Vecka 3 och 4

 Nu ligger bonus materialet för vecka 3 och 4 ute på vår Youtube kanal. Vecka 3 handlar om kraften i syndernas förlåtelse och vecka 4 om att ha Jesus som Herren. De samtala som Victor och Jacob för med mig utgår från del 1 i materialet Hand i hand med Jesus. Det har varit och är inspirerande att lyssna på brödernas tankar kring dessa ämnen.

Jacob talade i vecka 3 om syndernas förlåtelse som absolut, men att konsekvenserna för våra synder kan finnas kvar. Har jag sårat en medmänniska finns följderna kvar även om Herren har förlåtit mig. Det är tänkvärt och kan i sin tur få följder. Kanske måste jag också be någon annan om förlåtelse.

Att syndernas förlåtelse närmast är självklar har att göra med försoningen. "Han är försoningen för våra synder, inte bara för våra utan för hela världen", skriver aposteln Johannes.

I det andra samtalet påpekar Victor att det finns en spänning mellan Jesus som Herren och vår önskan att göra vad vi själva vill bestämma. Kan vi inte bestämma något själva? Kan jag vara stolthet över mig själv? Det blev ett spännande och intressant samtal.

Relationen med Herren måste väl betyda att jag vill göra som Herren säger, menade Victor. I vår tid är det svårt att tala om om att lyda, men egentligen borde det vara självklart. Att lyda har inte med auktoritet utan med en kärleksrelation. Det är nåd att få lyda Herren. Avslutningsvis konstaterade vi att vi samtalat om en resa eller process som vara livet ut.

Om du inte har fått med dig det utgår vi från del 1 i en serie om sex delar. Den första delen vänder sig till nykristna, men har visat sig vara lika angelägen för oss som varit kristna många år. Är du intresserad av böckerna kan du beställa dem på vår hemsida www.sunnliden.se.

Motion 2024:24

 Det börjar dra ihop sig till det så kallade kyrkomötet. Den här gången är det ett tema-möte. Temat är kyrkan i det offentliga rummet och börjar tisdagen den 1 oktober.

Det var inte ironiskt menat när jag skrev det så kallade kyrkomötet. Jag menar bara att det är viktigt att förstå att vi här har att göra med en ockuperad kyrka, för att citera f Gunnar Rosendahl. Kyrkan, för övrigt med litet k, det vill säga inte identisk med Kristi kyrka, är marinerad av partipolitik, främst socialdemokratisk sådan. I hundra år har man, medvetet och systematiskt, så gjort om Svenska kyrkan att den i princip har blivit statens religiösa institution. Är det verkligen så hemskt?

Svenska kyrkan har en bekännelse, men hon följer den inte. Den används sällan, nästan aldrig, som något argument i kyrkomötet, än mer sällan Bibeln. I bekännelsen står att läsa att kyrkan är där "Guds ord förkunnas rent och klart och sakramenten rätt förvaltas". Det är en verklig utmaning och borde stå i centrum varje kyrkomöte. Jag tror att de flesta av kyrkomötets delegater är mer upptagna av att hålla ihop sitt parti eller sin nomineringsgrupp och försöka förutse röstningen i november än att hålla sig till bekännelsen.

Motionen om att "ta fram riktlinjer som främjar jämställdhet vid vigslar" är ett litet, litet exempel på hur arbetet bedrivs. Den tycks ta sin utgångspunkt i att kvinnor inte själva kan bestämma hur de vill ta sig  fram till altaret. I motionen insinueras att hon visar sig omyndig och det hävdas att hon företräder en okristlig människosyn som inte gestaltar vår syn på äktenskapet. Vilken den nu är?

Så fortsätter politikerna utifrån sin ideologi att politisera och förändra bekännelsen. I det här fallet blev det möjligt genom att steg för steg förändra synen på äktenskapet. Så får man hela Sverige att diskutera, inte synen på äktenskapet, utan synen på jämställdhet. Det kan i och för sig vara bra, men har knappast något att göra med hur bruden vill ta sig fram till altaret. Det ingår inte i bekännelsen att fadern inte får följa sin dotter till altaret.

