Apg 3:17-26

3 ¹⁷ Nu vet jag, bröder, att varken ni eller era ledare visste vad ni gjorde. ¹⁸ Men Gud har med detta uppfyllt det som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Messias skulle lida. ¹⁹ Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade ²⁰ och tider av nytt liv kommer från Herrens ansikte och han sänder Messias som är bestämd för er, nämligen Jesus. ²¹ Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det återupprättas som Gud från urminnes tid har förkunnat genom sina heliga profeters mun.²² Mose har sagt: En profet lik mig ska Herren er Gud låta uppstå åt er, bland era bröder. Honom ska ni lyssna till i allt vad han säger er. ²³ Men var och en som inte lyssnar till den profeten ska utrotas ur folket. ²⁴ Alla profeterna, de som har talat från Samuel och framåt, har också förkunnat dessa dagar. ²⁵ Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sade till Abraham: I din avkomma ska alla folk på jorden bli välsignade. ²⁶ Det var först och främst för er som Gud lät sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från sina onda gärningar."

I v 17-19 verkar det som om Petrus ursäktar folket. De gjorde detta genom sin okunnighet och därmed ger Petrus en möjlighet för dem att omvända sig och få förlåtelse. I 3 Mos 22:14 och 4 Mos 15:22-31 skiljer Torahn mellan medvetna och omedvetna synder. De senare kan förlåtas. Den här distinktionen finns även i Hebr 10:26 och 1 Joh 5:16 f och kan också ligga bakom Jesu ord på korset: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Det betyder inte att de är utan ansvar. De kallas till omvändelse.

I Apg 1:16 och 2:23 möter vi samma spänningsförhållande mellan Guds plan å ena sidan och människor ansvar å andra. Även om Gud vet, förutser allt eller tillåter det är människan inte utan ansvar. Människor handlar utifrån sina egna motiv. Orden ”ångra er … och vänd om” betecknar en total omvändelse. De ska ”lämna ondskans väg”, v 26 och tro på Guds verk i och genom Jesus Kristus. Det handlar om att inta en helt annan hållning, en radikal omorientering och viljan att ändra sitt liv, då ska Gud förlåta och människorna få del av Hans Ande. Här nämna av något skäl inte dopet, men dopet hör till mönstret, jämför 2:38, 9:17-18 och Kol 2:11-14.

I v 20-21 gör så Petrus en eskatologisk utblick när han säger att deras omvändelse påskyndar Herrens återkomst. Pingstdagen och de första kristna utgör början på slutet. Här finns en tro som säger att himlen håller Jesus i förvar till dess missionsbefallningen fullbordats.

V 22-25 När Petrus hänvisar till Moses hänvisar han till en judisk tradition. Moses hade talat om sin fullkomnare och ersättare, 5 Mos 18:15. Det judiska folket uppfattade detta på två sätt. Det fanns de som menade att profeten skulle komma i slutänden, kanske tänkte de på Elia, men det fanns också en tradition som menade att ordet syftade på Messias, som skulle befria dem som Moses en gång befriat dem från Egypten.  Det är denna tradition som ligger bakom de för oss svårbegripliga utsagorna om Elias, Johannes döparen och Jesus i till exempel Mark 6:15 och 8:28.

I v 26 är det ingen tvekan om att Petrus talar om Jesus och han menar att alla profeterna talar om Jesus, allt ifrån Samuel som betraktas som den förste av dem. Citatet i v 25 är en kombination av 1 Mos 12:3 och 22:18 och visar hur apostlarna kunde använda sig av Skriften och låt den tala för deras sak. Av citatet framgår att det är genom Abrahams ättlingar (Bibel 2000) alla släkten på jorden ska bli välsignade, det vill säga genom det judiska folket. Genom detta Skriftens ord öppnar sig en väg ut till hedningarna. Det är när den nåd som getts till judarna flödar över och når ut till hedningarna fas två av frälsningshistorien inleds, se Joh 1:16 och Gal 3:13-16.

Paulus låter emellertid inte ordet från 1 Mos 22:18 en toi spermati sou syfta på Abrahams ättlingar, utan på Ättlingen. Ordet säd är precis som i det svenska språket först singularis och sedan pluralis. Men Paulus gör klart för oss att ordet syftar på Jesus. Det är genom honom frälsningen har kommit. Bibel 2000 översätter såväl 1 Mos 22:18 som Apg 3:25 med pluralformen ättlingar och låter judarna i allmänhet vara Guds instrument att förmedla frälsningen till alla folk.

Kyrkomötet 2018

I morgon börjar kyrkomötet 2018 första sessionen. Nu har jag plöjt 95 motioner av blandad kvalité. Dem i mina ögon mest uppseendeväckande är nog den som föreslår att biskoparnas ämbetsperiod ska begränsas till fyra år med möjlighet till tre års förlängning. Förutom argumenten om chefers inflytande läggs ett biblisk argument till; nämligen att sju är en bibliska siffra för fullkomlighet. Motionen som är skriven av (C) vittnar om total okunnighet om det kristna ämbetet. Om den går igenom? Knappast.

Den som vill kan ögna igenom motionerna genom att klicka i min länksida till höger.

Nu har jag packat ihop mina saker och blir borta hela veckan. Kommer hem sent fredag kväll, men ska hålla föredrag i Karlskrona på lördagen så det dröjer innan jag är hemma igen. Men om det fungerar som tidigare får jag möjlighet att berätta från utskottsarbetet på plats. Där brukar finnas ett antal datorer som jag kan bruka, så det blir nog bloggar också under veckan.

Ska genast lägga ut en kommentar till Apostlagärningarna eftersom jag vet att det åtminstone finns en samtalsgrupp som använder dessa kommentar för sina samlingar.

Väl mött, kanske redan i morgon.

Apg 3:13-16

3 ¹³ Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus. Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom. ¹⁴ Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och krävde att få en mördare fri! ¹⁵ Livets furste dödade ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. Det är vi vittnen till. ¹⁶ Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man som ni ser och känner. Tron som kommer genom det namnet har gett honom full hälsa, som ni alla ser.

