkas Nya Testamentets berättelser som dessa stundtals går in i Gamla Testamentets berättelser. Någon gång flyter de rent av samman. 

Det är tydligt att Rådström har läst in sig på de bibliska berättelserna. När han skriver och berättar om kung David kan någon av Davids psaltarpsalmer läggas i hans mun. På så sätt binder Rådström in de poetiska böckerna i de historiska. Det gör man inte om man inte har läst på. Han behandlar därmed också Bibeln på ett kristet sätt eftersom böckernas bok behandlas som en helhet.

Hela romanen är fylld av vacker poesi och därför sträckläser man som sagt knappast de nästan femhundra sidorna. Jag har emellanåt haft den som högläsning och Kari har lyssnat fascinerat. Det har varit roligt att läsa en bok med Bibeln som föredöme och som inte utgår från något historiskt-kritiskt trams utan försökt att framställa Bibelns berättelser med respekt och aktning, med en poetisk språkdräkt. 

God fortsättning

Så har vi kommit en bit in på det nya året 2014 och jag gör några reflektioner.

1. Jag läste just första numret av Kyrkans Tidning. Där var en artikel som bådar gott inför framtiden. Visserligen fick jag bläddra ända nästan till slutet innan den dök upp, men bättre sent än aldrig. Rubriken: Partiet (S) måste vara sekulärt. Det är en fortsättning på den artikel som publicerades för några veckor sedan och som jag använde i bloggen den 15 december 2013. Du kan läsa den här. Jag tycker uppriktigt sagt att vi alla gemensamt (alla ska med) ska jaga sossarna tills de ger upp. Och sedan Centern och Sverigedemokraterna.

2. Tyvärr är det så att hittar vi en god nyhet i våra sammanhang kommer genast två dåliga. Det måste liksom vara så. De dåliga var två recensioner. Först hyllades en bok av Lennart Lundmark som heter Tvivlarens guide till Nya Testamentet. Den handlar tydligen om hur vi ska kunna hitta fel i NT för att till sist landa i att NT är helt otillförlitligt. Så långt har jag inga problem. Problemet uppstår när jag ser att recensenten hyllar bopken och menar att "den är en given del i kurslitteraturen". Vad är då detta för stolpskott som skriver så? Han har skrivit under som Christer Hugo och det visar sig att att hör till seglorianerna. Jaha, blir man trött eller ...

Den andra recensionen var inte dålig. Det var författaren som var dålig. Mikael Löwegren kallar nobelpristagaren J M Coetzee för bondfångare. Det är djärvt, men Mikael förstår teologi och det verkar inte som nobelpristagaren gör. Varför skriver man sådant man inte begriper sig på? Varför får man nobelpris för sådan man inte förstår? Heder åt Mikael!

3. Jag reflekterade vidare över Gerdmars teologiska summering som var utmärkt. Men det var en sak han inte av kanske förklarliga skäl inte tog upp. Han skrev ingenting om den omsvängnings som Livets Ord i allmänhet och Ulf Ekman i synnerhet går igenom. Den omsvängningen påverkar hela den svenska kristenheten. Det kunde vara värt några ord. Kanske Gerdmar kan kommentera här?

4. Vi har en vald ärkebiskop som innan hon ens tillträtt har lyckats åstadkomma vad företrädaren KG Hammar lyckades med under hela sin tid som ärkebiskop. Jag fick mig till del en dråplig, hemmasnickrad, intervju med den nyvalda som jag tycker är värd att föra vidare. Inte för att genera henne utan därför att saken är betydligt allvarligare än så. Klicka här för att få del av intervjun.

Det nya året har börjat inspirerande och nu ser vi fram emot en god fortsättning.

Bibelns vittnesbörd

Det finns all anledning i världen att ta till sig Anders Gerdmars analys av det teologiska året 2013. När jag läser det igen, som Gerdmar sammanfattat det, och lägger till en och annan egen insikt framstår året 2013 som ett brytningsår. Visserligen har jag flera gånger skrivit att SvK inte längre kan betraktas som en apostolisk kyrka, men i Gerdmars analys blir det så uppenbart att problemets kärna är synen på Bibeln, min älsklingsbok.