Allas lika värde

Så härligt att få ha lite "semester". Kari och jag befinner oss i Branäs uppe i norra Värmland. Här har vi tillgång till en stuga. Vi brukar resa hit, till Sveriges sydligaste fjällvärld, åtminstone någon gång per år. Helst vid den här tiden när vinterns skidsäsong är över.

Den här gången blir det nästan två veckor och jag har med mig sex böcker. Hoppas och tror att det ska räcka. Just nu läser jag Malcolm Gladwells bok The tipping point. Jag läser den i översättning och då heter den Den tändande gnistan. Det är en intressant och tankeväckande bok. Den handlar om hur epidemier sprider sig fast inte om sjukdoms epidemier utan snarare om hur idéer sprider sig. När de rätta förutsättningarna föreligger smittar idéerna från person till person, som vi föreställer oss en väckelse. Jag hade hört talas om boken tidigare, men inte förrän dagen innan avresan blev det av att jag lånade den på biblioteket. Jag kommer förmodligen at läsa ut boken redan i dag.

Parallellt med bokläsandet fortsätter jag att fundera över relationen mellan Guds skapelseordningar och den patriarkala ordningen. Kan det vara så i vårt jämlika samhälle att den patriarkala ordningen finns där under ytan? Just därför att den är en del av skapelseordningen? Kanske är det så att den ligger till grund för oss, men att den tar sig olika uttryck i olika tider och kulturer. Även om vi som kristna ser man och kvinna som komplementära behöver det inte motsäga ett rätt patriarkalt tänkande. 

Paulus var helt införstådd med att man och kvinna, fri och slav, arbetsgivare och arbetstagare var "ett i Kristus". Det borde vara en självklarhet också för oss som är kristna. Lika självklart är det att vi är olika, att vi har olika livsuppgifter, olika utrustningar, olika mogna och kompletterar varandra. Det kan inte vara något underligt. Likaså torde lika lön för lika arbete vara en självklarhet.

Jag tror att förvisso att "synden är med i allt" och att den i ett patriarkalt system blir fruktansvärt förtryckande. Men ett sådant förtryck är lika vanligt i ett jämställt samhälle. Eller i ett komplementärt samhälle. 

Varför, för övrigt, lyfts alltid de negativa exemplen fram när det gäller den patriarkala ordningen? Varför inte "den starkes" ansvar? 

Så går funderingarna när jag tycker mig förstå Paulus allt bättre. Han inte bara bejakade sin tid och kultur utan framför allt levde han i gemenskap med Herren Jesus. Den gemenskapen var överordnad alla möjliga och omöjliga ideologier som florerade i Kolosse.

Alla människors lika värde är en biblisk dogm redan på skapelsens plan. Än mer på frälsningens. I Skriften förvekligades den genom den patriarkala ordningen.

Varför inte den patriarkala ordningen?

 Skönt att vara hemma igen även om det bär iväg igen i morgon bitti. Två veckors "semester". Och jag som är pensionär och egentligen har semester året runt ... 

Jag har skrivit färdigt min bibelteologiska kommentar till Kolosserbrevet. Det ger mig mycket att få fördjupa mig utan någon tidspress. Nya tankar som till exempel det enkla faktumet att det först i Kolosserbrevet finns en så kallad hustavla. Kyrkan och församlingarna hade klarat sig utan den i nästan 30 år. Så varför kom den in nu? Hustavlan är inte sprungen ur något kristet sammanhang utan fanns på plats i antiken, åtminstone sedan 300-talet f Kr. Alla hushåll levde med en patriarkal hustavla, men Paulus tar in den i Kolosserbrevet.

I vår tid går det knappast att tala positivt om den patriarkala samhällsordningen utan ett våldsamt motstånd. Det skulle vara som att förklara krig, i vissa sammanhang. Också i kristna sammanhang, trots att hela Nya testamentet utspelar sig i en patriarkal miljö. 

Jag förstår att vi inte lever i ett patriarkalt samhälle och att jämförelserna kan uppfattas som anakronistiska. Men är det inte så, käre kristne, att den ordningen i stora stycke sammanfaller med skapelseordningen?