V 13 Jesus kallas för tjänare endast fyra gånger i NT, alla fyra gångerna i Apostlagärningarna, 4:30. Uttrycket för tankarna till Jes 52:13 där det sägs att denne ska bli upphöjd. Den upphöjelsen kan här förstås på två sätt. Dels syftar upphöjelsen på Jesus död, begravning, uppståndelse och himmelsfärd och dels blir han upphöjd, bemäktigad och ärad genom det under det just blivit vittnen till. Nu anklagar Petrus folket för att de blundar för detta faktum.

V 14-15 Han gör det trefaldigt. Först har de utlämnat och förnekat Jesus, medan Pilatus försökte fria honom. Sedan har de förnekat ”den helige och rättfärdige” och i stället har de begärt en mördares frigivning. För det tredje har de genom detta dräpt ”vägvisaren till livet”, grekiska archegos. Det grekiska ordet kan också översättas med ord som upphovsman, furste eller anförare, se Hebr 2:10 och 12:2.

Men mot folkets orättfärdiga handlande står att Gud uppväckt honom. Uppståndelsen från de döda blir här beviset på att Jesus var oskyldig, helig och rättfärdig.

V 16 säger två gånger att undret skett genom tron. Här måste vi tolka ordet tro. Det kan förvisso handla om den lames tro, men också om apostlarnas tro. Avgörande är emellertid att det är en tro på Gud för det är Han som botar den lame.

Kyrkomötet och Sara Nordbrand

I måndags var jag på Stiftsfullmäktige i Växjö. Förutom det gamla vanliga hade hållbarhetschefen i Svenska kyrkan Sara Nordbrand kallats in för att informera oss om Svenska kyrkans miljöarbete. Det var nog en och annan som suckade över att behöva ägna några timmar åt detta, men inte jag av särskilda skäl.

Det är nämligen så att när Frimodig kyrka skulle göra upp om vem som ska sitta i vilka utskott i nästa veckas kyrkomöte förföll jag till passivitet. Det finns alltid folk som vill sitta i de mest spännande utskotten som det om kyrkoliv eller det om ekumenik och vi har duktigt folk som kan göra rätt för oss där. Och eftersom jag tidigare arbetade som ersättare med kyrkorättsliga frågor (inte mitt ämne) så tänkte jag att det spelar mindre roll var jag sitter den här gången. Det fick den följden att när alla önskat sitt fanns bara förvaltarskapsutskottet kvar. Det handlar om förvaltning av Svenska kyrkans byggnader, mark och skog ur ett hållbarhetsperspektiv. Vi ska vidare ta oss an frågor om kulturhistoriskt värdefulla egendomar och bereda ärenden om miljö. fattigdoms- och fredsfrågor. Om det är mitt område? Tror inte, men vem har sagt att man inte kan lära sig något nytt - ur ett bibelteologiskt perspektiv!

Därför var jag lite intresserad av hållbarhetschefens information och hon gjorde sin presentation riktigt bra. Bland annat visade hon hur de olika områdena är integrerade i varandra genom att rita ett antal koncentriska cirklar och i den innersta cirkeln stod skrivet: Det sociala. I nästa, om jag minns rätt stod det; det ekonomiska eller var det kultur? Och i den yttersta; det existentiella (religion ...) Med den bilden ville hon också visa att det social omsluts av det kulturella som i sin tur omsluts av det ekonomiska etc. Och den yttersta cirkeln, som omsluter allt, är det existentiella. Det var på den punkten jag vaknade till. Varför säga att det andliga, det existentiell omsluter allt när vi faktiskt uppträder som en kristen kyrka. Hade det inte varit bättre att skriva; kristen tro! eller evangelium! Och på det sättet låtit oss få en kristen hållbarhetsutveckling, förankrad i och omsluten av evangelium.

Det hade passat synnerligen bra med tanke på att det längre ner i föredraget gavs fyra punkter som skulle motivera det vi kalla för förvaltarskapstanken. Dessa fyra punkter innebär:

1. en förskjutning från människan till skapelsen. Det är inte människans välstånd som står i centrum utan skapelsens!
2. att människan och skapelsen lever i beroende av varandra. Vi lever i och av skapelsen.
3. att skapelsen är som en väv. Alla inslag i skapelsen ingår i väven och ingenting kan förändras utan att allt helheten förändras.
4. att människan är satt att våra skapelsen. Hon är till och med Guds medskapare.

Men dessa fyra utmärkta punkter kan väl aldrig vara ett motiverande tillägg till Parisavtalet eller mänskliga rättigheter. De utgör ju för en kristen själva utgångspunkten! Så varför inte låta den yttersta cirkeln EVANGELIUM omsluta helheten? Det skulle tror jag dessutom i större grad motivera många troende kristna att ta sig an de stora frågorna.

Tack Sara för denna introduktion som jag kommer att ha glädje av fortsättningsvis.

Apg 3:9-12

Som du kanske har lagt märke till lägger jag ut ett anta kommentarer till Apostlagärningarna. Tanken är att gå igenom hela Apostlagärningarna, kanske typ två kommentarer per vecka. Som du förhoppningsvis känner till forskar jag på dagarna i Skriften. På hemsidan www.sunnliden.se kan du se vad som finns tillgängligt för närvarande.

Lukas, läkare till professionen, skrev både Evangelium enligt
Lukas och Apostlagärningarna, troligen på 60-talet e Kr.

3 ⁹ Allt folket såg hur han gick omkring och prisade Gud, ¹⁰ och när de kände igen honom som mannen som hade brukat sitta och tigga vid Sköna porten utanför templet, fylldes de av bävan och förundran över det som hade hänt med honom.

Botandet skedde genom Kristi kraft men lägg också märke till att det skedde när Petrus tog den lame i handen. Gud använder sig av människor. Det berättas att mannen hoppade av iver och glädje just som profeterna profeterat i till exempel Jes 35:6, Mika 4:6 f och Sef 3:19. Vidare heter det att han följde med in i templet. Det betyder att berättelsen inte bara är en mirakelberättelse utan också en uppfyllelse av de profetiska orden. Mannen är återupprättad och får tillträde till templet. Undret är ett tecken på att upprättelsens tid är här.

