Det är klart det finns svagheter men om vi är medvetna om dem kan vi kanske både förebygga och hantera dem på tillräckligt bra sätt. Varje små-grupps rörelse är barn av sin tid, resultatet av ett samspel mellan sociala, historiska och teologiska faktorer. När jag studerade Cellkyrkan fann jag och bearbetade jag även kritiska punkter. Jag tog bland annat del av Tricia Tillins skoningslösa kritik. Jag tyckte mig se att den i mångt och mycket rymde hennes egna rädslor. Dessa tycks i sin tur grunda sig på följande insikt:
There´s a transition taking place and hardly anyone is noticing. The model of the church is being changed, from a single-building/church-programs model to a home-based/body-ministry cell-structure.
Det gäller att våga gå in i gemenskapen trots hotande faror från såväl egna brister som andras hån.
Här följer nu fyra kritiska områden:
1. Dålig teologi
Det finns en sorts postmodern längtan att vilja göra sig av med "det gamla". Den dåliga teologin är ofta a-historisk och utan sammanhang. Men varje sådan böjelse rymmer i sig ett mått av sekterism. Det ger näring åt den köttsliga naturen och leder till högmod och förakt. Det är inte för intet ordspråket säger att högmod går före fall. Här gäller det att se upp.
Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att lära sig vad en, helig, allmännelig och apostolisk Kyrka betyder för att i möjligaste mån undvika fallgroparna.
2. Vi-och-dom-tänkande
När människor gör något som skiljer sig från det normativa är risken stor att de samtidigt får en känsla av att vara "rättare" än andra. Hur många gånger har det inte hänt att andra människor blivit objekt som ska vinnas med missriktat nit. Men risken att objektifiera andra gäller om möjligt i än högre grad för de som inte delar gemenskapen i det att de känner sig just utanför vilket de också är. Sådana människor frestas att peka finger åt de små gruppernas gemenskap samtidigt som de kan uppleva sig själva som andra klassens kristna fast det inte finns sådana.
Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att vara insatt i ett historiskt sammanhang, att se varje människa som subjekt och inte låta gemenskaperna bli till isolerade öar.
3. Bristande ledarskap
Med bristande ledarskap tänker jag främst på teologiska brister. Starka personligheter som inte är teologiskt tränade blir auktoritära och riskerar att vilseleda många. Det har alltför ofta hänt att ungdomlig entusiasm fått vara vägledande. Om till exempel gemenskapens inriktning varit eller är numerär tillväxt blir tonen gärna triumfatorisk och lämnar inte utrymme för misslyckanden. Till bristande ledarskap räknar jag också dem som på olika sätt utövar otillbörlig kontroll istället för att främja frihet under ansvar.
Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att koinonian lyder under en biskop, har dennes beskydd och välsignelse för att så bevaras i den allmänneliga gemenskapen.
4. Splittringstendenser
Tyvärr är inte alla människor lika glada över att leva och arbeta på nya sätt. Om det bildas koinonior får man nog räkna med att inte alla tycker om det. Risken för "splittring" i församlingen är därför stor. Enklast vore därför att inte försöka med nya sätt. Men är det verkligen den väg HERREN visar det folk som sakta men säkert går ut i sekulariseringens mörker? Jag tror inte det. Men jag tror mig idag bättre förstå apostelns ord:
Partier måste finnas ibland er, för att det skall visa sig vilka det är som håller provet.
Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att inte blanda samman Kyrkans väsen och mänskliga, föränderliga organisationer.
Den välkände anglikanske prästen och teologen Michael Green (1930–), är redaktör för boken Church Without Walls – a global examination of cell church. I boken medverkar tio teologer, åtta anglikaner, däribland biskopen Moses Tay som var biskop i Singapore under åren 1982–2000, men också Neighbours medarbetare Bill Beckham. I det avslutande kapitlet ”Cell Church: Its Strengths and Dangers” framförs farhågor sn sorteras in under mina fyra områden, men han skriver också
There´s a transition taking place and hardly anyone is noticing. The model of the church is being changed, from a single-building/church-programs model to a home-based/body-ministry cell-structure.