Den patriarkala ordningen kännetecknas av: 

- Uppdelningen i över- och underordnande

- De senares lydnadsplikt mot de förra

- De överordnades skyldighet att ha omsorg om de underordnade

När vi kommer till Nya testamentet är det alldeles uppenbart att Paulus bejakar denna ordning, dels utifrån skapelsen, dels utifrån livet i Kristus. Livet i Kristus är primärt och i honom är vi alla lika. Kvinnan är till exempel lika mycket värd som mannen och slaven är lika fri som den fria.

Ur ett kristet perspektiv skulle jag vilja vända på de tre punkterna så den sista kommer först. Det är de överordnades plikt att sörja för de underordnade. "Den som vill vara störst ibland er vare de andras tjänare", sa Mästaren. Det just så vi ser på det kristna äktenskapet. Det är mannens ansvar att sörja för familjen och se till att alla mår bra. Att vara överordnad är det svåraste och kanske är det därför så många har abdikerat från den positionen. Katastrof.

Det är förmodligen inte någon tillfällighet att en man som Jordan B. Peterson har fått ett sådant enormt genomslag. För egen del känner jag flera bröder som nu går samman i mans-grupper. Tänk vad underbart om männens främsta uppgift återigen fick bli att sörja för de sina. (Det hindrar naturligtvis inte att de övriga i hushållet också bjuder till).

Ja, så kan man fördjupa sig när man läser Kolosserbrevet. Om ni vill skriva jag gärna ytterligare några bloggar i saken.

CREDO:s bibelvecka för unga vuxna

 Credo är det latinska namnet på den kristna trosbekännelsen, men det är också namnet på den organisation som tidigare gick under namnet SESG (Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasistförening). Det var ett namn som många tyckte var lite krångligt, men det är underligt hur ett sådant namn kan fastna och vilken betydelse det kan få, till exempel för mig. Jag tyckte om namnet SESG, men för all del; den avdelning för skolarbetet jag ansvarade för under åren 19781981, gick under namnet Credo, så helt främmande känns det inte.

Jag befinner mig just nu på en av bibelvecka med Credo. Vi håller till på Falketorps Missionsgård som ligger ute på Vikbolandet, öster om Norrköping. Thomas Holmström, tidigar3e kyrkoherde i Brålanda, men nu nyligen pensionerad och boende i Uppsala, går igenom Evangelium enligt Markus. Jag vägleder genom Filipperbrevet. Tänkte att jag skulle sätta in brevet i sitt sammanhang och berätta något om det patriarkala samhället med under- och överordnande, om den, i Filippi, rådande heders- och skam kulturen. Och vips där försvann ett antal timmar innan jag ens kommit in på Filipperbrevet. Risken att jag inte alls hinner med som jag tänkt är uppenbar.

Jag hoppas att den här bibelsprängda veckan blir återkommande i Credos program Ungdomarna hungrar och törstar efter Guds ord. Vi har sex lektioner om dagen söndag - fredag. Detta första år r vi inte så många, strax över ett tiotal, bland därför att skolorna har börjat och många "sitter fast". Men en annan vecka nästa år kan göra att bibelveckan snabbt växer i antalet deltagare.

Det verkar uppenbart för mig att det undervisas alldeles för litet från bibeln, men att det kan komma att ändra sig. Såg förresten att de på Sommar-OAS noterat detsamma. På kvällarna la man där in extra bibelstudier.

Det nya livet, vecka 2

 Sitter för stunden på Stadshotellet i Katrineholm. Jag var med om en klassträff i går kväll. Det var sextio år sedan vi möttes och jag måste säga att det var rätt speciellt att mötas efter så lång tid. Några har jag mött under åren, men de flesta inte. Vi var 20 personer så det gick inte att tala så ingående med alla, men jag hann uppfatta att vår Herre verkligen har en plan för alla människor. Även om inte alla förstår det.

Nu ska jag strax i väg för att träffa min bror som fortfarande bor i Katrineholm och sedan några av mina närmaste bröder och systrar i tron på Herren Jesus. Det ska bli spännande att få möta några av dem som kom till tro, mycket som ett resultat av väckelsen på Fjellstedtska. Jag får väl återkomma i saken.

Just innan jag ska packa i hop och ge mig i väg såg jag igenom det videoklipp som Victor och Jacob gjorde tillsammans med mig om bönen, eller "Hur man lyssnar till Herren". Det var väldigt intressant måste jag säga att få lyssna till sönerna i en sådan viktig sak. Du hittar klippet på Youtube.