Människorna som kommit i skaror till templet för att be kände igen mannen sedan många år. Händelsen väcker bävan och häpnad när de ser den lame gå och samlas runt honom för att höra honom berätta. Då börjar Petrus predika.

Så följer det andra av Petrus fem tal i Apostlagärningarna. Det följer samma mönster som det första i 2:14–41. Först vänder han sig till folket i Salomos pelarhall där för övrigt Jesus själv undervisat, se Joh 10:23, han hänvisar till Skriften och förklarar den. Han talar ut kerygmat, hänvisar på nytt till Skriften och manar till omvändelse.

3 ¹¹ Mannen höll sig till Petrus och Johannes, och allt folket skyndade fram till dem i den gång som kallas Salomos pelarhall. De var utom sig av häpnad. ¹² När Petrus såg det sade han till folket: "Israeliter! Varför är ni förvånade över det här? Varför stirrar ni på oss, som om vi av egen kraft eller fromhet hade gjort att han kan gå?

forts. följer

Konvertera utan att konvertera?

I dag har vi haft en fantastisk dag. Vi var 22 personer som tillsammans gick igenom ämbetet i Skriften. Jag ska berätta mer om det i morgon, men innan Kari och jag reste iväg i morse såg jag en artikel i tidningen DAGEN av Josefin Lilja. Mycket intressant. Du hittar den genom att klicka här. Den handlar om ett 20-tal präster i Svenska kyrkan som har konverterat. Den handlar inte om dem av oss som har slutat i förväg utan om endast om dem som har konverterat och intervjun som Lilja gör med ett antal präster avslöjar en hel del.

Först får biskop Ragnar frågan om varför prästerna slutar och han känner för sin del endast till ett fåtal. Lilja drar slutsatsen att det inte är någon trend att sluta. Njaä, det kanske det inte är men faktum är att i till exempel USA är det faktiskt det så kanske ser vi endast början på en trend i Svenska kyrkan. Vi får se. Sedan talar Lilja om "splittring", men där ställer jag mig också tveksam till analysen. Den som har läst mina böcker om Motståndsrörelser i kyrkans historia och Vänner eller fiender? förstår vad jag menar. Den typen av analys säger mer om analytikerns syn på kyrkan och församlingen. Kyrkan är och förblir en.

Biskop Ragnar beklagar sig över de högkyrkliga prästerna som slutar och därefter inte kan fira mässan. Här måste jag protestera igen. Det är klart att jag firar mässan trots att jag inte får göra det här hemma i Värnamo pastorat. Jag är vigd att fira mässan och gör det också fast hemma. Jag tycker det är dåligt att präster som slutat eller gått i pension slutar att predika, undervisa och förvalta sakramenten. Vigningen är inte bunden till en anställning. Tvärtom tror jag det är en framtid i detta att präster som inte är anställda, kanske pensionerade, kan blomma ut i en friare tjänst än de haft som anställda.

Peter Halldorf går ett steg längre när han säger att man inte behöver konvertera för att vara en del av och leva med i den katolska (allmänkyrkliga) kyrkan. Det vet vi alla att han lever "katolskt" i sin gemenskap på Bjärka-Säby samtidigt som han kallar sig pingstpastor. Men han beter sig inte som en pingstpastor. Han kallar sig bara för pingstpastor. Jag får intrycket att menar att vi alla kan leva och verka i katolska anda samtidigt som vi står kvar i våra gamla samfund. Han får stöd ac framlidne munken Wilfrid Stinissen och jag tror han sätter fingret på en viktig punkt därav rubriken till den här bloggen. Halldorf lägger till "visserligen kan det innebära ett mått av friktion ..." Just, det och det är vad artikeln handlar om. Här har vi något vi behöver samtala vidare om.

Sedan måste jag säga att jag tycker det är underbart att läsa Sofia Lundells vittnesbörd. Hon har varit präst i Svenska kyrkan i 20 år men nu konverterat. Hon menar om jag läser rätt att det först nu hon kan svara på frågan; Vad tror kyrkan? I Svenska kyrkan svajar det betänkligt och många motstridiga läror florerar, men i den Romerska kyrkan är det annorlunda. Och det är det förvisso.

En annan kollega, Henrik Lindeskog, har också konverterat med ett liknande skäl. Han ville lämna individualismen och i stället leva i den allmänneliga kyrkans stora gemenskap. Svenska kyrkan har fjärmat sig på alltför många punkter för att längre vara trovärdig. Han har fått utstå viss kritik för "att han lämnat sitt ämbete". Men där blir det återigen fel. Han har inte lämnat sitt ämbete. Tänk om han kunde se att han snarare gått in i sitt ämbete och ta följderna av det.

"Martin" har varit präst i 16 år men nu lämnat. Han är besviken på alla svikna löften. Svenska kyrkan beskriver han som en förlängd arm av rådande statsapparat. Tyvärr ger jag honom rätt. Heder åt tidningen DAGEN som ger ett antal exempel på svikna löften. Martin drabbades av utmattningssyndrom och blev sjukskriven- Det var under sin sjukskrivning han skickade in sin utträdesblankett. "En del tycker att jag lovat att vara präst hela livet och så är jag inte det längre", läser jag och vill säga: Martin, du är en präst till evig tid!!!

