Det finns anledning att försöka följa Domkapitlens förehavanden. Det går visserligen att begära ut handlingar från stiftskansliet men det är väl mycket begärt av vanligt folk. Själv läser jag Anders Brogrens blogg, Dag Sandahls blogg och Torbjörn Lindahls. Dessa goda bröder missar inte utan vidare domkapitlens många gånger rättsosäkra möten.
Just nu registrerar jag fyra intressanta ärenden i fyra olika stift. Det är Dag Sandahls ärende i Växjö. (Du har väl överklagat också det senare beslutet?). Det är Olle Fogelqvists avkragning i Göteborg. Den som är lite intresserad av att se hur ärendet sköts hänvisas till hemsidan Kyrklig Dokumentation. Där hittar vi skrivelser i ärendet, dels från advokaten och dels från professor Bengt Holmgren och Doktorn Rune Imberg. De senare har skrivit expertutlåtanden. När jag läser dessa förstår jag inte hur domkapitlet ska kunna hålla kvar sitt beslut om avkragning. Det måste väl ändå finnas en gräns för dumheten?
Det tredje domkapitlet finns i Skara. De lyckades klämma åt Peter Artman efter hans uttalanden om Uppdrag Granskning. Men inte helt. De lyckades i moraliskt hänseende pricka honom. Peter hade slarvat med den absoluta tystnadsplikten, sade man. Men inte tillräckligt för att prickas formellt. Hur den ekvationen går ihop vet jag inte, men den som vill kan som sagt läsa beslutet på den välsignade hemsidan Kyrklig Dokumentation.
Slutligen läser jag på Torbjörn Lindahls blogg att en kvinnlig präst anmält ett tillsynsärende till domkapitlet i Luleå. Anmälan gäller hennes kyroherde Mats Rohndal. Torbjörn skriver att om domkapitlet ens tar upp anmälan till behandling riskerar det att Torbjörn förlorar det lilla förtroende han fortfarande har för domkapitlet. Det låter allvarligt.
Plötsligt ser jag att den gemensamma nämnaren är manlig högkyrklig präst. Har domkapitlen kommit överens om att jaga dessa? Kan det verkligen vara så illa? Eller har gränserna för kyrklig tro förskjutits så att de högkyrkliga prästerna utan egen förskyllan hamnat utanför? De har under decennier marginaliserats. Är nu tiden inne att eliminera de som finns kvar?
Det är en skrämmande tanke att biskopar och domkapitlen skulle samspela som ohelig allians, men det är klart jag undrar när jag själv, som det femte exemplet på kort tid, lurades att bekänna mig som illojal mot Svenska kyrkan. För övrigt har jag om än på lite avstånd också följt debatten om tystnadens kultur inom Svenska kyrkan. Det är klart att särskilt de yngre prästerna skräms till tystnad. Det är inte läge att vara vare sig kvinnoprästmotståndare, homofob, främlingsfientlig eller fundamentalist. Bättre att vara tyst. Vart ska detta ta vägen?
Just nu registrerar jag fyra intressanta ärenden i fyra olika stift. Det är Dag Sandahls ärende i Växjö. (Du har väl överklagat också det senare beslutet?). Det är Olle Fogelqvists avkragning i Göteborg. Den som är lite intresserad av att se hur ärendet sköts hänvisas till hemsidan Kyrklig Dokumentation. Där hittar vi skrivelser i ärendet, dels från advokaten och dels från professor Bengt Holmgren och Doktorn Rune Imberg. De senare har skrivit expertutlåtanden. När jag läser dessa förstår jag inte hur domkapitlet ska kunna hålla kvar sitt beslut om avkragning. Det måste väl ändå finnas en gräns för dumheten?
Det tredje domkapitlet finns i Skara. De lyckades klämma åt Peter Artman efter hans uttalanden om Uppdrag Granskning. Men inte helt. De lyckades i moraliskt hänseende pricka honom. Peter hade slarvat med den absoluta tystnadsplikten, sade man. Men inte tillräckligt för att prickas formellt. Hur den ekvationen går ihop vet jag inte, men den som vill kan som sagt läsa beslutet på den välsignade hemsidan Kyrklig Dokumentation.
Slutligen läser jag på Torbjörn Lindahls blogg att en kvinnlig präst anmält ett tillsynsärende till domkapitlet i Luleå. Anmälan gäller hennes kyroherde Mats Rohndal. Torbjörn skriver att om domkapitlet ens tar upp anmälan till behandling riskerar det att Torbjörn förlorar det lilla förtroende han fortfarande har för domkapitlet. Det låter allvarligt.
Plötsligt ser jag att den gemensamma nämnaren är manlig högkyrklig präst. Har domkapitlen kommit överens om att jaga dessa? Kan det verkligen vara så illa? Eller har gränserna för kyrklig tro förskjutits så att de högkyrkliga prästerna utan egen förskyllan hamnat utanför? De har under decennier marginaliserats. Är nu tiden inne att eliminera de som finns kvar?
Det är en skrämmande tanke att biskopar och domkapitlen skulle samspela som ohelig allians, men det är klart jag undrar när jag själv, som det femte exemplet på kort tid, lurades att bekänna mig som illojal mot Svenska kyrkan. För övrigt har jag om än på lite avstånd också följt debatten om tystnadens kultur inom Svenska kyrkan. Det är klart att särskilt de yngre prästerna skräms till tystnad. Det är inte läge att vara vare sig kvinnoprästmotståndare, homofob, främlingsfientlig eller fundamentalist. Bättre att vara tyst. Vart ska detta ta vägen?
2 kommentarer:
Professorn heter inte Holm på gren utan Holm på berg. Vill man tala för noggrannhet skall man ha koll på sådant. / Magnus Olsson
Fallet Artman kan man dock tolka på ett annat sätt (jag har dock inte läst några handlingar utan endast referat). Kontentan är ju att det nu finns ett domkapitelsutslag på att tystnadsplikt gällde i detta fall vilket ju journalisterna ville ifrågasätta. Eftersom DK inte kan starta ett ärende mot konfidenter så fick de starta ett mot prästen och låta bli att ge straff.
Eller tolkar jag saker väl mycket till det bästa?
Skicka en kommentar