HåVi production har nyskrivit och gett ut ett materia för nykristna. Var för sig studerar två personer (eller flera), fem dagar i veckan, ett mindre bibelstudium på ett tema. Första vecka handlade mest om det nya livet och den andra om hur man lyssnar till Herren. Efter veckans studier möts man för ett samtal. Det kan vara något ovant till en början, men så fort samtalet kommer i gång brukar det lossna. I slutet av boken finns dessutom en handledning för samtalet.

Victor och Jacob tyckte vi skulle spela in några korta klipp som en inspiration för att sådana samtal. Så varje torsdag under fem veckor släpps ett nytt sådant samtal. I torsdags släpptes det andra samtalet, det om bönen. Det är 13 minuter långt (eller kort) så ta gärna en stund att lyssna till det. Nu har sönerna varit kristna praktiskt taget hela livet så kanske borde jag inte vara överraskad, men jag tyckte deras insikter var väldigt mogna. Då håll till godo. 

Hur ser din "gudsbild" ut?

 Frågan i rubriken är en modern eller till och med postmodern fråga. Individen ställer frågan utifrån sig själv som om hon vore alltings utgångspunkt.

I morgon, torsdag 8 augusti 2024, släpper HåVi det första 10-minters samtalet som är tänkt att inspirera till fortsatta samtal. Klippet vänder sig först och främst till dem utav er som använder boken

Det nya livet

Den boken gör man helst två och två även om det går att göra den själv också. Man har en medvandrare. Var för sig studerar vi veckans fem korta bibelstudier (20-30 minuter per dag) för att sedan mötas för att samtala om vad vi studerat under veckan. Det är som jag sagt tidigare kanske det viktigaste med den här första kort-kursen. Men hur kommer samtalet igång? Vad ska det innehålla?

Det finns en handledning för samtalet längst bak i boken. Där finns ett utkast minut-för-minut. Det är naturligtvis bara ett förslag, men är tänkt som en hjälp, en handledning, så samtalet kretsar kring veckans ämne och inte en massa annat eller helt rinner ut i sanden.

Den andra hjälpen är det klipp som nu ligger på HåVi:s Youtube-kanal. Vi samtalar i det första klippet om vår gudsbild och hur den ändrats genom åren. Vi som samtalar är sönerna och bröderna Victor, Jacob och jag själv. Det som är så roligt för mig är att det är de som har kommit på och genomfört idéen.

Samtalet är nästan 13 minuter långt och det som blev så tydligt för mig var just talet om "gudsbild". Den postmoderna människan talar och diskuterar sin gudsbild, medan jag frågar mig hur Gud har visat sig för oss i Bibeln. Det blev ett bra samtal i all sin enkelhet. Hoppas det inspirerar.

Du hittar till klippet genom att gå till Youtube och söka på Sunnliden. Där hittar du det. 

Det skulle vara roligt att höra ifrån dig om om du gör kursen Det nya livet och/eller har lyssnat till samtalet. Eller än mer om du har en medvandrare som du kan prata väsentligheter med.

Så önskar jag allt gott och lovar att återkomma.

PS Behöver du kan du beställa boken på www.sunnliden.se DS

Materialet är underordnat samtalet

 Nu befinner jag mig i Halmstad. Lite ensamt här på hotellet, men det ger tid för tankar. Jag kan inte släppa Almkvists ledare från i går. Den var bra. Nu kommer något väsentligt upp till ytan. Många kristna lämnar sina församlingar, men varför? Eller bättre; vad kan vi göra åt det?

Det verkar som att seriösa kristna inte längre finner sig i program baserade församlingar. Alla dessa metoder som syftar till att samla folk, underhålla eller engagera på annat sätt håller inte längre. Vi lever i ett individualiserat samhälle, ett samhälle där människor via nätet har tillgång till hela världens utbud. Det är lätt att förstå att församlingar i allmänhet vill samla folk, helst mycket folk. Problemet är bara att då blir metoderna därefter, men vi möter inte människornas behov. Vilka behov?

Enskilda människor är förvisso mycket självcentrerade, men är de seriösa vill de också få del av det existentiellt bästa. Vem kan möta individens behov av uppmärksamhet, närhet, omsorg, läkedom och kärlek? Vi vet att det bara kan ske i nära och förtroendefulla relationer. Vem har tid med sådant?