Bibelundervisning

Den här veckan har det varit och blir mycket bibelundervisning. Gott så. I tisdags, på kvällen, hade en "mansgrupp" om nio personer bett mig komma och berätta om hur evangelierna blivit till. Jag talade kanske en timme och så blev det samtal. Då frågade också om litet vid sidan om. Min olycka till exempel och hur jag tolkade den. Jag svarade som jag brukar att den tolkar jag inte alls. Att fråga efter meningen av en sådan olyckshändelse är meningslöst. Det jag lärde mig var bland annat att vi människor inte förstår allt även om det ligger i vår natur att fråga efter meningen. Såg förresten att det finns ett TV-program som handlar om sökandet efter livets mening. När man söker eller längtar efter något har man samtidigt sagt att man saknar något. Men den som har Jesus som Herren behöver inte söka något annat, vare sig lycka, mat, kärlek, kläder eller vad det kan vara. Att ha Jesus som Herren är mer än nog.

I går var det undervisning i Pingstkyrkan Arken också den i Värnamo. Jag har blivit ombedd att gå igenom Galaterbrevet. Vilken glädje. Till första samlingen hade 35 personer anmält sig, men när vi samlades hade 53 anlänt. Och i går hade vi andra samlingen och då var vi 60 personer. Inte dåligt. Det var någon som uppmuntrade mig genom att berätta att det finns platser i Sverige där ungdomarna samlas för att läsa och samtala om Bibeln och dess budskap. Det trodde inte jag så jag blev både överraskad och glad. Glömde att fråga vilka platser det var.

Nu blir det uppehåll några veckor innan vi fortsätter i Arken. Det beror bland annat på att Kyrkomötet ska samlas under en vecka, inte nästa men den därefter. Då blir det en vecka med en helt annan miljö, om jag säger så.

Mycket bibelundervisning eftersom vi har en undervisningsdag på Lidnäs på lördag. Då ska vi se vad Skriften säger om ämbetet. Det har blivit allt tydligare för mig att just frågan om ämbetet kommer att bli allt viktigare. Och någonstans måste vi börja med denna känsliga fråga. Vi lever i en rotlös tid, i en tid då många låter upp sin röst och pockar på vår uppmärksamhet. Vi lever också i en tid när tron på institutionen kyrkan minskar med hast och nya mer lösliga gemenskaper uppstår. Men hur ser det då ut med ledarskapet? Hur ska gemenskapen kunna åtnjuta skydd och vägledning om inge vet vad ämbetet är? Med ämbetet menar jag här vad som Lukas kallar "apostlarnas undervisning". Apostlarna och deras efterföljare utgör som jag ser det själva ryggraden i Kristi kropp.

Nu har jag gjort tio studier om ämbetet med följande rubriker:

1. Ämbetets ursprung
2. Kristusämbetet
3. Det allmänna prästadömet
4. Tjänster i Apostlagärningarna
5. Paulus och ämbetet
6. Den apostoliska successionen
7.Biskopsämbetet i fornkyrkan
8. Ämbetets väsen och funktion
9. Påven och kyrkans enhet
10. Frågan om kvinnliga präster

Det är i alla fall en början. Det finns säkert all anledning att både väcka och sprida läran om ämbetet framöver.

Det som har varit riktigt spännande är att jag tagit min utgångspunkt i Skriften, inte från min egen förståelse även om jag är medveten om att vi alla har förförståelser. Men min fråga har varit vad säger Skriften. Och det är det jag vill visa på lördag. Till saken hör att jag vid vissa tillfällen måste visa på vägval och jag behöver visa på alternativen. Det ska bli spännande att se hur folket reagerar på detta. Vi har gjort de tre första studierna redan och kommer att på lördag ta oss an studierna 4-6, kanske också sju. Mer lär vi inte hinna med.

Apg 3:1-8

Lukas berättade att det skedde många tecken och under genom apostlarna och här följer ett exempel. Petrus och Johannes gick vid nionde timmen upp till templet, sannolikt för att be.   Apg 10:2. Vid den här tiden anbefalldes tre bönestunder om dagen. Den första ägde rum tidigt på morgonen, den andra vid nionde timmen, se Dan 6:10, 9:20 f och den tredje bönestunden var på kvällen. Dessa tre bönestunder ska ha ersatt offren som inte kunde bäras fram sedan det första templet förstörts. Vi delar in berättelsen i tre mindre avsnitt.

3 ¹ Petrus och Johannes var på väg upp till templet vid bönetimmen, den nionde timmen. ² Då bar man dit en man som varit förlamad från födseln. Varje dag sattes han vid den tempelport som kallas Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet. ³ När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva.

Vid ingången till det heliga satt en lam man, lam sedan födseln och buren dit av goda vänner. Han hade inte tillgång till templet, eftersom 3 Mos 21:16 ff och 5 Mos 23:1 föreskriver att ingen halt eller lytt, ingen hedning eller oren fick orena templet. Till en början gällde föreskrifterna prästerna men de kom så småningom att utvidgas så att det gällde hela folket. Tempelplatsen ansågs vara en förgård av det himmelska och ingen oren får vara där. Platsen är till för det försonade, befriade och helade folket. Guds folk skulle utgöra ”ett rike av präster och ett heligt folk”, se 3 Mos 21:16 ff. Denna bakgrund ger färg åt det som nu sker.

⁴ Då fäste de blicken på honom, och Petrus sade: "Se på oss!" ⁵ Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något. ⁶ Men Petrus sade: "Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå!" ⁷ Han grep honom i högra handen och reste honom upp, och genast fick mannen styrka i fötter och vrister. ⁸ Han hoppade upp och stod upprätt. Sedan började han gå och följde med dem in i templet där han gick runt och hoppade och prisade Gud. 

Petrus som kallats att sprida evangelium fäster blicken på den lame och får kontakt med denne. Sedan talar Petrus evangelium till honom och handlar i enlighet med Jesu ord i Matt 10:1 och Mark 6:7. Händelsen påminner starkt om Jesu egna under i till exempel Mark 2:1–12 och Luk 8:54 och utan att gör någon regel av det så finns ett genomgående mönster i dessa berättelser.

• Situationen presenteras för läsaren
• Den hjälpbehövande vänder sig till apostlarna
• Petrus talar evangelium i Jesu namn
• Kroppslig beröring
• Botandet äger rum omedelbart
• Botandet demonstreras
• Effekten av botandet bevittnas av många
• Alla prisar Gud

 Detta mönster går igen i till exempel Apg 9:36-43. 14:8-12 och 20:7-12.