Den historisk-kritiska forskningen har bidragit till att liberalkristna har fått stor framgång. Det socialdemokratiska partiet har använt sitt inflytande till att urholka kristen tro och till att köra över SvK med politiska beslut och det som allmänt kallas för sekularisering har utgjort jordmånen. Det går redan nu att, ur kristen synvinkel, sätta betyg på 1900-talet. Men min numera återkommande fråga är: "Vad gör de kristna åt saken?" Är det inte så att kampen mot historisk-kritisk forskning, kyrkopolitiskt inflytande och sekulariseringen får oss att inse att vi alla sitter i samma båt? Att vi tvingas använda samma metoder som våra motståndare? Jag tror detta kommer att visa sig vara fel väg att gå. Paulus använde inte samma metoder som motståndarna när han tog diskussionerna med filosoferna i Athen, festprissarna i Korint  eller med kejsaren i Rom. Vad gjorde han då? Han förkunnade att Jesus har uppstått från de döda och vill förändra våra liv! Det visade sig att det budskapet besegrade motståndarna. Motståndarna stod plötsligt utan motvapen. Jag undrar om vi inte måste återvända det själva budskapet.

Men här är det just synen på Bibeln och dess vittnesbörd om Herren Jesus och Paulus trovärdighet kommer in i bilden. Vi har knappast någon annan källa att hänvisa till. Är Matteus trovärdig när han lyfter fram profetian om den unga kvinnan i Jes 7 och sedan pekar ut den unika flickan Maria från Nasaret? Eller fabulerar han? Lägger han tillrätta? Är Lukas trovärdig när han sätter sin vetenskapliga heder på prov genom att berätta om vad som hände i samband med skattskrivningen? För att inte tala om när han skriver Apostlagärningarna. Den som har läst Apostlagärningarna förstår vad jag menar. Har Lukas, som själv var närvarande, bara hittat på? Det som händer inom svenska kristenhet är att alla dessa bortförklaringar, alla ifrågasättanden leder till att vår bild av Jesus blir en annan än den Bibeln själv ger oss. Och detta utan att ledande biskopar inom SvK och samfundsledare protesterar. I själva verket är det de som leder deformationen.

De som innehar positionen som andliga ledare i Sverige har fått god hjälp av den så kallade postmoderniteten. Med hjälp av den behöver de inte direkt förneka Bibeln. Med ett falskt leende kan de, som KG Hammar sa, "förpassa den till historiens sophög". De behöver helt enkelt inte ta den på allvar. Inte vare sig förneka eller bejaka. De kan göra både ock, beroende på sammanhanget. Jackelén kan till och med bejaka jungfrufödseln om hon vill eftersom berättelsen ska uppfattas metaforiskt.

De som vill fortsätta att vara kristna har en mycket stor utmaning framför sig om de vill överleva. Vi måste låta evangeliet bli synligt genom munnens bekännelse och i goda gärningar, "annars bedrar vi oss själva", som både Jakob och Paulus skulle ha skrivit. Vi måste säkert fortsätta bedriva apologetik som CREDO-akademin gör. Och fortsätta att organisera oss till vardags som Cellkyrkans idé visar på och som tillämpas överallt där väckelsen går fram och postmoderna kyrkomodeller uppstår. Vi behöver på nytt föra ut det glada budskapet till vanligt folk som St Klara och Katarina församling gör i ringhet. Vi behöver veta hur vi kan göra lärjungar som inte minst Alpha-rörelsen visat på. Och vi behöver en OAS-rörelse som bidrar med ... ja, vad då?
   

Årskrönika 2013, del 2

Till min glädje ser jag att Anders Gerdmars artiklar sprider sig. Jag kan inte återge dem i sin helhet eftersom rättigheterna ligger hos den kristna tidningen Världen Idag, men här kommer början på del två och för att få fortsättningen är det bara att klicka vidare.