Det som stör mig är att det finns möjligheter, men knappast i det stora. Det är inte de stora församlingarnas förnäma program som möter behoven. Det är endast de små sammanhangen. Slutsatsen borde vara enkel även om den kan tyckas svår: De små sammanhangen med de nära relationerna, läkedomen, kärleken OCH de bästa sätten att förmedla detta har framtiden för sig.

Jag presenterade HåVi:s material för en föredömlig kristen ledare och han sa: "Det är lätt att överskatta ett material". Han har alldeles rätt. Det är därför materialet är underordnat det goda samtalet, men materialet behövs. Det lägger grunden för och leder, i bästa fall, samtalet i rätt riktning.

Det finns ingenting som slår Guds personliga tilltal till en människa, möjligheten att få samtala om väsentligheter och en god vägledare. Tänk om vi kunde hjälpas åt med att sjösätta de tankarna och att skickliggöra varandra?! Jag tror verkligen att Gud vill leda oss in i den tiden.

Så går tankarna en fredagskväll i väntan på en ny spännande dag i morgon då jag ska till Gullbrannagården.

Ledarsidan i Världen i Dag

 I kväll har jag två punkter jag vill föra vidare.

För det första gäller det ledarsidan i Världen i dag (ViD). Det är Sven Almqvist som skrivit under rubriken "Utan varma församlingar föds inga nya missionsinitiativ". Rutan på framsida var tydligare. Där står det: Många kristna är i dag utan församling och hittar inte riktigt "hem" någonstans. Så sant som det är sagt.

Det är verkligen ingen nyhet eftersom det varit känt under ganska många år att det har gått åt det hållet. Men det är ingenting som samfunden eller ens församlingarna vill kännas vid. Tvärtom gör man vad man kan. Men om man befinner sig på fel väg hjälper det inte "med med av samma".

Ledaren i dagens nummer av ViD bekräftar med denna "nyhet" att insikten äntligen har landat. Almkvist börjar med att tala om de välsignade sommarkonferenserna. Det tackar vi Gud för, men det gjorde Israels barn också när de kommit ut ur Egypten. Tyvärr hände det att de sedan gick runt, runt berget och kom aldrig in i det utlovade landet. Almkvist är på samma spår när han fortsätter skriva. Han skriver: "En viktig spaning är dock att församlingsförvirringen snarare tycks tillta än avta."

Läs gärna, reflektera och framför allt försök att förstå.

Just i kväll vill jag bara konstatera att Almkvist inte tycks ens antyda någon eller några lösningar på problemet. Han bejakar att behovet av "äkta församlingsgemenskaper, inte nödvändigtvis stora med mycket aktiviteter, men varma gemenskaper där bibelordet och bönegemenskapen är i centrum. Och där fokus är på människors behov, inte byggnader." Det är juste detta jag vill skriva om, talka om och framför allt vara med om under den höst som ligger framför oss.

För det andra finns det flera olika mindre sammanhang som i det lilla tysta faktiskt både ber och arbetar för att nya gemenskaper (kalla dem vad du vill) ska bli till. För det behövs förstås människor som vill, men också utbildningar för hemgruppsledare och ett arbetsmaterial som visar vägen.'

Det material HåVi har tagit fram och som nu ska möta delar av det behov Almkvist pekar på ska nu spridas. Varför inte börja med att själv ta del av det.

Del 1 Det nya livet som jag presenterade tidigare i veckan vänder sig till nykristna. Det hjälper dem att förstå evangeliet, förankras i det och vägledas av det. Efter varje vecka möter man en medvandrare för samtal om veckan som varit. Våra söner Victor och Jacob tyckte det samtalet var så angeläget att de ville spela in en kort inspiration till varje vecka. Klippet för Vecka 1 kommer ut nästa torsdag, den 8 augusti, Sedan släpper vi ett klipp för var och en av de fem veckorna. Det finns redan en spellista som du kan börja att ta del av:

https://www.youtube.com/playlist?list=PLRtbfKa02AaEzxQwO-atOogu9oY-8CEi4 

Sedan återkommer vi som sagt veck för vecka. Almkvist! Det finns lösningar!