Överhet med köttslig natur

Inom den närmaste tiden, förhoppningsvis, ska vi få en ny regering. Vilken det blir är en annan sak. I morse läste jag en utmärkt ledare i SvD skriven av Tove Lifvendahl. Du kan läsa den genom att klicka här. Hon ondgör sig till en början över att Stefan Löfvén inte verkar kunna skilja mellan staten och samhället. Det är fler än han som blandar samman de två vill jag påstå. Men det säger något om den samhälleliga förståelsen. Lifvendahls ledare går ut på att staten inte fungerar så bra som samhället i övrigt. Till exempel skriver hon:

Nu sitter vi här i politiken och journalistiken och rullar runt den matematiska ekvationen av valresultatet, varv efter varv efter varv utan att se någon smaklig lösning. Stefan Löfvén har flyttat ut från Rosenbad (på grund av renovering, nota bene) och ... ändå ser det mesta ut som vanligt i samhället. Folk går till jobbet, ungarna tränar fotboll på kvällarna, verksamheten inom akademin och civilsamhällets alla möjliga delar (säker även de olagliga) fortgår. Det invigs foto-. och konstutställningar och begås biopremiärer. Springs halvmaror och trampas cykellopp.
De allra flesta människor som har friheten och ansvaret över sin egen vardag kan fortsätta leva sina liv som normalt, trots att det är oklart vilka som till sist bildar regering och baxar budgeten genom riksdagen.

Sedan avsluta hon ledaren med följande ord:

Vi talar ofta om samhällsproblem. Sådana finns, och de karaktäriseras ofta av att politiska beslut inte alltid kan lösa dem. Men det stora bekymret Sverige har är inte samhällsutvecklingen - många sfärer blomstrar och utvecklas alldeles oavsett politikerna och regeringsbildningen. Det är snarare staten som återkommande skapar de riktiga problemen.

Det kan vara bra att upprätthålla perspektiven. Riksdagen stiftar lagar men den styr knappast samhällsutvecklingen. Som så ofta är det Mamon som styr, media och andra krafter. Det är också i det perspektivet vi ska förstå hur viktig den kristna kyrkan är när den får vara vad den är, salt på jorden och ljus i världen. Men också i kyrkan behöver en rensning äga rum. Längre in i SvD låter journalisten Jenny Nordberg oss få se in i den romerska kyrkans förruttnelse. Det är avskyvärd läsning, betydligt värre än jag tidigare trott. Hon talar om kyrkan som "en global organiserad pedofilring" och läsningen förskräcker. Verkligheten är förmodligen än värre. Vi har tydligen bara hört och sett början på denna skandal. Vi har fått se något av det som kommit till ytan, men förstår att det är än värre. Usch! I morgontidningen som jag läser löd rubriken: Inget vidare att vara katolik denna höst, men när jag skulle länka till artikeln var rubriken Hur många pedofiler rymmer katolska kyrkan? Usch igen. Den som vill kan läsa genom att klicka här.

Nästa lördag ska jag undervisa en heldag om ämbetet. Jag kommer att peka på ämbetets bakgrund, dess närvaro i NT, i den apostoliska successionen och fram till våra dagar. Men jag måste stryka under att ämbetet är ett tjänande ämbete för människors bästa och så förstås att det innehas av män med köttslig natur. I Svenska kyrkan mest av kvinnor med köttslig natur.

För övrigt har jag i dag celebrerat mässan i Hamneda kyrka. Där har jag aldrig varit tidigare, men naturligtvis var det en stor glädje att få göra det.

Apg 2:42-47

Detta avsnitt, summarium, är både spännande och informativt. Här beskriver Lukas tillståndet i den första församlingen i allmänna termer. Församlingen består av tolv apostlar, vidare 120 personer (12 hushåll?) och efter Pingstdagen ytterligare ungefär 3 000 personer. 

Lukas ger oss ytterligare två så kallade summarier, i vilka den första kristna församlingen beskrivs, nämligen 4:32–35 och 5:12–16. Redan i 1:13–14 finns en ansats till summarium. Det är möjligt att också ta med 9:31.

2 ⁴² De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. ⁴³ Varje själ greps av bävan, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. ⁴⁴ Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. ⁴⁵ De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov. ⁴⁶ Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. ⁴⁷ De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.

Lukas anger i sina summarier tolv kännetecken.  Dessa blir det nya livets identitetsmarkörer och borde därför i princip vara synliga också hos oss.

1. Höll troget fast vid apostlarnas undervisning, 2:42
2. Höll troget fast vid församlingsgemenskapen, 2:42
3. Höll troget fast vid brödsbrytelsen, 2:42, 46
4. Höll enigt och troget ut i bön, 1:14, 2:42, 46
5. Det skedde många tecken och under, 2:43, 5:12a, 15
6. De hade allting gemensamt, 2:44, 4:32, 35, 5:12b
7. De delade ut, efter vars och ens behov, 2:45, 4:34, 35
8. De möttes troget i templet, 2:46
9. De möttes i hemmen och höll måltid med varandra, 2:46, 5:42
10. De prisade Gud, 2:47
11. De var omtyckta av hela folket, 2:47, 4:21, 33, 5:13 och 26
12. Herren ökade dag för dag församlingen, 2:47, 5:14

Måste vi ha alla dessa kännetecken hos oss för att kunna vara riktiga kristna? [1] Någon kan tänka att det nya livet tar sig andra uttryck i våra dagar. Det är möjligt, men om vi har samma del i Jesus som de första kristna, om vi talar om samme Ande, borde samma liv, samma principer, kärnvärden och prioriteringar komma till uttryck idag som då. 

• Trohet mot apostlarnas undervisning (Bibeln)
• Gemenskap mellan alla kristna (Brödragemenskapen)
• Måltidsgemenskapen (Brödsbrytelsen) 
• Enig och uthållig bön (Bönerna)
• God relation till dem som inte tror

---

[1] Stott beskriver församlingen med hjälp av orden learning, loving, worshipping and evangelistic, sid 82-86.