I förra artikeln började jag beskriva den teologiska situationen i Sverige 2013 – en deformation. Vilka är då de teologiska trender eller idéer som har tagit över? 
Polariseringen i svensk kristenhet har ökat. Skiljelinjen går inte mellan samfund utan mellan teologiska paradigm. I renodlad form hävdar den ena sidan klassisk kristen syn på Bibeln som Guds inspirerade ord, Jesus Kristus som sann Gud och sann människa, att hans försonande blodsoffer och uppståndelse är centrum, biblisk eskatologi samt de urkristna bekännelserna som normerande. Den andra ser sedan 1700-talet Bibeln som ett mänskligt dokument som återspeglar människors möte med Gud, Jesus mer som vishetslärare eller profet än som Kristus och offerlammet, och de fornkyrkliga bekännelserna som tidsbundna och icke självklart normerande. I samfund som byggt på försoningen som det centrala vill ledande teologer tolka om dess betydelse. Men ifrågasättandet av försoningen som syndoffer och av Jesu anspråk att vara enda vägen till Fadern går också tillbaka till en uppluckring av bibeltron; Nya testamentet är tydligt om båda dessa saker. I diskussionen om försoningen ser man Bibelns undervisning om försoningen som tidsbundna bilder, och släpper den tydligt bibliska grunden, att Jesus dog som ett syndoffer för oss. Det betyder inte att de som företräder en annan syn är onda eller inte vill kyrkan väl. Men att man har olika syn på hur patienten ska botas. ...

Det är intressant att se hur Gerdmar har lyckats fånga skeendet inom svensk kristenhet. Det är ett ganska tydligt mönster som träder fram. Tidigare samfundsbildningar och dogmer visar sig plötsligt närmast irrelevanta eftersom de grundläggande gränserna för kristen tro nu ifrågasätts. Den stora utmaningen som jag ser det är; "Vad gör de kristna åt detta?" Och det har varit och lär fortsätta vara min vånda också framöver. Det finns en otrolig passivitet bland de kristna och en närmast total oförmåga att reorganisera sig. Risken är att de kristna faller, inte på villfarelserna, utan på eget grepp. Naturligtvis kan den Helige åstadkomma under. Det har hänt och händer regelbundet, men det är nog vad som krävs i ett efterkristet samhälle.

För att läsa mer av Anders Gerdmars analys ska du klicka här.

Årskrönika 2013, del 1

Nu är det årskrönikornas tid och jag reflekterade utifrån sjuksängen. Hur länge ska man behöva vara sängliggande efter en tandoperation? Men så läste jag Anders Gerdmars artiklar i Världen i Dag och de håller en sådan kvalité och träffsäkerhet att alla måste läsa dem. Efter vederbörligt tillstånd publicerar jag här inledningen av del 1 och hänvisar till resterande. Imorgon publicerar jag delar av del 2. Anders är docent i exegetik vid Uppsala universitet och rektor för Livets ords teologiska seminarium.

Bibelsyn och teologi har varit centralt under det gångna året, bland annat i diskussioner runt valet av ny ärkebiskop och en frikyrklig debatt om försoningen. Anders Gerdmar reflekterar över skeenden inom svensk kristenhet under 2013.

De sista tolv månaderna har nog varit mer omvälvande än på länge i svenskt kyrkoliv och det är viktigt att förstå den tid vi lever i för att se och kunna gå vägen framåt.
Året började lite före årsskiftet i frikyrklig miljö med bibelsynsdebatten som pekade på viktiga skillnader i synen på Bibeln även i evangelikala och pingstkarismatiska miljöer. Bibelsyner som förr hörde hemma i liberal lutherdom börjar sippra in i frikyrkliga miljöer. Utifrån detta diskuterades pastorsutbildningarnas roll för formandet av nästa generation – vad betyder bibeltro för formandet av framtidens ledare? ...
 För att läsa artikeln i sin helhet och få en bra bild av det teologiska läget i svensk kristenhet behöver du bara klicka här.