Det gäller att våga gå in i gemenskapen trots hotande faror från såväl egna brister som andras hån.
Här följer nu fyra kritiska områden:
1. Dålig teologi
Det finns en sorts postmodern längtan att vilja göra sig av med "det gamla". Den dåliga teologin är ofta a-historisk och utan sammanhang. Men varje sådan böjelse rymmer i sig ett mått av sekterism. Det ger näring åt den köttsliga naturen och leder till högmod och förakt. Det är inte för intet ordspråket säger att högmod går före fall. Här gäller det att se upp.
Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att lära sig vad en, helig, allmännelig och apostolisk Kyrka betyder för att i möjligaste mån undvika fallgroparna.
2. Vi-och-dom-tänkande
När människor gör något som skiljer sig från det normativa är risken stor att de samtidigt får en känsla av att vara "rättare" än andra. Hur många gånger har det inte hänt att andra människor blivit objekt som ska vinnas med missriktat nit. Men risken att objektifiera andra gäller om möjligt i än högre grad för de som inte delar gemenskapen i det att de känner sig just utanför vilket de också är. Sådana människor frestas att peka finger åt de små gruppernas gemenskap samtidigt som de kan uppleva sig själva som andra klassens kristna fast det inte finns sådana.
Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att vara insatt i ett historiskt sammanhang, att se varje människa som subjekt och inte låta gemenskaperna bli till isolerade öar.
3. Bristande ledarskap
Med bristande ledarskap tänker jag främst på teologiska brister. Starka personligheter som inte är teologiskt tränade blir auktoritära och riskerar att vilseleda många. Det har alltför ofta hänt att ungdomlig entusiasm fått vara vägledande. Om till exempel gemenskapens inriktning varit eller är numerär tillväxt blir tonen gärna triumfatorisk och lämnar inte utrymme för misslyckanden. Till bristande ledarskap räknar jag också dem som på olika sätt utövar otillbörlig kontroll istället för att främja frihet under ansvar.
Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att koinonian lyder under en biskop, har dennes beskydd och välsignelse för att så bevaras i den allmänneliga gemenskapen.
4. Splittringstendenser
Tyvärr är inte alla människor lika glada över att leva och arbeta på nya sätt. Om det bildas koinonior får man nog räkna med att inte alla tycker om det. Risken för "splittring" i församlingen är därför stor. Enklast vore därför att inte försöka med nya sätt. Men är det verkligen den väg HERREN visar det folk som sakta men säkert går ut i sekulariseringens mörker? Jag tror inte det. Men jag tror mig idag bättre förstå apostelns ord:
Partier måste finnas ibland er, för att det skall visa sig vilka det är som håller provet.
Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att inte blanda samman Kyrkans väsen och mänskliga, föränderliga organisationer.
Den välkände anglikanske prästen och teologen Michael Green (1930–), är redaktör för boken Church Without Walls – a global examination of cell church. I boken medverkar tio teologer, åtta anglikaner, däribland biskopen Moses Tay som var biskop i Singapore under åren 1982–2000, men också Neighbours medarbetare Bill Beckham. I det avslutande kapitlet ”Cell Church: Its Strengths and Dangers” framförs farhågor sn sorteras in under mina fyra områden, men han skriver också
”But there are great
advantages too, which you may feel outweigh the dangers”.
och avslutar boken på följande inspirerande sätt:
There is nothing faddish about cell church. It is not the latest bandwagon to climb on to. It is nothing less than original Christianity
och avslutar boken på följande inspirerande sätt:
There is nothing faddish about cell church. It is not the latest bandwagon to climb on to. It is nothing less than original Christianity
1 kommentar:
Amen, Amen & Amen!!!
Skicka en kommentar