Den karismatiska väckelsen - vad hände?

År 1990 gav Torbjörn Aronsson ut boken Guds eld över Sverige - svensk väckelsehistoria efter 1945. Det var intressant att läsa den eftersom jag själv varit delaktig i den karismatiska väckelsen på Fjellstedtska skolan 1972-73 och i den så kallade Hjämseryds-väckelsen 1983-1990 (?).

När jag var i Stockholm härom veckan mötte jag Claes-Göran Bergstrand som var ledare för en rörelsen Förbedjare för Sverige som var aktiv under åren 1976-1986. Bergstrand har nu skrivit boken Den karismatiska väckelsen - vad hände? som är hans eget perspektiv. Boken, som kommit ut i år på XP-Media, rör väckelserna, konferenser och centrala personer under 1960-1990. Den boken omfattar 400 sidor och har än fler referenser till olika personer aktiva i de olika sammanhangen. Jag frågade Bergstrand vad som skilde hans bok från Aronsson och fick veta att han skrivit från ett sitt baptistiska perspektiv och utifrån egna personliga erfarenheter. Och där ser jag bokens styrka. Han berättar, analyserar och drar slutsatser. Nu vet jag hur han uppfattade situationen och i de flesta fall gör jag samma bedömningar som han. Men alltid lär man sig något nytt. Ser sådant jag inte kunnat sätta ord på. Den här boken är ett utmärkt komplement till Aronssons.

När Jesusfolket kom till Sverige i slutet på 1960-talet kom den att göra starka intryck på särskilt unga svenskar. Människor kom till tro i hundratals, kanske tusentals. Och de sökte ett mer radikalt sätt att leva på. Plötsligt växte det fram så kallade Jesus-hus och inte så få bosatte sig i kollektiv. Det var till dels deras vittnesbörd som gav upphov till den karismatiska väckelsen. Den kom till Fjellstedtska på hösten 1972. Bergstrand berättar att ett 40-tal, nästan hälften av antalet elever på skolan, kom till tro och "tog emot Andens dop. Bland dessa var Håkan Sunnliden, Arne Selander, Hans Sundberg, Lennart Pettersson, Svante Rumar och Klas Lindberg, alla senare verksamma i den karismatiska förnyelsen." Jo, det stämmer bra och fler hade kunnat nämnas vid namn.

Det som många frågade sig var det som är bokens underrubrik. Vart tog väckelsen vägen? Många menade att den rann ut i sanden, något jag aldrig kunnat godta eftersom de människor som tog emot elden fortsatte brinna även om rörelsen aldrig blev riktigt organiserad. Bergstrand skriver att det redan vid Katarina-konferensen 1977 stod klart att den karismatiska väckelsen var över. Och det är nog riktigt om man tänker på hur bönen och lovsången förenat Guds folk under åren 1972-1977. Under en tid av fem år samlades kristna i tusentals små bönegrupper, massor med Karisma-konferenser och totalt ekumeniskt, men sedan hände något. Bergstrand menar att samfunden som till en början glatt sig över vad som hände aldrig tog emot väckelsen. Kanske var väckelsens folk redan då tämligen ointresserade av vad man tyckte var ett trist och ljummet samfundsliv. Det var i sådana fall ett ömsesidigt ointresse. I stället kom nya rörelser som i och för sig innehöll karismatiska inslag som Livets Ord eller Vineyard. Men dessa gick inte att jämföra med vad som tidigare skett.

Till saken hör nog också att samfundsledare av olika slag gick hårt ut mot dem som tyckte att det kunde bildas nya församlingar. På 1970-talet särskilt, ja fram till mitten av 1980-talet, var den största synd kristna kunde begå att tala om nya församlingar. Det var de gamla som gällde. Man identifierade Kristi församling så starkt med den egna gruppen att allt annat betraktades som splittring. Denna villolära tror jag präglar fortfarande de flesta kristna.

Nu hoppar jag till ett reportage i senaste numret av Kyrkans Tidning, nr 36/2018 som handlar om hur de ungas tro följer nya mönster. Här får jag veta att det vi kallar för 68-rörelsen eller här 68-kyrkan för många var ett uppror mot institutioner. Man ville inte underordna sig etablissemanget. Från och med 1970-talet betraktas religiöst eller kristet engagemang mer som något frivilligt. Men idag har det skett ytterligare förskjutning. I en intervju gjord bland 16-29-åringar i 22 europeiska länder visar det sig att just i Sverige anser 75% att de inte tillhör någon religion. 70% säger sig aldrig be. En stor grupp av dessa tror på gud, på ett liv efter detta, men har inget religiöst beteende. De är intresserade av frälsning men går inte i kyrkan. De är existentiellt nyfikna. Slutsatserna byggs under av sociologen Rodney Starks tes om tillgång och efterfrågan. Vi har med andra ord ett helt nytt läge.

Underrubriken på Bergstrands, för oss som var med läsvärda, bok har en underrubrik: - vad hände? Jag tror inte vi har sett svaret på den frågan ännu. Vi har det bästa framför oss.

Valet 2018

I dag är det valdagen. Jag har nyss varit och röstat. För första gången på alla dessa år var jag osäker på hur jag skulle rösta. Jag har i flera val röstat på KD, men tycker nu att de svikit de judiska-kristna värderingarna. Det kanske är bra att partiet har breddats men till vilket pris?

Ebba Busch-Thor har gjort en fenomenal spurt och förmodligen lyft in partiet i riksdagen igen. I skrivande stund finns inga resultat, men när jag skrivit detta ska jag sätta mig framför TV:n. Det lär dröja några timmar innan tendenserna blir synliga. För närvarande verkar det ändå ligga i luften att KD blir kvar i riksdagen.

Nej, jag var osäker på hur jag skulle rösta. Jag tycker ärligt talat att det varit fyra svaga år. Jag tänker tillbaka på den så kallade decemberöverenskommelsen, på migrationspolitiken förstås, alla dessa skjutningar och de tafatta försöken att hindra dem. Men så vet jag att media bestämmer vad jag får veta och det gör mig ännu mer osäker. Hur de har behandlat SD råder emellertid ingen tvekan om. Det är svårt att förstå och riktigt acceptera hur partier, medier och folk i allmänhet behandlat och behandlar SD. Har jag någon gång hört eller läst något positivt om SD? Jag tror inte det.

Däremot, men det var nog inför förra valet, har jag läst SD:s partiprogram. Där står ingenting som jag omedelbart vänder mig emot. Jo, det finns ett undantag, men det finna i alla partier sådant jag kan tycka annorlunda om. Jag är inte övertygad om att SD har en sämre människosyn än de övriga.
Det SD menade med att stänga gränser eller tala om återvandring är ingenting nytt. Deras argument har varit begripliga och flera av de övriga partierna har tagit efter SD. Inte minst KD.

Vidare har jag mött SD:are i kyrkopolitiken och de har verkligen inte varit "mindre kristna" än de övriga. Vänstersidan har aldrig talat till mig. Jag tror inte på socialismen. Deras hållning mot oss kristna har varit avskyvärd och deras medvetna politik att underminera Svenska kyrkan lika avskyvärd.

Centerpartiet är starkt här i Värnamo. Men en partiledare som inte begriper vad samvetsfrihet är och därmed inte heller förstår grunden för demokratin inger knappast heller förtroende. Det har varit svårt att veta var jag ska lägga min röst den här gången. Men någonstans måste jag lägga den och tanken att rösta blankt är inte heller angenäm. Vad är rätt? Vad är fel? Vilka värderingar stämmer bäst med Kyrkans?

Det finns en tröst i detta ofullkomliga val som jag gärna delar med er. Gud vill verka sin vilja genom alla partier. Det spelar ur Gudsrikets perspektiv mindre vilka som kommer att bilda regering, Gud vill verka genom alla människor. Gud kan tyckas ha en svår uppgift, men samtidigt visar kyrkohistorien kan Gud verka också genom ogudaktighet. Så är jag inte bara tröstad utan också vid gott mod oavsett resultatet i kväll. Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet!

Den största utmaningen för vårt land anser jag vara kyrkans eller de kristnas för att vara mer konkret. Det är varje kristen människas kallelse att leva med Jesus Kristus som Herren, låta sig fyllas av Hans goda och visa detta efter Guds nåd för varje medmänniska.

Apg 2:37-41

^{2 37} När de hörde detta högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: "Bröder, vad ska vi göra?" ³⁸ Petrus svarade dem: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helig Ande som gåva. ³⁹ Löftet gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, alla som Herren vår Gud kallar." ⁴⁰ Med många andra ord vittnade han och vädjade till dem: "Låt er frälsas från det här bortvända släktet!" ⁴¹ De som tog emot hans ord döptes, och antalet lärjungar ökade den dagen med omkring tre tusen.

I v 37-41 manar Petrus till omvändelse. De har blivit träffade i sina hjärtan och frågar vad de ska göra. Så hade de en gång tidigare frågat Johannes döparen, Luk 3:10 ff, när denne förkunnat och svaret är detsamma: ”Omvänd er och låt er döpas” men med tillägget ”i Jesu Kristi namn”. Det grekiska ordet metanoia som vi översätter med ”omvändelse” är något mer än att bara ändra sitt sätt att tänka. Det är en total omläggning av livsinriktningen. I stället för att vandra bort från Gud ska de vandra med Gud, rätta sig efter Honom och hans evangelium. Det sker genom att de låter döpa sig. I dopet tar Gud upp dem som sina barn. Dopet har här fått en annan, mer fulländad innebörd än tidigare. För att förstå detta hänvisar jag till min kommentar av Matteus 3:11–12. Att döpas i Jesus Kristi namn kan också översättas till Jesu Kristi namn.

Det är knappast troligt att de första lärjungarna var döpta till Jesus Kristus, 8:16 och 19:5. De var redan upptagna när de vandrade med honom och kunde därför ta emot den Helig Ande. Men dessa åhörare behövde först bli upptagna. Sedan ska de få den Helig Ande som gåva. I urkyrkan hörde dopet i vatten och Ande samman.

Vi lägger också märke till att Petrus menar att Guds löften gällde ”alla”, ”er och era barn” och ”alla dem som Herren kallar”. Av v 40 förstår vi att Petrus manade dem till omvändelse flera gånger, även med andra ord. Dopet har en central ställning i den kristna tron och innehåller ett flertal motiv. De vanligaste är

1. Skapelsemotivet, (Den nya människan föds ur vatten)
2. Exodusmotivet, (från träldom till Löfteslandet, genom Röda Havet)
3. Död- och uppståndelsemotivet (korsfäst med Kristus och leva inför Gud)
4. Gammal och ny människa (bytet av gamla kläder mot nya)

Låt er frälsas från detta onda släkte, 5 Mos 32:5 och Ps 78:8, är det släkte som vandra bort från Gud. Det är, menar jag, omöjligt att tänka sig att vi idag blir kristna på något annat sätt. Idag behöver människor bli frälsta från sin självupptagenhet, från människofruktan och otro. Många behöver bli frälsta från otro, vrede, besvikelser och bitterhet. Andra från depressioner, missbruk av olika slag och självmordstankar, befrias från sitt eget fängelse, från ett liv utan Gud och utan hopp i världen. Resultatet av Petrus pingstpredikan är slående. 3 000 blev omvända till Jesus Kristus. Det är sannolikt att även barn och anställda, hela hushållet, räknades in i denna siffra, se 16:15.

Karismatisk ekumenik

Har just kommit hem från en husmässa. Vilket oerhört privilegium att ha fått upptäcka denna Guds gräsrotsdimension!

Annars har jag också idag läst en bok av Peter Artman. När jag var i Stockholm och deltog i bönemarschen inför valet fick jag två böcker i min hand. Den första är skriven av Peter Artman. Det var på OAS-mötet i somras som jag förstod att han skrivit boken En ny endräkt - vävd i ett enda stycke. Det visade sig att boken kom ut på Artos redan år 2009, men att jag missat detta. Men nu fick jag ett ex och jag har läst den med intresse, glädje och tacksamhet. Peter Artman som är präst i Svenska kyrkan har engagerat sig i bön för Sverige och Europa. Han var den som ledde bönen i Stockholm även om många andra också var involverade. Boken då?

Boken är resultatet av undersökningar han gjort av hur ekumeniken utvecklats i Sverige sedan särskilt den karismatiska rörelsen kom till landet på 1970-talet. Och eftersom jag själv var med när den kom kunde jag dels läsa med igenkännandets glädje och dels få komplettera mina tidigare kunskaper. Artman har besökt och intervjuat en mängd personer i vårt land. Han har berättat om hur de blev ekumeniska och vad jag kan se är det klart ett resultat av den helige Ande. När människor blir fyllda med den helige Ande finner de inte bara Gud utan lika mycket varandra - oavsett samfund.

Boken är i två delar där den första delen beskriver den mer organiserade ekumeniken. Det är tydligt att just Svenska kyrkan halkar efter. De stora stegen har tagits av den Romersk-katolska kyrkan och tydligast på svensk mark blir det när man förstår den betydelse biskop Aborelius och munken Stinissen har haft för oss. Men även Peter Halldorf och Ulf Ekman. Lite extra intressant att läsa om Ekman eftersom han vid tiden för bokens tillkomst ännu inte konverterat till Rom. Halldorf söker sig mot öst, mot de ortodoxa och Ekman mot väst, mot Rom, men de mäts och samtalar med varandra vid ett flertal tillfällen. Vilka är då de protestantiska?

Det finns inte lika starka profiler på vår egen mark. Här nämns OAS-rörelsen, Taizé (svensk?), Alpha, S:ta Clara och Livets Ord. Och vid närmare eftertanke har särskilt de romersk-katolska intressena fått utrymme också bland dem. Men återigen kan man fråga sig var Svenska kyrka befinner sig. Svenska kyrkan som samfund är tämligen utanför det Gud gör på det här området. Den gamla folkkyrkan har mer än nog med sig själv. KG Hammar, av svenska regeringen utnämnd som den siste ärkebiskopen, får hyfsat med utrymme i boken, men som du förstår mer som ett avskräckande exempel. 

Berget i Rättvik och Östanbäcks kloster nämns också som ekumeniska platser men vi vet vilka spänningar de har fått leva med efter att boken skrev år 2009. 

Det var spännande att läsa boken, få en beskrivning av skeenden jag själv upplevt. Det lägger samtidigt en bättre grund inför framtiden. Vad nu framtiden har i sitt sköte. Det kan jag verkligen fråga mig. Kanske kommer de närmaste tio åren få se ett genombrott, en frukt av allt det Artman beskriver i sin bok. Den som lever får se.

Återigen; kanske bönen är det viktigaste vi har just nu för att återigen få vara med om en besökelsetid. Hur tålmodig är Gud? Gränslöst tålmodig?! 

Bön, bön och bön

Det har blivit mycket bön under den senaste tiden. Det var inte heller någon tillfällighet utan det verkar som att det kommande valet fått fart på bönen. Och det är väl bra. Jesus lär oss att be att Guds rike ska komma och Guds vilja ska ske också på jorden.

Förra helgen var Kari och jag på Ralingsås åtminstone för en kortare stund. Vi skulle möta ett par personer som var där på Nationell bönekonferens. Anders Gerdmar hade bjudit in ett 40-tal bedjare från Tanzania. Du kan läsa om dessa förebedjare för Sverige genom att klicka här. Dessa bedjare delades senare in i mindre team som besökte olika delar av landet, bland annat Böneberget Lidnäs här i Värnamo.

Det var en ovanlig upplevelse att se tanzanianerna (heter det så?) be för Sverige. I deras afrikanska kultur står man inte tyst och mumlar utan springer runt, klappar händerna och tjoar högt. Jag har inga problem med det men visst är det lite märkligt att se svenskar härma beteendet. Men som sagt; all bön är väl bra ...

På torsdagen kom så Carl-Erik Sahlberg till Mariakyrkan och berättade om bönen och hur den förvandlat S:ta Klara församling i Stockholm. Den stora förändringen inträffade när en sydkoreansk bedjare kom dit och fick dem att börja be två timmar per dag. Det är klart att sådant förändrar atmosfären och gör bedjarna själva inspirerade. Som bekant har det hänt en hel del i S:ta Klara. Carl-Erik menade att ett hundratal tunga missbrukare blivit befriade genom bön under hans år i Stockholm. Numera bor han i Tanzania och han kände bedjarna från Tanzania väl vad jag förstod.

Så i helgen har jag själv varit i Stockholm och bland deltagit i Bön för Sverige. Du kan läsa om dagen genom att klicka här. Vi gick till Rosenbad, UD, Storkyrkan och Riksdagshuset för att be på plats. Kanske var vi ett hundratal? Det var Sveriges väl som stod i centrum och valet förstås. Det bads inte för något politiskt parti utan just för att Guds vilja skulle ske. Det är bra bön, men vi får se om vi också kan ta emot bönesvaret.

Väl hemma igen får jag fortsätta att be i min kammare. Faktum är att jag tycker det är en väldigt bra form. Här kan jag tala med Herren som jag vill. Meditera och göra mina önskemål kunniga. Men visst erkänner jag gärna att det är gott med bönens gemenskap också. Fast jag skulle gärna se lite större engagemang och iver när det gäller det lokala.

Bajen forever

Jo, jag var där. Det var inte roligt. Skulle aldrig ha skrivit om detta om det inte vore för att Victor var med och för att vi fick så fin gemenskap ett dygn. För att inte tala om kortet!

Det är väl inte svårt att gissa vem som är vem?